Men än så länge råder praktiskt taget radiotystnad. Den oerhörda händelsen blir mottagen med ett par diplomatiska harklingar: kunde det ha varit så illa?
När Olof Palmes död vid Dekorima fortfarande då och då blir aktuell följer inte ens en harkling. Palmemordets information är enbart tystnad.
Och när ett ärende glidit in i den stora tystnaden kan det inte väckas. ”Sorry, Sven Anér, men vad som helst bara inte Palme. Du skriver alldeles för mycket i ett ämne som är stendött, ursäkta den bleka vitsen. Nej, vi ska inte ha något om Palme…”
Vi är i dag kanske framför allt två journalister/författare som skriver – ja, alldeles för mycket, då. Anders Jallai och jag själv har ungefär samma framtoning: utförliga redovisningar, inget svammel, korrigera gärna om så önskas. Men det önskas aldrig. Var sin välbesökt blogg.
Vad är det jag – om jag talar enbart om mig – söker? Som är så förtvivlat viktigt, i denna värld av annat och friskare elände? Sanningen – jag vet att detta svar kan låta naivt i överkant, men jag envisas: sanningen.
Jag försöker specificera varför sanningen är så viktig just i detta fall: att polisen ligger bakom själva mordet har den store Leif GW Persson berättat de senaste minnesdagarna: ”poliser, militärer, säkerhetspersoner” har han berättat för oss, men ingenting mer, ingen grädde på moset. Vi ska få höra mer till jul, har Leif GW och Eva Hamilton lovat. Fiktion med Palme-bakgrund, och pengar att tjäna i varje fall för GW, vilkens behov verkar omätligt och omättligt.
Är inte GW:s verksamhet föremål för någon som helst granskning och kontroll från personer och institutioner som har i uppdrag att just granska, åt staten? Nej, någon sådan granskning förekommer inte. SVT har köpt Leif GW Persson på rot, och bockar för allt mummel som kommer från hans läppar; Leif GW, minsann!
Ja, det kan bli en TV-jul att minnas. Ska hela det svenska rättssamhället ställas ut att nagelfaras ner till sista Thure Nässén-vittne (mannen som skapade syndabocken Christer), eller ska den allvetande Persson mumla sig igenom de tre, fyra avsnitten utan att vi tittare ur allmogen blir klokare? Eva Hamilton svarar mig hyggligt på brev: tack för det, jag är inte bortskämd. Är det inte bra att GW river i? Jo, om vi får hela sanningen och ingenting annat än sanningen. Får vi inte det då? Fråga Leif, som dock inte svarar.
Har något hänt just nu under den begynnande rötmånaden? Varför är jag så angelägen?
Det kan jag snabbt och kort berätta; redaktionen på Vi får den aktuella handlingen. Den är offentlig och kan citeras i sin helhet:
Jag hävdar i dag, och ingen har sagt emot mig, att svensk polis förvanskade och förfalskade tidkortet för Olof Palmes ankomst till Sabbatsbergs akutintag, denna iskalla februarinatt. Den siffra ”5” som i dag går att utläsa från det offentliga och officiella dokumentet ser vid en första anblick ut som just siffran ”5”, men ett par snabba kopieringar i olika storlekar av denna siffra ”5” visar, enligt min bestämda mening, inte en siffra ”5” utan ett vilset slingrande ”S”. Den ursprungliga siffran, förmodligen en siffra ”8”, har med tusch eller liknande förvandlats till den önskade siffran ”5”. Inte särskilt konstfärdigt gjort. Myglet på högsta nivå går att avläsa utan förstoringsglas.
Varför (jag får så ofta frågan varför någonting har skett)? Jag kan i allmänhet inte svara, men i detta tuschsvarta fall står svaret klart; jag ger en kort förklaring.
Arrangörerna, som samlingsbegrepp, har velat förkorta körtiden från Dekorima till Sabbakuten i en önskan att hela tidsutdräkten Dekorima – Sabb skulle framstå som så kort som möjligt: här har det minsann gått undan! Den statliga granskningskommissionen gick på sin tid, 1999, helt otroligt ut med ankomstiden 23.31.40, medan polisen snitsade till 23.35. Inte fullt så bra men en bit på väg.
Den här osannolika dokumentförfalskningen kom jag på spåren redan 1989, då jag förde långa diskussioner med den dåvarande och ännu ej lagförde chefen för rikskriminalen Tommy Lindström, som från sin eleganta ljusa skinnfåtölj på tjänsterummet försökte berätta för mig att en siffra ”5”, som förstoras i kopiering, antar helt andra, svepande former; ett otroligt, givetvis skamlöst, resonemang.
Jag var nära att slå det stora larmet då, men jag fann mig innesluten i den stora allt omfattande hierarkiska byråkratin och jag kom ingen vart. För att till sist, halvhjärtat, söka inbilla mig själv att det är väl som Tommy säger, då. En siffra ”5” blir snurrig av att förstoras. Fast jag trodde aldrig själv på Tommys och nästan min egen lögn.
Den radikala Internationalen skrev en brandartikel med förstorade siffror, men stora medier läser inte Internationalen, och Tommys lögn fick bli bestående. Tills vidare.
Men sanningar dyker upp om småmört. Här om veckan fick jag syn på det gamla Intis-klippet och beställde på nytt fram de gamla handlingarna från rikskriminalens Palmeutredning; de hade fått ett par tillskott.
Under mellantiden, 23 år, har jag anskaffat en stor och arbetsvillig kopiator, och inför mina aningen åldrade men mycket pigga ögon öppnade sig förstoringar av alla grader. Visst, inte får femman slingra, den måste ha ett antal räta vinklar och raka kanter. Jag var hemma.
Var jag? Det vet jag inte, medan jag den 27 juli 2012 skriver denna redovisning/självbekännelse. Hela ärendet är inlämnat till regeringens Justitie Kansler, om han ska skrivas ut riktigt fint, JK, alltså.
Vi har sålunda hela dokumentationen och kan på varje punkt visa svart på vitt. Ndola eller Dekorima, vilket är värst? De grymma händelserna är nära parallella. Höjdare mördar, höjdare döljer – ja, det är en bra komprimerad beskrivning av all ond bråd död och alla falska utredningars utredningar. De ansvariga för Ndola och Dekorima skulle kunna ta varann i hand. Det kanske de har gjort.
Är då vårt svenska Svedala, på Per Albins tid ett folkhem, villigt att berätta alla sanningar för oss? Det vet jag inte, i skrivande stund. Mina inlagor till JK har benäget fått ett diarienummer, 5090-12-21, och ärendet har överlämnats till en handläggare som heter Linda Mohlin. Men Linda Mohlin är bortrest på en semester som ju börjat bli riktigt solig, så någon jurist av facket tycks inte ha ägnat någon tanke åt detta rättssamhällets totala förfall.
Den 6 augusti kommer Linda tillbaka till Stockholm, men då har hon kanske annat att peta med.
Sven Anér. Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. Akt 5090-12-21, senast inlämnade dokument i ärendet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"