Varför läste ingen Internationalen 1989?

29.7.2012.
Jag läser ingressen till det utförliga reportage som tidningen Internationalen publicerade i nr 21/89, tillkommet under visst samarbete med mig, Sven Anér. Tidningen skriver:
Nu är det dags för nästa frågetecken kring polisens officiella tidsschema för Palmemordet.
Den här gången gäller det klockslaget för ambulansens ankomst till Sabbatsberg från mordplatsen på Sveavägen.
Kommissarie Gösta Söderström tror att larmet gick sex minuter senare än vad Holmér påstår. Han /Söderström/ begärde i början av 1988 att få ta del av den tidsuppgift som noterades i Palmes journalblad av personalen på sjukhusets akutintag.
Först gick det inte alls. Häromdagen, till sist, fick han dock ut en kopia. Men kopian var dålig, och siffrorna för tiden såg lite märkliga ut. Internationalens läsare kan studera dem här intill.
Journalbladet upprättas så gott som omedelbart när en patient kommer in. I detta fall ser det närmast ut som om det angivna klockslaget är 23.35, Om Söderström har rätt kan ambulansen dock tidigast ha kommit fram 23.38. Ger han sig nu?
Nej, inte alls. Stockholms citys högsta polisbefäl i yttre tjänst från mordnatten är ytterst skeptisk till den handling han fått i sin hand.
”Jag har en klar misstanke om att den sista siffran varit en åtta, inte en femma. Den ser ut som ett ”S”.
Så långt inledningen till den ganska långa artikeln i Internationalen, och jag häpnar över att denna information så helt spolades bort, över att den inte fick någon uppföljning. Nu när jag i dag med förnyad kraft återvänder till denna skrämmande viktiga förfalskning står alla de dramatiska uppgifterna kvar, oförändrade och aldrig trovärdigt dementerade.
Den gången var det endast jag själv – som ännu inte hade startat utgivningen av mitt nyhetsbrev PALME-nytt – och Internationalens medarbetare (Gunnar Wall?) – som brydde sig det bittersta om att siffror i ett viktigt morddokument tycktes spreta åt alla håll.
Vilka borde ha hajat till? Ja, regeringen hade just 1987, ungefär samtidigt, startat två undersökningskommissioner: parlamentarikerkommissionen och juristkommissionen.  Jag har juristkommissionens rapport framför mig på skrivbordet; den är daterad ”1987-12-04”. Kommissionen var alltså i full verksamhet, i juni 1987, då Internationalen publicerade sin brandartikel, men juristkommissionen aktade sig uppenbarligen noga för att granska. Vem berättade för kommissionen att den skulle passa sig?
Och vad har kommissioner för värde om de väjer för just de allvarligaste varningstecknen?
Parlamentarikerkommissionen tog heller inte upp saken. Då kan sägas: ja, men kanske Internationalens uppgifter är felaktiga? Visst, men saken hade självfallet bort undersökas. Noga.
Detta sorgliga kommissionsarbete är typiskt för all den låtsasgranskning som skett efter mordet på Olof Palme. Tidningsuppgifter noteras nästan aldrig. De förutsätts uppenbarligen så gott som alltid vara felaktiga, tillsnitsade av representanter för en otillförlitlig journalistkår, medan polismän, just de som skulle granskas, alltid tilltros säga sanningen. ”Polisman X är hörd”, heter det, och det han har sagt måste vara sanningen, resonerar kommissionerna. Det känns otroligt, när jag fäster saken på pränt.
Jag har flera gånger understrukit den senaste kommissionens otillförlitlighet, granskningskommissionen från 1999. Kommissionen har uppenbarligen aldrig placerat en medarbetare bland Kungliga Bibliotekets mikroficher för att göra en systematisk pressgenomgång; i så fall skulle  Internationalens helsidesreportage knappast ha undgått uppmärksamhet. Eller har kommissionen varit medveten men inte agerat? Det går inte att veta.
Granskningskommissionen snitsar till att paret Palme, som tillsammans körts till Sabbatsbergs akutintag, anlände dit 23.31.40 – två grovt felaktiga påståenden. Lisbeth Palme lämnade ambulansen innan den kom fram till Sabbatsberg, och den aktuella Sollentunaambulansen kom antagligen inte fram förrän 23.38, enligt mina och Gösta Söderströms samstämmiga förmodanden.
Jag har ofta frågat mig: vem, vilka läste egentligen dessa tre kommissionsrapporter? Justitieministern, vid de aktuella tillfällena, var beställaren och borde ha kastat en blick, men om detta finns ingen bevarad anteckning. En någorlunda vaken person på justitie borde t ex ha ställt sig frågan hur ambulansen kan ha anlänt till Sabb 2 minuter och 40 sekunder efter Gösta Söderströms ankomst till Dekorima, minst ett par minuter före Sollentunaambulansen?
Det är som om alla involverade regerings- och myndighetspersoner gått igenom lögnvaccinering för att därefter kunna presentera en så aptitlig mordversion som möjligt.
Vad som nu skulle behövas vore att en ordentlig diskussion finge tas upp kring den siffra ”5”, som jag påstår är förfalskad, men de myndigheter vi har aktar sig mycket noga för att släppa kritiker in på livet. Enklare och trevligare att svara bråkstakarna med korta njet-brev.
Själv begär jag att bli åtalad för falsk angivelse, men det tycks jag inte bli. Brottsbalken 15:6 heter lagrummet.
Sven Anér