Jag tar ur bokhyllan fram
PROTOKOLL – Mordet på statsminister Olof Palme – II – Den misstänktes person Förhören mm – Rikskriminalen – A2 –II:3.
Detta är ett av de många förundersökningsprotokollen inom orangefärgade pärmar som jag och säkert ytterligare trettio journalister en dag i maj 1989 fick lösa ut från tjänstvilliga kriminalinspektörer en halvtrappa ned i entrén till det då tämligen nybyggda polishuset vid Polhemsgatan, där Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus låg en gång i tiden och fick motta åtskilliga akutbesök av våra tre barn på 50-talet.
Det här var ett stort ögonblick för såväl poliser som journalister. Christer Pettersson för första gången officiellt presenterad som Olof Palmes mördare. Knappast någon tveksamhet i någotdera lägret. Jag själv tvekade endast måttligt, så tidigt i den stora affären. Ja, då måtte det väl vara Christer…
Jag hade en röd pirra med mig, som jag lånat av en fotografkollega, och drog mitt lass av polisiära sanningar upp till bilen på Polhemsgatan. Nu skulle här läsas.
Efteråt får jag i dag många anledningar att häpna. Jag räknar till sju pärmar – hur hade dessa kunnat fyllas på den korta tid som stått till buds: Christer hämtad till ett första förhör i december 1988, hela arrangemanget klart att presentera knappa fem månader senare.
En anledning till att så mycket hunnits med är förstås den polisiära förhörsmetod som tydligen aldrig frångås. Denna metod ser ut så här: ta in en person för förhör och låt vederbörande tala utan gräns. Tar det mer än en dag får det ta mer än en dag. Förhöret noteras antingen som ordagrann utskrift, eller, vanligare, som ”indikterat” dvs förhörsledaren lyssnar några minuter, varefter han komprimerar vad som sagts och läser upp detta för sitt vittne som får godkänna. Ny indiktering, ny uppläsning, nytt godkännande – en ganska seg procedur. Av allt att döma godkänner vittnet i allmänhet allt han får uppläst för sig, vill inte stanna längre än nödvändigt.
När ett helt vittnesförhör är avklarat läggs det till handlingarna, och vad som sedan händer är höljt i dunkel. Vi får som vanlig allmänhet ingen inblick i den analys och bedömning som de här förhören i efterhand underkastas; jag får ofta ett intryck av att det viktigaste är själva förhöret, rätt upp och ner, medan analysen inte går att belägga, kanske ofta eftersom någon analys aldrig utförs.
Jag slår nu upp en sida i min mastiga förhörspärm, nära 500 jungfruliga sidor. Inga tecken på någon efterbearbetning. En sådan kan förstås ha utförts från protokollkopior, men det sägs inte, och det vet jag inte.
Sidan 849, pärmen råkar falla upp där. Förhörd på denna och följande sidor är en man som heter Göte. Han har haft och har vid förhörstillfället en besvärlig bakgrund, med vandringar mellan fängelser och annat socialt omhändertagande. Ensam förhörsledare är krinsp Thure Nässén, denne krinsp som är den dominerande under detta första Christer Pettersson-år. Nässén kan allt om Christer och om hans melerade kamrater, och Nässén framstår som helt övertygad om Christers skuld; det är som sådan Nässén ska uppfattas.
Hur och var Nässén har fiskat upp Göte framgår inte; plötsligt bara sitter Göte där på sin stol och ska frågas ut. Om ett ganska monotont och mycket dystert liv, mellan anstalter och droger, hemlöshet och armod.
Nässén börjar förhöra, och då och då gör han sina ”indikteringar”, även om det inte anmärks i utskriften när ny indiktering vidtar. Det blir en mycket förledande text. Läsaren får intrycket att detta vore Götes egen dialog, men den är ju silad genom Nässéns inspektörsingenium, och någon annan kontrollmöjlighet ges inte än Götes stackaterade godkännande, ett efter ett, av indikteringspassusarna.
OK. Jag ger en kort bit av Nässén/Götetexten, sådan den har stått och börjat gulna i min bokhylla. Jag går in mitt i samtalet:
Förhöret hålls den 6 mars 1989 och Göte är tillfälligt hämtad av Nässén på allmänna häktet Kronoberg, Stockholm. Han är för närvarande omhändertagen, jämlikt Brottsbalken 26:22.
Forsgren underrättades om att han skall höras upplysningsvis, angående sin bekantskap/kontakt med den så kallade 41-åringen, vilken för närvarande är häktad som misstänkt för mordet på statsminister Olof Palme. (Historiens vingslag når mig medan jag skriver ut på min Mac.) Han underrättades vidare om att förhöret ingår i förundersökning kring mordet.
Göte uppger att han mycket väl känner den så kallade 41-åringen, som för närvarande sitter häktad som misstänkt för statsministermordet. Han säger vidare att hans namn är Christer Pettersson.
Anslaget klart, upptakten har förklingat. Christer noterad som en god kompis till Göte, under deras gemensamma sorgliga vandringar till mentalsjukhus, fängelser och tillfälliga bostäder i detta Storstockholm som de sällan lämnade., möjligen för en social avstickare till Uppsala.
Göte lärde känna/träffade Christer Pettersson första gången på Ulleråkers sjukhus, där de båda var intagna. Göte har för sig att det är mellan femton och tjugo år tillbaka i tiden. Vidare har de suttit tillsammans på Karsuddens sjukhus. Han tror att de satt tillsammans, på det sistnämnda sjukhuset, för cirka femton år sedan.
Göte tillägger att han och Christer aldrig suttit på samma kriminalvårdsanstalt vid något tillfälle.
Göte berättar vidare att han träffat Christer sporadiskt när båda, det vill säga han själv och Christer, vistats ute i frihet.
Göte berättar vidare att han under kortare perioder bott hemma hos Christers föräldrar på Edsviksvägen i Sollentuna. Under dessa perioder har även Christer vistats ute i frihet.
Och så vidare. Förhöret segar sig fram, och det fortsätter påföljande dag: Göte har mycket att berätta, och Thure Nässén har mycket han önskar veta. Medan jag följer de båda herrarna under förmiddag och eftermiddag och förmiddag igen tätnar utropstecknen och frågetecknen. Vad tjänar dessa förhör för syfte?
Säg att det rört sig om hederliga utfrågningar från Nässéns sida. Vad hade allmänt löst prat om två ständigt kriminellt belastade personers sporadiska samvaro kunnat tänkas ha för intresse i en utredning av mordet på Olof Palme?
Det förekommer att så kallade karaktärsvittnen utnyttjas i processer av detta slag, men domstolar brukar sällan bli imponerade. Och dessa karaktärsvittnen åberopas endast då ett försvar önskar placera en anklagad i god dager. I det aktuella fallet har Nässén hämtat upp Göte från hans sorgliga tillvaro för att visa hur stor skurk och allmänt besvärlig person Christer alltid varit:
Under den här tiden åkte Christer och Göte ofta in till Stockholm City. Avsikten med besöken inne i stan var att skaffa/köpa brass.
Vid dessa besök inne i City konstaterade Göte att Christer ägnade sig åt att ”robba” eventuella langare på såväl narkotika som pengar.
Han beskriver Christers handlande på följande sätt. Christer gick fram till någon person, det kunde vara en man eller kvinna, som han misstänkte för att vara innehavare av narkotika. Svarade den tilltalade: ”ja” och att det gick bra att handla, så åkte en bajonett eller kniv snabbt fram och Christer plockade av säljaren såväl den narkotika denna hade som pengarna. Många gånger hände det att Christer på detta sätt rånade kompisar. Den sistnämnde tyckte detta var mycket obehagligt då han som han säger senare fick obehag av den förfördelade.
Och så vidare. Nässéns torftiga tjänstesvenska rullar vidare, uppenbarligen i ett enda syfte, nämligen att presentera Christer Pettersson i så besvärlig dager som möjligt: en falsk och farlig lufs, en ”robbare” att passa sig för.
Nässén – och detta torde vara unikt i svensk kriminalhistoria – anstränger sig alltså på över femhundra förhörssidor att tillsammans med några kolleger berätta att en för länge sedan redan lagförd person ska kunna presenteras i om möjligt ännu mera gråmelerad dager än den som kom till synes vid Christer Petterssons häktningsförhandling.
Och den som säkrast av alla vet att inget som helst korrekt bevis någonsin har kunnat binda Christer vid händelserna kring biografen Grand och Dekorima, ja det är just Thure Nässén själv, som i ett flertal förhör – ett halvår före detta Göte-förhör – med den i dag herostratiskt ryktbare Roger Östlund tvingat denne att lögnaktigt placera Christer i påstått farlig närhet av just Grand och mordets Dekorima.
Det är som om min ordbehandlares tangenter inte vill följa med. Jag försöker igen. Nässén anser sig behöva det negativa karaktärsvittnet Götes hjälp att bättra på Christers häktningsdom så att det ska stå helt klart att större skurk än Christer Pettersson inte finns i hela Stockholms City, och att Christer alltså, rund under fötterna efter en afton på klubben Oxen, med mördande precision skjutit en statsminister till döds samt därefter sprintat uppför Brunkebergsåsens trappor.
Hängde tangenterna med? Ja, vi säger det. Jag försöker sätta mig in i Thure Nässéns position och situation. Han har under hösten 1988 märkt hur vindarna blåst. Alla höjdarna över honom har klart markerat att de nu börjat lessna på att rikskriminalens professionella inspektörer inte kunnat sila fram en enda användbar mördare. Nässén fattar den möjligen outsagda vinken, ger sig ut på stan och fångar upp Roger Östlund, som verkar passa kostymen och så småningom vränger till allvarliga men helt osanna påståenden om gamle kamraten Christer Pettersson.
Glad i hågen går Nässén in till sina chefer och gläder dem med sitt heureka: Jag har mördarn!
Nässén är självfallet ytterst medveten om att fem mycket tidiga och aldrig ifrågasatta polisvittnen samfällt konstaterar att Roger Östlund inte kom till biografen Grand förrän tio minuter efter mordet och alltså aldrig kan ha sett Christer vid Grand före mordet, men sådana bagateller vill Nässén inte bråka om, Christer är skyldig i alla fall.
Nå, när nu denne evige Thure Nässén har motat in Christer i den arrangerade fållan, kunde han inte ha varit nöjd då? Tydligen inte. Ett antal negativa karaktärsvittnen ville det till, enligt Nässén, för att cementera den Petterssonska skulden; vi öser på med mera skit så blir saken allt mer trovärdig.
Det blev den ju egentligen inte alls. Åtminstone de lagfarna domarna vid Stockholms Tingsrätt märkte avsikten och blev förstämda, även om det aldrig i klartext riktades någon kritik mot Thure Nässén. Den kritiken kom, några år senare, vid möten på ABF, i Gunnar Walls avgörande viktiga bok ”Mörkläggning” 1996 och i mitt eget kompendium ”Fyra Nycklar” från 1991, där jag med forskarakribi konstaterade att en person som inte är på plats vid påstådd tidpunkt inte kan göra påstått konstaterande (hänger ni med, tangenter?).
Den här rättsskandalen kan förlängas fram till millennieskiftet och fram till i dag. Den svenske riksåklagarens av mig ofta relaterade skamliga vandring upp till Högsta domstolen med ytterligare en påse negativa karaktärsvittnesmål, riktade mot Christer, är och förblir ett juridiskt bottennapp, ännu icke formellt avslöjat.
Granskningskommissionen tyckte att Christer Pettersson gott kunde kvarstå som den skyldige till mordet på Olof Palme, och än i dag är Christer uppenbarligen RÅ-ämbetets säkraste alternativ; något annat erbjuds inte den som frågar.
Puh. Det är när jag läser hur Göte kastar elakheter mot Christer Pettersson (några säkerligen sanna) som jag inser hur enormt svårt det måste bli för sittande regering och sittande åklagar- och polisledning att gå med på en helt nyorienterad dränering av detta kärr.
För då måste lupp och förstoringsglas riktas mot herrar av typen Thure Nässén, lejda för skattemedel att fördunkla utredningen av ett statsministermord, och värre synd kan en rättsstats institutioner knappast begå.
Tangenterna undrar om jag är klar nu, gå i stället ut på Hjelmbergstorpets blomsterängar!
OK. Jag gör väl det då. Men med fadd smak i munnen. Det år så många jag vill rikta frågor till. Hela juristskrået, bland annat. Hela journalistskrået, så skrämmande glest befolkat av sanningssökare. Hela Rosenbad. Hela granskningskommissionen, vars huvudsekreterare Hans-Gunnar Axberger, blev JO på kuppen.
En lokaltidning vill intervjua mig inför min möjligen inträffande 91-årsdag. OK, tack för det. Får jag prata Palme? Njaa, inte för ingående, känner jag svaret på den hypotetiska frågan, du har väl annat att berätta om? Kanske, men i så fall generella banaliteter, som att handla frimärken på ICA i Luthagen. Ett par meningar Palme då, kanske…
Två äppelträd utanför mitt arbetsrumsfönster står och undrar i solen om de ska ge någon frukt i år.
Sven Anér
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"