Sixten Jernberg död

Året var 1956, och platsen låg högt uppe bland de italienska Dolomiterna: Cortina d´Ampezzo. Olympiska spel i vinteridrotter, och Sverige, liksom andra nordiska länder, hade ställt upp med mycket skickligt folk. Vi bidrog med Sixten Jernberg i topp..
Det här var ett evenemang precis i kanten av TV-eran, och alla svenska tidningar, främst kanske de norrländska, hade stort pådrag med egna utsända reportrar och fotografer. Själv ingick jag i DN:s trupp, som allmänskribent, lite vid sidan av experterna.
Plex – då en  ganska okänd storhet – och jag delade rum på pensionat Cortinese, och hela DN-truppen var nog ett dussin man stark. Vi var så många att alla inte kunde bli ackrediterade och få den eftertraktade brickan. Till de bricklösa hörde den klassiske DN-fotografen Olle Seijbold samt jag själv. Mig var det inte särskilt synd om, men Olle menade förstås att han gick miste om bra bilder.
Olle och jag gjorde femmilsdagens morgon sällskap till skidstadion, i Cortinas utkant, nybyggd för ändamålet. Vi blev något förbryllade då vi närmade oss vårt insläpp och såg att ingen pulsat före oss i den halvmeterdjupa snön: är det verkligen hit vi ska? Jo, det var det. I furstlig ensamhet kunde vi beskåda händelserna.
På en stor anslagstavla, där resultaten flyttades på kartonger, kunde vi sedan kontrollera hur femmilen förlöpte, och vi väntade att Jernbergs namn skulle dyka upp. Men det dröjde, för i minst en timme var det en engelsman, som hette Wilson eller något annat brittiskt, som ledde med god marginal före de nordiska fantomerna.
Det hade kört ihop sig i kartonghanteringen, så skönt befriad från all ej uppfunnen IT-teknik. Snö att pulsa i och fel kartonger, det kändes redan då så angenämt patetiskt. Ett OS presenterat av vänliga men i sammanhanget världsfrånvarande italienare, lindrigt intresserade av hasning på nederbörden.
Till slut vann förstås Sixten, med sin eleganta men energikrävande stavteknik. En annan dag hade Barbro Martinsson eller någon annan av flickorna (”damerna” känns avigt), och den svenska pressbataljonen samlats utanför förläggningen.
Jag kom att stå bredvid Sixten, när Inge Limberg (väl efter Lima vid Västerdalälven) kom fram och sa:
”Lät tjö varst…”
”Vad sa Inge?” frågade jag Sixten.
”Han fråga var jag har ställt brännvinet”, sa Sixten. Men jag tror nog att han drev lite grann med Stockholmsreportern, som ingenting begrep av Älvdalsmålet, Sixtens förstaspråk. Sixten hade en sparsmakad humor som han vädrade ibland.
En annan dag under den ganska långa vistelsen i Italien ägnade villiga skidåkare och reportrar åt en utflykt till Venedig, som visade sig ligga på behagligt bussavstånd från Cortina.
Jag hamnade i ett land som inte var Alpernas utan det ljumma Medelhavets. Jag iförde mig guldstickade hosor och spetsiga snabelskor och trippade i väg mot Dogepalatset på elegant uthuggna stenar; Cortina var långt borta. Ett blekt morgontidigt soldis låg över Canal Grande, och min illusion av renässans var total, tills ett glatt och brett skratt från Sven Tumba bröt min stämning. Det hade hunnit bli några Venedigminuter som fastnade i mitt minne.
Nästa kontakt med Sixten Jernberg var också vid vatten. Västerdalälven, något år senare. Översvämning, då som i dag. Ett härbre hade slitit sig, och Sixten Jernberg fanns på plats, med båtshake och eka. Det kändes att det här var hans miljö, ett av hans jobb. Den ständiga kampen, med och mot naturen.
Sixten var inte direkt språksam, och hans skarpskurna drag lättades inte alltid upp av ett glättigt leende. Hans kommentarer var visserligen inte så pregnanta som när Artur Häggblad tog ner Sven Jerring på jorden efter ett Vasalopp, ”åk själv, gubbjävel!”, svensk radioreplik i megaklass. Sixten Jernberg var lite hopknäppt, ett hopknäppt föredöme.
Det går att jämföra. Inga svarta amatörpengar, inga datorer att ligga intrasslad i från start till mål, ingen TV att avnjuta från soffhörnet. Ville vi se Sixten i spåret fick vi pulsa.
Sven Anér