Marlene Dietrich, ett märkligt möte

8.7.2012.
Sommaren 1971 arbetade Bengt Feldreich och jag med ett antal TV-produktioner under seriebeteckningen ”Ettan gästar”. Arrangemanget väckte visst publikt intresse. Vi uppsökte med en enkamera-inspelningsbuss – en nyhet den gången – olika kända personer och intervjuade dem i deras egna familje- eller huvudsakligen yrkesmiljöer. Bengt och jag turades om att intevjua. På min lott föll bland andra prins Bertil, medan Bengt samtalade med den tomatattackerade USA-ambassadören Holland och Torsten Ehrenmark med flera. Minnena bleknar, men minnet av Ettan gästers Marlene Dietrich kommer knappast att förblekna.
Marlene var aktuell det här året, 1971, bland annat för att hon fyllde 70 år och rimligen närmade sig slutet på en artistkarriär mer bländande än de flestas. Berlintjejen som intog den icke-nazistiska världen, och som fanns i våra sinnen och minnen under generationer och decennier. Var hon 1900-talets megastjärna? Det kan nog kännas så.
Riktigt hur det gick till minns jag inte, men plötsligt denna sommar 1971 fanns Marlene Dietrich som tänkbart intervjuobjekt för Ettan Gästar. Men det var sannerligen inte bara att kliva på. Jag och Lennart Wetterholm, stor nöjesproducent på TV 1 den gången, sändes till Köpenhamn, där Marlene då uppträdde, för förhandlingar.
Det här var inte alls min specialitet, men jag och Lelle Wetterholm fick hjälp av teatervärldens älskade designer Mago, Max Goldschmidt. Mago var gammal god vän till Marlene och fanns nu med nere i Köpenhamn som den möjligen falnande stjärnans mycket betrodde homme d´affaires. Lelle Wetterholm och jag, respektive Mago och Marlene, bodde på var sitt hotell nära Rådhusplatsen, och mellan dessa båda hotell, kanske ett avstånd på 500 meter, vandrade jag under ett par dagar idogt över till Mago: skulle stjärnan ställa upp för lilla Sveriges lilla TV?
Mago berättade för Marlene hur framstående dessa båda nordiska TV-personligheter verkligen var, samt att det vore till nytta för hennes image att få en så fin framtoning i alla svenska stugor.
Men Marlene drog på svaret. Bengt Feldreich ringde allt otåligare från Oxenstiernsgatan i Stockholm: Nåå, hur blir det? Jag måste kunna ge besked till personalen och bussen så att vi vet när vi kan starta. Om vi kan starta.
Så småningom, mot slutet av andra dagen, ljusnade Magos panna, och framåt kvällen var allt klart: vi skulle – i nåder – få filma i den teater på Tivoli där vår stjärna just då uppträdde. En intervju utan publik.
Hetsigt arbete vidtog. Bengt och jag skulle gemensamt ta hand om intervjujobbet – en liten hake bara: Marlene ville se samtliga frågor i förväg! Jag stegrade mig, och även Bengt, som nu hade anlänt till Köpenhamn. Jag åberopade journalisters inneboende stolthet och sade mig ha intervjuat konungar och deras gelikar utan att ha behövt lämna frågelista.
Stämningen blev något irriterad, och den förbättrades inte av Marlenes till oss via Mago förmedlade kommentar att ”I have never met anything quite so stupid as mr Feldreich and mr Aner” – nehej, där fick vi. Jag åker hem, sa jag till Bengt, som dock tände på något längre stubin och sa att vi måste ge med oss. Frågelistan skrevs ut, under gemensam vånda för Bengt och mig, för Mago och för Marlene, som allt skulle godkänna.
Nåväl den stora kvällen kom. Teaterscenen riggades med alla de blombuketter vår stjärna hade inhöstat under de föregående veckornas gästspel: ”det ser ut som en likvaka”, teaterviskade Bengt till mig.
Men teamet kom på plats, allt ljus på Marlene, och vi började rabbla upp våra tummade frågor. Den som inte kände till bakgrunden uppfattade nog arrangemanget som en tämligen ordinär TV-intervju, men åtminstone jag kände mig som en skolpojke när jag med en tupp i halsen skräckslaget väste engelska glosor ur mitt medhavda och auktoriserade manus.
Recensenterna berömde oss, med satirisk udd, för vår prydliga skolengelska, och när det hela var över kunde åtminstone jag andas ut som jag aldrig tidigare gjort i mitt mycket publika jobb.
Gav programmet en intimare bild av den stora Marlene Dietrich, förmedlad av de stupida herrarna Feldreich och Aner? Det tror jag knappast. Åtminstone jag kände mig stå stel som en pinne, och de svar jag bör ha fått av den gamla damen vid de många blommorna har jag förträngt.
Jag sitter i dag och ser ett TV-minnesprogram över den 1991 avlidna Marlene Dietrich. Programmet väckte till liv bilden av en briljant, spirituell och intellektuellt engagerad kvinna från krigets fyrtiotal, med det aldrig sviktande nazisthatet som förtecken. Hon hade den gången allt att bjuda på: skönhet, skönsång och inte minst intelligens. Och jag satt och tänkte medan de retrospektiva bildsvepen rullade förbi:
Tänk om det inte hade varit den trött högfärdiga divan Bengt och jag hade fått träffa utan tjejen ”med sin väska kvar i Berlin” som vi fått träffa. Och kanske rent av fått sitta ner med varsin flaska Hof (som jag så gärna drack vid denna tid) efter avklarad föreställning. För ett, rent av, varmt och inkännande samtal, mellan professionella?
Men så blev det inte, och det är många årtionden för sent att gräma sig, över kränkt journalistik till exempel. För Marlene är död. Hon fick sin jordfästning i Paris Madeleine, som hade förlänats samma utstyrsel som vår blomsterpyntade teaterscen i Köpenhamn.
Marlene Dietrichs liv efter Köpenhamn, med Moët & Chandon och Veuve Clicquot som enda, falsk tröst vid sängen i Paris, beskrevs i filmprogrammet som en enda lång skräck. Skräck för att träffa sina vänner, skräck för att visa att ansiktets skönhet förgår.
Tänk om Marlene Dietrich hade spelat upp för Bengt Feldreich och mig! Spirituell, glad, en tjej från Kurfürstendamm med huvudet på skaft.
Hon talade alla språk som sina egna. Engelska med amerikansk accent, franska, perfekt, även i skrift, när hon på dystra biljetter sökte kontakt med vännerna som inte besökte henne och som hon egentligen inte visste om hon ville se. Ville inte ses i sin skröplighet. Tyskan, som ju verkligen var hennes eget, aldrig förlorade språk, med äkta Berlinerdoft från Alexanderplatz och Weimartider. Den blå ängeln som räddes varken fan eller Führerns arméer.
Varför dolde du den äkta Marlene Dietrich för de kanske inte alltigenom korkade Bengt Feldreich och
Sven Anér