Larmet går – men vem lyssnar?

28.7.2012. Simmarna simmar och roddarna ror, men den heta OS-stämningen har knappast infunnit sig än. Invigningen förlöpte normalt, och av de korta avsnitt jag sett tycks prestationerna ha varit av modell 1 A. Men jag är lite hängig och kitslig i vår kvava högsommarvärme .
Det var annat då jag var ung och inte ville missa ett enda försöksheat. I Helsingfors 1952 var jag på plats, som ett slags tredjereporter några dagar, för Dagens Nyheter. Vi svenskar var inte populära vid Urheilukatu; det här var nära efter det krig där den övervägande finska opinionen ansåg att vi hade gjort för litet för vårt broderfolk. Läktarstämningen var tidvis spänd.
Men det är första OS-dagen än så länge, och jag fäller inget slutomdöme. Lena har dock sitt slutomdöme redan klart: karlar är som småkillar.
Det kanske vi är.
Jag försöker summera vad jag hittills gjort i affären med den fejkade siffran ”5”. Kanske så mycket som går att göra, tills vidare. Artikeln för Vi kunde förstås innebära ett genombrott; vi får se.
Lena, som anser sig representera den inte särskilt insatta allmogen, ställer sig frågande till denna siffran ”5”: är den faktiskt så avgörande viktig? Är den inte på sin höjd en bagatell i ett stort mörkt sammanhang?
Jag säger emot. Ett dokument är ett dokument är ett dokument, det får inte suddas med, kluddas med. När, som i det här fallet, en suddad och kluddad siffra representerar skillnaden mellan sanning och lögn, heder och falskhet? Jag får visst medhåll. Men varför har ingen brytt sig om detta mer än du?
Tja, Internationalen, från sin möjligen bräckliga plattform, var ute i samma ärende 1989 men ledsnade då ingenting hände. Så har det varit hela tiden i denna affär: ingen orkar i längden banka på en dörr som aldrig öppnas. Om brottet aldrig erkänns, och om de brottsliga aldrig blir föremål för ens minsta förundersökning utan kan knalla vidare på sin mörka stråt, ja då piper enstaka utredare för tomma öron och flaxar vilset omkring, som ärlan som hälsade på i förmiddags inne på Hjelmbergstorpet: det är något mycket kusligt med en fågel som flyger fritt inne i en bostad. Nu är han ute på gräsmattan och pickar.
Jag tänker: hur har Palmemordets brottsutredare det med fågelintresse, naturintresse, miljöintresse, människointresse? Jag har svårt att förstå hur dessa poliser, de som är rejält insatta, alltså, med liv och lust samtidigt kan ägna sig år vanliga hederliga fritidssysslor som att läsa en god bok, slå gräset som växer så tätt under äppelträdet, berätta för barnen hur det var när de var små samt släppa ut den fångade ärlan. Hur klarar de av att kombinera det vanliga svala vardagslivet med iskall oheder?
Rör det sig om ren oreflekterad kadaverdisciplin? Som dock är bortlagd i dagens militärresonemang; det är tillåtet att undra. Får inte poliser undra?
Detta är förstås en oerhört stor och svår fråga, för vår överhet att gripa sig an, när en hederlig Palmeutredning äntligen är slutförd och röken skingrats. Vår överhet, vad har vi för överhet den gången, in i framtiden? Vad kommer denna överhet, vare sig han eller hon är en statsminister eller en sovvagnskonduktör, att kunna sätta bakom orden? Kommer vi att lyda våra statstjänstemän, som sprungit i den falska maktens ledband?
Jag märker att mina tankar blir kusliga. Staten, tanken på en stat, innebär ju att staten är hederlig, medan dess undersåtar är lite mera hit och dit och måste hållas under maktens förmaning, inte korsa kritstrecket! Staten hederlig, allmogen måste tas i örat. När allmogen tappar respekten för överheten blir situationen farlig.
Det här är förstås självklarheter, men har, säg, dagens statsminister riktigt satt sig in i vilken farlig väg han vandrar, en bred och laglös väg? Har han insett?
Staten drabbas alltid av kriminalitet, men det bör inte vara statens egen kriminalitet. För då finns inget korrektiv. Vem hejdar en statskoloss på villovägar, ute på sin breda väg?
Det är sommarkvavt i luften. Jag kanske överdriver. Rättar inte saker till sig själva? Jag får gå ut på gräsmatten och se hur ärlan har det efter sin spännande exkursion. Han har det säkert bra. Det är ganska nyslaget, så det finns gott om mat att picka, och inte välver han några onda tankar. Det är det bara människor som gör.
Det är vi människor som har monopol på ondskan i världen.
En som alltid hisnande tanke. I dag centrerad kring en siffra ”5”, kluddad, suddad, duttad, myglad, strulad och släpad i skiten. Tillsammans med en statsminister som dog.
Sven Anér