Polisen förfalskar och förvanskar, och vår svenska oskuld försvinner

17.7.2012. Till JK.
Jag återkommer till ärendet från tidigare i dag, där höga poliser klär på sig förfalskarroller för att skändligen dölja att Olof Palme dödades av sina egna. De sätter penna och häller radérvatten på avgörande centrala dokument från minuterna kring ond bråd död, och undrande personer som jag själv fick sitta vid dåvarande högste rikskrimchefens bord och lyssna till hans  skändliga (ja, ordet måste få återkomma) bortförklaringar.
Jag minns från en gång på 1990-talet, då den store Tommy Lindström, ännu inte själv åtalad, satt i sin arbetsstol i ljust skinn på tjänsterummet vid Polhemsgatan och försökte förklara för mig att ”det här är faktiskt en 5:a fast den har råkat bli lite vanskapt i kopieringen. Det är en 5:a, och Palme kom till Sabb 23.35…”
Jag hade med mig, för att visa Tommy, ungefär samma handlingar som i dag blir högaktuella. Tommy Lindström lyckades inte övertyga mig, men jag kände att jag inte kom vidare: hade polisen förfalskat sina egna dokument i sin största affär som blivit en skandal? Jag kände att jag stötte emot alla byråkratiska väggar, och till slut böjde jag mig för Tommys svada: OK, det är väl kanske en 5:a då…
Men när nu dagens rikskrim sänder mig ungefär samma dokument som var aktuella den gången, är situationen en annan. Tommy finns inte kvar vid rodret, och forskningen har gått vidare – inte rikskrims forskning utan fristående forskares och utredares.
I samband med min givetvis kusligt avslöjande bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme” kom hela den gamla diskussionen om mordets tider upp på bordet, och gamla klockslag fylldes med ny sprängkraft. Den blixtens snabbhet, som hade påståtts utmärka hela avrättningsproceduren, underkastades mer och mer tvivel, det som hade sagts hända på nära nog minustid fick breda ut sig i realtid.
Händelser tog tid. Gösta Söderström noterade 23.29 – ett aldrig trovärdigt dementerat klockslag - för sin och Ingvar Windéns ankomst till Dekorima, och sedan följde åtminstone fem minuter fyllda av verksamhet: identifiering av händelsen, identifiering av Olof. Den falska ambulansens ankomst, inkoppling av syrgasutrustning och många andra procedurer, ilastning av offret, avfärd.
Och så den slingriga färden till Sabbatsbergsakuten, först nu i sina detaljer belyst i ”Mordets dunkel”, sinkad av slingervägar uppe I Vasastan. Kappbyten, bilbyten – och till sist framme vid Sabbatsberg. Klockan 23.38 – ja, det kan börja stämma.
Noterar JK att poliserna, under pågående förfalskning, låter Sabbatsbergsakutens personal ta ett provtryck med stämpelapparaten som slutar just med sekundsiffrorna 38? 38 – ser ut som en tanke.
Den statliga granskningskommission, med på sluttampen allenarådige, numera JO Hans-Gunnar Axberger, skrev i slutrapporten sida upp och sida ner om minuterna vid Dekorima, noterade ankomsttiden till Sabb med absurda 23.31.40, varpå han, kanske med visst välbehag, kunde lämna över sitt scriptum till sittande justitieminister. Ett scriptum som inte innehåller någon väsentlig sanning, däremot ett stort antal väsentliga lögner.
Misstankarna mot Christer Pettersson har successivt skärpts…
Hör, JK, denne Axberger och fråga varför han aldrig tog fram Olof Palmes intagningskort? Visserligen med klockslaget 23.35, men ändå en bit på rätt väg. Axberger dundrade dit med 23.31.40, och därmed var sanningen bortblåst och lögnen satt på pränt.
Varför har egentligen ingen före mig noterat diskrepansen mellan den närmast otrolige JO Axbergers 31 40 och sanningens 38 00?
Olof fördes in med ambulansen på Sabbakuten. Det skulle dröja 4 minuter innan Lisbeth valde att förena sig med sin skjutne, antagligen döde man.
Detta, JK, är djup, kall dramatik, värd att berättas. Inte döljas under alla ämbetsmäns försäkringar. Dramatiken är numera rotad, JK, tro inte att den är förflyktigad.
En person ringde mig i dag och berättade att en god vän, advokat och riksdagsman, hade tagit kontakt med Anti Avsan, som han kände, och frågat:
”Sköt du Olof Palme?” Han fick svaret:
”Den frågan kan jag inte besvara.”
Otroligt, som mycket annat. Kan jag bevisa replikskiftet? Nej, inte än. Men jag arbetar med saken. Och det bör noteras att samlade personer vid full sans, som ringer mig, i nästan alla fall har en sanning att förmedla. Det visar sig vid en efterkontroll.
Händelser som den nämnda borde givetvis utredas av dem som har utbildningen och yrkeskunskapen, men det sker inte. Hånet mot de enskilda utredarna får ersätta.
JK – ta fatt i denna svarta sak, omedelbart. Gör en kraftansträngning, och kanske att åtminstone en knivsudd av den svenska rättsstatens heder kan räddas till eftervärlden.
JKs enda alternativ är att mot mig inleda process avseende falsk angivelse. Angivelse av Avsan, av poliser i Dekorimas snurrande karusell.
Lagtexten, BrB 15:6, klingar domedagsdovt:
Angiver man oskyldig till åtal med uppsåt att denne må bliva fälld till ansvar dömes för falsk angivelse till fängelse i högst två år…
Varför inte pröva BrB 15:6, JK? Inte mig emot.
Denna text bör alltså av JK sammanföras med tidigare skrivelse med samma ärende och datum!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10, Almunge. 0174-500 66.