När visste GW vad?

7.7.2012.
Bland det svåraste att bestämma inom en komplicerad mordutredning är klockslag, datum, år. Kom A till platsen före B? Var förhållandet känt när A uttalade sig eller blev det känt först senare? Trodde sig X veta hur saker och ting förhöll sig före eller först efter 2003?
Naturligtvis inte så underligt egentligen, eftersom mord är en skygg gärning, som inte prålar med exakta dateringar. Hederliga utredare får försöka komma fram till bestämda tidpunkter. Hederliga.
Jag tar på nytt fram kriminalexperten Leif GW Persson, i dag upphöjd till svensk expert på allting, verkar det. Han arbetar nu, mitt i högsommaren, enligt den svenska televisionens chef Eva Hamilton, med ”en fiktiv berättelse, som i någon mån handlar om vår samtid” – det låter storståtligt. Hr, förlåt, professor Persson ska, i fyra förmodligen välmatade produktioner, till jul och nyår berätta för den okunniga svenska allmogen hur det egentligen står till med denna allmoges ”samtid”, samt, liksom på sladden, hur det står till med ett mord för ett kvartssekel sedan på en statsminister, han hette Olof Palme.
På lediga stunder, nu i sommar och till hösten, petar Persson med andra små ämnen, löser världens alla mord bland annat, om jag fattat rätt. Men de fyra helgprogrammen ska ändå inte, enligt Eva Hamilton, ha något att göra ”med undersökande journalistik”. Hur denna prognos kommer att stämma med Perssons så småningom framtonande cineastiska verk förstår jag inte riktigt, men jag får väl sätta mig på spänn i min amerikanska gungstol när det lackar mot jul.
Jag raljerar, men det är ett raljeri stänkt av tårar. Här går Sveriges stora och lite statliga television in i en till synes avgörande viktig sisyfosproduktion och etablerar kriminologie professorn Leif GW Persson på en nivå snäppet över Fryxell och Odhner och Grimberg och Peter Englund, som sitter i akademin. Nu ska vi få veta hur det egentligen står till med vårt svenska liv och leverne; professor Persson ska berätta för oss.
Nå, än sen: han kanske har intressanta och rent av sanna ting att förmäla? Varför gnälla i förväg?
Jag skulle inte gnälla, om gnälla är ordet, om det inte vore för den framtonande bilden av professor Persson i backspegeln. För saken är den att Persson, på ytterligt väsentliga punkter inom Sveriges samtidshistoria, knappast gjort sig känd för sanningslidelse eller vad Englund kallar för akribi. Och historiker utan akribi, utan noggrannhet, är inte mycket att hurra för.
Låt se. Leif GW Perssons plattform och estrad inför folket är hans i fjol och i år framförda credo:
Olof Palme sköts inom en komplott av poliser, militärer och säkerhetspersoner.
Om dessa uppgifter vore korrekta så började kanske allt bli någorlunda väl beställt, men det har Persson inte velat närmare redovisa. Vid båda tillfällena, de symboliskt viktiga dagarna 28 februari 2011 och 2012, har GW efter sina båda sensationella mummel dragit sig tillbaka och aldrig gått vidare med sin dramatiska information. Aldrig kompletterat, aldrig lämnat ifrån sig de bevis som den svenska allmänheten har rätt att få se. Det är mycket troligt att Persson till stor del har rätt, men varför i så fall tjuvhålla på sitt stora news?
Och vad visste GW strax före den 28 februari 1986? Jämfört med vad han kan ha vetat vintern 1995? Respektive vad han numera anser sig veta, 2011-2012? Kan du berätta det, GW?
GW är som kungen, som GA till exempel. Till en kung får inga frågor ställas. En kung väljer själv vad han ska säga. Jag gjorde en film en gång om just GA, en något märklig produktion eftersom jag antogs inte vilja ställa några frågor själv. Jag fick nöja mig med vad det för all del tämligen mänskliga majestätet önskade förmedla, ur egen fatabur.
Kung GW uppträder på motsvarande sätt. När enkelt folk vill approchera honom – ett passande verb – medger han ett närmande endast om det passar honom och om den approcherande kan tänkas vara välvilligt inställd. Mig vill GW i dag aldrig tala med, varför ingen debatt, som kunnat bli fruktbar, får uppstå.
Jag har talat med GW vid egentligen bara två tillfällen. Det första tillfället var kring 1990, då han ringde upp mig och sa att ”det har blivit så fel med Holmér, han var ju aldrig i Borlänge”, men det samtalet har GW efteråt ivrigt förnekat. Det andra tillfället var den 5 februari 1995, då han, inhyrd av Hasse Aros (!) TV 3 som ”opartisk” ordförande, ledde en debatt mellan poliser och dessas motståndare. I över en timmas tid ägnade sig Persson då åt att vitmåla all polisverksamhet kring Dekorima och åt att satirisera över dessa journalister och författare som trodde sig veta farliga sanningar.
Denna TV-sändning kom, medan minuterna gled, att forma sig till ett rent beställningsverk från TV 3:s sida, och av dem som kan ha styrt TV 3. Och framför allt blev det ju mer och mer underligt att Persson mot betalning ställt upp som rikspolisstyrelsens egen representant, för att inför en miljonpublik berätta hur underliga saker kunde förklaras bort, för att berätta wie es eigentlich gewesen.
Lita på GW.
Hur går det då att kombinera Persson 1995 (poliser vita som snö) och 2011-2012 (poliser i mordkomplott)?
Det går naturligtvis inte alls att kombinera. En contradictio in absurdum, en absurd motsägelse. Samfällt hederliga Stockholmspoliser mördar inte en statsminister. Men denna motsägelse tillåts Persson lägga fram, två gånger rent av, utan att regering, myndigheter eller media reagerar. Mitt intryck är att jag är den egentligen ende som slagit larm, och det larmet har förstås förklingat ohört.
Börjar min kritik mot GW bottna nu? Har mitt message gått fram:
Ohederlig, till helt nyligen statligt anställd kriminologie professor, bör definitivt inte vara den som i svensk officiell television påstår sig vara mannen att med stor pretention kunna analysera ”vår samtid”.
Jag har tidigare på denna blogg kallat Leif GW Persson för ”vår folkförförare”. Uppenbarligen är han också Eva Hamiltons förförare. Eva Hamilton hittar ingen annan lämplig skildrare av vår – faktiskt ganska komplicerade – svenska samtid än Persson, Leif GW, GW.
Kärt barn har många namn.
Sven Anér