31.8.2012.
Kan ett samtal av den här typen ha ägt rum inom rubrikens etiska myndighet?
”Oj oj oj, vad ska vi göra med alla de här inlagorna från allmänheten, dom har ju blivit liggande i tre år, och den klagande börjar väl undra?”
”Inga bekymmer! Lite sax och tejp fixar allt. Vi sätter dit ett tidigare datum, så kan ingen klaga över att det har dröjt.”
”Men etiken, Lisa?”
”Prata inte strunt, Anna! Vi har inte tid med etiken på det här bygget!”
Denna etiska affär känns mycket symptomatisk. Gå till mitt avslöjande om polisers förfalskning av Olof Palmes patientkort. En siffra ”8” snitsas om till en siffra ”5”, inga bekymmer, mordet framstår som välskött, en snabb ambulans.
”Men !””etiken, Oskar…”
”Etik är blaj. Det gäller att fixa fram bra uppgifter. Hit med tuschpennan!”
Det är en underlig tid dessa dagar då hösten är på väg in, men den mest anmärkningsvärda nyheten av alla, den som i går berättade att allmänhetens förtroende för polis, åklagare och domstolar har sjunkit med 40 (!!!) procent, den nyheten finns varken relaterad eller kommenterad i någon av de fyra Stockholmstidningarna, DN, SvD, Expr eller AB! Inte en rad.
Den svenska allmänheten går i otakt med sina tidningar och sina höjdare, på ett sätt som givetvis aldrig kan ha skett tidigare. Jag försöker hitta en gemensam nämnare för dagens virvlar: rekordlågt förtroende, slopad etik. Ett viktigt och allvarligt ärende, Olof Palme, som i dag tillåts bli besudlat av vilsna beskyllningar som givetvis ingen tar på allvar, varken makt eller myndighet eller media.
Går det verkligen, på sikt, att sälja sådant drypande nonsens som den obefintliga affären Palme/Rausing? Jag tror att det blir svårt. Jag köpte DN för att läsa hr Lambertz nya påhopp på den frikände Thomas Quick. Jag ska genast ge ett stilprov:
Vid en bergsformation som såg ut som Sture Bergwall hade beskrivit den hittade man en inristning i en björk som han i förhör om mordet på den nioåriga norska flickan sa sig ha gjort. Inristningen stämde illa med den skiss som Bergwall hade gjort innan man sökte efter den. Men senare gjorde han en korrekt skiss. Inristningen daterades vid ett lantbruksuniversitet som bedömde att den var gjord den sommar som flickan försvann. (Skissen finns bevarad, den är häpnadsväckande.)
Häpnadsväckande är framför allt Göran Lambertz. Kärnan i hela Quick-affären är ju att Quick, ofta utan att be om den, fick mängder av information från den vittnespsykolog och de poliser som han under långa tider dagligen umgicks med. Då Lambertz läser om den först klena, sedan perfekta skissen av denna inristning, slog det honom aldrig då: Tänk om Quick fick hjälp av alla myndighetsrepresentanter som sprang om benen på honom?
O nej, så arbetar inte en Lambertz. Att en vittnesteckning bättras på är, för vanliga personer, ett tecken på att den utgör ett mycket dåligt bevis som bör vidarebefordras till slasken. Men Lambertz ser annorlunda med sina leende juridiska ögon: Nu var det klippt, Quick är en mördare! En seriemördare!
Det råder vid svenska domstolar s k fri bevisvärdering och bevisprövning. Det innebär att allt kan åberopas som bevisning under en rättegång, oavsett varifrån denna bevisning härstammar Men fri bevisföring innebär självfallet också, Lambertz, att bevisvärdet noggrant prövas av rätten, och det är ju det som inte har skett i fallet Quick. Det är det som är så beklämmande.
Lambertz går in i domstolars papper och tror allt han läser, precis som poliser bruka hänvisa till det vaga ”nej, han är hörd”.
I en annan av sina påstått avslöjande punkter skriver Lambertz:
Sture Bergwall berättade opåkallat att den nioåriga flickan hade ”en mindre färsk ärrbildning” på armen. Mamman sa i sitt förhör därefter att flickan nog hade sår eller ärr på en eller båda armarna. Hon hade atopiskt eksem. Bergwall beskrev det vid senare förhör så att det var ”kraftiga hudrodnader”.
”Senare förhör”. Lambertz låtsas inte märka att tiden går under dessa evigt långa vallningar och förhandlingar, att samma uppgifter ältas fram och tillbaka. Och att Quick med sin receptivitet inte varit sen att notera. Thomas Quick var, under de aktuella tidsperioderna, en medveten mytoman, det är ju detta som kännetecknar hela denna mörka story.
Det bryr inte Lambertz. Han läser papper, papper, och han låtsas tro allt vad maktens folk har sagt.
Byt stift, Lambertz! Din svenska allmänhet, som i dag är klokare än du, tror inte på din svada. Dra dig tillbaka till en vrå på HD och döm levande och döda. Om det anses vara en syssla som du är lämpad för!
Jag går på vårt ICA, en i allmänheten. Vi står fem i kö vid kassan. Två av dessa fem har tappat förtroendet för Lambertz och hans polisiära kompisar. Två av fem. Mannen som krånglar med kontokortet och kvinnan som har köpt falukorv till middag.
Två av fem litar inte på vår rättsstat – värre kan det inte bli.
Kan jag skriva ut något recept för framtiden? Där en man som Julien Assange kan kastas som en halvt ihjältrakasserad lekboll mellan kontinenter, utan att över huvud taget ha blivit hörd av polis, vare sig svensk eller engelsk – eller amerikansk, som nog gärna skulle vilja hjälpa till. Assange är aldrig hörd!
Detta faktum är för mig nästan det mest skrämmande, i denna skitiga virvel av lögner och utsparkad etik, där alla medier så lystet och begärligt dansar med. Vad är det för yrke jag har valt?
Jo, det ska jag tala om: ett förnämligt yrke, så länge journalisten kan lägga sig med gott samvete till kvällen!
Sven Anér
Vi vanliga människor tänker, enligt vårt lilla förstånd. Myndigheter tänker efter sitt stora förstånd. Dvs inte alls.
30.8.2012.
När fällning av gammal fin skog blev aktuell på Gotland inför kalkbrytningen sändes sjuttiofem fastlandspoliser till ön för att röja undan närvisa fältbiologer som kunde väntas obstruera. Detta hände nu i augusti.
Men redan i maj i år visste polisen på Gotland tämligen säkert, på basis av samstämmiga vittnesförhör, att det aktuella bolaget av allt att döma hade hävt ner farlig material i en grop i detta vackra Bunge och lagt skylande sten över.
Men i stället för att en polisman hörde den aktuelle företagsledaren skickas 75 poliser för att kasta ut de fältbiologer och andra demonstranter som påtalar brottet. Lätt och galant, kamma in dem som anger brottet och trakassera, vilket poliser är så bra på, men stör inte företagsledaren som hävde skit i en gotländsk grop!
Vi är i flyttningstagen här ute på landet och ser efter vilka gamla böcker som ska slängas, eller rättare sagt ges till Sirius här i Uppsala, som inte bara spelar bandy utan ägnar sig åt snyggt riktad välgörenhet. I dessa bokhögar hittade jag C Northcote Parkinsons The Law of Delay, som jag så länge har letat efter.
Denna lag berättar att bästa sättet att slippa undan ett besvärligt beslut är att aldrig fatta något beslut alls utan låta tiden gå, Dröjsmålslagen. Vi ser alltså i dag ett exempel på Gotland, men det finns många fler. Ett i direkt anslutning: Högsta Domstolen lovar att nu ska vi sannerligen raska på med Bunge-ärendet, vi kanske kan bli klara till jul! Tänk. Och när jag nu denna sommar haft två egna ärenden där jag har begärt snabbehandling – JK och polisen – så har båda ärendena lagts till handläggare som inte varit gripbara, dvs på semester. Lite tidsspillan är alltid någon tidsspillan.
Så, det är min tes, så får och kan vi vanliga människor inte bära oss åt. Har vi köpt en liter mjölk ställer vi den i kylskåpet för annars blir den gällen och blåsur. Det har vi lärt oss. Och äter vi fem glasspinnar på raken får vi ont i magen, det har vi också lärt oss. Det kallas trial and error på fint språk, det lärde jag mig av John Landquist nere i Lund för cirka ett århundrade sedan.
Men vår överhet arbetar inte efter trial and error. Den utgår, till att börja med, alltid från att det är den som har rätt och att det är den vanliga människan som har fel. Protesterar denna vanliga människa blir hon i bästa fall tillsagd att vänta, och när hon har väntat i några månader falnar och förtvinar hela ärendet och allt är dött. Med lite tur överlever den vanliga människan.
Tid tar det förstås för överheten att fnatta runt på alla hr Bindefelds partyn och sticka hål på 30 000 vätefyllda ballonger samt att bälga i sig de såar av ren sprit som självfallet funnits till reds i bortre skåpet vid dessa mammuttillställningar, lite som hemlis.
Den festvåningshovmästare finns inte född som inte vet hur man fixar sprit till gäster som vill ha sin rackare och sin avec fast det inte får synas på notan. Sprit kan få heta tandpetare eller pappersservetter eller roliga lösnäsor, det ordnar vi, min herre. Om det funnes en katekes för festvåningshovmästare skulle första budordet lyda:
Fixa alltid sprit, även om den skulle vara förbjuden!
Jag talade en gång med en sådan festvåningshovmästare. Han sa att han brukade roa sig med att kontrollera hur många gäster som kommer att bli väldigt drygt salongsfulla vartefter kvällen lider. Det blir alltid kring 12 procent, de kristalliserar ut sig efter första snapsen – förlåt, första glaset lättvin.
Jag har en sån dag i dag då eländena flyger lågt, som svalorna när det kommer regn. Jag får ett skrämmande besked om en god vän som första pensioneringsdagen får veta att, vilket han inte haft en aning om, han lider av långt framskriden cancer, i gallan till och med, inoperabel. Då förflyktigas de egna problemen, medan svalorna flyger allt lägre.
Sven Anér
PS framåt torsdag kväll: Enligt Sifo har 40 procent av svenskarna minskat förtroende för polis, åklagare och domstolar, som en följd av de senaste skandalerna i Quick-affären.
En helt skakande siffra. ”Det ska vi kanske titta på”, brukar bli kommentaren från Beatrice Ask. Byt ut Ask.
Publicera sanningen i ärendet Palme så sjunker förtroendet till 80 procent. Naturligtvis är det inte minst hr Lambertz helt sanslösa inhopp i Quick-debatten som ger utslag. Inled, som en liten start, förundersökning mot Lambertz.
Jag tror att det börjar gå undan. Den svenska allmänheten är faktiskt inte en viljelös skock. Sanningen är på väg – La vérité est en marche!
PPS: Jag möts av en synpunkt från en god vän i telefon:
Tror du inte att det är för krångligt med din förfalskade siffra ”5”, Förstår vanligt folk vikten av en kanske förfalskade siffra ”5”?
Jag svarade att jag lyssnar på vad du säger, och jag ska försöka förtydliga:
Förfalskande polis har sett till att körtiden från Dekorima förkortats med tre minuter, och det är mycket allvarligt, liksom det faktum att polis i tjänst över huvud taget
förfalskar Palmeutredningens avgörande viktiga dokument. Nej, jag tycker inte att det ska vara svårt att förstå, hoppas jag inte är hemmablind.
Tämligen snart ska jag träffa krinsp Göran Pettersson och hoppas att saken går fram. DDS.
PPPS: Väck opinionen på allvar, den pyr och pyser redan. Maila och ring och skriv till din överhet – som inte är helt okänslig för ett genomtänkt, tungt tryck utifrån. Tala med din familj, med dina jobbarkamrater, med barnens lärare. Med dina politiker. Med närpoliser som du har. Med åklagare och domare, om du har de bekantskaperna. Var inte tyst! DDDS!
När fällning av gammal fin skog blev aktuell på Gotland inför kalkbrytningen sändes sjuttiofem fastlandspoliser till ön för att röja undan närvisa fältbiologer som kunde väntas obstruera. Detta hände nu i augusti.
Men redan i maj i år visste polisen på Gotland tämligen säkert, på basis av samstämmiga vittnesförhör, att det aktuella bolaget av allt att döma hade hävt ner farlig material i en grop i detta vackra Bunge och lagt skylande sten över.
Men i stället för att en polisman hörde den aktuelle företagsledaren skickas 75 poliser för att kasta ut de fältbiologer och andra demonstranter som påtalar brottet. Lätt och galant, kamma in dem som anger brottet och trakassera, vilket poliser är så bra på, men stör inte företagsledaren som hävde skit i en gotländsk grop!
Vi är i flyttningstagen här ute på landet och ser efter vilka gamla böcker som ska slängas, eller rättare sagt ges till Sirius här i Uppsala, som inte bara spelar bandy utan ägnar sig åt snyggt riktad välgörenhet. I dessa bokhögar hittade jag C Northcote Parkinsons The Law of Delay, som jag så länge har letat efter.
Denna lag berättar att bästa sättet att slippa undan ett besvärligt beslut är att aldrig fatta något beslut alls utan låta tiden gå, Dröjsmålslagen. Vi ser alltså i dag ett exempel på Gotland, men det finns många fler. Ett i direkt anslutning: Högsta Domstolen lovar att nu ska vi sannerligen raska på med Bunge-ärendet, vi kanske kan bli klara till jul! Tänk. Och när jag nu denna sommar haft två egna ärenden där jag har begärt snabbehandling – JK och polisen – så har båda ärendena lagts till handläggare som inte varit gripbara, dvs på semester. Lite tidsspillan är alltid någon tidsspillan.
Så, det är min tes, så får och kan vi vanliga människor inte bära oss åt. Har vi köpt en liter mjölk ställer vi den i kylskåpet för annars blir den gällen och blåsur. Det har vi lärt oss. Och äter vi fem glasspinnar på raken får vi ont i magen, det har vi också lärt oss. Det kallas trial and error på fint språk, det lärde jag mig av John Landquist nere i Lund för cirka ett århundrade sedan.
Men vår överhet arbetar inte efter trial and error. Den utgår, till att börja med, alltid från att det är den som har rätt och att det är den vanliga människan som har fel. Protesterar denna vanliga människa blir hon i bästa fall tillsagd att vänta, och när hon har väntat i några månader falnar och förtvinar hela ärendet och allt är dött. Med lite tur överlever den vanliga människan.
Tid tar det förstås för överheten att fnatta runt på alla hr Bindefelds partyn och sticka hål på 30 000 vätefyllda ballonger samt att bälga i sig de såar av ren sprit som självfallet funnits till reds i bortre skåpet vid dessa mammuttillställningar, lite som hemlis.
Den festvåningshovmästare finns inte född som inte vet hur man fixar sprit till gäster som vill ha sin rackare och sin avec fast det inte får synas på notan. Sprit kan få heta tandpetare eller pappersservetter eller roliga lösnäsor, det ordnar vi, min herre. Om det funnes en katekes för festvåningshovmästare skulle första budordet lyda:
Fixa alltid sprit, även om den skulle vara förbjuden!
Jag talade en gång med en sådan festvåningshovmästare. Han sa att han brukade roa sig med att kontrollera hur många gäster som kommer att bli väldigt drygt salongsfulla vartefter kvällen lider. Det blir alltid kring 12 procent, de kristalliserar ut sig efter första snapsen – förlåt, första glaset lättvin.
Jag har en sån dag i dag då eländena flyger lågt, som svalorna när det kommer regn. Jag får ett skrämmande besked om en god vän som första pensioneringsdagen får veta att, vilket han inte haft en aning om, han lider av långt framskriden cancer, i gallan till och med, inoperabel. Då förflyktigas de egna problemen, medan svalorna flyger allt lägre.
Sven Anér
PS framåt torsdag kväll: Enligt Sifo har 40 procent av svenskarna minskat förtroende för polis, åklagare och domstolar, som en följd av de senaste skandalerna i Quick-affären.
En helt skakande siffra. ”Det ska vi kanske titta på”, brukar bli kommentaren från Beatrice Ask. Byt ut Ask.
Publicera sanningen i ärendet Palme så sjunker förtroendet till 80 procent. Naturligtvis är det inte minst hr Lambertz helt sanslösa inhopp i Quick-debatten som ger utslag. Inled, som en liten start, förundersökning mot Lambertz.
Jag tror att det börjar gå undan. Den svenska allmänheten är faktiskt inte en viljelös skock. Sanningen är på väg – La vérité est en marche!
PPS: Jag möts av en synpunkt från en god vän i telefon:
Tror du inte att det är för krångligt med din förfalskade siffra ”5”, Förstår vanligt folk vikten av en kanske förfalskade siffra ”5”?
Jag svarade att jag lyssnar på vad du säger, och jag ska försöka förtydliga:
Förfalskande polis har sett till att körtiden från Dekorima förkortats med tre minuter, och det är mycket allvarligt, liksom det faktum att polis i tjänst över huvud taget
förfalskar Palmeutredningens avgörande viktiga dokument. Nej, jag tycker inte att det ska vara svårt att förstå, hoppas jag inte är hemmablind.
Tämligen snart ska jag träffa krinsp Göran Pettersson och hoppas att saken går fram. DDS.
PPPS: Väck opinionen på allvar, den pyr och pyser redan. Maila och ring och skriv till din överhet – som inte är helt okänslig för ett genomtänkt, tungt tryck utifrån. Tala med din familj, med dina jobbarkamrater, med barnens lärare. Med dina politiker. Med närpoliser som du har. Med åklagare och domare, om du har de bekantskaperna. Var inte tyst! DDDS!
Olof Palmes tidkort från Sabb: ett falskt collage av papperslappar!
30.8.2012.
Till Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets redaktionschefer!
På dagens Brännpunkt i SvD avslutar Morgan Johansson (s) sitt debattinlägg ”Quick-affären för stor för att sopa under mattan” med dessa rader:
Alla måste kunna lita på det svenska rättsväsendet, och vi politiker har ett ansvar för att se till att brister granskas och rättas till så fort som möjligt. Annars riskerar allmänhetens förtroende för rättsväsendet att undergrävas.
En ganska försynt beskrivning av ett rättsväsende i fritt fall.
Jag presenterar nu ett delärende inom den pågående 5
Olof Palme infördes till Sabbatsbergsakuten strax före midnatt den 28 februari 1986 – om han då ännu var vid liv visste ingen i detta ögonblick. Ett patientkort/tidkort klockstämplades vid intagningen, möjligen några sekunder tidigare, medan ambulansen var på ingående.
Jag har, faktiskt genom årtiondena, begärt ut kopia av detta patientkort/tidkort, men vad jag har fått, såväl 1989 som 2012, är vad som närmast är att likna vid en påse, innehållande diverse papperslappar, i olika utsnitt och olika grader av förstoring. Inget enstaka dokument visar detta patientkort/tidkort, ensamt och komplett.
Ur detta märkliga collage kan inhämtas, bland annat, att Olof Palme, enligt en förminskad (!) version, har inkommit till Sabbakuten klockan 23.35 mordnatten. Men av en förstoring, som rikskriminalpolisen själv lägger i påsen, framgår att siffran ”5” är uppenbart manipulerad och närmast ser ut som ett slingrigt ”S”, inte som en siffra ”5”, med en vågrät och en lodrät spikrak linje samt två räta vinklar.
Jag hävdar sålunda – men jag överlåter åt mina adressater att själva tolka materialet – att Olof Palmes patientkort/tidkort är manipulerat. Vad som ursprungligen stått stämpeltryckt på kortet kan jag ju inte säkert veta, men troligen har det varit en siffra ”8”, eftersom bakgrunden till manipuleringen torde ha varit en önskan från manipulatorernas sida att låtsas som om hela proceduren, från Dekorima till Sabb, skulle ha tagit mycket kortare tid än den gjorde i verkligheten. Tre minuters skillnad, en mycket lång tid i ambulanssammanhang.
Detta mycket centrala patientkort/tidkort har spelat en undangömd roll i alla officiella utredningar. Det noteras inte av jurist-, parlamentariker- och granskningskommissionerna, vilket skulle kunna tyda på att kortet, i någon version, aldrig ställts till kommissionernas förfogande, vilket förstås är märkligt.
Det var förste polismannen på plats vid Dekorima, insatschefen poliskommissarie Gösta Söderström, som år 1989 slog larm om det märkliga utseendet på förstoringar av siffran ”5”, och Gunnar Wall skrev om saken i nr 21/1989 sidan 6 av Internationalen. Jag fanns även med själv i bilden den gången, men saken rann ut i sanden, inför dåvarande, sedermera raskt förflyttade, rikskriminalchefen Tommy Lindströms kategoriska förnekanden.
Är saken viktig? Ja, avgörande viktig, eftersom alla andra tidsangivelser från biografen Grand fram till Sabbatsberg är de ständigt omdiskuterade klockslagen på länsalarmeringscentralens dataskärmar. Ett instämplat klockslag från en i efterhand noga kontrollerad stämpelklocka borde givetvis ha en helt annan trovärdighet, ett helt annat bevisvärde.
Jag kommer om några dagar, enligt beslut av rikskriminalpolisen, att inför polismyndigheten i Uppsala län – ärendenr i Uppsala K 5059-1, officiellt och formellt försvara min tes: polismanipulation!
Jag uppmanar nu mina adressater att själva, med egna medarbetare, ta in från rikskrim det jag kallar för ett collage av tidkortsutsnitt, varefter tidningarna själva kan bedöma om mina synpunkter på polisiär manipulation håller streck.
Jag sätter min heder som journalist på spel och anmäler mig själv till rikskrim: ljuger jag ska jag lagföras, talar jag sanning befinner sig hela den officiella Palmeutredningen, under vice RÅ Kerstin Skarp, på glid. Eller, som jag skrev: i fritt fall.
Jag medsänder inga kopior av det aktuella ”collaget” utan anmodar mina adressater att själva begära fram materialet från rikskrim, ärende APAL 428-176/12, och därefter duplicera den forskning jag har bedrivit. Det är först när en tidning själv sätter sig in i grundmaterialet och med eget folk analyserar ett ärende och drar slutsatser som en tung dokumentation kan publiceras med en tidnings hela tyngd: självklarheter för en tidningsredaktör.
Denna text får gärna publiceras, men den utgör ju i första hand en larmsignal. När Morgan Johansson på SvD Brännpunkt i dag skriver
Annars riskerar allmänhetens förtroende för rättsväsendet att undergrävas.,
syftar han på Thomas Quick-affären, men affären Palme kan sannerligen inkluderas.
Oroad och engagerad hälsning, efter 26 års aldrig avbruten research,
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. Nej, inga bilagor, begär in dem från rikskrim!
Till Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets redaktionschefer!
På dagens Brännpunkt i SvD avslutar Morgan Johansson (s) sitt debattinlägg ”Quick-affären för stor för att sopa under mattan” med dessa rader:
Alla måste kunna lita på det svenska rättsväsendet, och vi politiker har ett ansvar för att se till att brister granskas och rättas till så fort som möjligt. Annars riskerar allmänhetens förtroende för rättsväsendet att undergrävas.
En ganska försynt beskrivning av ett rättsväsende i fritt fall.
Jag presenterar nu ett delärende inom den pågående 5
Olof Palme infördes till Sabbatsbergsakuten strax före midnatt den 28 februari 1986 – om han då ännu var vid liv visste ingen i detta ögonblick. Ett patientkort/tidkort klockstämplades vid intagningen, möjligen några sekunder tidigare, medan ambulansen var på ingående.
Jag har, faktiskt genom årtiondena, begärt ut kopia av detta patientkort/tidkort, men vad jag har fått, såväl 1989 som 2012, är vad som närmast är att likna vid en påse, innehållande diverse papperslappar, i olika utsnitt och olika grader av förstoring. Inget enstaka dokument visar detta patientkort/tidkort, ensamt och komplett.
Ur detta märkliga collage kan inhämtas, bland annat, att Olof Palme, enligt en förminskad (!) version, har inkommit till Sabbakuten klockan 23.35 mordnatten. Men av en förstoring, som rikskriminalpolisen själv lägger i påsen, framgår att siffran ”5” är uppenbart manipulerad och närmast ser ut som ett slingrigt ”S”, inte som en siffra ”5”, med en vågrät och en lodrät spikrak linje samt två räta vinklar.
Jag hävdar sålunda – men jag överlåter åt mina adressater att själva tolka materialet – att Olof Palmes patientkort/tidkort är manipulerat. Vad som ursprungligen stått stämpeltryckt på kortet kan jag ju inte säkert veta, men troligen har det varit en siffra ”8”, eftersom bakgrunden till manipuleringen torde ha varit en önskan från manipulatorernas sida att låtsas som om hela proceduren, från Dekorima till Sabb, skulle ha tagit mycket kortare tid än den gjorde i verkligheten. Tre minuters skillnad, en mycket lång tid i ambulanssammanhang.
Detta mycket centrala patientkort/tidkort har spelat en undangömd roll i alla officiella utredningar. Det noteras inte av jurist-, parlamentariker- och granskningskommissionerna, vilket skulle kunna tyda på att kortet, i någon version, aldrig ställts till kommissionernas förfogande, vilket förstås är märkligt.
Det var förste polismannen på plats vid Dekorima, insatschefen poliskommissarie Gösta Söderström, som år 1989 slog larm om det märkliga utseendet på förstoringar av siffran ”5”, och Gunnar Wall skrev om saken i nr 21/1989 sidan 6 av Internationalen. Jag fanns även med själv i bilden den gången, men saken rann ut i sanden, inför dåvarande, sedermera raskt förflyttade, rikskriminalchefen Tommy Lindströms kategoriska förnekanden.
Är saken viktig? Ja, avgörande viktig, eftersom alla andra tidsangivelser från biografen Grand fram till Sabbatsberg är de ständigt omdiskuterade klockslagen på länsalarmeringscentralens dataskärmar. Ett instämplat klockslag från en i efterhand noga kontrollerad stämpelklocka borde givetvis ha en helt annan trovärdighet, ett helt annat bevisvärde.
Jag kommer om några dagar, enligt beslut av rikskriminalpolisen, att inför polismyndigheten i Uppsala län – ärendenr i Uppsala K 5059-1, officiellt och formellt försvara min tes: polismanipulation!
Jag uppmanar nu mina adressater att själva, med egna medarbetare, ta in från rikskrim det jag kallar för ett collage av tidkortsutsnitt, varefter tidningarna själva kan bedöma om mina synpunkter på polisiär manipulation håller streck.
Jag sätter min heder som journalist på spel och anmäler mig själv till rikskrim: ljuger jag ska jag lagföras, talar jag sanning befinner sig hela den officiella Palmeutredningen, under vice RÅ Kerstin Skarp, på glid. Eller, som jag skrev: i fritt fall.
Jag medsänder inga kopior av det aktuella ”collaget” utan anmodar mina adressater att själva begära fram materialet från rikskrim, ärende APAL 428-176/12, och därefter duplicera den forskning jag har bedrivit. Det är först när en tidning själv sätter sig in i grundmaterialet och med eget folk analyserar ett ärende och drar slutsatser som en tung dokumentation kan publiceras med en tidnings hela tyngd: självklarheter för en tidningsredaktör.
Denna text får gärna publiceras, men den utgör ju i första hand en larmsignal. När Morgan Johansson på SvD Brännpunkt i dag skriver
Annars riskerar allmänhetens förtroende för rättsväsendet att undergrävas.,
syftar han på Thomas Quick-affären, men affären Palme kan sannerligen inkluderas.
Oroad och engagerad hälsning, efter 26 års aldrig avbruten research,
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. Nej, inga bilagor, begär in dem från rikskrim!
Till ärendet Lambertz: ännu ett exempel på skrämmande inaktivitet
29.8.2012. Till JO. Ärendenr hos JO: 4663-2012-10.
Jag noterar att rubr ärende nu är anhängiggjort hos JO samt översänder ytterligare ett mycket signifikativt och symptomatiskt ärende, som utan minsta kontroll lades ad acta av Lambertz 2008-07-17. Det är Lambertz själv som i UNT-artikeln 17.5.12 berättar att han lade a l l a Palmeärenden ad acta, utan undantag.
Om Lambertz hade ägnat minsta intresse åt min inlaga jämte bilaga hade han rimligen inte kunnat undgå att här dolde sig en mycket tänkbar lösning av hela Palmemordet. Uppgifterna i mitt bifogade brev till JK Lambertz är aldrig på minsta sätt dementerade. Bl a har jag vid flera tillfällen frågat vice RÅ Kerstin Skarp huruvida Anti Avsan är Olof Palmes mördare men endast fått till svar hennes hänvisning till förundersökningssekretessen (som ju snarare är undantag). Avsan själv har aldrig besvarat mina försök till kontakt.
I min inlaga till JK från 2008 säger jag att jag inte påstår att Avsan är mördaren. I andra upplagan av ”Palmemordet: Anti Avsan”, bifogas, konstaterar jag på sidan 200 att Avsan är mördaren.
Jag avvaktar nu kallelse till Uppsalapolisen, krinsp Göran Pettersson, sedan jag anmält mig själv i årendet rörande Olof Palmes förfalskade patientkort. Dnr för detta ärende är hos Uppsalapolisen K 5059-1, ett ärende som alltså bör avslutas antingen med lagföring av mig för t ex falsk angivelse eller med myndighets konstaterande av polisiär förfalskning av urkund direkt knuten till mordet på en statsminister.
Jag fäster nu förhoppning till ett engagemang från JO:s sida.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Bil: 3 sidor dokument, 1 bok.
Jag noterar att rubr ärende nu är anhängiggjort hos JO samt översänder ytterligare ett mycket signifikativt och symptomatiskt ärende, som utan minsta kontroll lades ad acta av Lambertz 2008-07-17. Det är Lambertz själv som i UNT-artikeln 17.5.12 berättar att han lade a l l a Palmeärenden ad acta, utan undantag.
Om Lambertz hade ägnat minsta intresse åt min inlaga jämte bilaga hade han rimligen inte kunnat undgå att här dolde sig en mycket tänkbar lösning av hela Palmemordet. Uppgifterna i mitt bifogade brev till JK Lambertz är aldrig på minsta sätt dementerade. Bl a har jag vid flera tillfällen frågat vice RÅ Kerstin Skarp huruvida Anti Avsan är Olof Palmes mördare men endast fått till svar hennes hänvisning till förundersökningssekretessen (som ju snarare är undantag). Avsan själv har aldrig besvarat mina försök till kontakt.
I min inlaga till JK från 2008 säger jag att jag inte påstår att Avsan är mördaren. I andra upplagan av ”Palmemordet: Anti Avsan”, bifogas, konstaterar jag på sidan 200 att Avsan är mördaren.
Jag avvaktar nu kallelse till Uppsalapolisen, krinsp Göran Pettersson, sedan jag anmält mig själv i årendet rörande Olof Palmes förfalskade patientkort. Dnr för detta ärende är hos Uppsalapolisen K 5059-1, ett ärende som alltså bör avslutas antingen med lagföring av mig för t ex falsk angivelse eller med myndighets konstaterande av polisiär förfalskning av urkund direkt knuten till mordet på en statsminister.
Jag fäster nu förhoppning till ett engagemang från JO:s sida.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Bil: 3 sidor dokument, 1 bok.
Uppsalapolisen nonchalerar rikskrim, lägger ärendet Anér på handläggare Pettersson som är på semester!
27.8.2012. Rikskriminalpolisen.
Efter en halv dags letande, via en telefon, som efter tio dagar har vaknat till liv, får jag så småningom besked från rikskrim att er skrivelse rörande min egenanmälan visserligen har nått Uppsalapolisen och fått ärendenr K 5059-1, men att den utsedde handläggaren kriminalinspektören Göran Pettersson, under tiden 17.7 – 3.9 befinner sig på semester.
Med knapp styrfart befinner sig alltså, i dag, detta svenska ödesärende på väg någonstans inom vårt nybyggda polishögkvarter i Uppsala. Ja, egentligen ingen styrfart alls.
Jag tror, Rikskriminalpolisen, att jag själv ska bli byråkrat. Då ska jag göra min telefon så krånglig att det i praktiken inte går att komma fram, sällan eller aldrig svara på brev, samt över huvudtaget segla med knapp styrfart eller förtöja vid någon boj.
Jag försöker raljera. Under tiden blir det inte utrett om tjänstgörande polis Olof Palmes mordnatt avsiktligt och i ont syfte förfalskade Olof Palmes patientkort/tidkort. Jag missunnar inte Göran Pettersson hans semester, men hade inte en kollega med redan uttagen semester funnits tillgänglig? Att lägga möjligen brådskande ärenden på en ej gripbar, semestrande kriminalinspektör verkar vara ett utslag av krånglig specialbyråkrati.
Jag vet inte vad det fordras för själskrafter för att fullfölja ett ärende som detta. Flera kilo, säkert. Sven Anér
PS: Varför polisen Pettersson? Ska polis utreda polisers eventuella brott? Konstigt. Varför inte internutredare? Eller Riksenheten för polismål? Jag önskar rikskrims svar! DS.Polismyndigheten i Uppsala län K 5059-1
Krinsp Göran Pettersson.
Jag kompletterar min förra skrivelse med noteringar från min fortsatta granskning av Olof Palmes patientkort/tidkort.
Jag ber dig först se på sidorna i min översända dossier, alltså de papper där det överst står ”SABBATSBERGS SJUKHUS” resp ”JOURNALBLAD, sluten vård”. Jag kallar dem för sidorna 3 resp 4.
1 Om du då först ser på sidan 3 så är de båda Ä-prickarna på ”Ä” i ”Västerlånggatan” placerade alldeles för högt upp; jfr sidan 4; någon har alltså tagit bort de ursprumngliga prickarna och ersatt dem med två prickar klart högre upp.
2 Vidare står på sidan 3 ”0001 till höger upptill, men dessa siffror saknas på sidan 4, som verkar vara ett originaltryck - varför?
3 Huvudena på sidorna 3 och 4 är som synes helt olika, varför?
4 På sidan 3 är texten ”Datum (år, mån, dag)” etc så hårt förminskad att den är nästan oläslig – varför förminska sådant som bör framgå tydligt? Har anledningen varit
5 att det samtidigt på sidan 3 förminskade ”Feb 28 23 35” ska framstå som så nedkrympt att det blir svårt att via denna förminskning urskilja att siffran ”5” är förfalskad?
6 Varför saknas, på sidan 3, den avgörande viktiga noteringen ”Feb 28 23 35”? Förminskningen, i förhållande till sidan 4, förefaller vara 12:9, varför ”Feb 28 23 35” borde ha varit synligt i vänstermarginalen på sidan 3; vart har noteringen tagit vägen?
7 De tre provtrycken, på sidan 4, ”89 Maj 11 15 35” visar mycket klart hur en korrekt utstämplad siffra ”5” ska se ut.
Sammanfattningsvis finner jag, tills vidare, att tydlig manipulering skett. Siffran ”5” på sidorna 3, 5 och 6, i gradvis ökande förstoring, visar tydligt hur siffran ”5” antar formen av ett ”S”. Metoden att inte lämna ut en enda hel kopia, av patientkortet, i full och naturlig storlek, utan i stället ett manipulerat och varierande hopplock, är naturligtvis djupt anmärkningsvärt.
Mvh Sven Anér, Öster Edinge 127, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Efter en halv dags letande, via en telefon, som efter tio dagar har vaknat till liv, får jag så småningom besked från rikskrim att er skrivelse rörande min egenanmälan visserligen har nått Uppsalapolisen och fått ärendenr K 5059-1, men att den utsedde handläggaren kriminalinspektören Göran Pettersson, under tiden 17.7 – 3.9 befinner sig på semester.
Med knapp styrfart befinner sig alltså, i dag, detta svenska ödesärende på väg någonstans inom vårt nybyggda polishögkvarter i Uppsala. Ja, egentligen ingen styrfart alls.
Jag tror, Rikskriminalpolisen, att jag själv ska bli byråkrat. Då ska jag göra min telefon så krånglig att det i praktiken inte går att komma fram, sällan eller aldrig svara på brev, samt över huvudtaget segla med knapp styrfart eller förtöja vid någon boj.
Jag försöker raljera. Under tiden blir det inte utrett om tjänstgörande polis Olof Palmes mordnatt avsiktligt och i ont syfte förfalskade Olof Palmes patientkort/tidkort. Jag missunnar inte Göran Pettersson hans semester, men hade inte en kollega med redan uttagen semester funnits tillgänglig? Att lägga möjligen brådskande ärenden på en ej gripbar, semestrande kriminalinspektör verkar vara ett utslag av krånglig specialbyråkrati.
Jag vet inte vad det fordras för själskrafter för att fullfölja ett ärende som detta. Flera kilo, säkert. Sven Anér
PS: Varför polisen Pettersson? Ska polis utreda polisers eventuella brott? Konstigt. Varför inte internutredare? Eller Riksenheten för polismål? Jag önskar rikskrims svar! DS.Polismyndigheten i Uppsala län K 5059-1
Krinsp Göran Pettersson.
Jag kompletterar min förra skrivelse med noteringar från min fortsatta granskning av Olof Palmes patientkort/tidkort.
Jag ber dig först se på sidorna i min översända dossier, alltså de papper där det överst står ”SABBATSBERGS SJUKHUS” resp ”JOURNALBLAD, sluten vård”. Jag kallar dem för sidorna 3 resp 4.
1 Om du då först ser på sidan 3 så är de båda Ä-prickarna på ”Ä” i ”Västerlånggatan” placerade alldeles för högt upp; jfr sidan 4; någon har alltså tagit bort de ursprumngliga prickarna och ersatt dem med två prickar klart högre upp.
2 Vidare står på sidan 3 ”0001 till höger upptill, men dessa siffror saknas på sidan 4, som verkar vara ett originaltryck - varför?
3 Huvudena på sidorna 3 och 4 är som synes helt olika, varför?
4 På sidan 3 är texten ”Datum (år, mån, dag)” etc så hårt förminskad att den är nästan oläslig – varför förminska sådant som bör framgå tydligt? Har anledningen varit
5 att det samtidigt på sidan 3 förminskade ”Feb 28 23 35” ska framstå som så nedkrympt att det blir svårt att via denna förminskning urskilja att siffran ”5” är förfalskad?
6 Varför saknas, på sidan 3, den avgörande viktiga noteringen ”Feb 28 23 35”? Förminskningen, i förhållande till sidan 4, förefaller vara 12:9, varför ”Feb 28 23 35” borde ha varit synligt i vänstermarginalen på sidan 3; vart har noteringen tagit vägen?
7 De tre provtrycken, på sidan 4, ”89 Maj 11 15 35” visar mycket klart hur en korrekt utstämplad siffra ”5” ska se ut.
Sammanfattningsvis finner jag, tills vidare, att tydlig manipulering skett. Siffran ”5” på sidorna 3, 5 och 6, i gradvis ökande förstoring, visar tydligt hur siffran ”5” antar formen av ett ”S”. Metoden att inte lämna ut en enda hel kopia, av patientkortet, i full och naturlig storlek, utan i stället ett manipulerat och varierande hopplock, är naturligtvis djupt anmärkningsvärt.
Mvh Sven Anér, Öster Edinge 127, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Skaldekonst och teknisk enfald
24.8.2012.
Jag har skrivit om detta någon gång tidigare. Svårigheten att förena god och läslockande text med den tekniska kunskap som erfordras, som i allt högre grad erfordras vartefter IT-samhället vidgas.
Jag har tidigare stolt för mig själv brukat säga att det viktigaste är väl ändå bokstäverna, orden, meningarna, inte kännedom om en dators alla tecken och alla möjligheter. Jag är inte lika säker i dag. Bokstäverna, orden och meningarna finns inte i sinnevärlden förrän de fångats upp av min ordbehandlare, och det är ordbehandlarens asdfghjklöä som inspirerar oss skribenter, verbalinspirerar oss.
Det finns en hel, modern vetenskap om detta, om människans och teknikens symbios. Det uppstår ett samtal mellan människohjärna och teknik, kanske inte bara på låssas. Jag känner ofta hur mina texter skrivs, nära nog omedvetet, med alerta tangenters hjälp.
Skalden med gåspennan, bläckhornet och den lilla sandsleven finns inte längre, och skulle han finnas måste han anlita assistans, en assistans som kräver teknik, förfinad teknik. Jag omger mig själv med ett minimum av teknik, i den alltså halvt omedvetna känslan av att det måste väl vara min tänkta text som räknas, inte datorns nedsmattrade ord.
Att en dator skapar ord vet alla journalister och författare. Den lockar oss att skriva, den lockar oss till eleganta sentenser som vi inte visste fanns tillgängliga i vårt tänkande, utanför datorn.
Som sagt, det pågår en forskning, i SvD Kultur häromdagen. Spännande, lite HG Wells i tjugoförsta århundradets tappning.
Symbios. Lena och jag besökte här om dagen det Stora Varuhuset, för att inköpa först ett telefonkort till mobilen, som vi kunde tänkas ha täckning till ute på landet, samt ett nytt armbandsur till mig, sedan min säkert förfinade Casio fått fnatt över natten och talade om att vi befann oss på ett datum 37.
Det var lång kö i Telias lilla försäljningsutrymme. Vi stod väl ett tiotal irriterat väntande personer, stirrande på kösiffran som var ”17” minut efter minut. Så småningom blev det vår tur. En ung, sval och skärpt blondin tog hand om oss. Vänlig och hjälpsam mot dessa gamlingar, tydligen tekniskt okunniga. Ostörd av miljön och situationen: mycket folk, dov bakgrundsmusik som kvävde mitt redan klena hörande.
Flickan, säg 22 år, hjälpte oss med kortbytet. Hennes händer och fingrar behövde inte tänka, det gjorde den lilla mobilen åt henne: dra av en tejp, trycka på ett par knappar, rätta till ett reglage. Symbios med tekniken. I nästa generation är denna symbios fullbordad, och vi kan tala till vår mobil – och få svar! Mina barnbarnsbarn Lyra och Felix kommer att lära känna en värld som är en annan än vår. Ett barnbarn på besök blev erbjudet några, i mitt tycke, eleganta och innehållsrika planschverk. Det tackade nej:
”Farfar, sa du Sydneys folkmängd? Ja här har du den, det tar mig några nanosekunder att ta fram på specialmobilen. Men visst kan jag ta böckerna och sälja åt dig…”
En annan värld. Det blev en annan värld också att träffa nästa vackra blondin, efter en kilometervandring inom detta snart enorma varuhus, där det alltid byggs. Jag kände mig otrivsam i denna dova och artificiella miljö och ville ha min klocka så fort som möjligt:
”Har du någon med radiostyrning?”
”Vad då? Radiostyrning? Om det är battteridrift du menar så går alla våra klockor på batteri…”
Jag fick en klocka, utan radiostyrning, som min gamla Casio hade innan den fick ålderskrämpor. Och jag tänkte: två så olika unga flickor. Den första mitt i teknikens symbios, den andra lite vid sidan om, i ett tickande IT-yrke som alls inte är hennes. Framtidsutsikter? Andra jobb, antagligen. Vårdbehovens svarta hål står förstås alltid öppna – eller gör de det? Stora universitetssjukhus gör skoningslösa nedskärningar.
De var så angenäma att träffa, båda två. Den symbiotiska och den lite utanför, i liv som inte alltid är skräddarsydda för oss.
Jag lämnar det Stora Varuhuset och ställer så småningom, ute på den enorma parkeringsplatsen där det dock finns luft, ifrån mig min likaledes enorma kundvagn, smyganvänd som promenadstöd upp och ner i hissar.
Jag andas ut, och förundras över att människor tycks se så normalt glada ut, efter att ha varit fjättrade av köpdjävulen och hans dova ackompanjemang.
Jag hade just sett lilla cellskräcken komma, den brukar göra det i dessa artificiella miljöer. En gång, på Orly i Paris, hade jag vid ett planbyte gått vilse och var nära att ge upp i brådskan innanför kallsvetten. Ett barn brukar få en måg på besök. Mågen är datorfreak och frågar vid ankomsten:
”Har du något bra vaj nu på din dator?” varefter han glatt ger sig i kast med min sons krassliga dator. Längre bort från mitt eget liv går inte att komma.
Det är fredag, och jag tar kväll. Ingen myndighet gav mig i dag de informationer jag så ivrigt väntar på, varför de två och en halva helgdagarna kommer att bilda ett svart hål med den osynliga svarta materia som enligt ett Axess-program i TV fyller varje liten fläck i min kropp. Och ibland även min själ, känns det som, när mina ansträngningar i Palmeärendet har hamnat i Palmeärendets eget, svarta hål.
Sen blir det måndag, upp med tuppen!!
Sven Anér
Jag har skrivit om detta någon gång tidigare. Svårigheten att förena god och läslockande text med den tekniska kunskap som erfordras, som i allt högre grad erfordras vartefter IT-samhället vidgas.
Jag har tidigare stolt för mig själv brukat säga att det viktigaste är väl ändå bokstäverna, orden, meningarna, inte kännedom om en dators alla tecken och alla möjligheter. Jag är inte lika säker i dag. Bokstäverna, orden och meningarna finns inte i sinnevärlden förrän de fångats upp av min ordbehandlare, och det är ordbehandlarens asdfghjklöä som inspirerar oss skribenter, verbalinspirerar oss.
Det finns en hel, modern vetenskap om detta, om människans och teknikens symbios. Det uppstår ett samtal mellan människohjärna och teknik, kanske inte bara på låssas. Jag känner ofta hur mina texter skrivs, nära nog omedvetet, med alerta tangenters hjälp.
Skalden med gåspennan, bläckhornet och den lilla sandsleven finns inte längre, och skulle han finnas måste han anlita assistans, en assistans som kräver teknik, förfinad teknik. Jag omger mig själv med ett minimum av teknik, i den alltså halvt omedvetna känslan av att det måste väl vara min tänkta text som räknas, inte datorns nedsmattrade ord.
Att en dator skapar ord vet alla journalister och författare. Den lockar oss att skriva, den lockar oss till eleganta sentenser som vi inte visste fanns tillgängliga i vårt tänkande, utanför datorn.
Som sagt, det pågår en forskning, i SvD Kultur häromdagen. Spännande, lite HG Wells i tjugoförsta århundradets tappning.
Symbios. Lena och jag besökte här om dagen det Stora Varuhuset, för att inköpa först ett telefonkort till mobilen, som vi kunde tänkas ha täckning till ute på landet, samt ett nytt armbandsur till mig, sedan min säkert förfinade Casio fått fnatt över natten och talade om att vi befann oss på ett datum 37.
Det var lång kö i Telias lilla försäljningsutrymme. Vi stod väl ett tiotal irriterat väntande personer, stirrande på kösiffran som var ”17” minut efter minut. Så småningom blev det vår tur. En ung, sval och skärpt blondin tog hand om oss. Vänlig och hjälpsam mot dessa gamlingar, tydligen tekniskt okunniga. Ostörd av miljön och situationen: mycket folk, dov bakgrundsmusik som kvävde mitt redan klena hörande.
Flickan, säg 22 år, hjälpte oss med kortbytet. Hennes händer och fingrar behövde inte tänka, det gjorde den lilla mobilen åt henne: dra av en tejp, trycka på ett par knappar, rätta till ett reglage. Symbios med tekniken. I nästa generation är denna symbios fullbordad, och vi kan tala till vår mobil – och få svar! Mina barnbarnsbarn Lyra och Felix kommer att lära känna en värld som är en annan än vår. Ett barnbarn på besök blev erbjudet några, i mitt tycke, eleganta och innehållsrika planschverk. Det tackade nej:
”Farfar, sa du Sydneys folkmängd? Ja här har du den, det tar mig några nanosekunder att ta fram på specialmobilen. Men visst kan jag ta böckerna och sälja åt dig…”
En annan värld. Det blev en annan värld också att träffa nästa vackra blondin, efter en kilometervandring inom detta snart enorma varuhus, där det alltid byggs. Jag kände mig otrivsam i denna dova och artificiella miljö och ville ha min klocka så fort som möjligt:
”Har du någon med radiostyrning?”
”Vad då? Radiostyrning? Om det är battteridrift du menar så går alla våra klockor på batteri…”
Jag fick en klocka, utan radiostyrning, som min gamla Casio hade innan den fick ålderskrämpor. Och jag tänkte: två så olika unga flickor. Den första mitt i teknikens symbios, den andra lite vid sidan om, i ett tickande IT-yrke som alls inte är hennes. Framtidsutsikter? Andra jobb, antagligen. Vårdbehovens svarta hål står förstås alltid öppna – eller gör de det? Stora universitetssjukhus gör skoningslösa nedskärningar.
De var så angenäma att träffa, båda två. Den symbiotiska och den lite utanför, i liv som inte alltid är skräddarsydda för oss.
Jag lämnar det Stora Varuhuset och ställer så småningom, ute på den enorma parkeringsplatsen där det dock finns luft, ifrån mig min likaledes enorma kundvagn, smyganvänd som promenadstöd upp och ner i hissar.
Jag andas ut, och förundras över att människor tycks se så normalt glada ut, efter att ha varit fjättrade av köpdjävulen och hans dova ackompanjemang.
Jag hade just sett lilla cellskräcken komma, den brukar göra det i dessa artificiella miljöer. En gång, på Orly i Paris, hade jag vid ett planbyte gått vilse och var nära att ge upp i brådskan innanför kallsvetten. Ett barn brukar få en måg på besök. Mågen är datorfreak och frågar vid ankomsten:
”Har du något bra vaj nu på din dator?” varefter han glatt ger sig i kast med min sons krassliga dator. Längre bort från mitt eget liv går inte att komma.
Det är fredag, och jag tar kväll. Ingen myndighet gav mig i dag de informationer jag så ivrigt väntar på, varför de två och en halva helgdagarna kommer att bilda ett svart hål med den osynliga svarta materia som enligt ett Axess-program i TV fyller varje liten fläck i min kropp. Och ibland även min själ, känns det som, när mina ansträngningar i Palmeärendet har hamnat i Palmeärendets eget, svarta hål.
Sen blir det måndag, upp med tuppen!!
Sven Anér
Samma sak i dag: JK vansköter sitt jobb. Vägrar påtala uppenbar förfalskning av Olof Palmes patientkort!
23.8.2012. Brev 2. Till JO, jag följer upp min tidigare skrivelse av i dag.
Sedan jag skrev ovannämnda skrivelse har jag från JK erhållit meddelande 2012-08-21, 5090-12-21, där JK säger att ämbetet
inte kommer att vidta någon åtgärd med anledning av vad Du har anfört.
Ärendet har sålunda legat i en och en halv månad utan åtgärd, vilket redan detta är uppseendeväckande. Och det finns också anledning att notera att JK ingalunda förklarar sig principiellt förhindrad att ta sig an ärendet; i så fall skulle ju ärendet omedelbart ha avvisats.
Jag konstaterar att dagens JK följer samma princip som sina föregångare: aldrig se på det största, allvarligaste, fortfarande ouppklarade mord som drabbat Sverige. Aldrig gå in i detaljkontroll, aldrig analysera en anmälares informationer.
I det aktuella fallet hävdar jag att Olof Palmes patientkort är förfalskat, något som jag och Gunnar Wall, utan att på minsta sätt beslås med osanning, framförde redan i Internationalen nr 21 för 1989, sidan 6.
Ingen myndighet har någonsin sagt att jag har fel på denna punkt. Tvärtom, när jag begär ut den aktuella förfalskade handlingen så sänder mig rikskriminalpolisen nu i augusti en förstoring av den förfalskade siffran ”5”, där förfalskningen syns ännu tydligare än på originalet. Jag bifogar denna förstoring, utförd sålunda inte av mig utan av rikskriminalpolisens experter.
En statsministers patientkort från Sabbatsberg förfalskat – oerhört. Jag har hos rikskriminalpolisen anmält mig själv i denna affär, och ärendet förbereds nu hos polismyndigheten i Uppsala. Om jag inte kommer att anklagas för några oegentligheter blir resultatet att det är både JK och rikskriminalpolisen som har felat – och var står Palmeutredningen då? Alla mina skrivelser i samband med Palmeutredningen och angränsande ärenden läggs fortlöpande ut på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com, där mer information finns.
Sänd dnr samt uppgift om handläggare!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. Av rikskrim utförd förstoring av utsnitt av Olof Palmes patientkort.
Sedan jag skrev ovannämnda skrivelse har jag från JK erhållit meddelande 2012-08-21, 5090-12-21, där JK säger att ämbetet
inte kommer att vidta någon åtgärd med anledning av vad Du har anfört.
Ärendet har sålunda legat i en och en halv månad utan åtgärd, vilket redan detta är uppseendeväckande. Och det finns också anledning att notera att JK ingalunda förklarar sig principiellt förhindrad att ta sig an ärendet; i så fall skulle ju ärendet omedelbart ha avvisats.
Jag konstaterar att dagens JK följer samma princip som sina föregångare: aldrig se på det största, allvarligaste, fortfarande ouppklarade mord som drabbat Sverige. Aldrig gå in i detaljkontroll, aldrig analysera en anmälares informationer.
I det aktuella fallet hävdar jag att Olof Palmes patientkort är förfalskat, något som jag och Gunnar Wall, utan att på minsta sätt beslås med osanning, framförde redan i Internationalen nr 21 för 1989, sidan 6.
Ingen myndighet har någonsin sagt att jag har fel på denna punkt. Tvärtom, när jag begär ut den aktuella förfalskade handlingen så sänder mig rikskriminalpolisen nu i augusti en förstoring av den förfalskade siffran ”5”, där förfalskningen syns ännu tydligare än på originalet. Jag bifogar denna förstoring, utförd sålunda inte av mig utan av rikskriminalpolisens experter.
En statsministers patientkort från Sabbatsberg förfalskat – oerhört. Jag har hos rikskriminalpolisen anmält mig själv i denna affär, och ärendet förbereds nu hos polismyndigheten i Uppsala. Om jag inte kommer att anklagas för några oegentligheter blir resultatet att det är både JK och rikskriminalpolisen som har felat – och var står Palmeutredningen då? Alla mina skrivelser i samband med Palmeutredningen och angränsande ärenden läggs fortlöpande ut på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com, där mer information finns.
Sänd dnr samt uppgift om handläggare!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. Av rikskrim utförd förstoring av utsnitt av Olof Palmes patientkort.
Var står TT i dag, bland alla våra brott?
23.8.2012. Till TT, Tidningarnas Telegrambyrå.
Hej, Jag heter Sven Anér, om ni minns mig? Det var den gången på 1940-talet, då DN bodde vid Tegelbacken, och då många av oss på DN hade TT-folk som goda kamrater, på ömse sidor om konkurrentgatan, Klara Västra.
Våra redaktioner låg på samma höjd över gatan, och vi vinkade till er vid lunchdags, medan Åke Forsberg delade ut dagens uppdrag: ”Anér, du ska till kanslihuset och höra med Erlander om de senaste budgetryktena. Och sen har du ett möte på Gillet på kvällen. Du får med fotograf till Erlander, vi behöver lite färska bilder. Olle Seijbold, det är en ny grabb, kommer från Svenskan…”
Samtidigt gjorde ni mittemot ungefär samma saker. Kolla Erlander, kolla folkpartiet på Gillet för natten…
Vi var viktiga nyhetskuggar, på båda sidor av gatan. Och vi hade ett stort förtroende för varandra, i varje fall hade vi på DN det för er. Fast vi alltid strök ”TT” på ert Stockholmsmaterial, inte särskilt artigt, men det härstammade nog från Karlgrens tid, första kriget. ”Kungl Maj:t” fick vi aldrig skriva. Regeringen skulle det stå, regeringen för Erlander, som Tingsten hade så svårt med.
Frammanar jag en symbios mellan TT och DN, över Klara Västra? Så var det förstås inte. Vi skötte var och en vårt jobb, TT kanske något noggrannare än vi, det vill jag låta vara osagt. Vi uttalade oss nog ganska barskt om er, då och då.
”Hinner vi inte åka till broolyckan i Södertälje före pressläggningen? OK, vi får ta TT. Men försök lätta upp texten så att den ser ut som DN-text. Allt om mordet på Folke B bevakar vi förstås med eget folk, inget TT där…”
Lite strid på kniven, och för DNs del en kamp om prenumeranterna, sedan Helge Heilborn vunnit över småannonserna och räddat ekonomin. Men det rörde sig om en händelsejournalistik, där vi på ömse sidor av Klara Västra skickligt dammsög nyhetsfältet och inte lämnade något hemligt eller farligt scoop liggande. Nyheterna skulle ut, vare sig de låg på höga politiska plan eller kanske kolliderade med ett storbolags intentioner.
Naturligtvis hade jag inte, som tämligen ny allmän reporter på DN, den totala överblicken, och jag kände inte till allt som avhandlades inne på Sten Hedmans rum, inne hos Tingsten, uppe hos Heilborn eller ute hos Bonniers, ägare som hade klen men ordentligt genomtänkt kontakt med oss vanliga jobbare på redaktionen, dvs nästan ingen alls.
Inga påtryckningar, som jag kände till, och inga stora scoops som förträngdes intill obefintlighet. Fanns det sådana scoops ändå, bakom min unga rygg? Säkert, någon gång, men i så fall inget mega-scoop, inget som avslöjats efteråt av memoarsugna redaktörer.
Vad jag nalkas, märker jag, är de 26 årens Palmeaffär. Säg gärna att jag förgyller gamla Klara, men jag tror inte att en liknande affär av vare sig TT eller DN den gången skulle ha behandlats med samma oombedda diskretion, med samma silkesvantar. Några heta inslag skulle ha dragits för chefredaktörer och kanske ägare, men jag tror inte att resultatet skulle blivit annat än möjligen någon fördröjning: ”vi vilar på hanen ett tag”, var uttrycket för en senare chefredaktörs ofta återkommande, skorrande tveksamhet: han fick heta ”vila på hanen” – de tre orden satte sig i halsen på oss nyhetssugna unga reportrar. Vi behövde väl någon gång bromsas. Men inte ofta.
När jag ser dagens journalistiska fält är det, med den här bakgrunden, djupt beklämmande att vaga storpolitiska, internationella hänsyn så totalt får ta över vid redaktionskonferenserna, uppenbarligen inte minst TTs. En av våra vanligare redaktionschefer skrev för några månader sedan till mig att ”visst fan bevakar vi Palme, men kanske inte så noggrant som du” – orden har fastnat. Jag stegrade mig då, och jag stegrar mig nu framför ordbehandlaren (jag har faktiskt skrotat Haldan):
Antingen bevakas ett stort löpande, fortlöpande nyhetsblock, med alla dess mer eller mindra aptitliga ingredienser, eller också ska saken inte bevakas alls, är min benhårda inställning. Nyheter som ligger och kryper i vrår och på dammiga hyllor måste räfsas fram, granskas, noga, samt publiceras. Om där inte finns någon nyhet, ja då ska ju saken släppas, det behöver vi inte kalla oss för journalister för att inse.
Ut kommer då och då Palmenyheter, men dessa bygger då ofta på myndigheternas genom åren, genom årtiondena, utsläppta inkorrekta material, och det som byggs på osanna informationer genererar falska nyheter, vilket eleverna förstår i den grundskola som nu ska kommunaliseras om.
Ett exempel: I upptakten till artikeln ”Mördare i mörkret” skrivs nu i Veckans Historia:
Den 28 februari 1986 klockan 23.21 bryts lugnet på Stockholms gator av två skott. Sveriges statsminister Olof Palme faller till marken och tre kvart senare dödförklaras han.
Detta är i grunden osant. Dödsskottet faller inte alls klockan 23.21 utan cirka 23.27. Ett av de knep Stockholmspolisen och sedermera rikskrim tar till är att de försöker komprimera minuterna och sekunderna kring Dekorima, så att detta skulle framstå som ett välskött statsministermord, där ingen tid förspilldes. En datornoterad tidsuppgift från länsalarmeringscentralen uppgavs säga 23.31.40 för Olof Palmes ankomst till Sabbatsberg. Den korrekta ankomsttiden vet vi inte för Palmes patientkort har förvanskats, förfalskats av poliserna i utredningen, kanske på ett mycket tidigt stadium: från antagligen 23.35 till – siffran ”5” är ovedersägligen förfalskad, antagligen från en ”8”. Inte 23.31.40 utan 23.38!
Hela denna förfalskning, poliser som förfalskar en statsministers patientkort efter ett attentat, avslöjades redan 1989 av Gunnar Wall, som senare skulle skriva två avgörande viktiga böcker i ämnet. Sidan 6 i Internationalen nr 21 för 1989, förfalskad siffra ”5” i faksimil och olika förstoringsgrader, beskrivning av den då ännu ej avskedade rikskrimchefen Tommy Lindströms försök att trassla bort lögnerna. Wall slutar Internationalens helsidesartikel:
Kommer även Sabbatsbergshandlingen att fortsätta omges med frågetecken blir det ännu svårare för Palmeutredarna att ignorera misstankarna om att tidsschemat manipulerats – möjligen för att skydda personer inom den egna kåren. Gunnar Wall
Exakt, exakt så står saken i dag. ”5” är av bl a professionella kopieringsexperter förklarad förvanskad. Ärendet har i sex veckor (!) legat och vilat sig hos regeringens justitie kansler; i dag fick jag beskedet: vi tar inte upp frågan.
Nehej. Men rikskrim har faktiskt remitterat min begäran att få min roll i detta förfalskningsärende prövad, APAL 428-176/12, remitterat den till polismyndigheten i Uppsala, som bereder ärendet.
Frågan alltså: Ljuger Sven Anér? Eller ljuger jag inte, ja vad händer i så fall med en statsministers av polis förfalskat patientkort?
Kan vi göra som vi gjorde förr, TT? Att vi höll en nära kontakt kring stora nyheter?
Kollegan från Klara Västra, Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. Tre papper visar falska ”23 35” i två versioner samt korrekt siffra ”5”.
Hej, Jag heter Sven Anér, om ni minns mig? Det var den gången på 1940-talet, då DN bodde vid Tegelbacken, och då många av oss på DN hade TT-folk som goda kamrater, på ömse sidor om konkurrentgatan, Klara Västra.
Våra redaktioner låg på samma höjd över gatan, och vi vinkade till er vid lunchdags, medan Åke Forsberg delade ut dagens uppdrag: ”Anér, du ska till kanslihuset och höra med Erlander om de senaste budgetryktena. Och sen har du ett möte på Gillet på kvällen. Du får med fotograf till Erlander, vi behöver lite färska bilder. Olle Seijbold, det är en ny grabb, kommer från Svenskan…”
Samtidigt gjorde ni mittemot ungefär samma saker. Kolla Erlander, kolla folkpartiet på Gillet för natten…
Vi var viktiga nyhetskuggar, på båda sidor av gatan. Och vi hade ett stort förtroende för varandra, i varje fall hade vi på DN det för er. Fast vi alltid strök ”TT” på ert Stockholmsmaterial, inte särskilt artigt, men det härstammade nog från Karlgrens tid, första kriget. ”Kungl Maj:t” fick vi aldrig skriva. Regeringen skulle det stå, regeringen för Erlander, som Tingsten hade så svårt med.
Frammanar jag en symbios mellan TT och DN, över Klara Västra? Så var det förstås inte. Vi skötte var och en vårt jobb, TT kanske något noggrannare än vi, det vill jag låta vara osagt. Vi uttalade oss nog ganska barskt om er, då och då.
”Hinner vi inte åka till broolyckan i Södertälje före pressläggningen? OK, vi får ta TT. Men försök lätta upp texten så att den ser ut som DN-text. Allt om mordet på Folke B bevakar vi förstås med eget folk, inget TT där…”
Lite strid på kniven, och för DNs del en kamp om prenumeranterna, sedan Helge Heilborn vunnit över småannonserna och räddat ekonomin. Men det rörde sig om en händelsejournalistik, där vi på ömse sidor av Klara Västra skickligt dammsög nyhetsfältet och inte lämnade något hemligt eller farligt scoop liggande. Nyheterna skulle ut, vare sig de låg på höga politiska plan eller kanske kolliderade med ett storbolags intentioner.
Naturligtvis hade jag inte, som tämligen ny allmän reporter på DN, den totala överblicken, och jag kände inte till allt som avhandlades inne på Sten Hedmans rum, inne hos Tingsten, uppe hos Heilborn eller ute hos Bonniers, ägare som hade klen men ordentligt genomtänkt kontakt med oss vanliga jobbare på redaktionen, dvs nästan ingen alls.
Inga påtryckningar, som jag kände till, och inga stora scoops som förträngdes intill obefintlighet. Fanns det sådana scoops ändå, bakom min unga rygg? Säkert, någon gång, men i så fall inget mega-scoop, inget som avslöjats efteråt av memoarsugna redaktörer.
Vad jag nalkas, märker jag, är de 26 årens Palmeaffär. Säg gärna att jag förgyller gamla Klara, men jag tror inte att en liknande affär av vare sig TT eller DN den gången skulle ha behandlats med samma oombedda diskretion, med samma silkesvantar. Några heta inslag skulle ha dragits för chefredaktörer och kanske ägare, men jag tror inte att resultatet skulle blivit annat än möjligen någon fördröjning: ”vi vilar på hanen ett tag”, var uttrycket för en senare chefredaktörs ofta återkommande, skorrande tveksamhet: han fick heta ”vila på hanen” – de tre orden satte sig i halsen på oss nyhetssugna unga reportrar. Vi behövde väl någon gång bromsas. Men inte ofta.
När jag ser dagens journalistiska fält är det, med den här bakgrunden, djupt beklämmande att vaga storpolitiska, internationella hänsyn så totalt får ta över vid redaktionskonferenserna, uppenbarligen inte minst TTs. En av våra vanligare redaktionschefer skrev för några månader sedan till mig att ”visst fan bevakar vi Palme, men kanske inte så noggrant som du” – orden har fastnat. Jag stegrade mig då, och jag stegrar mig nu framför ordbehandlaren (jag har faktiskt skrotat Haldan):
Antingen bevakas ett stort löpande, fortlöpande nyhetsblock, med alla dess mer eller mindra aptitliga ingredienser, eller också ska saken inte bevakas alls, är min benhårda inställning. Nyheter som ligger och kryper i vrår och på dammiga hyllor måste räfsas fram, granskas, noga, samt publiceras. Om där inte finns någon nyhet, ja då ska ju saken släppas, det behöver vi inte kalla oss för journalister för att inse.
Ut kommer då och då Palmenyheter, men dessa bygger då ofta på myndigheternas genom åren, genom årtiondena, utsläppta inkorrekta material, och det som byggs på osanna informationer genererar falska nyheter, vilket eleverna förstår i den grundskola som nu ska kommunaliseras om.
Ett exempel: I upptakten till artikeln ”Mördare i mörkret” skrivs nu i Veckans Historia:
Den 28 februari 1986 klockan 23.21 bryts lugnet på Stockholms gator av två skott. Sveriges statsminister Olof Palme faller till marken och tre kvart senare dödförklaras han.
Detta är i grunden osant. Dödsskottet faller inte alls klockan 23.21 utan cirka 23.27. Ett av de knep Stockholmspolisen och sedermera rikskrim tar till är att de försöker komprimera minuterna och sekunderna kring Dekorima, så att detta skulle framstå som ett välskött statsministermord, där ingen tid förspilldes. En datornoterad tidsuppgift från länsalarmeringscentralen uppgavs säga 23.31.40 för Olof Palmes ankomst till Sabbatsberg. Den korrekta ankomsttiden vet vi inte för Palmes patientkort har förvanskats, förfalskats av poliserna i utredningen, kanske på ett mycket tidigt stadium: från antagligen 23.35 till – siffran ”5” är ovedersägligen förfalskad, antagligen från en ”8”. Inte 23.31.40 utan 23.38!
Hela denna förfalskning, poliser som förfalskar en statsministers patientkort efter ett attentat, avslöjades redan 1989 av Gunnar Wall, som senare skulle skriva två avgörande viktiga böcker i ämnet. Sidan 6 i Internationalen nr 21 för 1989, förfalskad siffra ”5” i faksimil och olika förstoringsgrader, beskrivning av den då ännu ej avskedade rikskrimchefen Tommy Lindströms försök att trassla bort lögnerna. Wall slutar Internationalens helsidesartikel:
Kommer även Sabbatsbergshandlingen att fortsätta omges med frågetecken blir det ännu svårare för Palmeutredarna att ignorera misstankarna om att tidsschemat manipulerats – möjligen för att skydda personer inom den egna kåren. Gunnar Wall
Exakt, exakt så står saken i dag. ”5” är av bl a professionella kopieringsexperter förklarad förvanskad. Ärendet har i sex veckor (!) legat och vilat sig hos regeringens justitie kansler; i dag fick jag beskedet: vi tar inte upp frågan.
Nehej. Men rikskrim har faktiskt remitterat min begäran att få min roll i detta förfalskningsärende prövad, APAL 428-176/12, remitterat den till polismyndigheten i Uppsala, som bereder ärendet.
Frågan alltså: Ljuger Sven Anér? Eller ljuger jag inte, ja vad händer i så fall med en statsministers av polis förfalskat patientkort?
Kan vi göra som vi gjorde förr, TT? Att vi höll en nära kontakt kring stora nyheter?
Kollegan från Klara Västra, Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. Tre papper visar falska ”23 35” i två versioner samt korrekt siffra ”5”.
JO-anmälan mot Göran Lambertz
23.8.2012. Till JO:
Jag riktar härmed en anmälan mot
Förre justitiekanslern, nuvarande justitierådet, Göran Lambertz för grov, brottslig vanskötsel av sitt JK-ämbete evad gäller kontrollen av den pågående Palmeutredningen.
Jag har tidigare, 19.5.2012, utförligt informerat JO om detta ärende, ”för åtgärd”, och jag återkommer nu med förnyad oro, förnyat engagemang. Som framgår av nyssnämnda skrivelse framträdde Lambertz 19.5.2012 i UNT med en klar bekännelse rörande sin egen totala och för rättsskipningen katastrofala nonchalans gentemot en av sina viktigaste uppgifter.
JK har enligt NE
tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden.
Nu skriver Lambertz i Upsala Nya Tidning:
Som JK fick jag flera propåer om att granska Palmeutredningen och försöka se till att ge den fart igen – och nya banor. Det kändes lätt att skriva av ärendena utan åtgärd. För mordet var ju löst och brevskrivarnas idéer alltför absurda.
Enligt min bestämda mening har dåvarande JK Göran Lambertz, genom att aktivt och demonstrativt underlåta att behandla ett stort antal grundade anmälningar, från mig och från andra personer, mot den pågående Palmeutredningen, själv nonchalerat lagar och författningar samt ej fullgjort sina egna åligganden som justitiekansler.
Jag hänvisar JO, som bakgrund till mitt påstående om Lambertz brottsliga uraktlåtenhet att så mycket som kasta en blick på denna dramatiska dokumentation, till JK 7642-07-21, mitt datum 15.11.2007, JKs datum 16.11. Mitt ärende här blev av JK lagt ad acta, enligt påteckning på annan skrivelse inom samma dnr.
Mitt brev avslutas med
Mycket oroad och engagerad hälsning,
men denna hälsning har gått Lambertz förbi, under hans självrådiga JK-styre.
Jag har, som vanlig representant för allmänheten, trott att JK-ämbetet varit rättssamhällets ultimata lås mot lagbrott och lögn. När det nu visar sig att sittande justitiekansler själv bryter upp detta lås finns enligt min mening ingen rätt, ingen sanning kvar.
Men Göran Lambertz ska få sitta kvar som justitieråd i HD, vilket utgör parodi på rätt, vett och sans – eller vad säger JO?
Jag uppmanar JO att omedelbart agera, och jag önskar besked om dnr och handläggare.
Engagerad, skrämd och oroad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79
Samma sak i dag: JK vansköter sitt jobb. Vägrar påtala uppenbar förfalskning av Olof Palmes patientkort!
23.8.2012. Brev 2. Till JO, jag följer upp min tidigare skrivelse av i dag.
Sedan jag skrev ovannämnda skrivelse har jag från JK erhållit meddelande 2012-08-21, 5090-12-21, där JK säger att ämbetet
inte kommer att vidta någon åtgärd med anledning av vad Du har anfört.
Ärendet har sålunda legat i en och en halv månad utan åtgärd, vilket redan detta är uppseendeväckande. Och det finns också anledning att notera att JK ingalunda förklarar sig principiellt förhindrad att ta sig an ärendet; i så fall skulle ju ärendet omedelbart ha avvisats.
Jag konstaterar att dagens JK följer samma princip som sina föregångare: aldrig se på det största, allvarligaste, fortfarande ouppklarade mord som drabbat Sverige. Aldrig gå in i detaljkontroll, aldrig analysera en anmälares informationer.
I det aktuella fallet hävdar jag att Olof Palmes patientkort är förfalskat, något som jag och Gunnar Wall, utan att på minsta sätt beslås med osanning, framförde redan i Internationalen nr 21 för 1989, sidan 6.
Ingen myndighet har någonsin sagt att jag har fel på denna punkt. Tvärtom, när jag begär ut den aktuella förfalskade handlingen så sänder mig rikskriminalpolisen nu i augusti en förstoring av den förfalskade siffran ”5”, där förfalskningen syns ännu tydligare än på originalet. Jag bifogar denna förstoring, utförd sålunda inte av mig utan av rikskriminalpolisens experter.
En statsministers patientkort från Sabbatsberg förfalskat – oerhört. Jag har hos rikskriminalpolisen anmält mig själv i denna affär, och ärendet förbereds nu hos polismyndigheten i Uppsala. Om jag inte kommer att anklagas för några oegentligheter blir resultatet att det är både JK och rikskriminalpolisen som har felat – och var står Palmeutredningen då? Alla mina skrivelser i samband med Palmeutredningen och angränsande ärenden läggs fortlöpande ut på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com, där mer information finns.
Sänd dnr samt uppgift om handläggare!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. Av rikskrim utförd förstoring av utsnitt av Olof Palmes patientkort.
Jag riktar härmed en anmälan mot
Förre justitiekanslern, nuvarande justitierådet, Göran Lambertz för grov, brottslig vanskötsel av sitt JK-ämbete evad gäller kontrollen av den pågående Palmeutredningen.
Jag har tidigare, 19.5.2012, utförligt informerat JO om detta ärende, ”för åtgärd”, och jag återkommer nu med förnyad oro, förnyat engagemang. Som framgår av nyssnämnda skrivelse framträdde Lambertz 19.5.2012 i UNT med en klar bekännelse rörande sin egen totala och för rättsskipningen katastrofala nonchalans gentemot en av sina viktigaste uppgifter.
JK har enligt NE
tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden.
Nu skriver Lambertz i Upsala Nya Tidning:
Som JK fick jag flera propåer om att granska Palmeutredningen och försöka se till att ge den fart igen – och nya banor. Det kändes lätt att skriva av ärendena utan åtgärd. För mordet var ju löst och brevskrivarnas idéer alltför absurda.
Enligt min bestämda mening har dåvarande JK Göran Lambertz, genom att aktivt och demonstrativt underlåta att behandla ett stort antal grundade anmälningar, från mig och från andra personer, mot den pågående Palmeutredningen, själv nonchalerat lagar och författningar samt ej fullgjort sina egna åligganden som justitiekansler.
Jag hänvisar JO, som bakgrund till mitt påstående om Lambertz brottsliga uraktlåtenhet att så mycket som kasta en blick på denna dramatiska dokumentation, till JK 7642-07-21, mitt datum 15.11.2007, JKs datum 16.11. Mitt ärende här blev av JK lagt ad acta, enligt påteckning på annan skrivelse inom samma dnr.
Mitt brev avslutas med
Mycket oroad och engagerad hälsning,
men denna hälsning har gått Lambertz förbi, under hans självrådiga JK-styre.
Jag har, som vanlig representant för allmänheten, trott att JK-ämbetet varit rättssamhällets ultimata lås mot lagbrott och lögn. När det nu visar sig att sittande justitiekansler själv bryter upp detta lås finns enligt min mening ingen rätt, ingen sanning kvar.
Men Göran Lambertz ska få sitta kvar som justitieråd i HD, vilket utgör parodi på rätt, vett och sans – eller vad säger JO?
Jag uppmanar JO att omedelbart agera, och jag önskar besked om dnr och handläggare.
Engagerad, skrämd och oroad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79
Samma sak i dag: JK vansköter sitt jobb. Vägrar påtala uppenbar förfalskning av Olof Palmes patientkort!
23.8.2012. Brev 2. Till JO, jag följer upp min tidigare skrivelse av i dag.
Sedan jag skrev ovannämnda skrivelse har jag från JK erhållit meddelande 2012-08-21, 5090-12-21, där JK säger att ämbetet
inte kommer att vidta någon åtgärd med anledning av vad Du har anfört.
Ärendet har sålunda legat i en och en halv månad utan åtgärd, vilket redan detta är uppseendeväckande. Och det finns också anledning att notera att JK ingalunda förklarar sig principiellt förhindrad att ta sig an ärendet; i så fall skulle ju ärendet omedelbart ha avvisats.
Jag konstaterar att dagens JK följer samma princip som sina föregångare: aldrig se på det största, allvarligaste, fortfarande ouppklarade mord som drabbat Sverige. Aldrig gå in i detaljkontroll, aldrig analysera en anmälares informationer.
I det aktuella fallet hävdar jag att Olof Palmes patientkort är förfalskat, något som jag och Gunnar Wall, utan att på minsta sätt beslås med osanning, framförde redan i Internationalen nr 21 för 1989, sidan 6.
Ingen myndighet har någonsin sagt att jag har fel på denna punkt. Tvärtom, när jag begär ut den aktuella förfalskade handlingen så sänder mig rikskriminalpolisen nu i augusti en förstoring av den förfalskade siffran ”5”, där förfalskningen syns ännu tydligare än på originalet. Jag bifogar denna förstoring, utförd sålunda inte av mig utan av rikskriminalpolisens experter.
En statsministers patientkort från Sabbatsberg förfalskat – oerhört. Jag har hos rikskriminalpolisen anmält mig själv i denna affär, och ärendet förbereds nu hos polismyndigheten i Uppsala. Om jag inte kommer att anklagas för några oegentligheter blir resultatet att det är både JK och rikskriminalpolisen som har felat – och var står Palmeutredningen då? Alla mina skrivelser i samband med Palmeutredningen och angränsande ärenden läggs fortlöpande ut på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com, där mer information finns.
Sänd dnr samt uppgift om handläggare!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. Av rikskrim utförd förstoring av utsnitt av Olof Palmes patientkort.
Till Polismyndigheten i Uppsala
22.8.2012. Enligt skrivelse APAL 428-176/12 från rikskriminalpolisen har detta ärende överlämnats till polismyndigheten i Uppsala för handläggning.
Jag anhåller nu om besked rörande dnr och handläggare för ärendet vid polismyndigheten i Uppsala samt ungefärlig tidsplan för handläggningen.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Vänligen svara per brev eftersom min fasta telefon är under reparation.
Har den svenska regeringen använt Lambertz för att mörklägga affärerna Quick och Palme?
21.8.2012.
Jag har sovit oroligt, och när jag vaknar känner jag att Göran Lambertz funnits i mina drömmar. Otäcka drömmar. Sanndrömmar?
Till morgonkaffet läser jag Svenska Dagbladets nedsabling av Göran Lambertz påstådda ”bevis” för två av de mord Quick ska ha begått. Johan Asplunds föräldrar framträder i SvD-reportaget och fyller i den bild vi som utomstående betraktare haft sedan länge: polisers och åklagares ilskna och envisa trakasserier mot föräldrarna, på jakt bl a efter ett födelsemärke hos Johan, ett födelsemärke som sedermera förvanskas när utredningen rullar på.
Detta är oerhörda interiörer. Det är som om polis och åklagare vill skapa ett ont samvete hos de så hårt drabbade makarna Asplund, i stället för att ge dem sanning och tröst. Tidningen nagelfar de fem ”bevis” mot Quick som Lambertz anför, ”bevis” som var spräckta redan under brottsutredningen, och de blir inte mera användbara sedan en f d JK vridit på dem och vänt.
Jag läser vidare i SvD:
Också pappan Björn Asplund är kritisk till Göran Lambertz utspel: ”Jag tror att han skrivit debattartikeln /i DN 20.8/ för att skydda sitt rykte genom att försvara beslutet att inte klandra utredarna 2006, när vi krävde en JK-granskning.”
Jag hajar till. Kom det en sådan begäran år 2006, om att JK Lambertz med kraft skulle gå in i Quick-utredningen? Jaha. Det hände givetvis ingenting, liksom ingenting hände när jag själv år 2007 begärde att JK Lambertz med kraft skulle gå in i Palmeutredningen! Står parallellen klar?
Jag tar fram en egen skrivelse från 2007. Den har diarienummer 7642-07-21, där den ligger hopbuntad med ett antal andra inlagor från mig. Ad acta, in med Anér i bortersta hyllan!
Skrivelsen inleds med bl a
En förmodan kan vara att Anti Avsan finns med i bilden, med önskan att mordmisstankar ska flyttas från honom –
Centrala viktiga frågor i ett olöst mordfall som JK Lambertz grymt nonchalerar. Jag avslutar skrivelsen, min datering 15.11, JK:s datering samma datum; jag måste ha faxat inlägget:
JK Göran Lambertz: du och ditt ämbete måste snarast gå in i denna sak och försöka skapa sanning och klarhet. Är det så – vilket jag har misstänkt då jag läst den mailserie som ingår i den sakframställning du har fått – att hela den nu pågående affären har till huvudsakligt syfte att fria Anti Avsan från varje misstanke, ja, då måste enligt min mening JK-ämbetet gå in, höra involverade personer och försöka komma fram till korrekta slutsatser.
Media har tills vidare aktat sig för att röra saken, något som ju endast bidrar till att denna varböld växer. Så hör Avsan, Krantz, Söderström och gärna mig, till att börja med. - - -
Mycket oroad och engagerad hälsning Sven Anér.
Texten lyser mot mig med eldskrift denna morgon på Hjelmbergstorpet, och en bild börjar ta form:
En justitiekansler är onekligen Regeringens Justitie Kansler, vilket måste innebära att frågan om ministerstyre aldrig blir aktuell, en statsminister och en JK emellan. Naturligtvis måste en regeringschef få tala med sin egen JK och uttrycka önskemål. JK, å sin sida, bör behandla sådana önskemål efter eget, juridiskt grundat omdöme, men ordergivningen kan knappast vara parlamentariskt förbjuden.
Nå: är nu detta vad som hänt och ännu i dag händer i de allt tätare sammanknutna Palme- och Quick-affärerna? Ja, jag menar det. Jag ser i dag JK Göran Lambertz, med toppjuridiska antecedentia, som en Rosenbads egen Richelieu: se till att båda affärerna sopas under mattan, och se också till att inte denne envise Sven Anér får någonting att säga till om!
Får då en ensam jurist bestämma i så stora svarta ärenden utan att någon ingriper? Tydligen. Jag har genom åren fått intrycket att chefen för JK-ämbetet är helt allenarådande. Jag har aldrig kunnat se att någon underlydande blivit konsulterad, och jag har heller inte kunnat se att regeringen på minsta sätt kritiserat sin egen förlängda arm.
Nej, Göran Lambertz har ensam, med en självgodhet och självtillräcklighet som får dagens betraktare att häpna, oemotsagd uttalat sig i skrämmande mordärenden – och därmed basta.
Konkret: ge JK:s registrator order att samtrycka på datorknapparna för LAMBERTZ och ANÉR, varvid en bild med knivskarpa konturer kommer att framträda:
”Jag gjorde som jag blev tillsagd och såg till att ingen av utredningarna blev påtalade. Alltid till pass…”
Citattecknen är mina, men verkligheten blir allt klarare. Det ska tillsättas en kommission i Quickärendet. Som jag tidigare framhållit är det ytterst viktigt att denna kommission kommer att omfatta båda de stora svarta ärendena samt, inte minst, Göran Lambertz person. Ta fram hans CV, som är förkortning för Curriculum Vitae, livsförlopp, och nagelfar hans förflutna: hur tillsattes han och varför?
Ja, jag höjer tonen. Men jag är själv, i skuggan av framför allt Palmeärendet, djupt kränkt av den totala nonchalans med vilken hr Lambertz under innevarande millennium har behandlat mig. En ständigt lite blygt leende regeringens springpojke.
”Jaha, vad är mitt nästa skubb?”
Sven Anér, aldrig specifikt motsagd av Lambertz, bara allmänt tilltvålad.
Till morgonkaffet läser jag Svenska Dagbladets nedsabling av Göran Lambertz påstådda ”bevis” för två av de mord Quick ska ha begått. Johan Asplunds föräldrar framträder i SvD-reportaget och fyller i den bild vi som utomstående betraktare haft sedan länge: polisers och åklagares ilskna och envisa trakasserier mot föräldrarna, på jakt bl a efter ett födelsemärke hos Johan, ett födelsemärke som sedermera förvanskas när utredningen rullar på.
Detta är oerhörda interiörer. Det är som om polis och åklagare vill skapa ett ont samvete hos de så hårt drabbade makarna Asplund, i stället för att ge dem sanning och tröst. Tidningen nagelfar de fem ”bevis” mot Quick som Lambertz anför, ”bevis” som var spräckta redan under brottsutredningen, och de blir inte mera användbara sedan en f d JK vridit på dem och vänt.
Jag läser vidare i SvD:
Också pappan Björn Asplund är kritisk till Göran Lambertz utspel: ”Jag tror att han skrivit debattartikeln /i DN 20.8/ för att skydda sitt rykte genom att försvara beslutet att inte klandra utredarna 2006, när vi krävde en JK-granskning.”
Jag hajar till. Kom det en sådan begäran år 2006, om att JK Lambertz med kraft skulle gå in i Quick-utredningen? Jaha. Det hände givetvis ingenting, liksom ingenting hände när jag själv år 2007 begärde att JK Lambertz med kraft skulle gå in i Palmeutredningen! Står parallellen klar?
Jag tar fram en egen skrivelse från 2007. Den har diarienummer 7642-07-21, där den ligger hopbuntad med ett antal andra inlagor från mig. Ad acta, in med Anér i bortersta hyllan!
Skrivelsen inleds med bl a
En förmodan kan vara att Anti Avsan finns med i bilden, med önskan att mordmisstankar ska flyttas från honom –
Centrala viktiga frågor i ett olöst mordfall som JK Lambertz grymt nonchalerar. Jag avslutar skrivelsen, min datering 15.11, JK:s datering samma datum; jag måste ha faxat inlägget:
JK Göran Lambertz: du och ditt ämbete måste snarast gå in i denna sak och försöka skapa sanning och klarhet. Är det så – vilket jag har misstänkt då jag läst den mailserie som ingår i den sakframställning du har fått – att hela den nu pågående affären har till huvudsakligt syfte att fria Anti Avsan från varje misstanke, ja, då måste enligt min mening JK-ämbetet gå in, höra involverade personer och försöka komma fram till korrekta slutsatser.
Media har tills vidare aktat sig för att röra saken, något som ju endast bidrar till att denna varböld växer. Så hör Avsan, Krantz, Söderström och gärna mig, till att börja med. - - -
Mycket oroad och engagerad hälsning Sven Anér.
Texten lyser mot mig med eldskrift denna morgon på Hjelmbergstorpet, och en bild börjar ta form:
En justitiekansler är onekligen Regeringens Justitie Kansler, vilket måste innebära att frågan om ministerstyre aldrig blir aktuell, en statsminister och en JK emellan. Naturligtvis måste en regeringschef få tala med sin egen JK och uttrycka önskemål. JK, å sin sida, bör behandla sådana önskemål efter eget, juridiskt grundat omdöme, men ordergivningen kan knappast vara parlamentariskt förbjuden.
Nå: är nu detta vad som hänt och ännu i dag händer i de allt tätare sammanknutna Palme- och Quick-affärerna? Ja, jag menar det. Jag ser i dag JK Göran Lambertz, med toppjuridiska antecedentia, som en Rosenbads egen Richelieu: se till att båda affärerna sopas under mattan, och se också till att inte denne envise Sven Anér får någonting att säga till om!
Får då en ensam jurist bestämma i så stora svarta ärenden utan att någon ingriper? Tydligen. Jag har genom åren fått intrycket att chefen för JK-ämbetet är helt allenarådande. Jag har aldrig kunnat se att någon underlydande blivit konsulterad, och jag har heller inte kunnat se att regeringen på minsta sätt kritiserat sin egen förlängda arm.
Nej, Göran Lambertz har ensam, med en självgodhet och självtillräcklighet som får dagens betraktare att häpna, oemotsagd uttalat sig i skrämmande mordärenden – och därmed basta.
Konkret: ge JK:s registrator order att samtrycka på datorknapparna för LAMBERTZ och ANÉR, varvid en bild med knivskarpa konturer kommer att framträda:
”Jag gjorde som jag blev tillsagd och såg till att ingen av utredningarna blev påtalade. Alltid till pass…”
Citattecknen är mina, men verkligheten blir allt klarare. Det ska tillsättas en kommission i Quickärendet. Som jag tidigare framhållit är det ytterst viktigt att denna kommission kommer att omfatta båda de stora svarta ärendena samt, inte minst, Göran Lambertz person. Ta fram hans CV, som är förkortning för Curriculum Vitae, livsförlopp, och nagelfar hans förflutna: hur tillsattes han och varför?
Ja, jag höjer tonen. Men jag är själv, i skuggan av framför allt Palmeärendet, djupt kränkt av den totala nonchalans med vilken hr Lambertz under innevarande millennium har behandlat mig. En ständigt lite blygt leende regeringens springpojke.
”Jaha, vad är mitt nästa skubb?”
Sven Anér, aldrig specifikt motsagd av Lambertz, bara allmänt tilltvålad.
Lambertz igen: Nu är Quick skyldig!
Som en nött och tummad joker i leken dyker Göran Lambertz på nytt upp i debatten. Denna gång för att i dag i DN meddela att Sture Bergwall/Thomas Quick är skyldig till två av de mord han en gång i världen dömts för men i dag i stor utsträckning friats för.
I maj i år berättade Lambertz i Upsala Nya att han tyvärr hade haft helt fel de gångerna han i Palmeärendet avfärdade enskilda utredare på grått papper, bl a Sven Anér (min anm). Jag gjorde så fel, så fel suckade Lambertz i våras. Men varken han själv eller några kommentatorer noterade i efterhand UNT:s brandartikel, och vi fick sålunda bl a aldrig någon vink om hur den höga statsmakten reagerat på sin förre JK:s tämligen högljutt gläfsande pudel.
Lambertz har hållit sig tyst över hela sommaren: nu får vi veta vad han sysslat med, nämligen ett omtänkande i fallet Quick! Till att börja med följer hans DN-inlägg i dag knappast rimliga regler för delikatessjäv. Under det senaste arbetet inom hovrätten, med resningar och frianden i detta märkliga kriminalfall, har Lambertz suttit i HD:s höga domarkollegium men veterligen inte förrän nu hört av sig sig – nehej?
Nu sätter han sig i stället på nytt som ensamrådande över den svenska rättvisan, på sin taburett som justitieråd!
Då kan jag fråga mig, liksom jag gjorde kring millennieskiftet, när Lambertz var som ivrigast sysselsatt med att avfärda all kritik mot sittande Palmeutredning som nonsens från några ”bisarra herrar”:
Har Göran Lambertz Palmeutredningen och Quickfallet som sin egen lilla fritidssyssla, eller har brandfacklorna legat och pyrt? Är han fortfarande i praktiken regeringens betrodde justitie kansler, med en stående order att i vått och torrt försvara alla kriminalistikens turer? Talar, i dag, Reinfeldt genom Lambertz?
Frågan är inte helt lättbesvarad. Skulle Reinfeldt, i så fall, vilja gå med på att Palmeutredningen varit vanskött? Den frågan får stå öppen. Och skulle Reinfeldt i dag vilja kleta fast Quick vid ett par av de mord där den officiella svenska rättvisan i dag har sagt sitt?
På just den frågan är det inte svårt att tänka sig ett ja, från Reinfeldts sida. Fallet Quick irriterar, och det har irriterat allt sedan 80-talet. Så om Quick sätts dit för i varje fall ett par mord så kanske den svenska staten inte längre behöver leta efter andra mördare, varefter bl a staten Israel aldrig behöver bli irriterad.
I en verklig, sansad värld borde nog Reinfeldt dock betacka sig för hjälp från sin evigt småleende förre JK. Som i dag föreslår en Quick-kommission. Bra – men inte med justitierådet Göran Lambertz och advokaten Claes Borgström som bisittare, väl?
Sven Anér
PS: ”Övertygande bevis för Quicks skuld” står ännu sent på måndagseftermiddagen att läsa på SVT-Text.
”Övertygande bevis?” på de fixade och riggade papperen – ja visst. Förstås. Det har ju fixarna och riggarna sett till.
Men har Lambertz varit med ute i skogarna och sett Quick leta utan att hitta? Har han varit med när små sjöar tömts i fåfäng mördarjakt? Nej, naturligtvis inte. Men psykologer och poliser och van der Kwast visste hur en slipsten skulle dras och papper skrivas, så att Quick blev fälld, även i dagens senaste perversa vända.
Min fine gamle DN-kollega Red Top, Lennart Nyblom, brukade komma in på nattreporterrummet och berätta för sina kolleger:
”Jag har gett upp hoppet om mänskligheten”.
Ett uttalande som stått sig. DS
PPS: ”Oavsett när felen har begåtts är det inträffade mycket allvarligt för rättsväsendet”, får jag nu veta ute på Hjelmbergstorpet, i en förlängd SVT-Text. Den som utan tvekan är mycket allvarlig för rättsväsendet är uppenbarligen hr justitierådet Göran Lambertz själv.
Vilka ”fel” talar han om? Frikännandena? För vilka han själv har ett medansvar som inte går att snacka bort. Quicks advokat Thomas Olsson påpekar att Lambertz tar på sig olika hattar, som det passar: ibland är han justitieråd, ibland gammal JK.
Låt Lambertz avgå i förtid från HD, så kan han sitta där i gubbkeps och tycka. Om någon skulle vilja publicera hans texter – ja. jag är ovanligt frän i dag, men det finns en pyrande anledning: Lambertz läste som JK aldrig mina inlägg i Palmeärendet, under ett antal år, vilket var åt helvete fel, medger han nu. Han berövade mig några år, skulle jag kunna utbrista patetiskt. Det är inte långt ifrån att jag gör det. DDS.
Och ett sista PPPS: En ”bekymrad” Beatrice Ask utlovar granskning – ser man på! DDDS.
I maj i år berättade Lambertz i Upsala Nya att han tyvärr hade haft helt fel de gångerna han i Palmeärendet avfärdade enskilda utredare på grått papper, bl a Sven Anér (min anm). Jag gjorde så fel, så fel suckade Lambertz i våras. Men varken han själv eller några kommentatorer noterade i efterhand UNT:s brandartikel, och vi fick sålunda bl a aldrig någon vink om hur den höga statsmakten reagerat på sin förre JK:s tämligen högljutt gläfsande pudel.
Lambertz har hållit sig tyst över hela sommaren: nu får vi veta vad han sysslat med, nämligen ett omtänkande i fallet Quick! Till att börja med följer hans DN-inlägg i dag knappast rimliga regler för delikatessjäv. Under det senaste arbetet inom hovrätten, med resningar och frianden i detta märkliga kriminalfall, har Lambertz suttit i HD:s höga domarkollegium men veterligen inte förrän nu hört av sig sig – nehej?
Nu sätter han sig i stället på nytt som ensamrådande över den svenska rättvisan, på sin taburett som justitieråd!
Då kan jag fråga mig, liksom jag gjorde kring millennieskiftet, när Lambertz var som ivrigast sysselsatt med att avfärda all kritik mot sittande Palmeutredning som nonsens från några ”bisarra herrar”:
Har Göran Lambertz Palmeutredningen och Quickfallet som sin egen lilla fritidssyssla, eller har brandfacklorna legat och pyrt? Är han fortfarande i praktiken regeringens betrodde justitie kansler, med en stående order att i vått och torrt försvara alla kriminalistikens turer? Talar, i dag, Reinfeldt genom Lambertz?
Frågan är inte helt lättbesvarad. Skulle Reinfeldt, i så fall, vilja gå med på att Palmeutredningen varit vanskött? Den frågan får stå öppen. Och skulle Reinfeldt i dag vilja kleta fast Quick vid ett par av de mord där den officiella svenska rättvisan i dag har sagt sitt?
På just den frågan är det inte svårt att tänka sig ett ja, från Reinfeldts sida. Fallet Quick irriterar, och det har irriterat allt sedan 80-talet. Så om Quick sätts dit för i varje fall ett par mord så kanske den svenska staten inte längre behöver leta efter andra mördare, varefter bl a staten Israel aldrig behöver bli irriterad.
I en verklig, sansad värld borde nog Reinfeldt dock betacka sig för hjälp från sin evigt småleende förre JK. Som i dag föreslår en Quick-kommission. Bra – men inte med justitierådet Göran Lambertz och advokaten Claes Borgström som bisittare, väl?
Sven Anér
PS: ”Övertygande bevis för Quicks skuld” står ännu sent på måndagseftermiddagen att läsa på SVT-Text.
”Övertygande bevis?” på de fixade och riggade papperen – ja visst. Förstås. Det har ju fixarna och riggarna sett till.
Men har Lambertz varit med ute i skogarna och sett Quick leta utan att hitta? Har han varit med när små sjöar tömts i fåfäng mördarjakt? Nej, naturligtvis inte. Men psykologer och poliser och van der Kwast visste hur en slipsten skulle dras och papper skrivas, så att Quick blev fälld, även i dagens senaste perversa vända.
Min fine gamle DN-kollega Red Top, Lennart Nyblom, brukade komma in på nattreporterrummet och berätta för sina kolleger:
”Jag har gett upp hoppet om mänskligheten”.
Ett uttalande som stått sig. DS
PPS: ”Oavsett när felen har begåtts är det inträffade mycket allvarligt för rättsväsendet”, får jag nu veta ute på Hjelmbergstorpet, i en förlängd SVT-Text. Den som utan tvekan är mycket allvarlig för rättsväsendet är uppenbarligen hr justitierådet Göran Lambertz själv.
Vilka ”fel” talar han om? Frikännandena? För vilka han själv har ett medansvar som inte går att snacka bort. Quicks advokat Thomas Olsson påpekar att Lambertz tar på sig olika hattar, som det passar: ibland är han justitieråd, ibland gammal JK.
Låt Lambertz avgå i förtid från HD, så kan han sitta där i gubbkeps och tycka. Om någon skulle vilja publicera hans texter – ja. jag är ovanligt frän i dag, men det finns en pyrande anledning: Lambertz läste som JK aldrig mina inlägg i Palmeärendet, under ett antal år, vilket var åt helvete fel, medger han nu. Han berövade mig några år, skulle jag kunna utbrista patetiskt. Det är inte långt ifrån att jag gör det. DDS.
Och ett sista PPPS: En ”bekymrad” Beatrice Ask utlovar granskning – ser man på! DDDS.
När utlandet pressar på viker sig Sverige
18.8.2012. Vi har i dag tre domstolsärenden som skakar Sverige. Assange, Quick, Palme. I samtliga dessa ärenden dras starka internationella trådar.
Assange-fallet är till hela sin framtoning storinternationellt, medan den juridiska handläggningen varit och är allt annat än komplett. Assange är aldrig hörd av svensk polis, vilket är märkligt skrämmande.
I Quick-Berglöw-ärendet fortsätter friande utslag att komma – till glädje för staten Israel eller ej kan diskuteras. Den israeliske medborgaren Levi förklarades för många år sedan mördad av Thomas Quick. När denne frikänts saknas Levis mördare, och självfallet pressar staten Israel Sverige: varför löser ni inte Levi-mordet? Israel är alltid ytterst noga med vård och omsorg om sina medborgare, naturligtvis också i fallet Levi.
Och att Palmeärendet har en internationell bakgrund är numera knappast ifrågasatt.
Det finns en klar bakgrundsförklaring till alla tre ärendena. När juridiska instanser vränger fakta, hur barocka resultaten än blir, talar det officiella Sverige inte längre ett vettigt språk med sans och tanke. Bevis skjuts åt sidan, att bevisen dubbel- och trippelbevisas spelar ingen roll, vanlig logik akterseglas: så här är det, säg inte emot!
Det svenska rättssamhället har inte längre sitt eget fria mandat utan måste krypa för makter och intressen som aldrig specificeras, och juridisk expertis finns att tillgå som vänligt ställer upp:
Advokaten Claes Borgström i Assange-ärendet, med brösttoner gentemot Julien Assange som han aldrig har lyssnat till inför rätta!
Advokaten Claes Borgström i Quick-ärendet, som låtsades bli lurad av vallningsskojet i skogarna!
I Palmeärendet har dag ut och dag i in, i över 26 år, en hel åklagarkår stått till pass, med undantag för KG Svensson, med en vanlig Svenssons moral.
Vad händer? Ska denna surdeg få infiltrera det svenska rättssamhället, det svenska framtidsperspektivet? Är det så svårt att få någonting gjort? Inte alls. Låt se:
Assange: arrangera ett hederligt förhör med Assange, har ingen kommit att tänka på det? Eller kan en ännu ej hörd, ännu ej dömd person kastas som lekboll mellan påstått demokratiska länder?
Inte gärna. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna är faktiskt ganska petnoga på den punkten. NE listar bl a:
Likhet inför lagen, rätten till opartisk domstolsprövning, förbud mot godtyckliga frihetsberövanden, rätten till skydd av privatliv och korrespondens, rätten till personlig rörelsefrihet -
det är märkligt svårt att passa in fallet Julien Assange i dessa 5 av FN-konventionens 30 grundläggande artiklar, vilka känns som döende paragrafer i alla makters värld. Men alltså: förhör Julien Assange!
I Quickfallet: starta ny polisundersökning, med annan, ej inblandad personal, och hör den gamla förbrukade personalen! Preskription i dag för grovt tjänstefel? Kan diskuteras; det gäller mord!
Och Palmeärendet: tänk om allt vad vi har av laga instanser kunde fås att medge att Olof Palmes tidkort från Sabbatsberg har utsatts för ren och klar polisiär förfalskning? Skulle inte det kunna bli konservbrytaren, kofoten?
Eller är vi inte alls Du gamla, du fria?
Sven Anér
Assange-fallet är till hela sin framtoning storinternationellt, medan den juridiska handläggningen varit och är allt annat än komplett. Assange är aldrig hörd av svensk polis, vilket är märkligt skrämmande.
I Quick-Berglöw-ärendet fortsätter friande utslag att komma – till glädje för staten Israel eller ej kan diskuteras. Den israeliske medborgaren Levi förklarades för många år sedan mördad av Thomas Quick. När denne frikänts saknas Levis mördare, och självfallet pressar staten Israel Sverige: varför löser ni inte Levi-mordet? Israel är alltid ytterst noga med vård och omsorg om sina medborgare, naturligtvis också i fallet Levi.
Och att Palmeärendet har en internationell bakgrund är numera knappast ifrågasatt.
Det finns en klar bakgrundsförklaring till alla tre ärendena. När juridiska instanser vränger fakta, hur barocka resultaten än blir, talar det officiella Sverige inte längre ett vettigt språk med sans och tanke. Bevis skjuts åt sidan, att bevisen dubbel- och trippelbevisas spelar ingen roll, vanlig logik akterseglas: så här är det, säg inte emot!
Det svenska rättssamhället har inte längre sitt eget fria mandat utan måste krypa för makter och intressen som aldrig specificeras, och juridisk expertis finns att tillgå som vänligt ställer upp:
Advokaten Claes Borgström i Assange-ärendet, med brösttoner gentemot Julien Assange som han aldrig har lyssnat till inför rätta!
Advokaten Claes Borgström i Quick-ärendet, som låtsades bli lurad av vallningsskojet i skogarna!
I Palmeärendet har dag ut och dag i in, i över 26 år, en hel åklagarkår stått till pass, med undantag för KG Svensson, med en vanlig Svenssons moral.
Vad händer? Ska denna surdeg få infiltrera det svenska rättssamhället, det svenska framtidsperspektivet? Är det så svårt att få någonting gjort? Inte alls. Låt se:
Assange: arrangera ett hederligt förhör med Assange, har ingen kommit att tänka på det? Eller kan en ännu ej hörd, ännu ej dömd person kastas som lekboll mellan påstått demokratiska länder?
Inte gärna. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna är faktiskt ganska petnoga på den punkten. NE listar bl a:
Likhet inför lagen, rätten till opartisk domstolsprövning, förbud mot godtyckliga frihetsberövanden, rätten till skydd av privatliv och korrespondens, rätten till personlig rörelsefrihet -
det är märkligt svårt att passa in fallet Julien Assange i dessa 5 av FN-konventionens 30 grundläggande artiklar, vilka känns som döende paragrafer i alla makters värld. Men alltså: förhör Julien Assange!
I Quickfallet: starta ny polisundersökning, med annan, ej inblandad personal, och hör den gamla förbrukade personalen! Preskription i dag för grovt tjänstefel? Kan diskuteras; det gäller mord!
Och Palmeärendet: tänk om allt vad vi har av laga instanser kunde fås att medge att Olof Palmes tidkort från Sabbatsberg har utsatts för ren och klar polisiär förfalskning? Skulle inte det kunna bli konservbrytaren, kofoten?
Eller är vi inte alls Du gamla, du fria?
Sven Anér
Jag ser bakåt – och framåt
Jag ser framför allt, med en blandning av hopp och oro, mot det brev från Uppsalapolisen som skulle kunna skapa ett nytt kapitel i denna Palmeaffär, som i dag har pågått i snart 26 och ett halvt år.
Är initiativet från polisen unikt? Ja, jag anser att jag kan säga det. Vissa ärenden har hänvisats till och avgjorts i domstol, men de har inte haft den här karaktären. Ersättningar har betalats ut, till några av medlemmarna i baseball-ligan sedan de ansett sig förtalade, och till kommissarie Gösta Söderström sedan han blivit grovt påhoppad av en tidning. Det kan finnas andra liknande ärenden. Ja, till exempel ärendet med de förstörda dvd-skivorna, noga beskrivet i ”Mordets dunkel”, händelser som dock inte kunde kopplas lika direkt till själva Palmemordet.
Men aldrig, vad jag kan förstå, har ett centralt dokument i den pågående Palmeutredningen tagits upp av annan polis än den sittande förundersökningen, och framför allt har aldrig ett klart definierat, specifikt inslag från själva mordkvällen på detta sätt hamnat i den allmänna blickpunkten:
Är siffran ”5” på Olof Palmes patientkort förfalskad?
Frågan skär med laserskärpa och måste få ett svar.
Under 26 år har Palmemålet befunnit sig mitt i min pågående verksamhet, och om nu ett svar kan presenteras i linje med mitt påstående att siffran ”5” verkligen och faktiskt är förfalskad, ja då kan jag andas ut och framför allt, betydligt viktigare, har den svenska allmänheten fått ett delbesked som raskt bör öppna alla dörrar.
Om det går att säga till JK, RÅ, RPS, Beatrice Ask, alla involverade höga instanser, att allt har varit ett enda stort svart skoj – ja, då kommer vi att befinna oss i en annan värld.
Än så länge gäller det att vänta och se.
Sven Anér
Är initiativet från polisen unikt? Ja, jag anser att jag kan säga det. Vissa ärenden har hänvisats till och avgjorts i domstol, men de har inte haft den här karaktären. Ersättningar har betalats ut, till några av medlemmarna i baseball-ligan sedan de ansett sig förtalade, och till kommissarie Gösta Söderström sedan han blivit grovt påhoppad av en tidning. Det kan finnas andra liknande ärenden. Ja, till exempel ärendet med de förstörda dvd-skivorna, noga beskrivet i ”Mordets dunkel”, händelser som dock inte kunde kopplas lika direkt till själva Palmemordet.
Men aldrig, vad jag kan förstå, har ett centralt dokument i den pågående Palmeutredningen tagits upp av annan polis än den sittande förundersökningen, och framför allt har aldrig ett klart definierat, specifikt inslag från själva mordkvällen på detta sätt hamnat i den allmänna blickpunkten:
Är siffran ”5” på Olof Palmes patientkort förfalskad?
Frågan skär med laserskärpa och måste få ett svar.
Under 26 år har Palmemålet befunnit sig mitt i min pågående verksamhet, och om nu ett svar kan presenteras i linje med mitt påstående att siffran ”5” verkligen och faktiskt är förfalskad, ja då kan jag andas ut och framför allt, betydligt viktigare, har den svenska allmänheten fått ett delbesked som raskt bör öppna alla dörrar.
Om det går att säga till JK, RÅ, RPS, Beatrice Ask, alla involverade höga instanser, att allt har varit ett enda stort svart skoj – ja, då kommer vi att befinna oss i en annan värld.
Än så länge gäller det att vänta och se.
Sven Anér
Till Uppsala Universitetsbiblioitek
Uppsala Universitetsbiblioitek
Box 510
751 20 Uppsala
Box 510
751 20 Uppsala
17.8.2012.
Ett tidningsutdragsärende. Jag heter Sven Anér och är åldrig journalist och författare, född 1921. Vi bor på landet, och jag har vissa balanssviter efter en stroke – kunde Carolina hjälpa mig?
Vad jag söker är:
Tidningen INTERNATIONALEN, nr 21/1989, sidan 6, överrubrik:
Vad sysslar Palmeutredarna med?
Jag innehar övre delen av denna sida men skulle behöva hela sidan. Möjligen fortsätter samma reportage på sidan 7, i så fall önskar jag även den sidan i kopia.
Texten är mycket viktig för den forskning i Palmeärendet som jag driver, så om Carolina hjälper mig kommer denna assistans att sätta spår i mina kommande texter och inte minst i min blogg
www.svenanerpalmenytt.blogspot.com
Tack på förhand, bilägg räkning om sådan erfordras!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
För Chefredaktören och Nyhetsredaktionen
Från Rikskriminalpolisen Staben Anna Owens Stabsjurist
SKRIVELSE 2012-08-15 APAL 428-176/12
Till Polismyndigheten i Uppsala län
Angående anmälan
Den 14 mars 2012 inkom en anmälan från Sven Anér, 210814-5075 om att han önskar anmäla sig själv. Härmed överlämnas anmälan till Polismyndigheten i Uppsala län för handläggning där.
Med vänliga hälsningar Anna Owens
Kopia till Sven Anér
SKRIVELSE 2012-08-15 APAL 428-176/12
Till Polismyndigheten i Uppsala län
Angående anmälan
Den 14 mars 2012 inkom en anmälan från Sven Anér, 210814-5075 om att han önskar anmäla sig själv. Härmed överlämnas anmälan till Polismyndigheten i Uppsala län för handläggning där.
Med vänliga hälsningar Anna Owens
Kopia till Sven Anér
16.8.2012. Till Nyhetsredaktionen. Detta torde vara första gången som svenska rättsliga myndigheter överväger att pröva mina allvarliga anklagelser i anslutning till den pågående Palmeutredningen. Jag vill också nämna att jag hos JK har begärt ett personligt sammanträffande i samma fråga:
Har den viktiga siffran ”5” falskeligen förvanskats på Olof Palmes patientkort hos Sabbatsbergs sjukhus, och har därmed även hela beskrivningen av mordets förhistoria, genomförande och efterbehandling grovt och avsiktligt förvanskats?
Sven Anér, 210814-5075, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174 500 66
17.8.2012. Och nu har alltså Uppsalapolisen kopplats in på ärendet!
JK: Jag önskar ett personligt sammanträffande!
15.8.2012. Till JK. Ärende: 5090-12-21.Jag skulle sätta stort värde på om ett personligt sammanträffande mellan representant för JK å ena sidan och mig å den andra kunde arrangeras under den närmaste tiden.
Det är vid personliga samtal, ansikte mot ansikte, som missförstånd kan försvinna och sanningar och samförstånd kan nås.
Ärendet är ju lätt att hantera, vid ett dylikt sammanträffande, menar jag. Så här:
JK-ämbetet begär från RPS in Olof Palmes patientkort, i det original som kan finnas tillgängligt. Vid sammanträffandet kan så kopieringar, i olika storlekar, av den aktuella siffran ”5” göras, och vi kan därefter tillsammans granska resultatet. Värdefullt vore även om representant för SKL kunde vara närvarande.
Sammanträffandet borde därefter kunna utmynna i slutsatsen: Nej, förvanskning har ej skett, eller Ja, förvanskning har skett.
Jag sätter värde på JK:s svar snarast möjligt!
Med hopp om sammanträffande,
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66
Det är vid personliga samtal, ansikte mot ansikte, som missförstånd kan försvinna och sanningar och samförstånd kan nås.
Ärendet är ju lätt att hantera, vid ett dylikt sammanträffande, menar jag. Så här:
JK-ämbetet begär från RPS in Olof Palmes patientkort, i det original som kan finnas tillgängligt. Vid sammanträffandet kan så kopieringar, i olika storlekar, av den aktuella siffran ”5” göras, och vi kan därefter tillsammans granska resultatet. Värdefullt vore även om representant för SKL kunde vara närvarande.
Sammanträffandet borde därefter kunna utmynna i slutsatsen: Nej, förvanskning har ej skett, eller Ja, förvanskning har skett.
Jag sätter värde på JK:s svar snarast möjligt!
Med hopp om sammanträffande,
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66
Granskningskommissionens huvudsekreterare uppgav över sex minuter för kort tid för Palmes ambulanstransport!
Kontrollerade aldrig, ljög rätt upp och ner, blev JO på kuppen!
13.8.2012. Statsrådet Göran Hägglund. Jag anmodar dig att informera regeringen in pleno!
Göran Hägglund! Jag återkommer med nya larm om den stora lögnens mord! Detta är bakgrunden till min rubrik ovan:
På sidan 140 i kommissionsrapporten (ursprungliga versionen) sägs bl a:
Men det är då viktigt att hålla i minnet att det förlopp som studeras / min fetstil/ var över på fem till tio minuter ---
Hoppsan! Hans-Gunnar Axberger, som håller i pennan och är ytterst ansvarig för rapportens formuleringar, medger alltså att ”förloppet” kan ha varit så långt som tio minuter!
Då försöker vi se vilka tio minuter det kan vara fråga om? Kommissionen ger en mycket klar tidpunkt för ambulansens ankomst till Sabbatsbergsakuten , dvs en mycket klar slutpunkt: 23.31.40. I så fall blir startpunkten – räkna bakåt till själva mordet - 23.22.20 minus kanske en minut. (Jag ber dig ta fram granskningsrapporten, Göran!)
Ja, det blir ungefär 10 minuter mellan mord och sjukhus.
Men, eftersom det enligt mina senaste undersökningar är mycket troligt att Sollentunaambulansens ursprungligen tidkortsdokumenterade ankomst till Sabb är 23.38.00, så bör tiden för mordet ligga vid 23.28.00 eller möjligen någon minut tidigare!
Men Axberger har slingrat sig undan med att över huvud taget i rapporten inte nämna det instämplade tidkortet utan endast en påstådd rapportering från Sollentunaambulansen till länsalarmeringscentralen, LAC. Saken är givetvis oerhörd.
Varför är saken så viktig, och varför har den uppstått?
Kort svar: Arrangörerna av mordet, dvs främst Stockholmspolisen , har från början bestämt att detta skulle bli ett ytterligt välskött mord. På nolltid skulle larm om mordet tyckas komma in till reguljära instanser, på nolltid skulle en ambulans vara på plats och ilastas, på nolltid skulle ambulansen vara framme vid Sabb.
Sanningen är den diametralt motsatta. Allt tog tid, bl a beroende på Lisbeth Palmes byte i Vasastan till en kommissariebil och mycket annat: ambulansen körde ju en omväg från Dekorima till Sabb. Med mera: ett uselt skött mord. På en statsminister.
Jag sänder dig även min begäran, hos JK, RÅ och RPS, om förundersökning för egen räkning.
Att Hans-Gunnar Axberger, i stället för att lagföras för brottsligt falskt kommissionsarbete, i nära anslutning till detta arbete befordras till ett av de högsta förtroendeuppdrag staten känner, JO-ämbetet, är skrämmande signifikativt för en polisutredning på skrämmande låtsas.
Alt det här vill jag alltså berätta inför sittande rätt, är det så konstigt?
Jag väntar nu ditt svar, Göran Hägglund, och inte din tystnad. Detta brev, liksom alla liknande brev jag skriver i detta mörka ämne, hamnar på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
och läses nu av 500 bloggbesökare per dag, i Sverige och utomlands, och jag har säkra tecken på att saken rör sig. Gör en insats, Göran Hägglund, till försvar inte minst för din egen roll i dagens regering; den rollen behöver ju inte släpas i rännstenen!
Din tillgivne men djupt, djupt orolige
Sven Anér, som just köpt födelsedagstårta med vispgrädde på konditoriet i Alunda!
Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. Vinteradress: Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
Men låt det inte bli vinter först!
13.8.2012. Statsrådet Göran Hägglund. Jag anmodar dig att informera regeringen in pleno!
Göran Hägglund! Jag återkommer med nya larm om den stora lögnens mord! Detta är bakgrunden till min rubrik ovan:
På sidan 140 i kommissionsrapporten (ursprungliga versionen) sägs bl a:
Men det är då viktigt att hålla i minnet att det förlopp som studeras / min fetstil/ var över på fem till tio minuter ---
Hoppsan! Hans-Gunnar Axberger, som håller i pennan och är ytterst ansvarig för rapportens formuleringar, medger alltså att ”förloppet” kan ha varit så långt som tio minuter!
Då försöker vi se vilka tio minuter det kan vara fråga om? Kommissionen ger en mycket klar tidpunkt för ambulansens ankomst till Sabbatsbergsakuten , dvs en mycket klar slutpunkt: 23.31.40. I så fall blir startpunkten – räkna bakåt till själva mordet - 23.22.20 minus kanske en minut. (Jag ber dig ta fram granskningsrapporten, Göran!)
Ja, det blir ungefär 10 minuter mellan mord och sjukhus.
Men, eftersom det enligt mina senaste undersökningar är mycket troligt att Sollentunaambulansens ursprungligen tidkortsdokumenterade ankomst till Sabb är 23.38.00, så bör tiden för mordet ligga vid 23.28.00 eller möjligen någon minut tidigare!
Men Axberger har slingrat sig undan med att över huvud taget i rapporten inte nämna det instämplade tidkortet utan endast en påstådd rapportering från Sollentunaambulansen till länsalarmeringscentralen, LAC. Saken är givetvis oerhörd.
Varför är saken så viktig, och varför har den uppstått?
Kort svar: Arrangörerna av mordet, dvs främst Stockholmspolisen , har från början bestämt att detta skulle bli ett ytterligt välskött mord. På nolltid skulle larm om mordet tyckas komma in till reguljära instanser, på nolltid skulle en ambulans vara på plats och ilastas, på nolltid skulle ambulansen vara framme vid Sabb.
Sanningen är den diametralt motsatta. Allt tog tid, bl a beroende på Lisbeth Palmes byte i Vasastan till en kommissariebil och mycket annat: ambulansen körde ju en omväg från Dekorima till Sabb. Med mera: ett uselt skött mord. På en statsminister.
Jag sänder dig även min begäran, hos JK, RÅ och RPS, om förundersökning för egen räkning.
Att Hans-Gunnar Axberger, i stället för att lagföras för brottsligt falskt kommissionsarbete, i nära anslutning till detta arbete befordras till ett av de högsta förtroendeuppdrag staten känner, JO-ämbetet, är skrämmande signifikativt för en polisutredning på skrämmande låtsas.
Alt det här vill jag alltså berätta inför sittande rätt, är det så konstigt?
Jag väntar nu ditt svar, Göran Hägglund, och inte din tystnad. Detta brev, liksom alla liknande brev jag skriver i detta mörka ämne, hamnar på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
och läses nu av 500 bloggbesökare per dag, i Sverige och utomlands, och jag har säkra tecken på att saken rör sig. Gör en insats, Göran Hägglund, till försvar inte minst för din egen roll i dagens regering; den rollen behöver ju inte släpas i rännstenen!
Din tillgivne men djupt, djupt orolige
Sven Anér, som just köpt födelsedagstårta med vispgrädde på konditoriet i Alunda!
Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. Vinteradress: Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
Men låt det inte bli vinter först!
Uppsalapolisen prövar Sven Anérs anmälan av honom själv! Och Sven Anér vill träffa JK!
Till JK, RÅ och RPS: Inled förundersökning avseende 210814-5075, Sven Anér, Palmeutredningen!
13.8.2012.
Som jag tidigare framhållit för JK önskar jag lagföring av mig själv, Sven Anér. Jag har i upprepade skrivelser till JK sedan en månad tillbaka, ännu ej besvarade, begärt att
FÖRUNDERSÖKNING INLEDS MOT MIG SJÄLV,
med anledning av att jag i till JK ingivna handlingar påstår att
Olof Palmes patientkort från Sabbatsbergsakuten förfalskats, någon gång mellan korrekt instämpling på sjukhuset 86 02 28 och fram till den tidpunkt då förvanskad kopia av patientkortet tillställdes mig våren 1989.
Mina hela tiden fortsatta och pågående undersökningar styrker mig i min uppfattning att förfalskning skett, uppenbarligen i syfte att presentera körtiden Dekorima – Sabbatsberg som så kort som möjligt. I själva verket torde den faktiska, korrekta instämplingstiden ha varit, inte 86 02 28 35 utan 86 02 28 38.
Jag har anmält detta synnerligen allvarliga brott til högsta juridiska instans, RÅ 5090-12-21, den 17 juli i år, med kompletteringar senare, men jag har ännu inte erhållit tillstymmelse till kommentar från JK, vilket till att börja med sker i strid med FörvL serviceparagrafen.
Om jag inte lagförs måste jag dra slutsatsen att JK, och även andra juridiska instanser, i dag medger att mina anklagelser mot framför allt Stockholmspolisen/RPS men även mot RÅ är helt korrekta och att sålunda det enda förmodat autentiska, skriftliga, utstämplade, klockade bevis som existerar rörande någon enda händelse inom mordkedjan är förvanskat, förfalskat.
Inled sålunda förundersökning, tre höga juridiska instanser! Skulle denna förundersökning utmynna i konstaterandet att jag har fel? Ja, då får den juridiska hanteringen av ärendet fortsätta med detta besked i botten.
Skulle, å andra sidan, vilket jag är djupt övertygad om kommer att ske, en korrekt, hederlig och opartisk utredning visa att mina anklagelser håller streck, ja då ligger grunden lagd för klarhet och transparens i hela detta stora mordärende, med alla dess skrämmande förgreningar.
Så, JK, RÅ och RPS, antingen eller: äntligen klarhet, eller fortsatt dunkel!
Sven Anér, 210814-5075, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, Vinteradress: Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
När förvanskades Olof Palmes patientkort? Redan under mordnatten, då många poliser befann sig vid Sabbatsbergs akutintag?
12.8.12. Till JK, ärende 5090-12-21. Min fråga ovan: när skedde förvanskningen av patientkortet? Det måste ha varit viktigt för förövarna att förvissa sig om att de verkligen fått tag på originalkortet. Alltså måste den aktuella förvanskningen ha skett på ett mycket tidigt stadium, så att inte två eller flera Olof Palme-patientkort kunnat ha funnits i omlopp.
Det måste redan tidigt mordkvällen ha stått klart för förövarna att mordets hela förlopp dragit ut alldeles för långt på tiden, något som skulle ha lett till frågor från press och allmänhet. Alltså valde vederbörande att flytta tillbaka ankomsttiden till Sabb tre minuter, alltså till 23.35, ett klockslag som kan ha tett sig tänkbart i förhållande till det – antagligen – verkliga 23.38. Hur denna snabba förvanskning kan ha gått till vet jag förstås inte, men naturligtvis kan det ha varit lätt för polismän på platsen som sett trovärdiga ut att få ”låna” patientkortet ett tag.
Saken är onekligen komplicerad, men den kommer att öppnas åtminstone delvis då jag fått tillgång tlll hela den sida ur Internationalen med nr 21 för 1989, sidan 6, en sida som jag alltså söker men har svårt att få fram här ute på landet.
Vad jag erinrar mig är att dåvarande rikskrimchefen Tommy Lindström någon gång i maj 1989, vid mitt personliga besök på Lindströms chefsrum, sökte övertyga mig om att patientkortet (som jag tror att han uppvisade i original) visade en korrekt siffra ”5”, vilken dock blivit aningen ”förskjuten”, enligt Lindström, vid uppförstoring. Jag är övertygad om att Lindström kände till de faktiska förhållandena.
Men JK kommer ett bra steg om ni tar fram den av mina handlingar som är rubricerad ”Här det klara beviset”, 20.7.2012. Jämför där ”23 35”, på två ställen, med ”Maj 11 15 35”, till höger nedtill på sidan. Här är ju alla tre siffrorna ”5” klart och pregnant och korrekt utformade, med räta vinklar och räta linjer. Helt kort: Sabbatsbergsakutens apparat stämplar med korrekt tryck och har helt enkelt inte kunnat avge ett slingrigt ”S” i stället för en korrekt ”5”.
Mina frågor: Är mina påståenden korrekta? Eller avser JK att föranstalta om förundersökning mot mig gällande avsiktlig falsk angivelse? Svara nu!
Sven Anér, Öster Edinge 271. 740 10 Almunge. 0174-500 66. 018-15 12 79
Det måste redan tidigt mordkvällen ha stått klart för förövarna att mordets hela förlopp dragit ut alldeles för långt på tiden, något som skulle ha lett till frågor från press och allmänhet. Alltså valde vederbörande att flytta tillbaka ankomsttiden till Sabb tre minuter, alltså till 23.35, ett klockslag som kan ha tett sig tänkbart i förhållande till det – antagligen – verkliga 23.38. Hur denna snabba förvanskning kan ha gått till vet jag förstås inte, men naturligtvis kan det ha varit lätt för polismän på platsen som sett trovärdiga ut att få ”låna” patientkortet ett tag.
Saken är onekligen komplicerad, men den kommer att öppnas åtminstone delvis då jag fått tillgång tlll hela den sida ur Internationalen med nr 21 för 1989, sidan 6, en sida som jag alltså söker men har svårt att få fram här ute på landet.
Vad jag erinrar mig är att dåvarande rikskrimchefen Tommy Lindström någon gång i maj 1989, vid mitt personliga besök på Lindströms chefsrum, sökte övertyga mig om att patientkortet (som jag tror att han uppvisade i original) visade en korrekt siffra ”5”, vilken dock blivit aningen ”förskjuten”, enligt Lindström, vid uppförstoring. Jag är övertygad om att Lindström kände till de faktiska förhållandena.
Men JK kommer ett bra steg om ni tar fram den av mina handlingar som är rubricerad ”Här det klara beviset”, 20.7.2012. Jämför där ”23 35”, på två ställen, med ”Maj 11 15 35”, till höger nedtill på sidan. Här är ju alla tre siffrorna ”5” klart och pregnant och korrekt utformade, med räta vinklar och räta linjer. Helt kort: Sabbatsbergsakutens apparat stämplar med korrekt tryck och har helt enkelt inte kunnat avge ett slingrigt ”S” i stället för en korrekt ”5”.
Mina frågor: Är mina påståenden korrekta? Eller avser JK att föranstalta om förundersökning mot mig gällande avsiktlig falsk angivelse? Svara nu!
Sven Anér, Öster Edinge 271. 740 10 Almunge. 0174-500 66. 018-15 12 79
Jag önskar handlingarna ingående i APAL 428-161/12
11.8.2012.
Anhållan om utfående av allmänna handlingar.
Till Rikskriminalpolisen. Jag önskar från rikskriminalpolisen utfå samtliga handlingar ingående i rubr akt, APAL 428-161/12, och jag önskar dessa handlingar i 3 /tre/ uppsättningar. Anledningen till att jag önskar att rikskrim kopierar dessa kopior är att jag från och med nu inte vill arbeta med mellankopior. Sänd sålunda de av rikskrim tagna kopiorna, i tre uppsättningar!
Sänd vänligen ej som postförskott, vilket som jag tidigare nämnt, blir både dyrt och fördröjande. Bilägg i stället faktura, vilken omedelbart kommer att honoreras, liksom skett vid tidigare tillfällen.
Jag önskar OMEDELBAR handläggning.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Anhållan om utfående av allmänna handlingar.
Till Rikskriminalpolisen. Jag önskar från rikskriminalpolisen utfå samtliga handlingar ingående i rubr akt, APAL 428-161/12, och jag önskar dessa handlingar i 3 /tre/ uppsättningar. Anledningen till att jag önskar att rikskrim kopierar dessa kopior är att jag från och med nu inte vill arbeta med mellankopior. Sänd sålunda de av rikskrim tagna kopiorna, i tre uppsättningar!
Sänd vänligen ej som postförskott, vilket som jag tidigare nämnt, blir både dyrt och fördröjande. Bilägg i stället faktura, vilken omedelbart kommer att honoreras, liksom skett vid tidigare tillfällen.
Jag önskar OMEDELBAR handläggning.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Sänd mig maskade uppgifter!
12.8.2012.
Rikskriminalpolisen:
Enligt uppgifter på bl a handlingarna VKA-187-1793/89 och
APAL-428-170/12
är vissa uppgifter på Olof Palmes sjukhusjournal maskade.
Jag önskar nu, med vändande post, myndighetsbeslut från rikskriminalpolisen jämte besvärshänvisning, i detta ärende. Jag önskar utfå dessa maskade uppgifter.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79
Förfalskningen syns tydligt på det dokument polisen skickar till mig!
11.8.2012.
Till Lena Olsson (v)!
Jag sände i dag ett material till vänsterpartiets kansli, du kanske ser på det.
Det gäller alltså den dramatiska siffran ”5”, som ursprungligen troligen varit siffran ”8” och som enligt min mening förfalskats av polisen för att låtsas förkorta tidsutdräkten för ambulansen från Olof Palmes dödsplats, Dekorima, till Sabbatsbergsakuten.
Ärendet ligger som ärende 5090-12-21 hos JK.
Sedan jag på förmiddagen postat materialet till vänsterns kansli går jag denna eftermiddag igenom det snåriga materialet ännu en gång och finner då detta:
Se de tre bifogade papperen, vilka jag för ett par veckor sedan erhöll från rikskriminalpolisen!
Blad 1 visar ”FEB 28 23 35” som dessa bokstäver och siffror påstås ha sett ut på originalet till Olof Palmes tidkort/patientkort från Sabb. I detta format är det ännu svårt att se att ”35” inte är korrekt stämpeltryckt.
Men när polisen, själv!, förstorar ungefär dubbelt på
Blad 2, syns det mycket klart och tydligt att siffran ”5” är förvanskad och nu ser ut som ett ”S” utan några räta linjer eller räta vinklar som på en korrekt siffra.där den äkta stämpelsiffran är förstorad. Alla vågräta linjer och räta vinklar framgår tydligt.
Alltså, vilket slog mig först nu på eftermiddagen: det är rikskriminalpolisen själv som skickar mig bevis på sin egen förfalskning! De räknar väl med att ingen sätter sig ner och granskar, och f ö anser de sig vara rättssamhällets frälse, som ingen rör, inte med någon verkan i varje fall.
Där står i dag detta svenska rättssamhället. JK har dröjt i en månad med att ge mig något som helst besked i en ödesfråga: oerhört!
Jag stöder dig i Quick-ärendet och hoppas att du på motsvarande sättt går in i Palmeärendet. Hör av dig! Din tillgivne
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. Som den 14 augusti bjuder på 91-års blåbärstårta här ute på Hjelmbergstorpet!
./. 3 st dokument.
Till Lena Olsson (v)!
Jag sände i dag ett material till vänsterpartiets kansli, du kanske ser på det.
Det gäller alltså den dramatiska siffran ”5”, som ursprungligen troligen varit siffran ”8” och som enligt min mening förfalskats av polisen för att låtsas förkorta tidsutdräkten för ambulansen från Olof Palmes dödsplats, Dekorima, till Sabbatsbergsakuten.
Ärendet ligger som ärende 5090-12-21 hos JK.
Sedan jag på förmiddagen postat materialet till vänsterns kansli går jag denna eftermiddag igenom det snåriga materialet ännu en gång och finner då detta:
Se de tre bifogade papperen, vilka jag för ett par veckor sedan erhöll från rikskriminalpolisen!
Blad 1 visar ”FEB 28 23 35” som dessa bokstäver och siffror påstås ha sett ut på originalet till Olof Palmes tidkort/patientkort från Sabb. I detta format är det ännu svårt att se att ”35” inte är korrekt stämpeltryckt.
Men när polisen, själv!, förstorar ungefär dubbelt på
Blad 2, syns det mycket klart och tydligt att siffran ”5” är förvanskad och nu ser ut som ett ”S” utan några räta linjer eller räta vinklar som på en korrekt siffra.där den äkta stämpelsiffran är förstorad. Alla vågräta linjer och räta vinklar framgår tydligt.
Alltså, vilket slog mig först nu på eftermiddagen: det är rikskriminalpolisen själv som skickar mig bevis på sin egen förfalskning! De räknar väl med att ingen sätter sig ner och granskar, och f ö anser de sig vara rättssamhällets frälse, som ingen rör, inte med någon verkan i varje fall.
Där står i dag detta svenska rättssamhället. JK har dröjt i en månad med att ge mig något som helst besked i en ödesfråga: oerhört!
Jag stöder dig i Quick-ärendet och hoppas att du på motsvarande sättt går in i Palmeärendet. Hör av dig! Din tillgivne
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. Som den 14 augusti bjuder på 91-års blåbärstårta här ute på Hjelmbergstorpet!
./. 3 st dokument.
Kan Kriminalteknisk Center hjälpa mig?
9.8.2012.
Till Kriminalteknisk Center, Slottsherrensvej 113, DK-2720 Vanlöse, Danmark.
För kännedom: Utrikesdepartementet, Sverige.
Jag har fått adressen via den danska ambassaden i Stockholm.
Det gäller Palmeärendet. Där har jag från rikskriminalpolisen i Stockholm fått fram handlingar som visar instämplingen av Olof Palmes patient-/tidkort vid ankomsten 28.2.86 till Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm.
Klockslaget är angivet till vad som har uttytts till ”23.35”, men vid närmare analys och förstoring av siffran ”5” förändras denna i praktiken till ett slingrigt ”S” – se medsända handlingar.
Jag har frågat Statens Kriminaltekniska Laboratorium men fått besked att de inte kan arbeta med ett kopierat material, och jag fick i går meddelande från rikskriminalpolisen att de inte avser att lämna över till SKL den handling de anser vara originalhandlingen. Det handlar alltså om ett dubbelt statligt svenskt veto.
Kan Kriminalteknisk Center hjälpa mig? Kan jag lägga en beställning hos Er på granskning av aktuell siffra ”5”, trots att jag endast disponerar den kopia jag erhållit från rikskrim?
Saken är ju den, att eftersom jag misstänker förfalskning av denna siffra ”5” kan jag inte veta vad som ska kallas för original eller om något original ens i dag existerar. Vad är original? Det ursprungligen utstämplade tidkortet från sjukhuset, ett kort som jag tror inte längre existerar? Eller den förfalskade handlingen, i sitt original?
Vid noggrann professionell kopiering, i förrgår utförd av firman SHARP i Uppsala, har det nyssnämnda ”S” blivit mycket klart synligt, men vad jag söker är alltså granskning och analys utförda av en statlig myndighet. Detta kan jag sålunda inte få utfört i Sverige – kan jag få dansk assistans?
Den av mig påstådda förfalskningen spelar stor roll vid granskningen av hela Palmeutredningen. Om det förhåller sig så, som jag tror, att det är klockslaget ”23.38” som förvanskats till ”23.35”, innebär detta alltså att ambulansens avfärd från brottsplatsen och hela körtid till sjukhuset avsiktligt förkortats med tre minuter, med konsekvenser för hela bedömningen av mordets händelseförlopp och bakgrund.
Min fråga: Kan jag hos Kriminalteknisk Center i Köpenhamn lägga en beställning avseende granskning, kopiering och analys av handlingens ”23.35”?
Mycket tacksam för ett positivt svar, där även kostnadsramen anges.
Vänlig, oroad och engagerad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, S-740 10 ALMUNGE, Sverige. 0174-500 66. 018-15 12 79.
Jag är rutinerad nyhetsjournalist med tidigare långa tjänstgöringar vid Dagens Nyheter och vid Sveriges Television, i dag freelance författare, bloggutgivare
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,
samt sedan 26 år tillbaka debattör i Palmeärendet.
Jag bifogar en av mina böcker, ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, vars uppgifter inte på någon enda punkt blivit av regering eller myndighet dementerade.
Till Kriminalteknisk Center, Slottsherrensvej 113, DK-2720 Vanlöse, Danmark.
För kännedom: Utrikesdepartementet, Sverige.
Jag har fått adressen via den danska ambassaden i Stockholm.
Det gäller Palmeärendet. Där har jag från rikskriminalpolisen i Stockholm fått fram handlingar som visar instämplingen av Olof Palmes patient-/tidkort vid ankomsten 28.2.86 till Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm.
Klockslaget är angivet till vad som har uttytts till ”23.35”, men vid närmare analys och förstoring av siffran ”5” förändras denna i praktiken till ett slingrigt ”S” – se medsända handlingar.
Jag har frågat Statens Kriminaltekniska Laboratorium men fått besked att de inte kan arbeta med ett kopierat material, och jag fick i går meddelande från rikskriminalpolisen att de inte avser att lämna över till SKL den handling de anser vara originalhandlingen. Det handlar alltså om ett dubbelt statligt svenskt veto.
Kan Kriminalteknisk Center hjälpa mig? Kan jag lägga en beställning hos Er på granskning av aktuell siffra ”5”, trots att jag endast disponerar den kopia jag erhållit från rikskrim?
Saken är ju den, att eftersom jag misstänker förfalskning av denna siffra ”5” kan jag inte veta vad som ska kallas för original eller om något original ens i dag existerar. Vad är original? Det ursprungligen utstämplade tidkortet från sjukhuset, ett kort som jag tror inte längre existerar? Eller den förfalskade handlingen, i sitt original?
Vid noggrann professionell kopiering, i förrgår utförd av firman SHARP i Uppsala, har det nyssnämnda ”S” blivit mycket klart synligt, men vad jag söker är alltså granskning och analys utförda av en statlig myndighet. Detta kan jag sålunda inte få utfört i Sverige – kan jag få dansk assistans?
Den av mig påstådda förfalskningen spelar stor roll vid granskningen av hela Palmeutredningen. Om det förhåller sig så, som jag tror, att det är klockslaget ”23.38” som förvanskats till ”23.35”, innebär detta alltså att ambulansens avfärd från brottsplatsen och hela körtid till sjukhuset avsiktligt förkortats med tre minuter, med konsekvenser för hela bedömningen av mordets händelseförlopp och bakgrund.
Min fråga: Kan jag hos Kriminalteknisk Center i Köpenhamn lägga en beställning avseende granskning, kopiering och analys av handlingens ”23.35”?
Mycket tacksam för ett positivt svar, där även kostnadsramen anges.
Vänlig, oroad och engagerad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, S-740 10 ALMUNGE, Sverige. 0174-500 66. 018-15 12 79.
Jag är rutinerad nyhetsjournalist med tidigare långa tjänstgöringar vid Dagens Nyheter och vid Sveriges Television, i dag freelance författare, bloggutgivare
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,
samt sedan 26 år tillbaka debattör i Palmeärendet.
Jag bifogar en av mina böcker, ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, vars uppgifter inte på någon enda punkt blivit av regering eller myndighet dementerade.
Rikskrim och SKL förbjuder granskning
av Olof Palmes tidkort från Sabbatsberg!
För kännedom: RPS, RÅ samt Riksdagens justitieutskott.
9.8.12. Till JK, ärende 5090-12-21.
Med hänvisning till bifogade fyra handlingar i rubr förfalskningsärende anhåller jag att JK måtte notera att den svenska rikskriminalpolisen anser sig tillsammans med SKL kunna förbjuda all formell myndighetsgranskning av det enligt min mening förfalskade dokumentet, en förfalskning som bekräftas av den senaste, av SHARP utförda kontrollkopieringen.
Rikskriminalpolisens ”förbud” strider mot gällande tryckfrihetsregler samt regler för SKL. De aktuella originalhandlingarna är allmänna, öppna och offentliga, och SKL är skyldigt att, på begäran av en professionellt aktiv nyhetsjournalist, mot ersättning utföra beställda granskningsuppdrag. SKL är inte skyldigt att arbeta med annat än originaldokument.
Men när nu rikskriminalpolisen vägrar att lämna ut offentliga handlingar till en betrodd systerorganisation som SKL inträder en märklig situation: rikskriminalpolisen tror att den genom ett ensidigt dekret kan förhindra rättvisans gång.
I detta läge begär jag att JK, som ett eget initiativärende, lägger ut denna myndighetsgranskning på SKL, Statens kriminaltekniska laboratorium.
Naturligtvis kan inte utredningen av ett statsministermord få stranda på myndigheters ovilja att utföra normal granskning av misstänkt, enligt min mening bevisad, förfalskning i polisiär regi av ett statsministermords centrala dokument.
Jag är medveten om att mitt agerande i denna sak kan innebära brott, under förutsättning att mina skarpa anklagelser skulle befinnas ogrundade. JK är självfallet välkommen att beivra eventuellt dylikt brott.
Jag önskar JK:s omedelbara reaktion. Jag sänder denna skrivelse, med bilagor, även till RPS, RÅ, samt riksdagens justitieutskott.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
9.8.12. Till JK, ärende 5090-12-21.
Med hänvisning till bifogade fyra handlingar i rubr förfalskningsärende anhåller jag att JK måtte notera att den svenska rikskriminalpolisen anser sig tillsammans med SKL kunna förbjuda all formell myndighetsgranskning av det enligt min mening förfalskade dokumentet, en förfalskning som bekräftas av den senaste, av SHARP utförda kontrollkopieringen.
Rikskriminalpolisens ”förbud” strider mot gällande tryckfrihetsregler samt regler för SKL. De aktuella originalhandlingarna är allmänna, öppna och offentliga, och SKL är skyldigt att, på begäran av en professionellt aktiv nyhetsjournalist, mot ersättning utföra beställda granskningsuppdrag. SKL är inte skyldigt att arbeta med annat än originaldokument.
Men när nu rikskriminalpolisen vägrar att lämna ut offentliga handlingar till en betrodd systerorganisation som SKL inträder en märklig situation: rikskriminalpolisen tror att den genom ett ensidigt dekret kan förhindra rättvisans gång.
I detta läge begär jag att JK, som ett eget initiativärende, lägger ut denna myndighetsgranskning på SKL, Statens kriminaltekniska laboratorium.
Naturligtvis kan inte utredningen av ett statsministermord få stranda på myndigheters ovilja att utföra normal granskning av misstänkt, enligt min mening bevisad, förfalskning i polisiär regi av ett statsministermords centrala dokument.
Jag är medveten om att mitt agerande i denna sak kan innebära brott, under förutsättning att mina skarpa anklagelser skulle befinnas ogrundade. JK är självfallet välkommen att beivra eventuellt dylikt brott.
Jag önskar JK:s omedelbara reaktion. Jag sänder denna skrivelse, med bilagor, även till RPS, RÅ, samt riksdagens justitieutskott.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
Sven Åhman, Dag Hammarskjöld och en liten kapten i Koreauniform
7.8.2012.
I efterkrigstidens Sverige var DN-korrespondenten Sven Åhman dess utrikiska profet. Sällan har en enda tidnings man i New York kommit att så symbolisera den svenska inställningen till framför allt USA som när Sven Åhman skickade sina telegram från Manhattan till Tegelbacken, Dagens Nyheter vid Tegelbacken.
Han skickade bokstavligen telegram, som med påklistrade ordremsor bars ut med cyklande telegrambud från Slottsbacken över Norrbro till hallvakten på DN, för blixtbefordran till telegramredaktören – det var titeln då - Gösta Juhlin en trappa upp.
Om några timmar skulle texten läsas av folket på stan och av folket på UD; vad Sven Åhman skrev var om inte lag så texter som absolut inte borde nonchaleras.
Åhman hade ett stort och ovärderligt kontaktnät från Wall Street och upp mot Central Park och FN:s skrapa, hans informationer höll nästan alltid streck. Informationerna var ibland kanske lite torra. Ett telegramskrivande – som inte finns längre sedan telegrambudens cyklar sedan länge rostat in i evigheten.
En ordagrann telegramtext ger sällan stilistisk lyftning, och vi på redaktionen som skulle ”göra ut Åhman” var noga tillsagda att för fan inte ändra något i manus. Inte röra Åhman. Resultat: rekorderlig text men, som sagt, lite torr.
Sven Åhman brukade vart eller vartannat år komma hem till Tegelbacken på somrarna. För att träffa kollegerna, vandra längs Strömmen, bada på Vanadisbadet samt hålla sitt svenska språk à jour. Svens sommarvistelser inleddes alltid med korta elegier på Oscar Rydqvists Namn och Nytt angående den skenande svenska dyrtiden. Att ett ynka wienerbröd kunde kosta 35 öre måste påtalas. Sven var noggrann med slantarna.
Ett år, det var nog 1949, fick Åhman ett tillfälligt arbetsrum upplåtet åt sig bortåt den aningen somnolenta handelsredaktionen, där den gränsade till uppstickaren Expressen och där Tora Nordström Bonnier hade rummet just vid skiljelinjen mellan DN och Expressen. Här satt nu Sven Åhman, under Toras semester, i sommarhettan, och kom då och då in och talade med den unge andremannen på Handel; jag hade börjat lösgöra mig från den ekonomiska journalistiken, om vilken jag visste så litet, och fladdrade nu, ännu tämligen osäker, in på det allmänna skrivandets domäner.
”Det du skriver ska vara korrekt”, anförtrodde mig Sven. ”Är det inte korrekt behöver det inte skrivas.”
Det lät ju klokt, och jag följde nog ofta min äldre kollegas tunga råd. Sven rökte vid samtalet pipa, i vilken han hade stoppat ner resterna av en ej helt slutrökt cigarr. Ett antal av mina sinnen opponerade sig.
Men jag tyckte bra om Sven Åhman. Hans små egenheter låg så uppenbart på ytan. Han var en journalist av ädelt vatten och av ett slag som var på väg att försvinna, med de rostande telegrafcyklarna.
Ett halvår, 1953 -54, tillbringade jag vid den 38:e breddgraden i det koreanska ingenmanslandet, som pressofficer vid ”den svenska kontingenten av de neutrala ländernas repatrieringskommission”, om det ska låta riktigt imposant. Vi arbetade sålunda för dessa ”neutrala länder”, ej närmare specificerade, mer än att vi var svenskar och schweizare mot lika många herrar från andra sidan järnridån. Indien ledde, kan man säga, verksamheten samt skötte den polisiära ordningen; det var rätt bråkigt, då och då, då vi skulle kontrollera när fångarna, 25 000, en efter en vid huvudvärksskapande sittningar, fick tala om för oss om de ville till väst eller öst. Eller Sydkorea respektive Nordkorea/folkrepubliken Kina.
Detta skedde för länge sedan, minnen suddas ut. Vi bodde i tält, och ganska mycket fin vänskap växte mellan oss 50 uniformerade civilister. Viktigt att konstatera är att vi alltså ingalunda sorterade under FN, som snarare var vår motståndare, som en av de båda krigförande organisationerna – nå det hela var ju en konstruktion, för att förbereda den fred som ännu inte har infunnit sig.
I slutet av februari 1954 flög jag längs långa och krångliga flygrutter, hem till Sverige. I amerikansk regi och mer eller mindre självständigt, med uppehåll i bl a San Francisco. Min ende reskamrat medförde en krukväxt som vid varje tullkontroll vållade svårigheter; det talades om karantän. Jag lyckades snacka oss igenom, kanske med hjälp av min svenska uniform; min kamrat färdades civilklädd.
Denna uniform var emellertid det enda plagg jag disponerade. Det var väl inte direkt förbud för oss hemförlovade att bära civila kläder, men jag hade aldrig medfört någon kostym hemifrån hösten innan.
Nästa anhalt var New York. Sven Åhman hade åtagit sig att vara min lokale reseledare och hade, i telefon till flygplatsen, gett mig order om vilken T-bana som jag skulle använda och vilken jag skulle passa mig för.
”Men det finns väl taxi”?
”Taxi kostar pengar. 80 cent blir det nog den biten”, sa Sven.
På något sätt sammanstrålade vi på en frisersalong på centrala Manhattan, varför jag satt intvålad, för att bli rakad efter vildmarken, då Sven hittade mig.
”Nej, vad nu Sven, slänger du ut 50 cent på rakning?” blev hans hälsningsord till den vittfarne.
Sven bodde någonstans bortåt Greenwich Village, och vi fotvandrade sista biten.
”Mat har jag hemma, och du kanske vill ha brännvin, det finns också, en hel flaska.”
Den flaskan såg jag fram mot, klart road av detta glädjeämne vid denna punkt i mitt liv. Det blev en 4 cl snaps ur flygminiatyren. Där fick jag.
Sven visade mig sina DN-exemplar, där jag återfann mina egna nyskrivna verk, snyggt utgjorda. Men det var ett ålderstiget material; jag hade förbjudits av den svenska försvarsstaben att medarbeta i DN så länge jag var i kronans – ja, i de neutrala nationernas tjänst.
”Vad ska du göra när du nu är i New York?”
”Jag tänkte ta det lugnt och koppla av. Kanske åka med färjan från Battery till Staten Island.”
”Skulle det vara någonting? Ja, jag lägger mig inte i. Men jag träffar ju ofta Dag Hammarskjöld i FN-skrapan, skulle inte du, som väl inte slåss mot FN längre, kunna följa med mig och hälsa på?”
Det var onekligen en tanke. Jag sovpressade mina permissionsbyxor och infann mig morgonen därpå i en labyrint av korridorer som utmynnade i generalsekreterarens rum.
Hammarskjöld hade läst på, han visste att jag kom från Korea. Han var mjukt vänlig, bakom cigarrcigarretten. Jag fick för mig att jag upplevde världshistoria, för övrigt var det mest min manager Sven Åhman, en nutida Barnum, som talade. Uppenbarligen kände de varandra mycket väl, och naturligtvis kom åtskilliga av Svens telegramtexter från generalsekreterarens tjänsterum.
Min uniform, om än med byxorna pressade, kändes malplacerad, men jag behövde inte prata så mycket, och efter en kvart var audiensen över. Men inte kändes den som en audiens. Hammarskjöld ville höra hur FN skötte sig i Fjärran Östern, och något kunde jag väl ge av information.
Händelsen var nog mycket typisk Sven Åhman. Han tyckte om folk, på sitt någon gång överengagerade sätt, och jag satte värde på att som vinddriven okänd soldat ha någon att hålla i handen på 42:a gatan.
Jag rundar av. En sommar ett par år senare tog jag bilen tillsammans med min 6-årige son Göran till Svens sommarnöje på västkusten. Han ordnade med frukost samt förhörde sig om Görans behov:
”Dricker gossen saft?”
Det gjorde gossen.
Långt senare, när Sven, numera gift, hade gått i DN-pension, bad jag om hans hjälp i något internationellt ärende jag arbetade med, det var nog Palmeaffären. Jag sände honom dokumentkopior, som jag menade att han skulle behålla. Men Sven gjorde ett bökigt paket av alla papperen och band segelgarn om; det kändes så sorgligt att se framför mig den bortåt åttioårige mannen slåss med Palmetexterna som han ju bort behålla och inte gå till posten med.
Sven Åhman. Skicklig, noggrann, liksom storögt betraktande denna värld som han aldrig riktigt accepterade. Med dess wienerbröd och dyra rakstugor och gula taxibilar som kostar så många pengar, upp till 80 cent.
Sven Anér
I efterkrigstidens Sverige var DN-korrespondenten Sven Åhman dess utrikiska profet. Sällan har en enda tidnings man i New York kommit att så symbolisera den svenska inställningen till framför allt USA som när Sven Åhman skickade sina telegram från Manhattan till Tegelbacken, Dagens Nyheter vid Tegelbacken.
Han skickade bokstavligen telegram, som med påklistrade ordremsor bars ut med cyklande telegrambud från Slottsbacken över Norrbro till hallvakten på DN, för blixtbefordran till telegramredaktören – det var titeln då - Gösta Juhlin en trappa upp.
Om några timmar skulle texten läsas av folket på stan och av folket på UD; vad Sven Åhman skrev var om inte lag så texter som absolut inte borde nonchaleras.
Åhman hade ett stort och ovärderligt kontaktnät från Wall Street och upp mot Central Park och FN:s skrapa, hans informationer höll nästan alltid streck. Informationerna var ibland kanske lite torra. Ett telegramskrivande – som inte finns längre sedan telegrambudens cyklar sedan länge rostat in i evigheten.
En ordagrann telegramtext ger sällan stilistisk lyftning, och vi på redaktionen som skulle ”göra ut Åhman” var noga tillsagda att för fan inte ändra något i manus. Inte röra Åhman. Resultat: rekorderlig text men, som sagt, lite torr.
Sven Åhman brukade vart eller vartannat år komma hem till Tegelbacken på somrarna. För att träffa kollegerna, vandra längs Strömmen, bada på Vanadisbadet samt hålla sitt svenska språk à jour. Svens sommarvistelser inleddes alltid med korta elegier på Oscar Rydqvists Namn och Nytt angående den skenande svenska dyrtiden. Att ett ynka wienerbröd kunde kosta 35 öre måste påtalas. Sven var noggrann med slantarna.
Ett år, det var nog 1949, fick Åhman ett tillfälligt arbetsrum upplåtet åt sig bortåt den aningen somnolenta handelsredaktionen, där den gränsade till uppstickaren Expressen och där Tora Nordström Bonnier hade rummet just vid skiljelinjen mellan DN och Expressen. Här satt nu Sven Åhman, under Toras semester, i sommarhettan, och kom då och då in och talade med den unge andremannen på Handel; jag hade börjat lösgöra mig från den ekonomiska journalistiken, om vilken jag visste så litet, och fladdrade nu, ännu tämligen osäker, in på det allmänna skrivandets domäner.
”Det du skriver ska vara korrekt”, anförtrodde mig Sven. ”Är det inte korrekt behöver det inte skrivas.”
Det lät ju klokt, och jag följde nog ofta min äldre kollegas tunga råd. Sven rökte vid samtalet pipa, i vilken han hade stoppat ner resterna av en ej helt slutrökt cigarr. Ett antal av mina sinnen opponerade sig.
Men jag tyckte bra om Sven Åhman. Hans små egenheter låg så uppenbart på ytan. Han var en journalist av ädelt vatten och av ett slag som var på väg att försvinna, med de rostande telegrafcyklarna.
Ett halvår, 1953 -54, tillbringade jag vid den 38:e breddgraden i det koreanska ingenmanslandet, som pressofficer vid ”den svenska kontingenten av de neutrala ländernas repatrieringskommission”, om det ska låta riktigt imposant. Vi arbetade sålunda för dessa ”neutrala länder”, ej närmare specificerade, mer än att vi var svenskar och schweizare mot lika många herrar från andra sidan järnridån. Indien ledde, kan man säga, verksamheten samt skötte den polisiära ordningen; det var rätt bråkigt, då och då, då vi skulle kontrollera när fångarna, 25 000, en efter en vid huvudvärksskapande sittningar, fick tala om för oss om de ville till väst eller öst. Eller Sydkorea respektive Nordkorea/folkrepubliken Kina.
Detta skedde för länge sedan, minnen suddas ut. Vi bodde i tält, och ganska mycket fin vänskap växte mellan oss 50 uniformerade civilister. Viktigt att konstatera är att vi alltså ingalunda sorterade under FN, som snarare var vår motståndare, som en av de båda krigförande organisationerna – nå det hela var ju en konstruktion, för att förbereda den fred som ännu inte har infunnit sig.
I slutet av februari 1954 flög jag längs långa och krångliga flygrutter, hem till Sverige. I amerikansk regi och mer eller mindre självständigt, med uppehåll i bl a San Francisco. Min ende reskamrat medförde en krukväxt som vid varje tullkontroll vållade svårigheter; det talades om karantän. Jag lyckades snacka oss igenom, kanske med hjälp av min svenska uniform; min kamrat färdades civilklädd.
Denna uniform var emellertid det enda plagg jag disponerade. Det var väl inte direkt förbud för oss hemförlovade att bära civila kläder, men jag hade aldrig medfört någon kostym hemifrån hösten innan.
Nästa anhalt var New York. Sven Åhman hade åtagit sig att vara min lokale reseledare och hade, i telefon till flygplatsen, gett mig order om vilken T-bana som jag skulle använda och vilken jag skulle passa mig för.
”Men det finns väl taxi”?
”Taxi kostar pengar. 80 cent blir det nog den biten”, sa Sven.
På något sätt sammanstrålade vi på en frisersalong på centrala Manhattan, varför jag satt intvålad, för att bli rakad efter vildmarken, då Sven hittade mig.
”Nej, vad nu Sven, slänger du ut 50 cent på rakning?” blev hans hälsningsord till den vittfarne.
Sven bodde någonstans bortåt Greenwich Village, och vi fotvandrade sista biten.
”Mat har jag hemma, och du kanske vill ha brännvin, det finns också, en hel flaska.”
Den flaskan såg jag fram mot, klart road av detta glädjeämne vid denna punkt i mitt liv. Det blev en 4 cl snaps ur flygminiatyren. Där fick jag.
Sven visade mig sina DN-exemplar, där jag återfann mina egna nyskrivna verk, snyggt utgjorda. Men det var ett ålderstiget material; jag hade förbjudits av den svenska försvarsstaben att medarbeta i DN så länge jag var i kronans – ja, i de neutrala nationernas tjänst.
”Vad ska du göra när du nu är i New York?”
”Jag tänkte ta det lugnt och koppla av. Kanske åka med färjan från Battery till Staten Island.”
”Skulle det vara någonting? Ja, jag lägger mig inte i. Men jag träffar ju ofta Dag Hammarskjöld i FN-skrapan, skulle inte du, som väl inte slåss mot FN längre, kunna följa med mig och hälsa på?”
Det var onekligen en tanke. Jag sovpressade mina permissionsbyxor och infann mig morgonen därpå i en labyrint av korridorer som utmynnade i generalsekreterarens rum.
Hammarskjöld hade läst på, han visste att jag kom från Korea. Han var mjukt vänlig, bakom cigarrcigarretten. Jag fick för mig att jag upplevde världshistoria, för övrigt var det mest min manager Sven Åhman, en nutida Barnum, som talade. Uppenbarligen kände de varandra mycket väl, och naturligtvis kom åtskilliga av Svens telegramtexter från generalsekreterarens tjänsterum.
Min uniform, om än med byxorna pressade, kändes malplacerad, men jag behövde inte prata så mycket, och efter en kvart var audiensen över. Men inte kändes den som en audiens. Hammarskjöld ville höra hur FN skötte sig i Fjärran Östern, och något kunde jag väl ge av information.
Händelsen var nog mycket typisk Sven Åhman. Han tyckte om folk, på sitt någon gång överengagerade sätt, och jag satte värde på att som vinddriven okänd soldat ha någon att hålla i handen på 42:a gatan.
Jag rundar av. En sommar ett par år senare tog jag bilen tillsammans med min 6-årige son Göran till Svens sommarnöje på västkusten. Han ordnade med frukost samt förhörde sig om Görans behov:
”Dricker gossen saft?”
Det gjorde gossen.
Långt senare, när Sven, numera gift, hade gått i DN-pension, bad jag om hans hjälp i något internationellt ärende jag arbetade med, det var nog Palmeaffären. Jag sände honom dokumentkopior, som jag menade att han skulle behålla. Men Sven gjorde ett bökigt paket av alla papperen och band segelgarn om; det kändes så sorgligt att se framför mig den bortåt åttioårige mannen slåss med Palmetexterna som han ju bort behålla och inte gå till posten med.
Sven Åhman. Skicklig, noggrann, liksom storögt betraktande denna värld som han aldrig riktigt accepterade. Med dess wienerbröd och dyra rakstugor och gula taxibilar som kostar så många pengar, upp till 80 cent.
Sven Anér
Affären Quick – ett bottenlöst träsk
7.8.2012.
I dag går Svenska Dagbladet ut med ett stort reportage kring den israel, Levi, som mördades 1988, ett av de många morden Quick fälldes för. Nu får vi veta att ett antal cigarrettfimpar påträffades i anslutning till brottsplatsen samt att klara indicier pekade på en österlänning; polisen tycks ännu i dag veta var denne eventuelle mördare uppehåller sig.1988 är ett intressant årtal. För, enligt NE, var det 1989 som DNA-metoden började användas i svenska brottsundersökningar.
1988 – 1989. Hade det inte varit lämpligt att så kort tid efter mordet DNA-testa cigarrettfimparna? Det framgår inte helt klart av tidningsreportaget, men troligen har något DNA-prov ännu inte utförts!
Otroligt, som ära nog allt i denna härva.
Som vanligt vet Leif GW Persson allting – efteråt. Och som vanligt måste frågan ställas: varför slog inte Leif GW de viktiga larmen medan de var stekheta? Det verkar som om han samlat ihop till en hel skattkista av indicier och bevis, att öppnas sedan han lämnat sitt jobb på rikspolisstyrelsen – kan det vara så?
Men Leif GW ifrågasätts aldrig i dagens medier utan betraktas genomgående som den stora sanningskällan.
Mycket är konstigt. Det sägs nu att det är Dalapolisen som återupptagit arbetet med förundersökningen rörande Levi. Men var finns åklagarna? En förundersökning i brottmål ska alltid, i varje fall efter eventuella kritiska dagar i starten, ledas av åklagare, varje åtgärd ska rapporteras till och godkännas av åklagare. Men åklagarläget i allt som rör affären Quick är ovisst och känsligt: vill ingen åklagare ta i bortåt trettio år gamla mord?
Quick-kommission är begärd – men vilka, i Sverige, vill sitta i en sådan från starten skandalomsusad inrättning? Och vilka är både kvalificerade och betrodda?
Så fort jag, utan märkvärdiga förkunskaper, ser närmare på en tåt som spretar i Quick-härvan, blir jag skakad av att allt som gått att missköta också har misskötts. Fimpar på brottsplatsen? Inget akut intresse, för det här är ju Quicks ensamgrej, kom inte och krångla med annat. Lägg fimparna i en påse, men vi tänker inte titta på dem om vi kan slippa.
Just cigarrettfimpar är ju klassiska i deckarlitteraturen: ”En Caporal och en Philip Morris, den senare med läppstift, en man och en kvinna…”
I den verklighet som tillskrevs Quick tillämpades inga deckarregler utan bara detta ständiga memento: det är Quick, det är Quick – medan svenskt åklageri och svenskt polisväsen tappade all trovärdighet och all heder utmed vägen.
Men Leif GW Persson var väl inte med och tappade?
Var han inte?
Sven Anér
I dag går Svenska Dagbladet ut med ett stort reportage kring den israel, Levi, som mördades 1988, ett av de många morden Quick fälldes för. Nu får vi veta att ett antal cigarrettfimpar påträffades i anslutning till brottsplatsen samt att klara indicier pekade på en österlänning; polisen tycks ännu i dag veta var denne eventuelle mördare uppehåller sig.1988 är ett intressant årtal. För, enligt NE, var det 1989 som DNA-metoden började användas i svenska brottsundersökningar.
1988 – 1989. Hade det inte varit lämpligt att så kort tid efter mordet DNA-testa cigarrettfimparna? Det framgår inte helt klart av tidningsreportaget, men troligen har något DNA-prov ännu inte utförts!
Otroligt, som ära nog allt i denna härva.
Som vanligt vet Leif GW Persson allting – efteråt. Och som vanligt måste frågan ställas: varför slog inte Leif GW de viktiga larmen medan de var stekheta? Det verkar som om han samlat ihop till en hel skattkista av indicier och bevis, att öppnas sedan han lämnat sitt jobb på rikspolisstyrelsen – kan det vara så?
Men Leif GW ifrågasätts aldrig i dagens medier utan betraktas genomgående som den stora sanningskällan.
Mycket är konstigt. Det sägs nu att det är Dalapolisen som återupptagit arbetet med förundersökningen rörande Levi. Men var finns åklagarna? En förundersökning i brottmål ska alltid, i varje fall efter eventuella kritiska dagar i starten, ledas av åklagare, varje åtgärd ska rapporteras till och godkännas av åklagare. Men åklagarläget i allt som rör affären Quick är ovisst och känsligt: vill ingen åklagare ta i bortåt trettio år gamla mord?
Quick-kommission är begärd – men vilka, i Sverige, vill sitta i en sådan från starten skandalomsusad inrättning? Och vilka är både kvalificerade och betrodda?
Så fort jag, utan märkvärdiga förkunskaper, ser närmare på en tåt som spretar i Quick-härvan, blir jag skakad av att allt som gått att missköta också har misskötts. Fimpar på brottsplatsen? Inget akut intresse, för det här är ju Quicks ensamgrej, kom inte och krångla med annat. Lägg fimparna i en påse, men vi tänker inte titta på dem om vi kan slippa.
Just cigarrettfimpar är ju klassiska i deckarlitteraturen: ”En Caporal och en Philip Morris, den senare med läppstift, en man och en kvinna…”
I den verklighet som tillskrevs Quick tillämpades inga deckarregler utan bara detta ständiga memento: det är Quick, det är Quick – medan svenskt åklageri och svenskt polisväsen tappade all trovärdighet och all heder utmed vägen.
Men Leif GW Persson var väl inte med och tappade?
Var han inte?
Sven Anér
Kopieringsproffs ger besked om manipulation av ”5”!
6.8.2012. Till JK, ärende 5090-12-21. Jag inger kompletterande info:
För att inget tvivel ska råda beträffande hittillsvarande kopiering av Olof Palmes patientkort vid Sabbatsbergsakuten den 28 februari 1986, for jag i dag till den välrenommerade kopieringsfirman SHARP, Kungsgatan 70 i Uppsala och gav deras representant detta uppdrag:
Förstora upp, från handling märkt ”Anér 1.”, erhållen från rikskrim, till lämplig storlek raden på Olof Palmes patientkort:
(F)EB 23 35.
Förstora även, från handling märkt ”Anér 3.”, erhållen från rikskrim, till motsvarande storlek
MAJ 11 15 38.
Så skedde. Som synes råder en mycket klar olikhet mellan siffrorna ”5” i de båda fallen. I ”23 35” framstår tecknet ”5”som ett mycket tydligt ”S”, medan i ”MAJ 11 15 38” siffran ”5” är klar och pregnant, med två tydliga lodräta linjer, en tydlig vågrät linje samt två tydliga räta vinklar.
Min uppfattning blir nu om möjligt ännu klarare än tidigare. Det rör sig om en tydligt manipulerad siffra, som saknar lodräta linjer, vågrät linje samt räta vinklar.
Eftersom ärendet handlagts av polis i Stockholm – jag kan ju inte veta om det rör sig om Stockholmspolis eller rikskriminalpolis – måste enligt min bestämda mening denna förfalskning ha utförts av polis. Mycket troligt är, som jag tidigare sagt, att en ursprungssiffra varit en ”8”, som förfalskats till en illa utförd ”5”.
Det har sålunda känts viktigt för mig att be professionell kopieringsexpertis parallellköra mina tidigare framtagna siffror. Resultatet har blivit detsamma som i min kopiator, kanske med något högre kvalitet.
Därmed, JK, är dörren öppen för JK:s kvalificerade bedömning av ärendet, sedan handläggaren Linda Mohlin i dag återkommit från sin semester, och jag räknar alltså med snar hantering av ett svenskt ödesärende.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
./. Dokument: Anér 1. och Anér 3, SHARP 1 samt SHARP 2
För att inget tvivel ska råda beträffande hittillsvarande kopiering av Olof Palmes patientkort vid Sabbatsbergsakuten den 28 februari 1986, for jag i dag till den välrenommerade kopieringsfirman SHARP, Kungsgatan 70 i Uppsala och gav deras representant detta uppdrag:
Förstora upp, från handling märkt ”Anér 1.”, erhållen från rikskrim, till lämplig storlek raden på Olof Palmes patientkort:
(F)EB 23 35.
Förstora även, från handling märkt ”Anér 3.”, erhållen från rikskrim, till motsvarande storlek
MAJ 11 15 38.
Så skedde. Som synes råder en mycket klar olikhet mellan siffrorna ”5” i de båda fallen. I ”23 35” framstår tecknet ”5”som ett mycket tydligt ”S”, medan i ”MAJ 11 15 38” siffran ”5” är klar och pregnant, med två tydliga lodräta linjer, en tydlig vågrät linje samt två tydliga räta vinklar.
Min uppfattning blir nu om möjligt ännu klarare än tidigare. Det rör sig om en tydligt manipulerad siffra, som saknar lodräta linjer, vågrät linje samt räta vinklar.
Eftersom ärendet handlagts av polis i Stockholm – jag kan ju inte veta om det rör sig om Stockholmspolis eller rikskriminalpolis – måste enligt min bestämda mening denna förfalskning ha utförts av polis. Mycket troligt är, som jag tidigare sagt, att en ursprungssiffra varit en ”8”, som förfalskats till en illa utförd ”5”.
Det har sålunda känts viktigt för mig att be professionell kopieringsexpertis parallellköra mina tidigare framtagna siffror. Resultatet har blivit detsamma som i min kopiator, kanske med något högre kvalitet.
Därmed, JK, är dörren öppen för JK:s kvalificerade bedömning av ärendet, sedan handläggaren Linda Mohlin i dag återkommit från sin semester, och jag räknar alltså med snar hantering av ett svenskt ödesärende.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
./. Dokument: Anér 1. och Anér 3, SHARP 1 samt SHARP 2
Sätt till en dubbelkommission: Quick, Palme! Ställ Göran Lambertz mot väggen – mannen som avsiktligt dolde våra två svartaste mordaffärer!
5.8.2012.
Till Regeringen. Nu håller det inte längre! Sedan Svenska Dagbladet denna söndag gått ut med de anhörigas begäran om en oberoende kommission i Quick-Asplund-fallet har dåvarande JK Göran Lambertz vid två tillfällen i år öppet medgivit att han mot bättre vetande felbehandlat såväl Palme- som Quick-fallen!
Låt, regeringen, en hederlig oberoende kommission behandla både Quick- och Palme-fallen! Jag kräver att denna begäran blir formellt behandlad vid kommande regeringssammanträde, se slutet på min skrivelse!
Den 19 maj omtalade Lambertz, på debattplats i Upsala Nya Tidning, att han totalt nonchalerat alla anmälningar, inte minst mina, i Palmeärendet, och i dag, den 5 augusti presenterar han en identisk pudel: ”alla Quick-domar, utom möjligen en, var OK. Trodde jag”.
Jag återger nu, på nytt på bloggen, Lambertz långa och luddiga erkännande i UNT av sin misskötsel av Palmeaffären; den första pudeln. Texten är delvis skriven som en studentikos satir; det kan vara lätt att ibland inte uppfatta satiren:
Det enda säkra med en text om mordet på Olof Palme är att nästan ingen läser den. Det fanns en tid när alla levde med utredningen och engagerade sig i varje nyhet. Men luften gick ur när Christer Pettersson blev frikänd. För det var ju ändå han som hade gjort det. Nu skulle ingen mördare kunna dömas.
Det var bara privatspanarna som inte gav sig, en samling egendomliga herrar som envisades med bisarra idéer om konspirationer och lögner. Som JK fick jag flera propåer om att granska Palmeutredningen och försöka se till att ge den fart igen – och nya banor. Det kändes lätt att skriva av ärendena utan åtgärd. För mordet var ju löst och brevskrivarnas idéer alltför absurda.
Men häromdagen läste jag de sista 30 sidorna i en 1000-sidig, 13 år gammal lunta:
Granskningskommissionens betänkande ”Brottsutredningen efter mordet på Olof Palme” (SOU 1999:88). Jag blev häpen. Där framförs mycket allvarlig kritik mot Palmeutredningens arbete, och kommissionen förutsätter att uppenbara försummelser rättas till.
Den viktigaste kritiken gäller hanteringen av hypotesen om en mordkomplott där några svenska poliser och militärer skulle ha deltagit (”polisspåret”). Kommissionen säger; ”Vår viktigaste iakttagelse gäller det förhållandet att Palmeutredningen aldrig tagit något helhetsgrepp på denna motivbild/brottshypotes och analyserat den. Den har enligt vår mening inte tagits på tillräckligt allvar.” Enligt kommissionen var det angeläget att snabbt gå till botten med de misstankar som hade framförts. ”Utan att det skett kan misstankarna inte på ett trovärdigt sätt avvisas.”
Så då gjorde man väl det? Nej, inte alls. Och detta trots att det hade funnits grupper av poliser och militärer som vid den aktuella tiden hade uttalat sig starkt hatiskt mot Olof Palme och vid hemliga möten i bland annat Gamla stan sagt att han borde röjas ur vägen. Trots att det fanns åtskilliga vittnesmäl om personer som talade i walkietalkies nära mordplatsen före mordet, personer som inte har identifierats. Trots att personer inom polisen har sagt att det låg något i luften och att en högt uppsatt chef inom Säpo sagt att den första miljö där man bör söka mördaren var vissa kretsar kring polis och militär. Trots att tillvägagångssättet vid mordet och mördarens uppträdande talar för att mordet var väl planerat och genomfört av någon som visste vad han gjorde. Och trots, alltså, att granskningskommissionen förutsatte att man nu skulle gå till botten med de misstankar som hade framförts.
Undrar just hur historien kommer att bedöma den underlåtenheten.
PS om Christer P: Det var helt olikt honom att planera ett våldsdåd. Mördaren var sannolikt annorlunda klädd. Christer P var ovan vid skjutvapen, mördaren en skicklig skytt. För ett vittne var Christer P välbekant och vittnet borde ha sett om det var han.
Så långt Göran Lambertz i UNT den 19 maj 2012.
Vad som slår mig vid en omläsning är den svenske justitiekanslerns sätt att totalt distansera sig själv från handläggningen av mordet. Det är andra som har gjort alla felen, medan Lambertz själv suttit i lugn och ro på sin ämbetsstol och inte gjort någonting, inte ens läst in grundtexterna. Det fick utomstående utredare vara betrodda med, trots att vi förstås inte hade den bittersta skyldighet att över huvud taget ägna oss åt ärendet.
Det hade däremot, från första början, sittande JK; jag ska strax citera ur NE:s ämbetsbeskrivning.
Till Svenska Dagbladet säger Lambertz i dag, 5.8.2012, så här, med samma undertryckande av sin egen roll i ännu ett allvarligt sammanhang:
Göran Lambertz kritiseras för: Att ha valt att inte göra någon prövning av domarna mot Quick. Det har beskrivits som att hans beslut ”lagt locket på” för vidare utredningar.
Kommentar: ”Jag tyckte att alla domar utom en såg väldigt bra ut. Vilken det är brukar jag inte berätta. Det hade fordrats att det hade sett mycket konstigare ut för att jag skulle ha kunnat pröva det. Sedan vet jag ingenting om hans skuld eller icke skuld. När han inte längre erkänner blir bedömningen en annan. Men det är klart att man kan fundera.
Stämmer det att du bara läste domarna, och inte hela förundersökningarna inför ditt beslut?
Jag läste domarna, och två medarbetare till mig läste valda delar ur förundersökningarna.
”Det hade fordrats att det hade sett mycket konstigare ut…” Ett av Lambertz märkligare uttalanden, vilket inte vill säga litet. Jag går till Nationalencyklopedin för att hitta denne höge ämbetsmans skyldigheter; ja, han har självfallet ett stort och viktigt övergripande ansvar i allt vad tillämpad juridik heter och sålunda ett brett och tungt mandat.
Kunde han ha gjort mera i de här båda affärerna?
Han ska ”tillhandagå regeringen med råd och utredningar i juridiska angelägenheter ” – skulle inte affärerna Quick och Palme ha gått att passa in här, för en JK med antydan till gålust? Vidare har JK ”tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar” – till exempel lagarnas efterlevnad vid ett påstått seriemord resp ett faktiskt statsministermord?
JK har helt enkelt det totala mandatet, och dåvarande JK Lambertz kan aldrig slingra sig undan ett tungt ansvar i dessa frågor. Jag har tidigare skrivit att ”jag den gången aldrig kunde förstå hur en juridiskt bildad person kunde trolla bort mina anklagelser” – nej det förstår jag än mindre i dag, när en av våra högsta jurister likt en ål simmar undan allt vad ansvar heter.
”Det var inte jag, det var dom” – visst, så sa jag också i kindergarten som det hette när jag var liten. När jag ser ynkedom av detta slag brukar jag tänka: Vi inom den vanliga allmänheten får faktiskt ta ansvar för vad vi gör och råkar ut för. Krossar jag en fönsterruta får jag reparera och betala. Men höga herrar, som fått t ex JK:s titel, behöver inte rätta till stora försummelser, eftersom det är de själva som bestämmer om någon försummelse föreligger. Lätt som en plätt, och ingen regering som bråkar.
Det var inte jag, det var dom. Det var nog inte mitt bord. Men tänk så galet det kunde bli…
Herr JK Göran Lambertz hade ungefär vid millennieskiftet kunnat gå in med fast hand i båda dessa stora ärenden. Då hade en rättvisa värd namnet kunnat vara på väg, och, kan jag krasst konstatera, miljoners miljoner kunnat besparas skattebetalarna, som, många av oss, ser med betydligt mycket mer heder och vett och klarsyn på fallet Quick och fallet Palme än en JK, stadd i falska ärenden.
Skattebetalarna, ja. Det är vi som får gå in och bekosta den svenska statens egen kriminalitet. Det har väl inte precis varit meningen, Göran Lambertz?
Vad kan ha förlett en i grunden så skicklig jurist som Lambert att springa brottslighetens ärenden? Anmälan efter anmälan i Palme-fallet, dom efter dom i Quick-ärendet, men år efter år, årtionde efter årtionde, sitter Göran Lambertz, ständigt småleende på sitt ämbetsrum och presenterar oförytterliga synpunkter:
”Palme? Quick? Ingenting att bråka om!”
Och, ännu när han i dag själv medger att hans bedömningar genomgående varit urbota felaktiga, sitter han kvar, med sitt leende, och har tydligen inte en tanke på att han skulle kunna bli föremål för rättsliga åtgärder.
Rättsliga åtgärder? Ja. Det är nämligen ofattbart att landets högste juridiske företrädare så till en grad kan avsvära sig sitt ansvar som Lambertz gjort, år efter år efter år. I dag sitter han som högt justitieråd i Högsta domstolen – ja, han kan kanske inte gå in och döma sig själv.
Hur har detta kunnat hända? Har Göran Lambertz varit utsatt för olaglig påverkan? Frågan måste få ställas. En engagerad allmänhet har allt sedan 80-talet prickat brottsagendan med frågetecken, men en svensk JK ska ha varit oförmögen att se den sanning som brett ut sig för hans ögon? Jag tror inte att detta varit möjligt.
Jag tror att Göran Lambertz insett vad som hela tiden varit på gång, men att han sett som sin perverterade ämbetsmannaplikt att förvända den svenska allmänhetens syn: Quick mördade allt som rörde sig, och den nedgångne knarkaren Christer Pettersson sköt Olof Palme som han tydligen var förbannad på - som sagt, ingenting att bråka om!
Ingenting att bråka om? När det svenska rättssamhället rasar till marken inför våra ögon? När en samstämmig kår av följsamma ämbets- och tjänstemän springer de onda brottens ärenden?
Jag vet inte om alla personer som prytts med JK-ämbetet förevigas med handmålade porträtt inför eftervärlden, men i så fall ska väl också Lambertz vederfaras denna utmärkelse. Eller – kan det tänkas att någon instans inom detta raserade rättssamhälle kunde sätta foten i backen och säga:
”Nej, inte Lambertz! Måla inte Lambertz”
Eller är det redan målat? Ställ i så fall tavlan på vinden!
Därför att Lambertz tvåfaldiga brott är så anmärkningsvärda , att några liknande aldrig tidigare begåtts av höga kritstreckrandiga herrar på höga svenska stolar. Aldrig.
Jag inlämnar i dag denna anmälan till regeringen, i statsrådsberedningen, jag hittar ingen annan instans:
5.8.2012. Jag anmäler i dag förre justitiekanslern, nuvarande justitierådet vid Högsta domstolen
Göran Lambertz
för upprepade brott mot gällande lagar, sedan han, mot i efterhand erkänt bättre vetande, har vägrat att se sanningen och främja sanningen i de båda ärendena mordet på statsminister Olof Palme resp de ohemula domarna mot den i sammanhanget oskyldige Thomas Quick.
Jag uppmanar dessutom Regeringen att, på sätt som svensk lag kan medge och föreskriva, frånta Göran Lambertz befattningen som justitieråd vid Högsta domstolen.
Jag anhåller om omedelbar handläggning samt besked om dnr och handläggare hos Regeringen.
Sven Anér, 210814-5075, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. 018-15 12 79.
Till Regeringen. Nu håller det inte längre! Sedan Svenska Dagbladet denna söndag gått ut med de anhörigas begäran om en oberoende kommission i Quick-Asplund-fallet har dåvarande JK Göran Lambertz vid två tillfällen i år öppet medgivit att han mot bättre vetande felbehandlat såväl Palme- som Quick-fallen!
Låt, regeringen, en hederlig oberoende kommission behandla både Quick- och Palme-fallen! Jag kräver att denna begäran blir formellt behandlad vid kommande regeringssammanträde, se slutet på min skrivelse!
Den 19 maj omtalade Lambertz, på debattplats i Upsala Nya Tidning, att han totalt nonchalerat alla anmälningar, inte minst mina, i Palmeärendet, och i dag, den 5 augusti presenterar han en identisk pudel: ”alla Quick-domar, utom möjligen en, var OK. Trodde jag”.
Jag återger nu, på nytt på bloggen, Lambertz långa och luddiga erkännande i UNT av sin misskötsel av Palmeaffären; den första pudeln. Texten är delvis skriven som en studentikos satir; det kan vara lätt att ibland inte uppfatta satiren:
Det enda säkra med en text om mordet på Olof Palme är att nästan ingen läser den. Det fanns en tid när alla levde med utredningen och engagerade sig i varje nyhet. Men luften gick ur när Christer Pettersson blev frikänd. För det var ju ändå han som hade gjort det. Nu skulle ingen mördare kunna dömas.
Det var bara privatspanarna som inte gav sig, en samling egendomliga herrar som envisades med bisarra idéer om konspirationer och lögner. Som JK fick jag flera propåer om att granska Palmeutredningen och försöka se till att ge den fart igen – och nya banor. Det kändes lätt att skriva av ärendena utan åtgärd. För mordet var ju löst och brevskrivarnas idéer alltför absurda.
Men häromdagen läste jag de sista 30 sidorna i en 1000-sidig, 13 år gammal lunta:
Granskningskommissionens betänkande ”Brottsutredningen efter mordet på Olof Palme” (SOU 1999:88). Jag blev häpen. Där framförs mycket allvarlig kritik mot Palmeutredningens arbete, och kommissionen förutsätter att uppenbara försummelser rättas till.
Den viktigaste kritiken gäller hanteringen av hypotesen om en mordkomplott där några svenska poliser och militärer skulle ha deltagit (”polisspåret”). Kommissionen säger; ”Vår viktigaste iakttagelse gäller det förhållandet att Palmeutredningen aldrig tagit något helhetsgrepp på denna motivbild/brottshypotes och analyserat den. Den har enligt vår mening inte tagits på tillräckligt allvar.” Enligt kommissionen var det angeläget att snabbt gå till botten med de misstankar som hade framförts. ”Utan att det skett kan misstankarna inte på ett trovärdigt sätt avvisas.”
Så då gjorde man väl det? Nej, inte alls. Och detta trots att det hade funnits grupper av poliser och militärer som vid den aktuella tiden hade uttalat sig starkt hatiskt mot Olof Palme och vid hemliga möten i bland annat Gamla stan sagt att han borde röjas ur vägen. Trots att det fanns åtskilliga vittnesmäl om personer som talade i walkietalkies nära mordplatsen före mordet, personer som inte har identifierats. Trots att personer inom polisen har sagt att det låg något i luften och att en högt uppsatt chef inom Säpo sagt att den första miljö där man bör söka mördaren var vissa kretsar kring polis och militär. Trots att tillvägagångssättet vid mordet och mördarens uppträdande talar för att mordet var väl planerat och genomfört av någon som visste vad han gjorde. Och trots, alltså, att granskningskommissionen förutsatte att man nu skulle gå till botten med de misstankar som hade framförts.
Undrar just hur historien kommer att bedöma den underlåtenheten.
PS om Christer P: Det var helt olikt honom att planera ett våldsdåd. Mördaren var sannolikt annorlunda klädd. Christer P var ovan vid skjutvapen, mördaren en skicklig skytt. För ett vittne var Christer P välbekant och vittnet borde ha sett om det var han.
Så långt Göran Lambertz i UNT den 19 maj 2012.
Vad som slår mig vid en omläsning är den svenske justitiekanslerns sätt att totalt distansera sig själv från handläggningen av mordet. Det är andra som har gjort alla felen, medan Lambertz själv suttit i lugn och ro på sin ämbetsstol och inte gjort någonting, inte ens läst in grundtexterna. Det fick utomstående utredare vara betrodda med, trots att vi förstås inte hade den bittersta skyldighet att över huvud taget ägna oss åt ärendet.
Det hade däremot, från första början, sittande JK; jag ska strax citera ur NE:s ämbetsbeskrivning.
Till Svenska Dagbladet säger Lambertz i dag, 5.8.2012, så här, med samma undertryckande av sin egen roll i ännu ett allvarligt sammanhang:
Göran Lambertz kritiseras för: Att ha valt att inte göra någon prövning av domarna mot Quick. Det har beskrivits som att hans beslut ”lagt locket på” för vidare utredningar.
Kommentar: ”Jag tyckte att alla domar utom en såg väldigt bra ut. Vilken det är brukar jag inte berätta. Det hade fordrats att det hade sett mycket konstigare ut för att jag skulle ha kunnat pröva det. Sedan vet jag ingenting om hans skuld eller icke skuld. När han inte längre erkänner blir bedömningen en annan. Men det är klart att man kan fundera.
Stämmer det att du bara läste domarna, och inte hela förundersökningarna inför ditt beslut?
Jag läste domarna, och två medarbetare till mig läste valda delar ur förundersökningarna.
”Det hade fordrats att det hade sett mycket konstigare ut…” Ett av Lambertz märkligare uttalanden, vilket inte vill säga litet. Jag går till Nationalencyklopedin för att hitta denne höge ämbetsmans skyldigheter; ja, han har självfallet ett stort och viktigt övergripande ansvar i allt vad tillämpad juridik heter och sålunda ett brett och tungt mandat.
Kunde han ha gjort mera i de här båda affärerna?
Han ska ”tillhandagå regeringen med råd och utredningar i juridiska angelägenheter ” – skulle inte affärerna Quick och Palme ha gått att passa in här, för en JK med antydan till gålust? Vidare har JK ”tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar” – till exempel lagarnas efterlevnad vid ett påstått seriemord resp ett faktiskt statsministermord?
JK har helt enkelt det totala mandatet, och dåvarande JK Lambertz kan aldrig slingra sig undan ett tungt ansvar i dessa frågor. Jag har tidigare skrivit att ”jag den gången aldrig kunde förstå hur en juridiskt bildad person kunde trolla bort mina anklagelser” – nej det förstår jag än mindre i dag, när en av våra högsta jurister likt en ål simmar undan allt vad ansvar heter.
”Det var inte jag, det var dom” – visst, så sa jag också i kindergarten som det hette när jag var liten. När jag ser ynkedom av detta slag brukar jag tänka: Vi inom den vanliga allmänheten får faktiskt ta ansvar för vad vi gör och råkar ut för. Krossar jag en fönsterruta får jag reparera och betala. Men höga herrar, som fått t ex JK:s titel, behöver inte rätta till stora försummelser, eftersom det är de själva som bestämmer om någon försummelse föreligger. Lätt som en plätt, och ingen regering som bråkar.
Det var inte jag, det var dom. Det var nog inte mitt bord. Men tänk så galet det kunde bli…
Herr JK Göran Lambertz hade ungefär vid millennieskiftet kunnat gå in med fast hand i båda dessa stora ärenden. Då hade en rättvisa värd namnet kunnat vara på väg, och, kan jag krasst konstatera, miljoners miljoner kunnat besparas skattebetalarna, som, många av oss, ser med betydligt mycket mer heder och vett och klarsyn på fallet Quick och fallet Palme än en JK, stadd i falska ärenden.
Skattebetalarna, ja. Det är vi som får gå in och bekosta den svenska statens egen kriminalitet. Det har väl inte precis varit meningen, Göran Lambertz?
Vad kan ha förlett en i grunden så skicklig jurist som Lambert att springa brottslighetens ärenden? Anmälan efter anmälan i Palme-fallet, dom efter dom i Quick-ärendet, men år efter år, årtionde efter årtionde, sitter Göran Lambertz, ständigt småleende på sitt ämbetsrum och presenterar oförytterliga synpunkter:
”Palme? Quick? Ingenting att bråka om!”
Och, ännu när han i dag själv medger att hans bedömningar genomgående varit urbota felaktiga, sitter han kvar, med sitt leende, och har tydligen inte en tanke på att han skulle kunna bli föremål för rättsliga åtgärder.
Rättsliga åtgärder? Ja. Det är nämligen ofattbart att landets högste juridiske företrädare så till en grad kan avsvära sig sitt ansvar som Lambertz gjort, år efter år efter år. I dag sitter han som högt justitieråd i Högsta domstolen – ja, han kan kanske inte gå in och döma sig själv.
Hur har detta kunnat hända? Har Göran Lambertz varit utsatt för olaglig påverkan? Frågan måste få ställas. En engagerad allmänhet har allt sedan 80-talet prickat brottsagendan med frågetecken, men en svensk JK ska ha varit oförmögen att se den sanning som brett ut sig för hans ögon? Jag tror inte att detta varit möjligt.
Jag tror att Göran Lambertz insett vad som hela tiden varit på gång, men att han sett som sin perverterade ämbetsmannaplikt att förvända den svenska allmänhetens syn: Quick mördade allt som rörde sig, och den nedgångne knarkaren Christer Pettersson sköt Olof Palme som han tydligen var förbannad på - som sagt, ingenting att bråka om!
Ingenting att bråka om? När det svenska rättssamhället rasar till marken inför våra ögon? När en samstämmig kår av följsamma ämbets- och tjänstemän springer de onda brottens ärenden?
Jag vet inte om alla personer som prytts med JK-ämbetet förevigas med handmålade porträtt inför eftervärlden, men i så fall ska väl också Lambertz vederfaras denna utmärkelse. Eller – kan det tänkas att någon instans inom detta raserade rättssamhälle kunde sätta foten i backen och säga:
”Nej, inte Lambertz! Måla inte Lambertz”
Eller är det redan målat? Ställ i så fall tavlan på vinden!
Därför att Lambertz tvåfaldiga brott är så anmärkningsvärda , att några liknande aldrig tidigare begåtts av höga kritstreckrandiga herrar på höga svenska stolar. Aldrig.
Jag inlämnar i dag denna anmälan till regeringen, i statsrådsberedningen, jag hittar ingen annan instans:
5.8.2012. Jag anmäler i dag förre justitiekanslern, nuvarande justitierådet vid Högsta domstolen
Göran Lambertz
för upprepade brott mot gällande lagar, sedan han, mot i efterhand erkänt bättre vetande, har vägrat att se sanningen och främja sanningen i de båda ärendena mordet på statsminister Olof Palme resp de ohemula domarna mot den i sammanhanget oskyldige Thomas Quick.
Jag uppmanar dessutom Regeringen att, på sätt som svensk lag kan medge och föreskriva, frånta Göran Lambertz befattningen som justitieråd vid Högsta domstolen.
Jag anhåller om omedelbar handläggning samt besked om dnr och handläggare hos Regeringen.
Sven Anér, 210814-5075, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. 018-15 12 79.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)