7.8.2012.
I dag går Svenska Dagbladet ut med ett stort reportage kring den israel, Levi, som mördades 1988, ett av de många morden Quick fälldes för. Nu får vi veta att ett antal cigarrettfimpar påträffades i anslutning till brottsplatsen samt att klara indicier pekade på en österlänning; polisen tycks ännu i dag veta var denne eventuelle mördare uppehåller sig.1988 är ett intressant årtal. För, enligt NE, var det 1989 som DNA-metoden började användas i svenska brottsundersökningar.
1988 – 1989. Hade det inte varit lämpligt att så kort tid efter mordet DNA-testa cigarrettfimparna? Det framgår inte helt klart av tidningsreportaget, men troligen har något DNA-prov ännu inte utförts!
Otroligt, som ära nog allt i denna härva.
Som vanligt vet Leif GW Persson allting – efteråt. Och som vanligt måste frågan ställas: varför slog inte Leif GW de viktiga larmen medan de var stekheta? Det verkar som om han samlat ihop till en hel skattkista av indicier och bevis, att öppnas sedan han lämnat sitt jobb på rikspolisstyrelsen – kan det vara så?
Men Leif GW ifrågasätts aldrig i dagens medier utan betraktas genomgående som den stora sanningskällan.
Mycket är konstigt. Det sägs nu att det är Dalapolisen som återupptagit arbetet med förundersökningen rörande Levi. Men var finns åklagarna? En förundersökning i brottmål ska alltid, i varje fall efter eventuella kritiska dagar i starten, ledas av åklagare, varje åtgärd ska rapporteras till och godkännas av åklagare. Men åklagarläget i allt som rör affären Quick är ovisst och känsligt: vill ingen åklagare ta i bortåt trettio år gamla mord?
Quick-kommission är begärd – men vilka, i Sverige, vill sitta i en sådan från starten skandalomsusad inrättning? Och vilka är både kvalificerade och betrodda?
Så fort jag, utan märkvärdiga förkunskaper, ser närmare på en tåt som spretar i Quick-härvan, blir jag skakad av att allt som gått att missköta också har misskötts. Fimpar på brottsplatsen? Inget akut intresse, för det här är ju Quicks ensamgrej, kom inte och krångla med annat. Lägg fimparna i en påse, men vi tänker inte titta på dem om vi kan slippa.
Just cigarrettfimpar är ju klassiska i deckarlitteraturen: ”En Caporal och en Philip Morris, den senare med läppstift, en man och en kvinna…”
I den verklighet som tillskrevs Quick tillämpades inga deckarregler utan bara detta ständiga memento: det är Quick, det är Quick – medan svenskt åklageri och svenskt polisväsen tappade all trovärdighet och all heder utmed vägen.
Men Leif GW Persson var väl inte med och tappade?
Var han inte?
Sven Anér
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"