Sven Åhman, Dag Hammarskjöld och en liten kapten i Koreauniform

7.8.2012.
I efterkrigstidens Sverige var DN-korrespondenten Sven Åhman dess utrikiska profet. Sällan har en enda tidnings man i New York kommit att så symbolisera den svenska inställningen till framför allt USA som när Sven Åhman skickade sina telegram från Manhattan till Tegelbacken, Dagens Nyheter vid Tegelbacken.
Han skickade bokstavligen telegram, som med påklistrade ordremsor bars ut med cyklande telegrambud från Slottsbacken över Norrbro till hallvakten på DN, för blixtbefordran till telegramredaktören – det var titeln då - Gösta Juhlin en trappa upp.
Om några timmar skulle texten läsas av folket på stan och av folket på UD; vad Sven Åhman skrev var om inte lag så texter som absolut inte borde nonchaleras.
Åhman hade ett stort och ovärderligt kontaktnät från Wall Street och upp mot Central Park och FN:s skrapa, hans informationer höll nästan alltid streck. Informationerna var ibland kanske lite torra. Ett telegramskrivande – som inte finns längre sedan telegrambudens cyklar sedan länge rostat in i evigheten.
En ordagrann telegramtext ger sällan stilistisk lyftning, och vi på redaktionen som skulle ”göra ut Åhman” var noga tillsagda att för fan inte ändra något i manus. Inte röra Åhman. Resultat: rekorderlig text men, som sagt, lite torr.
Sven Åhman brukade vart eller vartannat år komma hem till Tegelbacken på somrarna. För att träffa kollegerna, vandra längs Strömmen, bada på Vanadisbadet samt hålla sitt svenska språk à jour. Svens sommarvistelser inleddes alltid med korta elegier på Oscar Rydqvists Namn och Nytt angående den skenande svenska dyrtiden. Att ett ynka wienerbröd kunde kosta 35 öre måste påtalas. Sven var noggrann med slantarna.
Ett år, det var nog 1949, fick Åhman ett tillfälligt arbetsrum upplåtet åt sig bortåt den aningen somnolenta handelsredaktionen, där den gränsade till uppstickaren Expressen och där Tora Nordström Bonnier hade rummet just vid skiljelinjen mellan DN och Expressen. Här satt nu Sven Åhman, under Toras semester, i sommarhettan, och kom då och då in och talade med den unge andremannen på Handel; jag hade börjat lösgöra mig från den ekonomiska journalistiken, om vilken jag visste så litet, och fladdrade nu, ännu tämligen osäker, in på det allmänna skrivandets domäner.
”Det du skriver ska vara korrekt”, anförtrodde mig Sven. ”Är det inte korrekt behöver det inte skrivas.”
Det lät ju klokt, och jag följde nog ofta min äldre kollegas tunga råd. Sven rökte vid samtalet pipa, i vilken han hade stoppat ner resterna av en ej helt slutrökt cigarr. Ett antal av mina sinnen opponerade sig.
Men jag tyckte bra om Sven Åhman. Hans små egenheter låg så uppenbart på ytan. Han var en journalist av ädelt vatten och av ett slag som var på väg att försvinna, med de rostande telegrafcyklarna.
Ett halvår, 1953 -54, tillbringade jag vid den 38:e breddgraden i det koreanska ingenmanslandet, som pressofficer vid ”den svenska kontingenten av de neutrala ländernas repatrieringskommission”, om det ska låta riktigt imposant. Vi arbetade sålunda för dessa ”neutrala länder”, ej närmare specificerade, mer än att vi var svenskar och schweizare mot lika många herrar från andra sidan järnridån. Indien ledde, kan man säga, verksamheten samt skötte den polisiära ordningen; det var rätt bråkigt, då och då, då vi skulle kontrollera när fångarna, 25 000, en efter en vid huvudvärksskapande sittningar, fick tala om för oss om de ville till väst eller öst. Eller Sydkorea respektive Nordkorea/folkrepubliken Kina.
Detta skedde för länge sedan, minnen suddas ut. Vi bodde i tält, och ganska mycket fin vänskap växte mellan oss 50 uniformerade civilister. Viktigt att konstatera är att vi alltså ingalunda sorterade under FN, som snarare var vår motståndare, som en av de båda krigförande organisationerna – nå det hela var ju en konstruktion, för att förbereda den fred som ännu inte har infunnit sig.
I slutet av februari 1954 flög jag längs långa och krångliga flygrutter, hem till Sverige. I amerikansk regi och mer eller mindre självständigt, med uppehåll i bl a San Francisco. Min ende reskamrat medförde en krukväxt som vid varje tullkontroll vållade svårigheter; det talades om karantän. Jag lyckades snacka oss igenom, kanske med hjälp av min svenska uniform; min kamrat färdades civilklädd.
Denna uniform var emellertid det enda plagg jag disponerade. Det var väl inte direkt förbud för oss hemförlovade att bära civila kläder, men jag hade aldrig medfört någon kostym hemifrån hösten innan.
Nästa anhalt var New York. Sven Åhman hade åtagit sig att vara min lokale reseledare och hade, i telefon till flygplatsen, gett mig order om vilken T-bana som jag skulle använda och vilken jag skulle passa mig för.
”Men det finns väl taxi”?
”Taxi kostar pengar. 80 cent blir det nog den biten”, sa Sven.
På något sätt sammanstrålade vi på en frisersalong på centrala Manhattan, varför jag satt intvålad, för att bli rakad efter vildmarken, då Sven hittade mig.
”Nej, vad nu Sven, slänger du ut 50 cent på rakning?” blev hans hälsningsord till den vittfarne.
Sven bodde någonstans bortåt Greenwich Village, och vi fotvandrade sista biten.
”Mat har jag hemma, och du kanske vill ha brännvin, det finns också, en hel flaska.”
Den flaskan såg jag fram mot, klart road av detta glädjeämne vid denna punkt i mitt liv. Det blev en 4 cl snaps ur flygminiatyren. Där fick jag.
Sven visade mig sina DN-exemplar, där jag återfann mina egna nyskrivna verk, snyggt utgjorda. Men det var ett ålderstiget material; jag hade förbjudits av den svenska försvarsstaben att medarbeta i DN så länge jag var i kronans – ja, i de neutrala nationernas tjänst.
”Vad ska du göra när du nu är i New York?”
”Jag tänkte ta det lugnt och koppla av. Kanske åka med färjan från Battery till Staten Island.”
”Skulle det vara någonting? Ja, jag lägger mig inte i. Men jag träffar ju ofta Dag Hammarskjöld i FN-skrapan, skulle inte du, som väl inte slåss mot FN längre, kunna följa med mig och hälsa på?”
Det var onekligen en tanke. Jag sovpressade mina permissionsbyxor och infann mig morgonen därpå i en labyrint av korridorer som utmynnade i generalsekreterarens rum.
Hammarskjöld hade läst på, han visste att jag kom från Korea. Han var mjukt vänlig, bakom cigarrcigarretten. Jag fick för mig att jag upplevde världshistoria, för övrigt var det mest min manager Sven Åhman, en nutida Barnum, som talade. Uppenbarligen kände de varandra mycket väl, och naturligtvis kom åtskilliga av Svens telegramtexter från generalsekreterarens tjänsterum.
Min uniform, om än med byxorna pressade, kändes malplacerad, men jag behövde inte prata så mycket, och efter en kvart var audiensen över. Men inte kändes den som en audiens. Hammarskjöld ville höra hur FN skötte sig i Fjärran Östern, och något kunde jag väl ge av information.
Händelsen var nog mycket typisk Sven Åhman. Han tyckte om folk, på sitt någon gång överengagerade sätt, och jag satte värde på att som vinddriven okänd soldat ha någon att hålla i handen på 42:a gatan.
Jag rundar av. En sommar ett par år senare tog jag bilen tillsammans med min 6-årige son Göran till Svens sommarnöje på västkusten. Han ordnade med frukost samt förhörde sig om Görans behov:
”Dricker gossen saft?”
Det gjorde gossen.
Långt senare, när Sven, numera gift, hade gått i DN-pension, bad jag om hans hjälp i något internationellt ärende jag arbetade med, det var nog Palmeaffären. Jag sände honom dokumentkopior, som jag menade att han skulle behålla. Men Sven gjorde ett bökigt paket av alla papperen och band segelgarn om; det kändes så sorgligt att se framför mig den bortåt åttioårige mannen slåss med Palmetexterna som han ju bort behålla och inte gå till posten med.
Sven Åhman. Skicklig, noggrann, liksom storögt betraktande denna värld som han aldrig riktigt accepterade. Med dess wienerbröd och dyra rakstugor och gula taxibilar som kostar så många pengar, upp till 80 cent.
Sven Anér