”Etikmyndighet förfalskade dokument”. Jaha.

31.8.2012.
Kan ett samtal av den här typen ha ägt rum inom rubrikens etiska myndighet?
”Oj oj oj, vad ska vi göra med alla de här inlagorna från allmänheten, dom har ju blivit liggande i tre år, och den klagande börjar väl undra?”
”Inga bekymmer! Lite sax och tejp fixar allt. Vi sätter dit ett tidigare datum, så kan ingen klaga över att det har dröjt.”
”Men etiken, Lisa?”
”Prata inte strunt, Anna! Vi har inte tid med etiken på det här bygget!”
Denna etiska affär känns mycket symptomatisk. Gå till mitt avslöjande om polisers förfalskning av Olof Palmes patientkort. En siffra ”8” snitsas om till en siffra ”5”, inga bekymmer, mordet framstår som välskött, en snabb ambulans.
”Men !””etiken, Oskar…”
”Etik är blaj. Det gäller att fixa fram bra uppgifter. Hit med tuschpennan!”
Det är en underlig tid dessa dagar då hösten är på väg in, men den mest anmärkningsvärda nyheten av alla, den som i går berättade att allmänhetens förtroende för polis, åklagare och domstolar har sjunkit med 40 (!!!) procent, den nyheten finns varken relaterad eller kommenterad i någon av de fyra Stockholmstidningarna, DN, SvD, Expr eller AB! Inte en rad.
Den svenska allmänheten går i otakt med sina tidningar och sina höjdare, på ett sätt som givetvis aldrig kan ha skett tidigare. Jag försöker hitta en gemensam nämnare för dagens virvlar: rekordlågt förtroende, slopad etik. Ett viktigt och allvarligt ärende, Olof Palme, som i dag tillåts bli besudlat av vilsna beskyllningar som givetvis ingen tar på allvar, varken makt eller myndighet eller media.
Går det verkligen, på sikt, att sälja sådant drypande nonsens som den obefintliga affären Palme/Rausing? Jag tror att det blir svårt. Jag köpte DN för att läsa hr Lambertz nya påhopp på den frikände Thomas Quick. Jag ska genast ge ett stilprov:
Vid en bergsformation som såg ut som Sture Bergwall hade beskrivit den hittade man en inristning i en björk som han i förhör om mordet på den nioåriga norska flickan sa sig ha gjort. Inristningen stämde illa med den skiss som Bergwall hade gjort innan man sökte efter den. Men senare gjorde han en korrekt skiss. Inristningen daterades vid ett lantbruksuniversitet som bedömde att den var gjord den sommar som flickan försvann. (Skissen finns bevarad, den är häpnadsväckande.)
Häpnadsväckande är framför allt Göran Lambertz. Kärnan i hela Quick-affären är ju att Quick, ofta utan att be om den, fick mängder av information från den vittnespsykolog och de poliser som han under långa tider dagligen umgicks med. Då Lambertz läser om den först klena, sedan perfekta skissen av denna inristning, slog det honom aldrig då: Tänk om Quick fick hjälp av alla myndighetsrepresentanter som sprang om benen på honom?
O nej, så arbetar inte en Lambertz. Att en vittnesteckning bättras på är, för vanliga personer, ett tecken på att den utgör ett mycket dåligt bevis som bör vidarebefordras till slasken. Men Lambertz ser annorlunda med sina leende juridiska ögon: Nu var det klippt, Quick är en mördare! En seriemördare!
Det råder vid svenska domstolar s k fri bevisvärdering och bevisprövning. Det innebär att allt kan åberopas som bevisning under en rättegång, oavsett varifrån denna bevisning härstammar Men fri bevisföring innebär självfallet också, Lambertz, att bevisvärdet noggrant prövas av rätten, och det är ju det som inte har skett i fallet Quick. Det är det som är så beklämmande.
Lambertz går in i domstolars papper och tror allt han läser, precis som poliser bruka hänvisa till det vaga ”nej, han är hörd”.
I en annan av sina påstått avslöjande punkter skriver Lambertz:
Sture Bergwall berättade opåkallat att den nioåriga flickan hade ”en mindre färsk ärrbildning” på armen. Mamman sa i sitt förhör därefter att flickan nog hade sår eller ärr på en eller båda armarna. Hon hade atopiskt eksem. Bergwall beskrev det vid senare förhör så att det var ”kraftiga hudrodnader”.
”Senare förhör”. Lambertz låtsas inte märka att tiden går under dessa evigt långa vallningar och förhandlingar, att samma uppgifter ältas fram och tillbaka. Och att Quick med sin receptivitet inte varit sen att notera. Thomas Quick var, under de aktuella tidsperioderna, en medveten mytoman, det är ju detta som kännetecknar hela denna mörka story.
Det bryr inte Lambertz. Han läser papper, papper, och han låtsas tro allt vad maktens folk har sagt.
Byt stift, Lambertz! Din svenska allmänhet, som i dag är klokare än du, tror inte på din svada. Dra dig tillbaka till en vrå på HD och döm levande och döda. Om det anses vara en syssla som du är lämpad för!
Jag går på vårt ICA, en i allmänheten. Vi står fem i kö vid kassan. Två av dessa fem har tappat förtroendet för Lambertz och hans polisiära kompisar. Två av fem. Mannen som krånglar med kontokortet och kvinnan som har köpt falukorv till middag.
Två av fem litar inte på vår rättsstat – värre kan det inte bli.
Kan jag skriva ut något recept för framtiden? Där en man som Julien Assange kan kastas som en halvt ihjältrakasserad lekboll mellan kontinenter, utan att över huvud taget ha blivit hörd av polis, vare sig svensk eller engelsk – eller amerikansk, som nog gärna skulle vilja hjälpa till. Assange är aldrig hörd!
Detta faktum är för mig nästan det mest skrämmande, i denna skitiga virvel av lögner och utsparkad etik, där alla medier så lystet och begärligt dansar med. Vad är det för yrke jag har valt?
Jo, det ska jag tala om: ett förnämligt yrke, så länge journalisten kan lägga sig med gott samvete till kvällen!
Sven Anér