Vi vanliga människor tänker, enligt vårt lilla förstånd. Myndigheter tänker efter sitt stora förstånd. Dvs inte alls.

30.8.2012.
När fällning av gammal fin skog blev aktuell på Gotland inför kalkbrytningen sändes sjuttiofem fastlandspoliser till ön för att röja undan närvisa fältbiologer som kunde väntas obstruera. Detta hände nu i augusti.
Men redan i maj i år visste polisen på Gotland tämligen säkert, på basis av samstämmiga vittnesförhör, att det aktuella bolaget av allt att döma hade hävt ner farlig material i en grop i detta vackra Bunge och lagt skylande sten över.
Men i stället för att en polisman hörde den aktuelle företagsledaren skickas 75 poliser för att kasta ut de fältbiologer och andra demonstranter som påtalar brottet. Lätt och galant, kamma in dem som anger brottet och trakassera, vilket poliser är så bra på, men stör inte företagsledaren som hävde skit i en gotländsk grop!
Vi är i flyttningstagen här ute på landet och ser efter vilka gamla böcker som ska slängas, eller rättare sagt ges till Sirius här i Uppsala, som inte bara spelar bandy utan ägnar sig åt snyggt riktad välgörenhet. I dessa bokhögar hittade jag C Northcote Parkinsons The Law of Delay, som jag så länge har letat efter.
Denna lag berättar att bästa sättet att slippa undan ett besvärligt beslut är att aldrig fatta något beslut alls utan låta tiden gå, Dröjsmålslagen. Vi ser alltså i dag ett exempel på Gotland, men det finns många fler. Ett i direkt anslutning: Högsta Domstolen lovar att nu ska vi sannerligen raska på med Bunge-ärendet, vi kanske kan bli klara till jul! Tänk. Och när jag nu denna sommar haft två egna ärenden där jag har begärt snabbehandling – JK och polisen – så har båda ärendena lagts till handläggare som inte varit gripbara, dvs på semester. Lite tidsspillan är alltid någon tidsspillan.
Så, det är min tes, så får och kan vi vanliga människor inte bära oss åt. Har vi köpt en liter mjölk ställer vi den i kylskåpet för annars blir den gällen och blåsur. Det har vi lärt oss. Och äter vi fem glasspinnar på raken får vi ont i magen, det har vi också lärt oss. Det kallas trial and error på fint språk, det lärde jag mig av John Landquist nere i Lund för cirka ett århundrade sedan.
Men vår överhet arbetar inte efter trial and error. Den utgår, till att börja med, alltid från att det är den som har rätt och att det är den vanliga människan som har fel. Protesterar denna vanliga människa blir hon i bästa fall tillsagd att vänta, och när hon har väntat i några månader falnar och förtvinar hela ärendet och allt är dött. Med lite tur överlever den vanliga människan.
Tid tar det förstås för överheten att fnatta runt på alla hr Bindefelds partyn och sticka hål på 30 000 vätefyllda ballonger samt att bälga i sig de såar av ren sprit som självfallet funnits till reds i bortre skåpet vid dessa mammuttillställningar, lite som hemlis.
Den festvåningshovmästare finns inte född som inte vet hur man fixar sprit till gäster som vill ha sin rackare och sin avec fast det inte får synas på notan. Sprit kan få heta tandpetare eller pappersservetter eller roliga lösnäsor, det ordnar vi, min herre. Om det funnes en katekes för festvåningshovmästare skulle första budordet lyda:
Fixa alltid sprit, även om den skulle vara förbjuden!
Jag talade en gång med en sådan festvåningshovmästare. Han sa att han brukade roa sig med att kontrollera hur många gäster som kommer att bli väldigt drygt salongsfulla vartefter kvällen lider. Det blir alltid kring 12 procent, de kristalliserar ut sig efter första snapsen – förlåt, första glaset lättvin.
Jag har en sån dag i dag då eländena flyger lågt, som svalorna när det kommer regn.  Jag får ett skrämmande besked om en god vän som första pensioneringsdagen får veta att, vilket han inte haft en aning om, han lider av långt framskriden cancer, i gallan till och med, inoperabel. Då förflyktigas de egna problemen, medan svalorna flyger allt lägre.
Sven Anér
PS framåt torsdag kväll: Enligt Sifo har 40 procent av svenskarna minskat förtroende för polis, åklagare och domstolar, som en följd av de senaste skandalerna i Quick-affären.
En helt skakande siffra. ”Det ska vi kanske titta på”, brukar bli kommentaren från Beatrice Ask. Byt ut Ask.
Publicera sanningen i ärendet Palme så sjunker förtroendet till 80 procent. Naturligtvis är det inte minst hr Lambertz helt sanslösa inhopp i Quick-debatten som ger utslag. Inled, som en liten start, förundersökning mot Lambertz.
Jag tror att det börjar gå undan. Den svenska allmänheten är faktiskt inte en viljelös skock. Sanningen är på väg – La vérité est en marche!

PPS:  Jag möts av en synpunkt från en god vän i telefon:
Tror du inte att det är för krångligt med din förfalskade siffra ”5”, Förstår vanligt folk vikten av en kanske förfalskade siffra ”5”?
Jag svarade att jag lyssnar på vad du säger, och jag ska försöka förtydliga:
Förfalskande polis har sett till att körtiden från Dekorima förkortats med tre minuter, och det är mycket allvarligt, liksom det faktum att polis i tjänst över huvud taget
förfalskar Palmeutredningens avgörande viktiga dokument. Nej, jag tycker inte att det ska vara svårt att förstå, hoppas jag inte är hemmablind.
Tämligen snart ska jag träffa krinsp Göran Pettersson och hoppas att saken går fram. DDS.
PPPS: Väck opinionen på allvar, den pyr och pyser redan. Maila och ring och skriv till din överhet – som inte är helt okänslig för ett genomtänkt, tungt tryck utifrån. Tala med din familj, med dina jobbarkamrater, med barnens lärare. Med dina politiker. Med närpoliser som du har. Med åklagare och domare, om du har de bekantskaperna. Var inte tyst!  DDDS!