Skaldekonst och teknisk enfald

24.8.2012.
Jag har skrivit om detta någon gång tidigare. Svårigheten att förena god och läslockande text med den tekniska kunskap som erfordras, som i allt högre grad erfordras vartefter IT-samhället vidgas.
Jag har tidigare stolt för mig själv brukat säga att det viktigaste är väl ändå bokstäverna, orden, meningarna, inte kännedom om en dators alla tecken och alla möjligheter. Jag är inte lika säker i dag. Bokstäverna, orden och meningarna finns inte i sinnevärlden förrän de fångats upp av min ordbehandlare, och det är ordbehandlarens asdfghjklöä som inspirerar oss skribenter, verbalinspirerar oss.
Det finns en hel, modern vetenskap om detta, om människans och teknikens symbios. Det uppstår ett samtal mellan människohjärna och teknik, kanske inte bara på låssas. Jag känner ofta hur mina texter skrivs, nära nog omedvetet, med alerta tangenters hjälp.
Skalden med gåspennan, bläckhornet och den lilla sandsleven finns inte längre, och skulle han finnas måste han anlita assistans, en assistans som kräver teknik, förfinad teknik. Jag omger mig själv med ett minimum av teknik, i den alltså halvt omedvetna känslan av att det måste väl vara min tänkta text som räknas, inte datorns nedsmattrade ord.
Att en dator skapar ord vet alla journalister och författare. Den lockar oss att skriva, den lockar oss till eleganta sentenser som vi inte visste fanns tillgängliga i vårt tänkande, utanför datorn.
Som sagt, det pågår en forskning, i SvD Kultur häromdagen. Spännande, lite HG Wells i tjugoförsta århundradets tappning.
Symbios. Lena och jag besökte här om dagen det Stora Varuhuset, för att inköpa först ett telefonkort till mobilen, som vi kunde tänkas ha täckning till ute på landet, samt ett nytt armbandsur till mig, sedan min säkert förfinade Casio fått fnatt över natten och talade om att vi befann oss på ett datum 37.
Det var lång kö i Telias lilla försäljningsutrymme. Vi stod väl ett tiotal irriterat väntande personer, stirrande på kösiffran som var ”17” minut efter minut. Så småningom blev det vår tur. En ung, sval och skärpt blondin tog hand om oss. Vänlig och hjälpsam mot dessa gamlingar, tydligen tekniskt okunniga. Ostörd av miljön och situationen: mycket folk, dov bakgrundsmusik som kvävde mitt redan klena hörande.
Flickan, säg 22 år, hjälpte oss med kortbytet. Hennes händer och fingrar behövde inte tänka, det gjorde den lilla mobilen åt henne: dra av en tejp, trycka på ett par knappar, rätta till ett reglage. Symbios med tekniken. I nästa generation är denna symbios fullbordad, och vi kan tala till vår mobil – och få svar! Mina barnbarnsbarn Lyra och Felix kommer att lära känna en värld som är en annan än vår. Ett barnbarn på besök blev erbjudet några, i mitt tycke, eleganta och innehållsrika planschverk. Det tackade nej:
”Farfar, sa du Sydneys folkmängd? Ja här har du den, det tar mig några nanosekunder att ta fram på specialmobilen. Men visst kan jag ta böckerna och sälja åt dig…”
En annan värld. Det blev en annan värld också att träffa nästa vackra blondin, efter en kilometervandring inom detta snart enorma varuhus, där det alltid byggs. Jag kände mig otrivsam i denna dova och artificiella miljö och ville ha min klocka så fort som möjligt:
”Har du någon med radiostyrning?”
”Vad då? Radiostyrning? Om det är battteridrift du menar så går alla våra klockor på batteri…”
Jag fick en klocka, utan radiostyrning, som min gamla Casio hade innan den fick ålderskrämpor. Och jag tänkte: två så olika unga flickor. Den första mitt i teknikens symbios, den andra lite vid sidan om, i ett tickande IT-yrke som alls inte är hennes. Framtidsutsikter? Andra jobb, antagligen. Vårdbehovens svarta hål står förstås alltid öppna – eller gör de det? Stora universitetssjukhus gör skoningslösa nedskärningar.
De var så angenäma att träffa, båda två. Den symbiotiska och den lite utanför, i liv som inte alltid är skräddarsydda för oss.
Jag lämnar det Stora Varuhuset och ställer så småningom, ute på den enorma parkeringsplatsen där det dock finns luft, ifrån mig min likaledes enorma kundvagn, smyganvänd som promenadstöd upp och ner i hissar.
Jag andas ut, och förundras över att människor tycks se så normalt glada ut, efter att ha varit fjättrade av köpdjävulen och hans dova ackompanjemang.
Jag hade just sett lilla cellskräcken komma, den brukar göra det i dessa artificiella miljöer. En gång, på Orly i Paris, hade jag vid ett planbyte gått vilse och var nära att ge upp i brådskan innanför kallsvetten. Ett barn brukar få en måg på besök. Mågen är datorfreak och frågar vid ankomsten:
”Har du något bra vaj nu på din dator?” varefter han glatt ger sig i kast med min sons krassliga dator. Längre bort från mitt eget liv går inte att komma.
Det är fredag, och jag tar kväll. Ingen myndighet gav mig i dag de informationer jag så ivrigt väntar på, varför de två och en halva helgdagarna kommer att bilda ett svart hål med den osynliga svarta materia som enligt ett Axess-program i TV fyller varje liten fläck i min kropp. Och ibland även min själ, känns det som, när mina ansträngningar i Palmeärendet har hamnat i Palmeärendets eget, svarta hål.
Sen blir det måndag, upp med tuppen!!
Sven Anér