Hej, Jag heter Sven Anér, om ni minns mig? Det var den gången på 1940-talet, då DN bodde vid Tegelbacken, och då många av oss på DN hade TT-folk som goda kamrater, på ömse sidor om konkurrentgatan, Klara Västra.
Våra redaktioner låg på samma höjd över gatan, och vi vinkade till er vid lunchdags, medan Åke Forsberg delade ut dagens uppdrag: ”Anér, du ska till kanslihuset och höra med Erlander om de senaste budgetryktena. Och sen har du ett möte på Gillet på kvällen. Du får med fotograf till Erlander, vi behöver lite färska bilder. Olle Seijbold, det är en ny grabb, kommer från Svenskan…”
Samtidigt gjorde ni mittemot ungefär samma saker. Kolla Erlander, kolla folkpartiet på Gillet för natten…
Vi var viktiga nyhetskuggar, på båda sidor av gatan. Och vi hade ett stort förtroende för varandra, i varje fall hade vi på DN det för er. Fast vi alltid strök ”TT” på ert Stockholmsmaterial, inte särskilt artigt, men det härstammade nog från Karlgrens tid, första kriget. ”Kungl Maj:t” fick vi aldrig skriva. Regeringen skulle det stå, regeringen för Erlander, som Tingsten hade så svårt med.
Frammanar jag en symbios mellan TT och DN, över Klara Västra? Så var det förstås inte. Vi skötte var och en vårt jobb, TT kanske något noggrannare än vi, det vill jag låta vara osagt. Vi uttalade oss nog ganska barskt om er, då och då.
”Hinner vi inte åka till broolyckan i Södertälje före pressläggningen? OK, vi får ta TT. Men försök lätta upp texten så att den ser ut som DN-text. Allt om mordet på Folke B bevakar vi förstås med eget folk, inget TT där…”
Lite strid på kniven, och för DNs del en kamp om prenumeranterna, sedan Helge Heilborn vunnit över småannonserna och räddat ekonomin. Men det rörde sig om en händelsejournalistik, där vi på ömse sidor av Klara Västra skickligt dammsög nyhetsfältet och inte lämnade något hemligt eller farligt scoop liggande. Nyheterna skulle ut, vare sig de låg på höga politiska plan eller kanske kolliderade med ett storbolags intentioner.
Naturligtvis hade jag inte, som tämligen ny allmän reporter på DN, den totala överblicken, och jag kände inte till allt som avhandlades inne på Sten Hedmans rum, inne hos Tingsten, uppe hos Heilborn eller ute hos Bonniers, ägare som hade klen men ordentligt genomtänkt kontakt med oss vanliga jobbare på redaktionen, dvs nästan ingen alls.
Inga påtryckningar, som jag kände till, och inga stora scoops som förträngdes intill obefintlighet. Fanns det sådana scoops ändå, bakom min unga rygg? Säkert, någon gång, men i så fall inget mega-scoop, inget som avslöjats efteråt av memoarsugna redaktörer.
Vad jag nalkas, märker jag, är de 26 årens Palmeaffär. Säg gärna att jag förgyller gamla Klara, men jag tror inte att en liknande affär av vare sig TT eller DN den gången skulle ha behandlats med samma oombedda diskretion, med samma silkesvantar. Några heta inslag skulle ha dragits för chefredaktörer och kanske ägare, men jag tror inte att resultatet skulle blivit annat än möjligen någon fördröjning: ”vi vilar på hanen ett tag”, var uttrycket för en senare chefredaktörs ofta återkommande, skorrande tveksamhet: han fick heta ”vila på hanen” – de tre orden satte sig i halsen på oss nyhetssugna unga reportrar. Vi behövde väl någon gång bromsas. Men inte ofta.
När jag ser dagens journalistiska fält är det, med den här bakgrunden, djupt beklämmande att vaga storpolitiska, internationella hänsyn så totalt får ta över vid redaktionskonferenserna, uppenbarligen inte minst TTs. En av våra vanligare redaktionschefer skrev för några månader sedan till mig att ”visst fan bevakar vi Palme, men kanske inte så noggrant som du” – orden har fastnat. Jag stegrade mig då, och jag stegrar mig nu framför ordbehandlaren (jag har faktiskt skrotat Haldan):
Antingen bevakas ett stort löpande, fortlöpande nyhetsblock, med alla dess mer eller mindra aptitliga ingredienser, eller också ska saken inte bevakas alls, är min benhårda inställning. Nyheter som ligger och kryper i vrår och på dammiga hyllor måste räfsas fram, granskas, noga, samt publiceras. Om där inte finns någon nyhet, ja då ska ju saken släppas, det behöver vi inte kalla oss för journalister för att inse.
Ut kommer då och då Palmenyheter, men dessa bygger då ofta på myndigheternas genom åren, genom årtiondena, utsläppta inkorrekta material, och det som byggs på osanna informationer genererar falska nyheter, vilket eleverna förstår i den grundskola som nu ska kommunaliseras om.
Ett exempel: I upptakten till artikeln ”Mördare i mörkret” skrivs nu i Veckans Historia:
Den 28 februari 1986 klockan 23.21 bryts lugnet på Stockholms gator av två skott. Sveriges statsminister Olof Palme faller till marken och tre kvart senare dödförklaras han.
Detta är i grunden osant. Dödsskottet faller inte alls klockan 23.21 utan cirka 23.27. Ett av de knep Stockholmspolisen och sedermera rikskrim tar till är att de försöker komprimera minuterna och sekunderna kring Dekorima, så att detta skulle framstå som ett välskött statsministermord, där ingen tid förspilldes. En datornoterad tidsuppgift från länsalarmeringscentralen uppgavs säga 23.31.40 för Olof Palmes ankomst till Sabbatsberg. Den korrekta ankomsttiden vet vi inte för Palmes patientkort har förvanskats, förfalskats av poliserna i utredningen, kanske på ett mycket tidigt stadium: från antagligen 23.35 till – siffran ”5” är ovedersägligen förfalskad, antagligen från en ”8”. Inte 23.31.40 utan 23.38!
Hela denna förfalskning, poliser som förfalskar en statsministers patientkort efter ett attentat, avslöjades redan 1989 av Gunnar Wall, som senare skulle skriva två avgörande viktiga böcker i ämnet. Sidan 6 i Internationalen nr 21 för 1989, förfalskad siffra ”5” i faksimil och olika förstoringsgrader, beskrivning av den då ännu ej avskedade rikskrimchefen Tommy Lindströms försök att trassla bort lögnerna. Wall slutar Internationalens helsidesartikel:
Kommer även Sabbatsbergshandlingen att fortsätta omges med frågetecken blir det ännu svårare för Palmeutredarna att ignorera misstankarna om att tidsschemat manipulerats – möjligen för att skydda personer inom den egna kåren. Gunnar Wall
Exakt, exakt så står saken i dag. ”5” är av bl a professionella kopieringsexperter förklarad förvanskad. Ärendet har i sex veckor (!) legat och vilat sig hos regeringens justitie kansler; i dag fick jag beskedet: vi tar inte upp frågan.
Nehej. Men rikskrim har faktiskt remitterat min begäran att få min roll i detta förfalskningsärende prövad, APAL 428-176/12, remitterat den till polismyndigheten i Uppsala, som bereder ärendet.
Frågan alltså: Ljuger Sven Anér? Eller ljuger jag inte, ja vad händer i så fall med en statsministers av polis förfalskat patientkort?
Kan vi göra som vi gjorde förr, TT? Att vi höll en nära kontakt kring stora nyheter?
Kollegan från Klara Västra, Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. Tre papper visar falska ”23 35” i två versioner samt korrekt siffra ”5”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"