Till RÅ.
31.3.2011. Då och nu. Nu och då. Mina bloggbesökare har flera gånger stött på namnet Roger Östlund. Roger var den tämligen nedgångne person som ringde från biografen Grands lobbytelefon och som påstod sig ha sett Christer Pettersson på Sveavägen genom biografens glasdörrar klockan 23.15 mordkvällen; enligt polisens uträkning skulle Christer ha hunnit ner till Dekorima 23.21 och skjuta Olof Palme – ja, nu känner ni igen historien.
Det var på denna utsaga från Roger Östlund som hela korthuset av ”bevis” mot Christer Pettersson byggdes, endast på denna utsaga. Är denna utsaga osann försvinner Christer Pettersson i samma ögonblick ur bilden. Han var och är hela tiden oskyldig, han har inte varit vid Grand klockan 23.15, eftersom Roger Östlund inte kom dit förrän efter 23.30!
Hur vet jag detta? Jo: fem förnuftiga och garanterat nyktra bioarbetande och biobesökan de vittnen säger i polisens egna förhör: Roger kom inte förrän tidigast 23.30!
Jag ringer nu ett av dessa vittnen, konstnären Jonas Wängestam i Nacka, som alltså inte bara är ett namn på ett gammalt spaningsuppslag från den 14 maj 1986 utan i högsta grad en skärpt och angenäm person i dag: konstnär, bosatt i Nacka. Det blir alltid en annan tyngd i mina efterforskningar då jag kan gå från papper till levande personer.
Så här lyder polisens referat av förhöret med Jonas:
Ca kl 23.40 kommer Peter /Olofssson, biografanställd, ett annat vittne/ in och säger att han är klar strax. De går ut i foajén där några personer ytterligare uppehåller sig- En av dessa verkar berusad och står och pratar i en mynt-telefon. Han upprepar något om att det är något viktigt han vill framföra till någon. Peter säger till mannen att han skall stänga varför denne efter ytterligare en stund blir klar och lämnar lokalen.
”Stämmer det här med din minnesbild?” frågar jag Jonas, som bekräftar.
”Ja, det var så det gick till, och klockslaget måste ju ha gått att fastställa efteråt. Förhöret var skickligt genomfört, och polisen jag talade med var mycket hygglig och rakt på sak, inget krångel eller hemlighetsmakeri på något sätt”.
Då går jag tillbaka till mordkvällen. Fem vittnen försäkrar enstämmigt att Roger inte kom förrän 23.30. Sedan förpuppas biografen Grand-utredningen i nära tre år och tas åter fram först hösten 1988 då förhörande polis så småningom får Roger Östlund att påstå att han sett Christer Pettersson kl 23.15.
I detta läge står hela Palmeutredningen och väger. Om kriminalinspektören Thure Nässén nu hade tagit fram förhören med de fem Grand-vittnena, bland andra Jonas, så hade han omedelbart funnit att klockslaget är fel och att Christer Pettersson aldrig kan ha setts vid Grand och att hela saken kan glömmas. Om detta hade skett skulle Christer Pettersson aldrig någonsin ha figurerat som misstänkt i Palmeutredningen!
Allt som händer efteråt, med år av lagföring av Christer Pettersson, skulle aldrig ha hänt om utredande polis agerat hederligt. I stället hamnar den totala ohederligheten i högsätet. Polis och inte minst åklagare låtsas tro på Roger Östlund, ingen går tillbaka till de fem vittnesförhör som skulle ha vält hela saken över ända, polis och åklagare har fått sin syndabock, allt är polisiär frid och fröjd.
Till råga på allt kompletterar Palmeutredarna sin oerhört cyniska atttack mot ChristerPettersson med att arrangera ett falskt telefonavlyssningsprotokoll från Roger Östlunds påstådda samtal kl 23.15-23.21 med knarkhandlaren Sigge Cedergren i dennes bostad, trots att överväldigande bevisning pekar på att Sigge inte var hemma vid sin telefon vid denna tidpunkt och trots att utredande polis under 1987 fastställer att den som ska ha ringt Sigge varit Roger Cedergren, Sigges bror! Mörk fars.
Vi ser alltså hur det kungliga riksåklagarämbetet och den möjligen lika kungliga rikskriminalpolisen staplar falska bevis för att narra domstolar och svensk allmänhet att tro att Christer varit vid Grand i lämplig tid före ett mord! Detta är givetvis oerhört. Uppgifterna har aldrig dementerats, och de kan aldrig dementeras, de kan bara tystas ner.
Höga svenska myndigheter hjälptes åt att förstöra Christer Petterssons liv. Ett liv som kanske inte var så lysande, men som sannerligen inte blev bättre av att denne nedgågne men otvivelaktigt ganska skärpte man hetsades och stressades mot en för tidig död. Höga myndigheter sparkar på en man som redan ligger i rännstenen, sparkar tills han dör.
Gå nu, RÅ och rikskrim, för en gångs skull ut och medge! Medge att ni behövde Christer för att rädda den svenska rättsstaten ur ett knivskarpt dilemma! Medge er synd, er blytunga synd! Finns ett enda fel i min redogörelse?
Jag fick närhet till denna mörka affär under samtalet med Jonas Wängestam, som uppfyllde sin normala medborgarplikt när han berättade för en tydligen hederlig polis hur allt gick till. Hederligt vittne, hederlig oanfrätt polis – men i bakgrunden riksåklagarens och rikspolisstyrelsens höjdare, i slutändan parata att gå in i vilken sorts kriminalitet som helst, för att ”rädda” rättssamhället!
Skottet är en avgörande del av händelseförloppet, men de nära nog otroliga intrigerna som följde på skottet ger mordet på Olof Palme dess djupt kusliga relief.
Det behövdes ett samtal med Jonas Wängestam för att detta svenska förfall skulle stå fram för mig i ny blixtbelysning.
Denna text går även som skrivelse till RÅ, men RÅ har en rymlig korg för obehaglig korrespondens i Palmefallet.
Slutvinjett: riksåklagaren springer med andan i halsen upp till Högsta domstolen f----------ör att, sedan det kärvat sig i hovrätten, slänga in några sista hemgjorda ”bevis” för en resning mot den Christer Pettersson, som sedan år tillbaka är riksåklagarens egna hemgjorda syndabock.
Det är samma RÅ-ämbete som i dag påstås leda förundersökningen rörande en mördad statsminister. Jag anar en tår när jag ser på världens ondska. På Sveriges ondska.
Till RÅ: Är en enda uppgift i denna text osann? Svara!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
Till Domstolsverket.
Med hänvisning till bifogade skrivelse till RÅ anför jag följande:
Som framgår av den bifogade skrivelsen, vilken jag anmodar Domstolsverket att noggrant läsa, fanns redan under våren 1989, vid Stockholms Tingsrätts handläggning av Christer Pettersson-ärendet, fullständig information i förundersökningsrapporten om fem av polisens egna vittnen vilka smulade sönder alla påståenden om Christer Petterssons skuld.
Om Tingsrätten hade så mycket som ögnat i polisrapporten hade Tingsrätten sett att klockslaget 23.15 för Roger Östlunds påstådda observation av Christer Pettersson vid biografen Grand var felaktigt, påhittat, eftersom det strider mot vad de fem vittnena samstämmigt säger: Wängestam, Lantz, Engström, Eriksson, Olofsson. Tingsrätten hade omedelbart bort avvisa åtalet.
I stället låtsas Tingsrätten, rimligen mot bättre vetande, att alla RÅ:s påståenden om Östlund och Pettersson vore korrekta och gör sin bedömning från detta falska, förfalskade underlag. Därmed inleds Sveriges allvarligaste rättsskandal, vilken i dag följs upp med att ingen rättslig instans noterar mina aldrig dementerade anklagelser mot Stockholms Tingsrätts anställde rådman, Anti Avsan, för mordet på Olof Palme.
Stockholms Tingsrätt har sålunda den dubbla rollen av att inte ha avslöjat falsarierna bakom åtalet mot Christer Pettersson samt att inte ha prövat anklagelserna mot dess tydligen betrodde medarbetare rådmannen Anti Avsan.
Jag anmodar Domstolsverket att begära fram förundersökningshandlingar och domstolshandlingar från processen mot Christer Pettersson 1989. Skulle de fem vitnena behöva höras på nytt står jag i dag i förbindelse med åtminstone ett sådant, hederligt, vittne: Jonas Wängestam, Atlasvägen 21, 131 34 Nacka. Jag har anledning tro att de även de fyra övriga finns anträffbara.
Domstolsverket: den rättsliga hanteringen av Palmeärendet inleddes med falskt agerande av Stockholms Tingsrätt. Det måste vara Domstolsverkets ansvar att omedelbart gå in i ärendet.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Brev till Domstolsverket 30.3.11.
30.3.2011.
Till Domstolsverket, Kyrkogatan 34, 151 81 Jönköping.
Ärende: Stockholms Tingsrätt, 2011/0237 Adm. 1.4.5
Jag anmodar Domstolsverket att gå in i detta ärende, vilket alltså inleddes med mitt brev till Stockholms tingsrätt den 23 mars i år.
Jag anmäler missnöje med Stockholms tingsrätts handläggning av detta ärende samt hävdar att tingsrättslagmannens svar till mig 24.3 innebär en allvarlig kränkning av mig som person och yrkesman.
Jag skriver ett utförligt och välmotiverat brev i den kanske allvarligaste ödesfråga som någonsin drabbat Sverige, men jag får till svar två avfärdande rader samt ett meddelande att den av mig för mordet på Olof Palme utpekade rådmannen vid Stockholms tingsrätt, Anti Avsan, har fått ta del av mitt brev.
I själva verket säger Stockholms tingsrätt med sitt korta brev att jag, Sven Anér, i och med mina uttalanden om Avsan gör mig skyldig till falsk angivelse, men tingsrätten tar inte nästa steg och föranstaltar om åtal gentemot mig.
Jag hänskjuter nu detta ärende till Domstolsverket och anhåller om besked: Menar Stockholms tingsrätt att allt jag anför i denna sak är avsiktlig lögn och därmed innebär falsk angivelse? I så fall vill jag ha omedelbart besked om huruvida tingsrätten låter saken gå till åtal eller om tingsrätten, närmast reflexmässigt, försvarar sin rådman från varje anklagelse, utan att läsa in ärendet?
Jag anhåller sålunda om Domstolsverkets snabba svar! Jag är rutinerad journalist med yrkesansvar och finner mig ogärna i en myndighets slappa och partiska handläggning av ett så ytterligt viktigt ärende som detta!
Sakförhållandet är: ingen representant för regeringen eller för någon myndighet har någonsin för mig förklarat Anti Avsan oskyldig till mordet på Olof Palme! Jag har frågat bl a RÅ, som vid flera tillfällen svarat mig att ”förundersökningssekretess råder”; det är allt vad svar jag fått.
Engagerad och djupt oroad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala, 018-15 12 79.
Till Domstolsverket, Kyrkogatan 34, 151 81 Jönköping.
Ärende: Stockholms Tingsrätt, 2011/0237 Adm. 1.4.5
Jag anmodar Domstolsverket att gå in i detta ärende, vilket alltså inleddes med mitt brev till Stockholms tingsrätt den 23 mars i år.
Jag anmäler missnöje med Stockholms tingsrätts handläggning av detta ärende samt hävdar att tingsrättslagmannens svar till mig 24.3 innebär en allvarlig kränkning av mig som person och yrkesman.
Jag skriver ett utförligt och välmotiverat brev i den kanske allvarligaste ödesfråga som någonsin drabbat Sverige, men jag får till svar två avfärdande rader samt ett meddelande att den av mig för mordet på Olof Palme utpekade rådmannen vid Stockholms tingsrätt, Anti Avsan, har fått ta del av mitt brev.
I själva verket säger Stockholms tingsrätt med sitt korta brev att jag, Sven Anér, i och med mina uttalanden om Avsan gör mig skyldig till falsk angivelse, men tingsrätten tar inte nästa steg och föranstaltar om åtal gentemot mig.
Jag hänskjuter nu detta ärende till Domstolsverket och anhåller om besked: Menar Stockholms tingsrätt att allt jag anför i denna sak är avsiktlig lögn och därmed innebär falsk angivelse? I så fall vill jag ha omedelbart besked om huruvida tingsrätten låter saken gå till åtal eller om tingsrätten, närmast reflexmässigt, försvarar sin rådman från varje anklagelse, utan att läsa in ärendet?
Jag anhåller sålunda om Domstolsverkets snabba svar! Jag är rutinerad journalist med yrkesansvar och finner mig ogärna i en myndighets slappa och partiska handläggning av ett så ytterligt viktigt ärende som detta!
Sakförhållandet är: ingen representant för regeringen eller för någon myndighet har någonsin för mig förklarat Anti Avsan oskyldig till mordet på Olof Palme! Jag har frågat bl a RÅ, som vid flera tillfällen svarat mig att ”förundersökningssekretess råder”; det är allt vad svar jag fått.
Engagerad och djupt oroad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala, 018-15 12 79.
Tage Danielsson: Tala sanning, sa min mamma…
29.3.2011.
Jag har några gånger på bloggen efterlyst någon form av sanningskommission. Nu kommer jag igen, nu när luften känns så igenkryllad av sånt som inte är riktigt sant, sånt som är så bara lögn. Kan jag göra en lista? Få se:
Thomas Quick-affären. OK, det var Quick som ljög från början, men han blev inspirerad av sin rättsliga omgivning som aldrig sa emot honom: poliser, åklagare, advokater, psykologer, en hel fritidsgrupp som följde med honom ut i skogarna och trodde (?) på allt han sa. Nu rämnar (så ofta jag använder det ordet!) hela Quick-ärendet i tusen eller i alla fall nio bitar, mord efter mord skickas tillbaka till rättvisan (?), nya mördare får sökas och mysteriet tätnar till smog. Och oron; var finns de mördare som fått gå fria?
Juholt och hans särbo – ja, det hade nog varit bra om Juholt hade berättat hela sanningen för den socialdemokratiska valberedningen, men i så fall hade han kanske aldrig blivit vald och hypoteser och gissningar kan hopas. Stig-Björn Ljunggren och andra, som tycker till bara något medium petar dem på magen, är klara med sitt fördömande. Själv säger jag: Ja, sanning är alltid bra, men en person som tagit sitt straff är välkommen tillbaka i samhället; den synpunkten har knappast blivit synlig. Hittills.
Jas Gripen ska hjälpa till över Libyen, åtta (!) Jas och två assisterande plan, en stor svensk insats. Men försvarskunnigt (varför heter det aldrig anfallskunnigt?) folk har redan talat om för oss att detta är bästa säljreklam Jas och SAAB kan få, den symboliska COMBAT-stämpeln på en vinge. Ge oss hela sanningen, FMV-chefen eller någon annan trendnisse som är bra på hur man kränger vapen i megaskala…
Palmemordet är ingenting Stockholms tingsrätt vill titta på, efter magplasket med Christer Pettersson. Denna domstol, med Anti Avsan i sin personalrulla, berättar för mig att de inte tänker vidta någon åtgärd med anledning av mina klara farhågor rörande deras möjligen oavsättlige rådman från Huddinge och riksdagens moderatbänk. Jag svarar att tingsrättens meddelande är kränkande mot en seriös journalistveteran och författare och ber om precisering: är det tingsrättens avsikt att kränka mig, förolämpa mig så har tingsrätten lyckats – men se då till att jag blir åtalad!
ESTONIA, bortglömd under Östersjöns vågor sedan snart sjutton år. Det vore fel att påstå att sanningar precis kryllar där hennes bogvisir skulle ha suttit. I själva verket är sanningarna i dag lika fåtaliga och lögnerna lika många som den natten då hon la sig till rätta på så där en 80 meters djup. I dag ska vuxna tävla mot femteklassare, vem klarar den här frågan:
”Vore det bra eller illa att ta upp ESTONIA till ytan och kolla om hon blev söndersprängd?”
Femteklassarna skulle säkert ha sitt svar klart, men hur är det med de kritstreckrandiga?
Göteborg har heller inte varit överlupet av sanningar på sistone. Nu ska den mutbestänkta kommunledningen införa en slags självdeklaration för sina kritstreckshöjdare: tänk igenom så att du talar sanningen! Låter lamt i överkant, tycker göteborgare på såväl Järntorget som Avenyn.
Kärnkraften var inte ofarlig , ja det var ju just vad den sannolike Tage Danielsson deklarerade. Jag tog fram Bonniers Lexikon från det naiva 60-talet: jo då, allt var väl beställt med den spirande kärnkraften, och några risker kunde inte anas vid horisonten. För resten skulle kärnkraftföretagen stå för allt försäkringsansvar, så det så. Kanske staten ginge in med några kronor.
Jag stod på olika pallar och lådor och lastflak den gången, och visst hade vår förkättrade linje 3 viss framgång. Men vi vann inte, och tygbagen med ”Nucléaire – non merci” fick hänga arbetslös i garderoben. Vi vädrade den här om dagen och en gammal dam kom fram: ”Ingen kärnkraft, nej just det. Jag var också med på den tiden!”
På den tiden. I dag har vi Japantiden, och Fukushima har passerat Harrisburg med råge och börjar dra iväg mot Tjernobyl. Lite sanning här skulle inte skada. Den japanske premiärministern ser rädd och försagd ut i TV: vi öser så mycket vatten vi kan, säger han. Finns någon manual för fixande av en läckande, sprickande, osande reaktor? Skulle inte tro det.
Detta var några punkter där det inte skulle skada med ett par sanningens pärlor. Så här är det: En lögn, som inte störs av naiva personer som går omkring och undrar, falnar så småningom och dör. När den väl är död, och de nya generationernas folk ser på de gamla kvarvarande som något på Riksmuseet, då kan det vara för sent med sanningar...
ESTONIA, ja det var då det. Palme, ja det var visst något bråk på Sveavägen…
Tillsätt en sanningskommission! Eller vill dagens makthavare inte se sina lögner granskade? Då får väl en internationell organisation rycka ut. Rycka in. Vi har ju så många som vi ser i strikt klädsel i TV: EU. FN med dess säkerhetsråd, G 7… Ta av er de fina kavajerna och ta på de vita skyddskläderna från Tjernobyl, Harrisburg, Fukushima…
Sven Anér
Jag har några gånger på bloggen efterlyst någon form av sanningskommission. Nu kommer jag igen, nu när luften känns så igenkryllad av sånt som inte är riktigt sant, sånt som är så bara lögn. Kan jag göra en lista? Få se:
Thomas Quick-affären. OK, det var Quick som ljög från början, men han blev inspirerad av sin rättsliga omgivning som aldrig sa emot honom: poliser, åklagare, advokater, psykologer, en hel fritidsgrupp som följde med honom ut i skogarna och trodde (?) på allt han sa. Nu rämnar (så ofta jag använder det ordet!) hela Quick-ärendet i tusen eller i alla fall nio bitar, mord efter mord skickas tillbaka till rättvisan (?), nya mördare får sökas och mysteriet tätnar till smog. Och oron; var finns de mördare som fått gå fria?
Juholt och hans särbo – ja, det hade nog varit bra om Juholt hade berättat hela sanningen för den socialdemokratiska valberedningen, men i så fall hade han kanske aldrig blivit vald och hypoteser och gissningar kan hopas. Stig-Björn Ljunggren och andra, som tycker till bara något medium petar dem på magen, är klara med sitt fördömande. Själv säger jag: Ja, sanning är alltid bra, men en person som tagit sitt straff är välkommen tillbaka i samhället; den synpunkten har knappast blivit synlig. Hittills.
Jas Gripen ska hjälpa till över Libyen, åtta (!) Jas och två assisterande plan, en stor svensk insats. Men försvarskunnigt (varför heter det aldrig anfallskunnigt?) folk har redan talat om för oss att detta är bästa säljreklam Jas och SAAB kan få, den symboliska COMBAT-stämpeln på en vinge. Ge oss hela sanningen, FMV-chefen eller någon annan trendnisse som är bra på hur man kränger vapen i megaskala…
Palmemordet är ingenting Stockholms tingsrätt vill titta på, efter magplasket med Christer Pettersson. Denna domstol, med Anti Avsan i sin personalrulla, berättar för mig att de inte tänker vidta någon åtgärd med anledning av mina klara farhågor rörande deras möjligen oavsättlige rådman från Huddinge och riksdagens moderatbänk. Jag svarar att tingsrättens meddelande är kränkande mot en seriös journalistveteran och författare och ber om precisering: är det tingsrättens avsikt att kränka mig, förolämpa mig så har tingsrätten lyckats – men se då till att jag blir åtalad!
ESTONIA, bortglömd under Östersjöns vågor sedan snart sjutton år. Det vore fel att påstå att sanningar precis kryllar där hennes bogvisir skulle ha suttit. I själva verket är sanningarna i dag lika fåtaliga och lögnerna lika många som den natten då hon la sig till rätta på så där en 80 meters djup. I dag ska vuxna tävla mot femteklassare, vem klarar den här frågan:
”Vore det bra eller illa att ta upp ESTONIA till ytan och kolla om hon blev söndersprängd?”
Femteklassarna skulle säkert ha sitt svar klart, men hur är det med de kritstreckrandiga?
Göteborg har heller inte varit överlupet av sanningar på sistone. Nu ska den mutbestänkta kommunledningen införa en slags självdeklaration för sina kritstreckshöjdare: tänk igenom så att du talar sanningen! Låter lamt i överkant, tycker göteborgare på såväl Järntorget som Avenyn.
Kärnkraften var inte ofarlig , ja det var ju just vad den sannolike Tage Danielsson deklarerade. Jag tog fram Bonniers Lexikon från det naiva 60-talet: jo då, allt var väl beställt med den spirande kärnkraften, och några risker kunde inte anas vid horisonten. För resten skulle kärnkraftföretagen stå för allt försäkringsansvar, så det så. Kanske staten ginge in med några kronor.
Jag stod på olika pallar och lådor och lastflak den gången, och visst hade vår förkättrade linje 3 viss framgång. Men vi vann inte, och tygbagen med ”Nucléaire – non merci” fick hänga arbetslös i garderoben. Vi vädrade den här om dagen och en gammal dam kom fram: ”Ingen kärnkraft, nej just det. Jag var också med på den tiden!”
På den tiden. I dag har vi Japantiden, och Fukushima har passerat Harrisburg med råge och börjar dra iväg mot Tjernobyl. Lite sanning här skulle inte skada. Den japanske premiärministern ser rädd och försagd ut i TV: vi öser så mycket vatten vi kan, säger han. Finns någon manual för fixande av en läckande, sprickande, osande reaktor? Skulle inte tro det.
Detta var några punkter där det inte skulle skada med ett par sanningens pärlor. Så här är det: En lögn, som inte störs av naiva personer som går omkring och undrar, falnar så småningom och dör. När den väl är död, och de nya generationernas folk ser på de gamla kvarvarande som något på Riksmuseet, då kan det vara för sent med sanningar...
ESTONIA, ja det var då det. Palme, ja det var visst något bråk på Sveavägen…
Tillsätt en sanningskommission! Eller vill dagens makthavare inte se sina lögner granskade? Då får väl en internationell organisation rycka ut. Rycka in. Vi har ju så många som vi ser i strikt klädsel i TV: EU. FN med dess säkerhetsråd, G 7… Ta av er de fina kavajerna och ta på de vita skyddskläderna från Tjernobyl, Harrisburg, Fukushima…
Sven Anér
The Thomas Quick Story – ICC must act!
29.3.2011.
The International Criminal Court
The Hague. The Netherlands
Also for The Swedish National Prosecutor´s Office.
Sirs, The Swedish citizen Thomas Quick was to-day freed, by prosecutor, from the accusation of having murdered a 9 year old Norwegian girl. This is the third, out of eight similar accusations, that have been withdrawn lately, and the affair is becoming difficult for the Swedish state to handle, after first condemning Quick for eight assassinations and now having to admit that at least three – probably all eight – of the sentences against Quick were wrong.
The Thomas Quick affair is to-day shaking the Swedish community, who are rapidly losing confidence in the Swedish judicial system, also due to the mishandling of the Olof Palme murder affair
I suggest that the ICC studies this matter closely. Full particulars are available from The Swedish National Prosecutor´s Office, Box 5553,
S-114 85 Stockholm. Sweden.
Yours sincerely
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, S-752 39 Uppsala, Sweden. (460)18 15 12 79..
Investigating author and journalist
The International Criminal Court
The Hague. The Netherlands
Also for The Swedish National Prosecutor´s Office.
Sirs, The Swedish citizen Thomas Quick was to-day freed, by prosecutor, from the accusation of having murdered a 9 year old Norwegian girl. This is the third, out of eight similar accusations, that have been withdrawn lately, and the affair is becoming difficult for the Swedish state to handle, after first condemning Quick for eight assassinations and now having to admit that at least three – probably all eight – of the sentences against Quick were wrong.
The Thomas Quick affair is to-day shaking the Swedish community, who are rapidly losing confidence in the Swedish judicial system, also due to the mishandling of the Olof Palme murder affair
I suggest that the ICC studies this matter closely. Full particulars are available from The Swedish National Prosecutor´s Office, Box 5553,
S-114 85 Stockholm. Sweden.
Yours sincerely
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, S-752 39 Uppsala, Sweden. (460)18 15 12 79..
Investigating author and journalist
Stockholms tingsrätt: Ingen åtgärd!
Ärende 2011/0237 Adm 1.4.5
Jag har mottagit rubr skrivelse:
Stockholms Tingsrätt, Lagmannen.
Angående ditt brev den 23 mars 2011. Du har i Ditt brev tagit upp frågor som rör rådmannen Anti Avsan. Stockholms Tingsrätt avser inte att vidta någon åtgärd med anledning av brevet.
Kopia: Denna skrivelse samt brevet översänds till Anti Avsan
Jag får svårt att analysera. Vad menar lagmannen? Vad menar han inte? Upprättar han en enad front tillsammans med Avsan, riktad mot denne oförsynte Sven Anér? En lögnens mur som inte medger någon bräsch?
Avsan är alltså, uppenbarligen, inte hörd av Stockholms tingsrätt, denna instans som en gång i världen via lekmannarösterna fällde Christer Pettersson. Nu vägrar samma tingsrätt att sammanträffa med Avsan för att diskutera igenom saken.
Detta måste i sin tur betyda att tingsrätten, i varje fall utåt, intar en attityd som innebär att jag gör mig skyldig till falsk angivelse, men tingsrätten går inte till motattack utan låter mig som en död fisk sjunka ner i dyn.
Naturligtvis har vi aldrig upplevt något liknande. Att Leif GW Persson signalerat en poliskonspiration bryr sig Stockholms tingsrätt inte det bittersta om, för inte skulle det väl kunna vara Avsan?
Det är förstås ett utnötningskrig gentemot mig som pågår.
Eller sitter Stockholms tingsrätt inne med helt okänd, sekret information som enligt tingsrätten klart visar att Avsan inte är Olof Palmes mördare? Jag önskar ett konkret svar på denna fråga! Förhåller sig ärendet på detta sätt måste tingsrättens eventuella hemliga informationer ut i hetluften och självfallet behandlas inför rätta! Besvara denna fråga, tingsrätten!
Sven Anér
Polisen vill förpuppa Palmeutredningen!
28.3.2011.
Miljöpartiet: Maria, Peter, Gustav…
Sedan Leif GW Persson den 1 mars kallades till rikspolischefen Bengt Svensson har Palmeutredningen förpuppats, säkerligen med regeringens goda minne. Jag har gått till domstol men fått besked att inga handlingar finns bevarade från detta möte. Jag har möjlighet att överklaga, men detta skulle ju inte tjäna någonting till: kammarrätten i Stockholm kan inte beordra fram handlingar som inte finns.
Läget i dag är alltså:
Vi får inte veta vad RPS och Leif GW har avhandlat. Leif GW själv säger heller ingenting, enligt vad han mejlat till mig. Meningen förefaller alltså vara att hela Perssons dramatiska avslöjande om ”mord inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner” ska få försvinna genom en fallucka, och regeringen/RÅ/RPS ska aldrig behöva instämma i eller dementera Perssons uppgifter. Allt ska vara tyst.
Det måste vara en ytterst angelägen uppgift för den politiska oppositionen att skapa klarhet. Via kanske justitieministern. Eller Reinfeldt. Oppositionen måste visa att den sk Palmeutredningen inte är regeringens egen lekstuga utan representerar den allvarligaste situation en svensk regering någonsin ställts inför.
När Sveriges chefskriminolog basunerar ut ordet ”KONSPIRATION” rämnar det svenska rättssamhället, och allt tal om ”en ensam gärningsman” reduceras till vad det alltid varit: tomt prat, arrangerad lögn.
Kan ni fråga/interpellera i riksdagen!
Angelägen, oroad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 B, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79
Miljöpartiet: Maria, Peter, Gustav…
Sedan Leif GW Persson den 1 mars kallades till rikspolischefen Bengt Svensson har Palmeutredningen förpuppats, säkerligen med regeringens goda minne. Jag har gått till domstol men fått besked att inga handlingar finns bevarade från detta möte. Jag har möjlighet att överklaga, men detta skulle ju inte tjäna någonting till: kammarrätten i Stockholm kan inte beordra fram handlingar som inte finns.
Läget i dag är alltså:
Vi får inte veta vad RPS och Leif GW har avhandlat. Leif GW själv säger heller ingenting, enligt vad han mejlat till mig. Meningen förefaller alltså vara att hela Perssons dramatiska avslöjande om ”mord inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner” ska få försvinna genom en fallucka, och regeringen/RÅ/RPS ska aldrig behöva instämma i eller dementera Perssons uppgifter. Allt ska vara tyst.
Det måste vara en ytterst angelägen uppgift för den politiska oppositionen att skapa klarhet. Via kanske justitieministern. Eller Reinfeldt. Oppositionen måste visa att den sk Palmeutredningen inte är regeringens egen lekstuga utan representerar den allvarligaste situation en svensk regering någonsin ställts inför.
När Sveriges chefskriminolog basunerar ut ordet ”KONSPIRATION” rämnar det svenska rättssamhället, och allt tal om ”en ensam gärningsman” reduceras till vad det alltid varit: tomt prat, arrangerad lögn.
Kan ni fråga/interpellera i riksdagen!
Angelägen, oroad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 B, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79
Konspiration – med hur många?
När Leif GW Persson för en månad sedan gick ut med sitt ganska medgivande om en konspiration i Palme’rendet kanske inte alla satte sig in i vad medgivandet innebar. Och innebär. Konspiration – det mest förbudna ordet, ordet som har fått brännmäka enskilda utredare i Palme-sfären i över 25 år nu. Konspiration – alltid klassat som lögn, skitsnack av journalister som vill vinna ett Pulitzer-pris. Konspiration? Otänkbart.
Men låt oss då förutsätta att mycket av sanning ligger i Leif GW-uttalandet: vad innebär det då? Hur mycket folk går åt? Det får förstås bli en gissning. En som nog skulle komma närmast vid en dylik gissning vore antagligen författarduon Kari och Pertti Poutiainen, om in till namngivande utpekat vilka var ute och snurrade på olika poster och i olika befattningar före mordet, under mordet, efter mordet…
Tre direktinvolverade polispiketer brukar noteras, det blir ca 25 man – jag stannar där ett ögonblick. Om vi förutsätter att dessa hade sina inrutade jobb i det stor mordsammanhanget – har då alla vetet vad som var på gång? Det brukar dras jämförelser med kommunistiska celler: varje medverkance vet bara vad som händer inom den egna cellen, och kanske knappt det. Går det att tänka sig en piket där egentligen bara befälhavren känner planerna, medan de andra följer med som kokllin? Jag tror inte det.
Poliser är väöutbildade skärpta personer som inte kan skyfflas runt hur som helst. De är vana vid korrekt och konkret ordergivning före varje insats.Skulle de kunna bara följa med? Och aldrig misstänka något ovanligt?
Fallet Palme vore ju den viktigast ordern att informera piketmännen om vikten av att hjälpa gärningsmannen att fly. Detta måste ha varit det viktigaste, som hela insatsen gick ut på: hjälpa gärningsmannen att fly, hindra andra från att hejda den flyende. Och en sådan barock order skulle naturligtvis inte bli åtlydd om inte varje man i de tre piketerna finge besked om vad denna nattövning egentligen rörde sig om.
Alltså alla tre piketbesättningar informerade, instruerade. På motsvarande sätt har männen i sambandscentralen, såväl chefer som operatörer, varit involverade, ambulanspersonal, många radiobilsbesättningar. Och det går att utöka deltagandet i koncentriska cirklar: nedåt till den vanliga ordningspolisen, uppåt till dem jag brukar kalla för de kritstreckrandiga, det höga befälet – hur många av dessa? Alla topphöjdarna, från och med Holmér. När jag gör denna försöksanalys märker jag hur svårt det blir att helt utesluta någon kategori. Patrullerande polisman på Södermalm? Inte säkert. Han kan hamna i en oberäknad flyktsituation, måste veta hur han ska bete sig. Och så vidare.
När Leif GW Persson drog till med sin konspiration (och anslöt sig till ett 25 år gammalt polisspår, uppfunnet, sa han, av folk som i likhet med den blinda hönan kanske hittat ett korn; en oförsynthet i megaklass) drog han i praktiken med en stor, kanske mycket stor del av Stockholmspolisens personal och infrastruktur. Har jag rätt? Jag hisnar själv inför de slutsatser jag försöksvis kommer fram till. För om jag har rätt har Stockholms poliskår under hela tiden kring mordet, varit infiltrerad av ond planering för ond bråd död.
Ser jag på detta kusliga getingbo ur den aktive undersökande journalistens perspektiv kan jag nog få det mesta att stämma. Den undersökande journalist som var med från början märkte , först som en dov magkänsla, att något var snett. I linje med den ensamt ståndaktige polismannen Gösta Söderström som aldrig fick sina egna noterade klockslag att stämma med de hemgjorda klockslag som tvingades på honom av hans överordnade: Du har fel, Gösta, ta det lugnt, Gösta, du har fel…
Göstas klockslag blev grunden till min första bok i detta dova ämne: Polisspåret. Men senare samma år om boken kom ut, 1988, var det dags för den danse macabre som påtvingades Christer Pettersson, och när väl ”den ensamme alkoholisten och narkomanen” var etablerad i nästan allt folkets sinnen kunde Gösta Söderström och Sven Anér och Gunnar Wall och bröderna Poutiainen och Lars Borgnäs gråta vilka tårar som helst över allt som uppenbarligen gått snett: ingen hörde dem och ingen torkade deras tårar.
Ändå var det så uppenbart. Christer Pettersson saknade allt som en gärningsman av detta slag behövde: rapp hjärna, perfekt vapenkunnande, snabbhet i benen. Han hade inget av detta och var på väg till Centralen och tåget till Rotebro när allt började pyra och pysa i den häxkittel som Stockholms city skulle utvecklas till.
Men det här var nytt, för Stockholms och Sveriges vanliga, fina men kanske lite tröga allmänhet. Vi var inte vana, vi är inte vana i dag, vid att poliser i grupper, utför precis det som de inte får utföra, går tvårtemot vad polishögskolan (men den kanske hette polisskolan då) hade lärt dem.
Leif GW har, långt långt efter oss andra, tryckt på knappen: konspiration! Men sensationen blev inte gammal, tre dagar kanske. Sen kallades Persson till Bengt Svensson och stora hemligstämpeln togs fram.Men ni dödar inte en konspiration med sekretesstämpel, Persson och Svensson! Kanske har ni Ingensläppt in frisk luft i stället! Sven Anér
Men låt oss då förutsätta att mycket av sanning ligger i Leif GW-uttalandet: vad innebär det då? Hur mycket folk går åt? Det får förstås bli en gissning. En som nog skulle komma närmast vid en dylik gissning vore antagligen författarduon Kari och Pertti Poutiainen, om in till namngivande utpekat vilka var ute och snurrade på olika poster och i olika befattningar före mordet, under mordet, efter mordet…
Tre direktinvolverade polispiketer brukar noteras, det blir ca 25 man – jag stannar där ett ögonblick. Om vi förutsätter att dessa hade sina inrutade jobb i det stor mordsammanhanget – har då alla vetet vad som var på gång? Det brukar dras jämförelser med kommunistiska celler: varje medverkance vet bara vad som händer inom den egna cellen, och kanske knappt det. Går det att tänka sig en piket där egentligen bara befälhavren känner planerna, medan de andra följer med som kokllin? Jag tror inte det.
Poliser är väöutbildade skärpta personer som inte kan skyfflas runt hur som helst. De är vana vid korrekt och konkret ordergivning före varje insats.Skulle de kunna bara följa med? Och aldrig misstänka något ovanligt?
Fallet Palme vore ju den viktigast ordern att informera piketmännen om vikten av att hjälpa gärningsmannen att fly. Detta måste ha varit det viktigaste, som hela insatsen gick ut på: hjälpa gärningsmannen att fly, hindra andra från att hejda den flyende. Och en sådan barock order skulle naturligtvis inte bli åtlydd om inte varje man i de tre piketerna finge besked om vad denna nattövning egentligen rörde sig om.
Alltså alla tre piketbesättningar informerade, instruerade. På motsvarande sätt har männen i sambandscentralen, såväl chefer som operatörer, varit involverade, ambulanspersonal, många radiobilsbesättningar. Och det går att utöka deltagandet i koncentriska cirklar: nedåt till den vanliga ordningspolisen, uppåt till dem jag brukar kalla för de kritstreckrandiga, det höga befälet – hur många av dessa? Alla topphöjdarna, från och med Holmér. När jag gör denna försöksanalys märker jag hur svårt det blir att helt utesluta någon kategori. Patrullerande polisman på Södermalm? Inte säkert. Han kan hamna i en oberäknad flyktsituation, måste veta hur han ska bete sig. Och så vidare.
När Leif GW Persson drog till med sin konspiration (och anslöt sig till ett 25 år gammalt polisspår, uppfunnet, sa han, av folk som i likhet med den blinda hönan kanske hittat ett korn; en oförsynthet i megaklass) drog han i praktiken med en stor, kanske mycket stor del av Stockholmspolisens personal och infrastruktur. Har jag rätt? Jag hisnar själv inför de slutsatser jag försöksvis kommer fram till. För om jag har rätt har Stockholms poliskår under hela tiden kring mordet, varit infiltrerad av ond planering för ond bråd död.
Ser jag på detta kusliga getingbo ur den aktive undersökande journalistens perspektiv kan jag nog få det mesta att stämma. Den undersökande journalist som var med från början märkte , först som en dov magkänsla, att något var snett. I linje med den ensamt ståndaktige polismannen Gösta Söderström som aldrig fick sina egna noterade klockslag att stämma med de hemgjorda klockslag som tvingades på honom av hans överordnade: Du har fel, Gösta, ta det lugnt, Gösta, du har fel…
Göstas klockslag blev grunden till min första bok i detta dova ämne: Polisspåret. Men senare samma år om boken kom ut, 1988, var det dags för den danse macabre som påtvingades Christer Pettersson, och när väl ”den ensamme alkoholisten och narkomanen” var etablerad i nästan allt folkets sinnen kunde Gösta Söderström och Sven Anér och Gunnar Wall och bröderna Poutiainen och Lars Borgnäs gråta vilka tårar som helst över allt som uppenbarligen gått snett: ingen hörde dem och ingen torkade deras tårar.
Ändå var det så uppenbart. Christer Pettersson saknade allt som en gärningsman av detta slag behövde: rapp hjärna, perfekt vapenkunnande, snabbhet i benen. Han hade inget av detta och var på väg till Centralen och tåget till Rotebro när allt började pyra och pysa i den häxkittel som Stockholms city skulle utvecklas till.
Men det här var nytt, för Stockholms och Sveriges vanliga, fina men kanske lite tröga allmänhet. Vi var inte vana, vi är inte vana i dag, vid att poliser i grupper, utför precis det som de inte får utföra, går tvårtemot vad polishögskolan (men den kanske hette polisskolan då) hade lärt dem.
Leif GW har, långt långt efter oss andra, tryckt på knappen: konspiration! Men sensationen blev inte gammal, tre dagar kanske. Sen kallades Persson till Bengt Svensson och stora hemligstämpeln togs fram.Men ni dödar inte en konspiration med sekretesstämpel, Persson och Svensson! Kanske har ni Ingensläppt in frisk luft i stället! Sven Anér
Ingen polis frågar efter Dekorimamannens namn
28.3.2011. Det är med samma spänning jag varje gång slår upp det första förhöret med Anneli, alltså det förhör lsom Olle Alsén fick polisens tillstånd att banda när han deltog som officiellt förhörsvittne. Här kommer jag nära händelsernas centrum, officiellt, offentligt.
Det är en känd sak att inget är så svåt som att hittasaker och företeelser som inte finns. Att upptäcka att vad som borde finnas inte finns. I den detektiva världen: det spännande var att hunden inte skällde.
Jag läser nu om detta förhör med Anneli från den 21 januari 1993 och noterar nu, faktiskt för första gången, att förhörsledaren – som jag inte vet namnet på: kanske var de två – ingenstans på de fyra sidorna, kanske ett tjugo minuter långt förhör, ställer frågan:
”Anneli, vat du vad mannen heter?”
Allt annat efterfrågas, längd, hårfärg, ålder, alla signalementskännetecknen, men inte det både basala och banala, nämligen: vad heter han?
Kan Anneli ha vetat namnet? Antagligen inte själva namnet, men hon har haft uppgifter kring namnet, och hon ger konkreta hänvisningar till vad Anki har vetat.
Dessa informationer bör rimligen ha funnits på bordet framför förhörsledaren, men denne är sålunda totalt ointresserad av vad Dekorimamannen kan tänkas heta. ”Två korta namn…”, nej, det känns tydligen ointressant för denne polisman som, så vitt jag kan se det, måste ha varit tillsagd att inte gå in på namnfrågan.
Polisen besökte sedan vid flera tillfällen gymmet på Smedbyskolan (hur många gånger får vi veta när samtliga spaningsuppslag släpps fria), men dessa besök tycks huvudsakligen ha syftat till att förneka existensen av någon ”bråkande och tjafsande” gymbesökare över huvud taget.
Och vad tyder detta på, i sin tur? Mitt eget intryck blir, mycket starkt och sannerligen inte för första gången inne i denna affär, att alla inom förundersökningen, från, på sin tid, Hans Ölvebro ned till samtliga förhörsledare hade noggranna medskick: ”Hitta inte Avsan, peka inte ut Avsan, ta inte fram namnet Avsan, dölj Avsan”!
Samma attityd har, genomgående, granskningskommissionen, som ser som sin uppgift att lögnförklara Alséns utpekande av Avsan, via ett uppvisat passfoto. Kommissionen skriver:
Det fanns fl a en person som sade sig känna igen Anti A. Denne person hade då Olle A hördes redan förhörts en gång. Det framgår av det förhöret att vederbörande måste ha misstagit sig, bl a uppgav han att mannen på fotot var finländare och inte talade bra svenska, något som inte uppgetts stämma beträffande Anti A.
Med denna näst intill verklighetsförfalskning lyckas kommissionen och huvudsekrteraren Hans-Gunnar Axberger spräcka Alséns hela identifieringskedja: Avsan talar bra svenska alltså kan han inte ha varit på gymmet!
Vad polisen i stället bort göra vore att intervjua flera gym-bersökare; Avsan måste ha blivit sedd av flera under den ganska långa tid han frekvengterade gymet. Men, åtminstone tt döma av granskningskommissionens kortfattade version har några sådana ytterligare förhör med gymbesökare aldrig arrangerats. Så går det till i krig! Anti A avaförd.
Flera gymbesökare och andra intresserade har hört av sig till mig och påpekat just att affären Anti Avsan faller på dålig identifikation. Det gör den ju inte alls. Idnetifikationen är perfekt, det är kommissionens tolkning som är en allvarlig, avsiktlig misstolkning. Som vanligt är dessutom svårt att veta när en reflexion i kommissionstexten görs av utredande polis eller kommissionen själv, vilket ofta blir förvirrande.
För att summeera – om nu denna affär någonsin kan summeras:
Då Olle Alsén i slutet av novembe 1992r lämnade sitt ursprungliga tips om den då ännu ej identifierade Dekorimamannen kände utredarna redan hela sanningen, och deras jobb blev därefter, och fram till i dag, att dölja all kunskap och all information för att slippa ta in Avsan för eskarpa förhör. De startade med att aldrig efgterfråga Delorimamannens namn.
Ovänd kriminalistik, sålunda. Bakvänd. Avsiktligt felvänd.
Sven Anér
"… men att den ena hade pratat med gärningsmannen…"
27.3.2011. Jag har framför mig på skrivbordet ett antal maskinskrivna (gammal skrivmaskin) sidor, som journalisten Olle Alsén, Avsan-spårets upptäckare, skrev ut den 11 december 1992 och den 14 december 1992 lämnade över till rikskrims Palmeutredare. Dokumenten är diarieförda under beteckningen Ai. 1087-92 och är offentligt tillgängliga.
Detta material har egentligen aldrig blivit systematiskt genomgånget av utomstående granskare; huruvida rikskrim systematiskt gått igenom det är svårt att veta.
Dessa dokument ger anledning till reflexioner. Nämligen: det var den 24 november 1992 som rikskrim från Alsén fick in ett handskrivet meddelande där hela Avsan-affären för första gången öppnades. Namnet Avsan var då inte känt. De öppnande raderna lyder:
Han var civilklädd och talade i en walkie-talkie. Han meddelade att han var igenkänd, men fick order att fortsätta projektet. Väninnan /Anki/ noterade att han var beväpnad. /Anneli/ och väninnan /Anki/ gick mot Sergels Torg och strax efter hörde de ett skott. De sprang så till T-banan och fick höra morgonen därpå att Palme var skjuten.
Här börjar det alltså. Polisen innehar, i och med dessa rader, en ovanligt fyllig och konkret redogörelse för händelserna praktiskt taget ända fram till ett fullbordat mord, men det finns inga kända handlingar som visar att Palmeutredarna rivit i gång någon specialspaning, och det förefaller som heller just ingenting gjorts den 11 och 14 december 1992, då en serie av rapporter om samtal med Anneli, också gjorda av Olle Alsén, inkommer till rikskrim och, som nämnt, får diariebeteckningen 1087-92; mycket dramatiska texter.
Men polisen ligger av allt att döma lågt, mycket lågt. När jag skriver ”av allt att döma” och liknande reservationer sammanhänger detta förstås med att fortfarande djup sekretess råder kring dessa inledande Avsan-dokument, enligt samstämmiga beslut av rikskrim, kammarrätten i Stockholm och Regeringsrätten, i dag omdöpt till Högsta förvaltningsdomstolen.
Det uppstår en mycket märklig kontrast mellan total sekretess rörande polisens egna åtgärder å ena sidan och total öppenhet rörande tipslämnaren Olle Alséns ordagranna utskrifter av samtal med Anneli. Tydligen anser sig rikskrim inte kunna hemligstämpla utifrån till polisen inkommande skrivelser.
Jag återger nu delar av vad Alsén skriver, uppenbarligen efter en bandning, antingen direktbandning eller i samband med telefonsamtal; jag vet inte vilket. De delar jag återger kommer här oavkortade:
(Inledande prat för att lugna henne.)
Anneli: Men du måste förstå mej. Om jag har berättat nånting så har jag berättat det i förtroende. För det andra – det som jag har berättat har inte jag fått tillstånd av – hon som kanske vet lite mera än vad jag vet /=Anki/, och hon kommer att slå ihjäl mej om hon får veta om det här.
Alsén: Men hon behöver väl inte få veta ngt om det. Och jag har inget intresse av att få veta vem hon är, utan det är bara själva grundhistorien…
Anneli: Finns det nånstans i vittnesförhören att det var en raggarbil som körde förbi där?
Alsén: Nej.
Anneli: Nä, för det var precis, i så fall, om det är intressant… Ja, på andra sidan, dom åkte inte mot stan utan åt andra hållet.
Alsén: Men varför var dom intessanta?
Anneli: För dom måste ha sett händelsen.
Alsén: Var det en väldigt skräpig…
Anneli: Nej, en fin, om den var vit eller blå kommer jag inte ihåg.
Alsén: Jaså, en sån där stor vräkig sak… Du vet inte vad det var för märke?
Anneli: Nej, jag kan ju ingenting om bilar. Det kan hända min kompis /Anki/ skulle komma ihåg det, för hon har varit mycket med raggare, så hon vet mycket om bilar.
Alsén: Men det var väl intressantare vad ni såg än vad raggarbilen såg, för dom får man ju ändå inte tag i…
Anneli: Men förstår du inte, kommer det här ut kommer vi att bli dödade…
Alsén: Om du t ex skulle berätta för polisen eller så är det svårare för då kan… man…
Anneli: Jag skulle aldrig gå till polisen, då bättre för en journalist för att – jag litar inte på poliserna om den här saken.
Alsén: Du litar inte på poliserna?
Anneli: Nej, för jag tycker det är lustigt att inte dom har fått tag på honom.
Alsén: På mördaren?
Anneli: Ja.
Alsén: Du tror att den där mannen ni såg var mördaren då,, eller det kan ha varit någon annan i nån grupp…
(Jag frågar om en del detaljer, walkie-talkie etc)
Anneli: Hm, han /den ursprunglige tipslämnaren från Finlandsbåten/ har verkligen berättat ingående om det här. Nu säger jag inte varken bu eller bä, förstår du?
Saamtalet fortsätter:
Anneli: Om jag nu skulle ha någon uppgift så är det ingen garanti att det är så. Vi var ju inte på platsen när det hände… stunden efter…
Alsén: Jag har ju läst alla vittnesmålen och jag försöker hitta nån plats för två kvinnor som går förbi, om det var på samma sida gatan, men jag kan inte hitta
Anneli: Alltså men det står nånstans i vittnesmålen om det?
Alsén: Nä. (Jag berättar om Morelius, visste då inte att han tydligen (Kanger) har talat om att två eller tre flickor gick förbi kort före Palme.)
Anneli: Alltså, vad jag minns så var den ju väldigt tom den där gatan
Alsén: Han såg en man som stod där?--- Du tycker att alla dom andra spåren är bullshit, det var inte dåligt.
Anneli: Nej, men jag kan ju inte säga något så där va… Det enda är ju, jag går nu efter vad jag har upplevt, jag tror det här är något mera internt (syftar på maffian, har hon senare sagt), det har inte med det andra att göra. Sen vet inte jag vem hans uppdragsgivare är.
Alsén: Men du tror helt enkelt att det var han som ni såg fär?
Anneli: Ja. Vad min kompis /Anki/ har berättat så är han skum ändå, det är en massa andra saker som han har gjort, som han har berättat om. Och han går ju helt fri på gatan, fast inte i samma by…
Så långt Olle Alséns utskrift från den 11 december 1992. En mycket spontan text, som borde ha innehållit mycket av värde för Palmeutresarna, av värde för uppföljning vid förhören med Anneli. Men uppenbarligen händer ingenting över jul och nyår; Anneli hörs först en bra bit in i januari 1993, och Anki lyckas polisen inte lokalisera förrän ytterligare någon månad senare, vilket kan te sig underligt.
Det går inte att frigöra sig från intrycket att hela denna affär ”Dekorimamannen” inte har välkomnats av utredande poliser, som vid denna tid arbetade för fullt med Christer Pettersson och skulle så göra i ytterligare sex år. Dekorimamannen störde ritningarna.
Nu gör jag så här: jag lägger den här utskriften bredvid granskningskommissionens referat och försöker se vad som fick komma med av detta förstahandsmaterial från mordplatsen? Det visar sig då att det enda som går att direkt relatera till Anneli är:
Granskningskommissionen, avsnittet ”Dekorimamannen”: Olle A hade själv kontakt med kvinnan som hette Anneli. Hennes väninna som tilltalat och känt igen Dekorimamannen, heter Anki. Anneli hördes upprepade gånger ingående. Även Anki hördes.
Det är allt. Granskningskommissionens huvudsekreterare Hans-Gunnar Axberger, i dag JO, har alltså suttit med allt polisens material framför sig på skrivbordet, men av allt att döma inte kastat så mycket som en blick på detta samtal Alsén-Anneli, vilket innehåller sådana hittills okända uppgifter som den om den uppdykande raggarbilen! Men den uppgiften har inte passat kommissionen, som genomgående håller en sträv attityd gentemot ”informationer från allmänheten”, men litar på varje ord från den utredande polis som den är satt att granska, granska i botten.
Samtidigt smälls sekretesstämpeln på hela polisdokumentationen rörande Dekorimamannen, varför kvar blir endast kommissionens kortfattade och tillrättalagda version.
Att detta är den svenska rättsstatens sätt att behandla morddramat kring en mördad statsminister känns symptomatiskt och signifikativt.
Vid ett senare tillfälle, den 21 december 1992, återupptar Olle Alsén samtalen med Anneli. Alsén refererar:
/Anneli berättar att/ Anki känner igen honom /Dekorimamannen/ från träning på gym vid Smedbyskolan i Upplands-Väsby. Han namngavs för henne åtminstone en gång av annan finne som hon brukade gymma med. Mannen kom då inspringande, bråkade eller ”tjafsade” med några killar där, försvann ut igen – hon fäste sig vid att han inte stannade och tränade. Har förmodligen sett honom flera gånger där. Detta var under tiden före mordet, 84-85, möjligen också efter. Anki sägs eller säger sig numera, enligt väninnan /Anneli/ ha glömt mannens namn (kan vara gardering, livrädd historien ska komma ut, har inte ens berättat för sambon om mötet vid Dekorima, annat än att de var i centrum den kvällen). Anki känner igen honom om hon ser honom igen, och påstås vara säker på att hennes dåvarande gym-kompis vet namnet.
Återigen; önskeinformation för en kriminalinspektör att sätta tänderna i, sovra, överarbeta. Har polisen gjort det? Tveksamt. Har granskningskommissionen noterat texten? Nej.
Olle Alsén gav åt Palmeutredarna affären Dekorimamannen på en bricka, på en tidig bricka, men han blev snålt bemött, I inledningen till min bok ”Affären Anti Avsan” ger dåvarande utredningschefen Hans Ölvebro ideliga exempel på hur han misstror Olle Alsén och inte minst Anneli och Anki, som han tycks ha behandlat tämligen känslolöst mellan de många förhören (som han nog aldrig ledde själv, men det går inte att veta förrän vi får se förhören).
Jag tror att handläggningen av ärendet Dekorimamannen kunde tas som övningsexempel till polishögskolan: ”Så här, aspiranter, ska en mordutredning inte bedrivas!”
Jag ställer i boken den avgörande frågan: känner Ölvebro till Dekorimamannens roll? Jag citerar några rader:
Jag ställer en konkret fråga, till mig själv. Är det möjligt för Hans Ölvebro att inta en så rigid, en så järnhård attityd gentemot hela ärendet Dekorimamannen, om han inte samtidigt känner att han lugnt och bekvämt kan lita på att Christer Petterssons påstådda gärningsmannaskap aldrig i realiteten kommer att ifrågasättas, och om han inte – här blir det kusligt – i själva verket är övertygad om Dekorimamannens delaktighet?
I dag, med ytterligare ett par års distans till detta explosiva ämne, är jag beredd att besvara min fråga: Nej, det är inte möjligt!
En relativt ung kriminalkommissarie, fortfarande mitt i karriären, skulle ha hoppat högt av glädje och inspiration när Olle Alsén kom med sitt första tips, men Hans Ölvebro reagerar extremt surmulet, extremt negativt. Han slår ifrån sig till höger och vänster: det går inte att identifiera Dekorimamannen, flickorna har inte sett mördaren, antagligen är de kriminella själva. Sådana rent befängda uttalanden kan endast den göra sig skyldig till som vet att just Dekorimamannen borde vara den hårdast misstänkte.
Jag kan se Hans Ölvebro framför mig, i minnet från de ganska många gånger jag samtalade med honom (jo, det gick faktiskt då, på 90-talet). Han var i princip ganska hygglig att tala med, var inte direkt hatisk mot envisa journalister. Men han satt liksom tillbakalutad i sin förvissning att Christer Pettersson kommit för att stanna, stanna inte minst inne i stora delar av den svenska opinionen samt att intresset för Dekorimamannen skulle blåsa över. Var Hans Ölvebro direkt tillsatt, med en hemlig agenda som han fick behålla för sig själv: glöm aldrig att det är Christer, om du skulle få överväldigande bevis för att det ligger sanningar i Annelis och Ankis berättelse och i Olle Alséns forskningar, så ska du inte låta dig störas. Sanningen är inte nödvändigtvis den faktiska sanningen utan den önskvärda sanningen, glöm inte det, Hans!
Jag märker att min egen övertygelse i denna affär, nämligen att Christer var syndabock, att Anti Avsan är mördaren samt att all så kallad utredning allt sedan den 28 februari 1986 varit på låtsas, beklämmande kusligt på låtsas, att den övertygelsen har varit den fortlöpande anledningen till att jag aldrig fallit för Ölvebros eller andras locktoner.
Det är och har hela tiden varit – ja, jag kan citera Leif GW Persson, ”en konspiration av polis, militär, säkerhetspersoner”. Är jag samhällets fiende nummer ett som säger detta? Det verkar inte vara så. Jag blir inte tilltalad juridiskt i denna svarta affär, jag blir inte ens hörd upplysningsvis. Jag ska sitta som en nolla och skämmas, är det meningen.
Skämmas? Nej, sannerligen inte. Nej, jobba vidare. Så länge inspiration och incitament inte sinar, och så länge kroppen håller hjärnan vid liv. Vid gott liv.
Sven Anér.
Detta material har egentligen aldrig blivit systematiskt genomgånget av utomstående granskare; huruvida rikskrim systematiskt gått igenom det är svårt att veta.
Dessa dokument ger anledning till reflexioner. Nämligen: det var den 24 november 1992 som rikskrim från Alsén fick in ett handskrivet meddelande där hela Avsan-affären för första gången öppnades. Namnet Avsan var då inte känt. De öppnande raderna lyder:
Han var civilklädd och talade i en walkie-talkie. Han meddelade att han var igenkänd, men fick order att fortsätta projektet. Väninnan /Anki/ noterade att han var beväpnad. /Anneli/ och väninnan /Anki/ gick mot Sergels Torg och strax efter hörde de ett skott. De sprang så till T-banan och fick höra morgonen därpå att Palme var skjuten.
Här börjar det alltså. Polisen innehar, i och med dessa rader, en ovanligt fyllig och konkret redogörelse för händelserna praktiskt taget ända fram till ett fullbordat mord, men det finns inga kända handlingar som visar att Palmeutredarna rivit i gång någon specialspaning, och det förefaller som heller just ingenting gjorts den 11 och 14 december 1992, då en serie av rapporter om samtal med Anneli, också gjorda av Olle Alsén, inkommer till rikskrim och, som nämnt, får diariebeteckningen 1087-92; mycket dramatiska texter.
Men polisen ligger av allt att döma lågt, mycket lågt. När jag skriver ”av allt att döma” och liknande reservationer sammanhänger detta förstås med att fortfarande djup sekretess råder kring dessa inledande Avsan-dokument, enligt samstämmiga beslut av rikskrim, kammarrätten i Stockholm och Regeringsrätten, i dag omdöpt till Högsta förvaltningsdomstolen.
Det uppstår en mycket märklig kontrast mellan total sekretess rörande polisens egna åtgärder å ena sidan och total öppenhet rörande tipslämnaren Olle Alséns ordagranna utskrifter av samtal med Anneli. Tydligen anser sig rikskrim inte kunna hemligstämpla utifrån till polisen inkommande skrivelser.
Jag återger nu delar av vad Alsén skriver, uppenbarligen efter en bandning, antingen direktbandning eller i samband med telefonsamtal; jag vet inte vilket. De delar jag återger kommer här oavkortade:
(Inledande prat för att lugna henne.)
Anneli: Men du måste förstå mej. Om jag har berättat nånting så har jag berättat det i förtroende. För det andra – det som jag har berättat har inte jag fått tillstånd av – hon som kanske vet lite mera än vad jag vet /=Anki/, och hon kommer att slå ihjäl mej om hon får veta om det här.
Alsén: Men hon behöver väl inte få veta ngt om det. Och jag har inget intresse av att få veta vem hon är, utan det är bara själva grundhistorien…
Anneli: Finns det nånstans i vittnesförhören att det var en raggarbil som körde förbi där?
Alsén: Nej.
Anneli: Nä, för det var precis, i så fall, om det är intressant… Ja, på andra sidan, dom åkte inte mot stan utan åt andra hållet.
Alsén: Men varför var dom intessanta?
Anneli: För dom måste ha sett händelsen.
Alsén: Var det en väldigt skräpig…
Anneli: Nej, en fin, om den var vit eller blå kommer jag inte ihåg.
Alsén: Jaså, en sån där stor vräkig sak… Du vet inte vad det var för märke?
Anneli: Nej, jag kan ju ingenting om bilar. Det kan hända min kompis /Anki/ skulle komma ihåg det, för hon har varit mycket med raggare, så hon vet mycket om bilar.
Alsén: Men det var väl intressantare vad ni såg än vad raggarbilen såg, för dom får man ju ändå inte tag i…
Anneli: Men förstår du inte, kommer det här ut kommer vi att bli dödade…
Alsén: Om du t ex skulle berätta för polisen eller så är det svårare för då kan… man…
Anneli: Jag skulle aldrig gå till polisen, då bättre för en journalist för att – jag litar inte på poliserna om den här saken.
Alsén: Du litar inte på poliserna?
Anneli: Nej, för jag tycker det är lustigt att inte dom har fått tag på honom.
Alsén: På mördaren?
Anneli: Ja.
Alsén: Du tror att den där mannen ni såg var mördaren då,, eller det kan ha varit någon annan i nån grupp…
(Jag frågar om en del detaljer, walkie-talkie etc)
Anneli: Hm, han /den ursprunglige tipslämnaren från Finlandsbåten/ har verkligen berättat ingående om det här. Nu säger jag inte varken bu eller bä, förstår du?
Saamtalet fortsätter:
Anneli: Om jag nu skulle ha någon uppgift så är det ingen garanti att det är så. Vi var ju inte på platsen när det hände… stunden efter…
Alsén: Jag har ju läst alla vittnesmålen och jag försöker hitta nån plats för två kvinnor som går förbi, om det var på samma sida gatan, men jag kan inte hitta
Anneli: Alltså men det står nånstans i vittnesmålen om det?
Alsén: Nä. (Jag berättar om Morelius, visste då inte att han tydligen (Kanger) har talat om att två eller tre flickor gick förbi kort före Palme.)
Anneli: Alltså, vad jag minns så var den ju väldigt tom den där gatan
Alsén: Han såg en man som stod där?--- Du tycker att alla dom andra spåren är bullshit, det var inte dåligt.
Anneli: Nej, men jag kan ju inte säga något så där va… Det enda är ju, jag går nu efter vad jag har upplevt, jag tror det här är något mera internt (syftar på maffian, har hon senare sagt), det har inte med det andra att göra. Sen vet inte jag vem hans uppdragsgivare är.
Alsén: Men du tror helt enkelt att det var han som ni såg fär?
Anneli: Ja. Vad min kompis /Anki/ har berättat så är han skum ändå, det är en massa andra saker som han har gjort, som han har berättat om. Och han går ju helt fri på gatan, fast inte i samma by…
Så långt Olle Alséns utskrift från den 11 december 1992. En mycket spontan text, som borde ha innehållit mycket av värde för Palmeutresarna, av värde för uppföljning vid förhören med Anneli. Men uppenbarligen händer ingenting över jul och nyår; Anneli hörs först en bra bit in i januari 1993, och Anki lyckas polisen inte lokalisera förrän ytterligare någon månad senare, vilket kan te sig underligt.
Det går inte att frigöra sig från intrycket att hela denna affär ”Dekorimamannen” inte har välkomnats av utredande poliser, som vid denna tid arbetade för fullt med Christer Pettersson och skulle så göra i ytterligare sex år. Dekorimamannen störde ritningarna.
Nu gör jag så här: jag lägger den här utskriften bredvid granskningskommissionens referat och försöker se vad som fick komma med av detta förstahandsmaterial från mordplatsen? Det visar sig då att det enda som går att direkt relatera till Anneli är:
Granskningskommissionen, avsnittet ”Dekorimamannen”: Olle A hade själv kontakt med kvinnan som hette Anneli. Hennes väninna som tilltalat och känt igen Dekorimamannen, heter Anki. Anneli hördes upprepade gånger ingående. Även Anki hördes.
Det är allt. Granskningskommissionens huvudsekreterare Hans-Gunnar Axberger, i dag JO, har alltså suttit med allt polisens material framför sig på skrivbordet, men av allt att döma inte kastat så mycket som en blick på detta samtal Alsén-Anneli, vilket innehåller sådana hittills okända uppgifter som den om den uppdykande raggarbilen! Men den uppgiften har inte passat kommissionen, som genomgående håller en sträv attityd gentemot ”informationer från allmänheten”, men litar på varje ord från den utredande polis som den är satt att granska, granska i botten.
Samtidigt smälls sekretesstämpeln på hela polisdokumentationen rörande Dekorimamannen, varför kvar blir endast kommissionens kortfattade och tillrättalagda version.
Att detta är den svenska rättsstatens sätt att behandla morddramat kring en mördad statsminister känns symptomatiskt och signifikativt.
Vid ett senare tillfälle, den 21 december 1992, återupptar Olle Alsén samtalen med Anneli. Alsén refererar:
/Anneli berättar att/ Anki känner igen honom /Dekorimamannen/ från träning på gym vid Smedbyskolan i Upplands-Väsby. Han namngavs för henne åtminstone en gång av annan finne som hon brukade gymma med. Mannen kom då inspringande, bråkade eller ”tjafsade” med några killar där, försvann ut igen – hon fäste sig vid att han inte stannade och tränade. Har förmodligen sett honom flera gånger där. Detta var under tiden före mordet, 84-85, möjligen också efter. Anki sägs eller säger sig numera, enligt väninnan /Anneli/ ha glömt mannens namn (kan vara gardering, livrädd historien ska komma ut, har inte ens berättat för sambon om mötet vid Dekorima, annat än att de var i centrum den kvällen). Anki känner igen honom om hon ser honom igen, och påstås vara säker på att hennes dåvarande gym-kompis vet namnet.
Återigen; önskeinformation för en kriminalinspektör att sätta tänderna i, sovra, överarbeta. Har polisen gjort det? Tveksamt. Har granskningskommissionen noterat texten? Nej.
Olle Alsén gav åt Palmeutredarna affären Dekorimamannen på en bricka, på en tidig bricka, men han blev snålt bemött, I inledningen till min bok ”Affären Anti Avsan” ger dåvarande utredningschefen Hans Ölvebro ideliga exempel på hur han misstror Olle Alsén och inte minst Anneli och Anki, som han tycks ha behandlat tämligen känslolöst mellan de många förhören (som han nog aldrig ledde själv, men det går inte att veta förrän vi får se förhören).
Jag tror att handläggningen av ärendet Dekorimamannen kunde tas som övningsexempel till polishögskolan: ”Så här, aspiranter, ska en mordutredning inte bedrivas!”
Jag ställer i boken den avgörande frågan: känner Ölvebro till Dekorimamannens roll? Jag citerar några rader:
Jag ställer en konkret fråga, till mig själv. Är det möjligt för Hans Ölvebro att inta en så rigid, en så järnhård attityd gentemot hela ärendet Dekorimamannen, om han inte samtidigt känner att han lugnt och bekvämt kan lita på att Christer Petterssons påstådda gärningsmannaskap aldrig i realiteten kommer att ifrågasättas, och om han inte – här blir det kusligt – i själva verket är övertygad om Dekorimamannens delaktighet?
I dag, med ytterligare ett par års distans till detta explosiva ämne, är jag beredd att besvara min fråga: Nej, det är inte möjligt!
En relativt ung kriminalkommissarie, fortfarande mitt i karriären, skulle ha hoppat högt av glädje och inspiration när Olle Alsén kom med sitt första tips, men Hans Ölvebro reagerar extremt surmulet, extremt negativt. Han slår ifrån sig till höger och vänster: det går inte att identifiera Dekorimamannen, flickorna har inte sett mördaren, antagligen är de kriminella själva. Sådana rent befängda uttalanden kan endast den göra sig skyldig till som vet att just Dekorimamannen borde vara den hårdast misstänkte.
Jag kan se Hans Ölvebro framför mig, i minnet från de ganska många gånger jag samtalade med honom (jo, det gick faktiskt då, på 90-talet). Han var i princip ganska hygglig att tala med, var inte direkt hatisk mot envisa journalister. Men han satt liksom tillbakalutad i sin förvissning att Christer Pettersson kommit för att stanna, stanna inte minst inne i stora delar av den svenska opinionen samt att intresset för Dekorimamannen skulle blåsa över. Var Hans Ölvebro direkt tillsatt, med en hemlig agenda som han fick behålla för sig själv: glöm aldrig att det är Christer, om du skulle få överväldigande bevis för att det ligger sanningar i Annelis och Ankis berättelse och i Olle Alséns forskningar, så ska du inte låta dig störas. Sanningen är inte nödvändigtvis den faktiska sanningen utan den önskvärda sanningen, glöm inte det, Hans!
Jag märker att min egen övertygelse i denna affär, nämligen att Christer var syndabock, att Anti Avsan är mördaren samt att all så kallad utredning allt sedan den 28 februari 1986 varit på låtsas, beklämmande kusligt på låtsas, att den övertygelsen har varit den fortlöpande anledningen till att jag aldrig fallit för Ölvebros eller andras locktoner.
Det är och har hela tiden varit – ja, jag kan citera Leif GW Persson, ”en konspiration av polis, militär, säkerhetspersoner”. Är jag samhällets fiende nummer ett som säger detta? Det verkar inte vara så. Jag blir inte tilltalad juridiskt i denna svarta affär, jag blir inte ens hörd upplysningsvis. Jag ska sitta som en nolla och skämmas, är det meningen.
Skämmas? Nej, sannerligen inte. Nej, jobba vidare. Så länge inspiration och incitament inte sinar, och så länge kroppen håller hjärnan vid liv. Vid gott liv.
Sven Anér.
Vad gör talmannen åt Anti Avsan?
27.3.2011.
Till Riksdagens Talman!
Vid förra månadsskiftet skakades det svenska rättssamhället av den statsanställde kriminologen Leif GW Perssons meddelande, i tidning och TV, att mordet på Olof Palme förövades ”inom en konspiration av polis, militär och säkerhetspersoner”.
Rikspolischefen blev uppenbarligen bestört och kallade snabbt Persson till förhör. Vad som hände vid sammanträdet, och vilka konsekvenserna blev av detta unika sammanträde, har vi inte fått veta. Jag har begärt besked från båda parter, men svaren har blivit desamma: djupaste sekretess. Sammanträdet uppges ha ägt rum utan att minsta tjänsteanteckning gjordes; sammanträdet går in i dimman.
Talmannen! Vad jag här kort har refererat framtonar som en skamfläck på svensk byråkrati, svensk rättskänsla. Skulle inte den svenska allmänheten ha rätt att ta del av föreliggande information i en ödesfråga?
Persson nämnde inte explicit namnet på någon av de sammansvurna, som han ser vid mordet, men det enda namn som i dag nämns, och som aldrig någonsin har dementerats på ansvarigt håll, är, som Talmannen vet,
den moderate ledamoten av Sveriges riksdag, rådmannen vid Stockholms tingsrätt Anti Avsan.
Jag bifogar en skrivelse som jag sänt till Anti Avsans uppdragsgivare, Stockholms Tingsrätt, och jag anmodar Talmannen att utreda. Jag är medveten om att Talmannen inte i vanlig mening är Avsans andre uppdragsgivare, men ansvaret måste ändå vila tungt: är Anti Avsan Olof Palmes mördare?
Vad Talmannen omedelbart kan göra är att begära in all den i dag hemliga dokumentationen kring ärendet ”Dekorimamannen” (så benämnt av den statliga granskningskommissionen från 1999) och skapa sig en bild av vad som faktiskt hände under slutminuterna vid Dekorima. Det känns orimligt att tänka sig att inte Riksdagens Talman skulle få komplett information kring mordet på en svensk statsminister.
Gör så, Talmannen! Och se sedan vilka konsekvenser som måste dras!
Jag hänvisar till bifogad skrivelse, med engagerad och oroad hälsning,
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Till Riksdagens Talman!
Vid förra månadsskiftet skakades det svenska rättssamhället av den statsanställde kriminologen Leif GW Perssons meddelande, i tidning och TV, att mordet på Olof Palme förövades ”inom en konspiration av polis, militär och säkerhetspersoner”.
Rikspolischefen blev uppenbarligen bestört och kallade snabbt Persson till förhör. Vad som hände vid sammanträdet, och vilka konsekvenserna blev av detta unika sammanträde, har vi inte fått veta. Jag har begärt besked från båda parter, men svaren har blivit desamma: djupaste sekretess. Sammanträdet uppges ha ägt rum utan att minsta tjänsteanteckning gjordes; sammanträdet går in i dimman.
Talmannen! Vad jag här kort har refererat framtonar som en skamfläck på svensk byråkrati, svensk rättskänsla. Skulle inte den svenska allmänheten ha rätt att ta del av föreliggande information i en ödesfråga?
Persson nämnde inte explicit namnet på någon av de sammansvurna, som han ser vid mordet, men det enda namn som i dag nämns, och som aldrig någonsin har dementerats på ansvarigt håll, är, som Talmannen vet,
den moderate ledamoten av Sveriges riksdag, rådmannen vid Stockholms tingsrätt Anti Avsan.
Jag bifogar en skrivelse som jag sänt till Anti Avsans uppdragsgivare, Stockholms Tingsrätt, och jag anmodar Talmannen att utreda. Jag är medveten om att Talmannen inte i vanlig mening är Avsans andre uppdragsgivare, men ansvaret måste ändå vila tungt: är Anti Avsan Olof Palmes mördare?
Vad Talmannen omedelbart kan göra är att begära in all den i dag hemliga dokumentationen kring ärendet ”Dekorimamannen” (så benämnt av den statliga granskningskommissionen från 1999) och skapa sig en bild av vad som faktiskt hände under slutminuterna vid Dekorima. Det känns orimligt att tänka sig att inte Riksdagens Talman skulle få komplett information kring mordet på en svensk statsminister.
Gör så, Talmannen! Och se sedan vilka konsekvenser som måste dras!
Jag hänvisar till bifogad skrivelse, med engagerad och oroad hälsning,
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Dekorimamannen!
25.3.2011. Till Åklagarmyndigheten i Stockholm.
Anmälan mot rådmannen vid Stockholms tingsrätt, moderate ledamoten av Sveriges riksdag
Anti Harald Avsan
för mord på statsminister Olof Palme 28.2.1986.
Vad som talar mot Avsan i detta ärende:
De båda huvudvittnena, ”Anki” och ”Anneli”, har vid sammanlagt åtta förhör inför rikskriminalpolisen omtalat att de ca två minuter före mordet på Olof Palme vid den s k Dekorimahörnan samtalade, på finska, med en person som Anki kände igen från ett gym i Upplands Väsby.
Samtidigt inleddes ett samtal, likaledes på finska, över walkie-talkie mellan ”Dekorimamannen” och en anonym w/t-röst:
w/t-rösten; ”Nu kommer dom!”
Dekorimamannen: ”Jag är upptäckt! Vad ska jag göra?”
w/t: ”Skit i det och gör som du ska!”
Anki och Anneli avlägsnade sig då från platsen och hörde någon minut senare pistolskott.
Anneli hade ursprungligen vänt sig till Dekorimamannen och på finska frågat vad klockan var. Anneli visste sålunda att mannen var finsktalande.
Händelsen blev inte utåt känd förrän mot slutet av november 1992, via DN-journalisten Olle Alsén, som genom uppvisning av ett passfotografi föreställande Avsan av Per Alfredsson vid gymet fick bekräftat att fotografiet föreställde Avsan, varefter han omedelbart informerade utredande polis.
Om åklagare och polis härvid direkt hade beslutat konfrontera Avsan med Anki och Anneli hade ärendet kunnat vara på väg att klaras upp redan i januari 1993, men någon sådan konfrontation arrangerades inte och har ännu i dag inte arrangerats.
Det bör noteras att polisen uppenbarligen inte har påträffat någon annan finsktalande gymbesökare än Avsan som ifrågasatts ha varit ”Dekorimamannen”. Om, sålunda, denna konfrontation utförs i dag kommer av allt att döma frågan att klarna, beroende på framkommande besked från Anki och Anneli, vilka finns omedelbart anträffbara.
Jag finner det uppseendeväckande att denna konfrontation, vare sig via uppvisade fotografier eller med Avsan själv närvarande, ej har ägt rum.
Vid mina egna kontakter i ärendet har jag fått intrycket – men jag kan ha misstagit mig – att både Anki och Anneli under resans gång från polisen fått höra att de borde ligga lågt med uttalanden och kontakter med utomstående i denna affär. Jag tar inte ställning till huruvida denna version är korrekt upplevd från min sida, men om versionen skulle vara den rätta ifrågasätter jag övergrepp i rättssak från vederbörande polismäns sida.
Åklagarmyndigheten i Stockholm: den statliga granskningskommissionen i Palmeärendet konstaterar 1999 i sin rapport till justitiedepartementet att ”en händelse som gett upphov till tipset ägt rum” men reserverar sig beträffande tidpunkten. Att Anki och Anneli skulle ha misstagit sig beträffande tidpunkten, dödsskottet mot Olof Palme, förefaller dock åtminstone mig otänkbart.
Nej, händelsen har förevarit och kan noggrant fastställas i sina detaljer om Åklagarmyndigheten i Stockholm begär fram de åtta förhören med Anki och Anneli. Åklagarmyndigheten kommer därvid att finna att det korta samtalet, ovan, mellan Dekorimamannen och den anonyma w/t-rösten, allt på finska, är mycket noggrant och konkret återgivet.
Granskningskommissionens version är däremot klart nedtonad:
”Han sa att han var igenkänd men fick svaret att han skulle fortsätta ändå.”
I frasen ”gör som du ska” ligger ju klart utsagt att Dekorimamannen skulle följa en tidigare uppgjord plan.
Tillåt mig göra en allmän reflexion. Om detta hade varit ett ”normalt” mord – om uttrycket kan godtas – är det svårt att tänka sig att utredande åklagarledd polis skulle ha agerat så långsamt och kraftlöst som skett i det aktuella fallet. Rimligen skulle, i det tänkta fallet, all energi omedelbart ha inriktats på denna mycket konkreta Dekorimarapportering, den misstänkte gärningsmannen skulle ha konfronterats med två trovärdiga vittnen, och lagföringen hade kunnat forceras.
I fallet Dekorima är inte minst tidsutdräkten markant. Polisen har fått det första, tämligen noggranna tipset mot slutet av november 1992, men först i mitten av juni 1993 kallas Anti Avsan till förhör, uppenbarligen endast upplysningsvis att döma av granskningskommissionens version.
Att en mordutredning, avseende en på öppen gata mördad statsminister, sinkas i nästan ett halvår och att någon konfrontation av den misstänkte ännu efter nästan tjugo år över huvud taget inte har företagits gör att jag måste ställa frågan huruvida åklagare och polis över huvud taget varit intresserade av att driva ärendet Anti Avsan.
Till saken kommer, att åklagare och polis med de rättsliga instansernas goda minne (!) hemligstämplar nära nog all dokumentation i ärendet ”Dekorimamannen”. Mina egna kompletterande uppgifter från förhören med Anki och Anneli härstammar från det enda förhör som trots hemligstämplingen blivit känt, nämligen det första förhöret, med Anneli, bandat av förhörsvittnet Olle Alsén samt ingivet till rikskriminalpolisen.
Vidare känns det ju mycket viktigt att understryka uttalanden för omkring en månad sedan, då rikspolisstyrelsens egen kriminologiske expert, Leif GW Persson, i såväl pappers- som etermedia utan minsta reservation förklarar att mordet på Olof Palme skedde ”inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”. Persson specificerar ingen tänkbar gärningsman.
Ärendet har tystats ner på högsta ort, sedan Persson sammanträffat med rikspolischefen och belagts med yppandeförbud; någon tjänsteanteckning påstås inte finnas. Förfaringssättet är enligt min mening djupt otillfredsställande och har av mig hos bl a rikspolisstyrelsen påtalats.
Sammantaget: Jag begär nu att åklagarmyndigheten i Stockholm inleder en förutsättningslös utredning av detta Stockholmsmord, och jag önskar omgående besked från myndigheten i denna fråga.
Skulle Åklagarmyndigheten i Stockholm finna att jag i och med denna anmälan gör mig skyldig exempelvis till falsk angivelse jämlikt BrB 15:6 emotser jag myndighetens reaktion även på denna punkt.
Jag önskar vidare, med vändande post, besked rörande dnr och handläggare inom myndigheten samt myndighetens kommentar i en svensk ödesfråga.
Sven Anér, 210814-5075, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Överklaga handlingar som inte finns…
24.3.2011. När jag hos rikspolisstyrelsen begär att få ut handlingar från det famösa och sekreta mötet mellan rikspolischefen och Leif GW Persson och polismästaren Jarl Holmström den 1 mars, får jag ett meddelande från RPS jurister med innebörd att några sådana handligar inte finns men råds att överklaga hos Kammarrätten i Stockholm.
Detta är Kafka-text. Kammarrätten i Stockholm kan inte beordra fram handlingar som inte finns, men rikspolisstyrelsen kan ju alltid klä sin ovilja att berätta om detta möte i elegant kostym, möjligen kritstreckrandig.
Det är när grova försyndelser, grova underlåtenhetssynder oc,h, praktiskt taget, ett grovt mord presenteras som byråkratiskt korrekta som det blir extra prövande att arbeta med denna materia; att jag ska känna på det sättet är förstås en medveten önskan från alla höga instansers sida.
Så här ligger det till: rikspolischefen Bengt Svensson, Leif GW Persson samt bisittaren Jarl Holmström har tillgång till information som säger att Anti Avsan är Olof Palmes mördare. Men detta får de inte säga. Får inte säga för vem? Det är förstås kardinalfrågan. Får inte säga för Reinfelst? Jo, det är klart. Men för vem får inte Reinfeldt säga någonting?
Min blogg når förstås runt jorden, vilket jag inte alltid tänker på när jag sitter i den här ankdammen uppe i norr. I dag kom ett brev från en bloggbesökare i Sydney i Australien, väl insatt i mordets kringelkrokar. Vi har besökt Australien ett flertal gånger och skrivit ett par böcker, bl a om grovt utnyttjande av aboriginerna, urbefolkningen. I Sydney bor en släkting till Lena, som sänder oss vänliga hälsningar och berättar om australisk byråkrati.
Blogg runt jorden; kanske skulle jag skriva fler sammanfattningar på engelska:
Summary March 24, 2011.
The Head of the Swedish National Police, his aide, and Swedish Head Criminologist Leif GW Persson met March 1 to decide that no further info must ever transpire regarding Persson´s recent claim that Swedish Premier Olof Palme, in 1986, was killed by ”conspiring police and military and security people”. Persson has not withdrawn his statement, which lies as a black cloud over the proceedings, if proceedings they are, in this worst ever murder case in Swedish history.
I call the World!
One of the world´s most dastardly crimes was committed on the 28th of February, 1986, when internationally renowned Swedish Premier OLOF PALME was cowardly murdered by Police Officer ANTI AVSAN in the street of Stockholm City. The Swedish authorities all know that Avsan is the assassin, and the leading State Criminologist has stated that the murder took place within a conspiration led by Stockholm police officers, military and security officials. But the Authorities refuse to admit Avsan´s guilt.
I invite my overseas blog correspondents to put the following question to the National Attorney of Sweden (Box 5553. S-114 85, Stockholm, Sweden):
Why do you allow Journalist and Author Sven Anér to voice these accusations and allegations against a Stockholm Police Officer, who has since become a Member of the Stockholm Court and also a Member (cons) of the Swedish Parliament?
International attention can officially solve this murder!
Sven Anér
Hotelser, hotelser!
23.3.2011.
Till Rikskriminalpolisen
Palmeenheten.
Som rikskrim vet har jag i ”Affären Anti Avsan”, båda upplagorna, publicerat ett mail, nr 14 i min egen nummerordning, daterat den 3 januari 2007, som lyder som följer:
Från Anita Svan till Lars Krantz, vidaresänt till bland andra Ivan Söderström.
Till Lars Krantz. Det gångna året har varit mycket lyckat. Jag är nöjd. /min kommentar: ”Jag” trots att brevet är undertecknat av tre, Anita, Tina och Asta./ Men för dej med ditt misslyckade privatspaneri har det varit mindra lyckat eller hur. Du går på blåsningar hela tiden och har inte kommit nån vart med ditt spår som ligger helt fel. Därför inbjuds du nu till en kryssning den 26-28 februari där allt ska ventileras. Många har fått inbjudan. Inbjudningslistan nedan. Hör av dej om du kan komma. Konferensen inställs endast om en kyrklig förrättning kommer emellan. Kostnaden för konferensen erläggs av föreningen MOP 86.
Gott nytt blåsningsår
Anita, Tina och Asta
Så långt av mail nr 14 har jag återgett i ”Affären Anti Avsan”, men jag har inte tidigare publicerat den långa namnlistan, vilket jag nu gör. Efter listan förklarar jag närmare.
Konferensinbjudna:
John Strömgren Urban Persson Bill Blomquist Stefan Swedbom Antony Wester Erik Pettersson Willy Palm Lars Krantz Stefan Lindahl Maggan Holmgren Kay Broman Gunnar Breuer Sven-Olof Sundberg Fritz G Pettersson Ulf Norlin Tomas Krantz Lennart Lindström Isa Söderlund Olle Alsén Claes Djurfeldt Torwald Arvidsson Sven-Olof Hassel Kjell Granholm Anders Lindhagen Ingvar Heimer Gunnar Rådestad Lars Bergman Eric af Wetterstedt Ivan Söderström Gösta Söderström Karl Nordlund Nils Karlsson Jan Nilsson Sven Anér Rolf Dahlgren Lars Knudsen Anita Sydholt Christa Melin Ronny Amberts John Strömgren /hans namn återkommer/ Sixten Dahlin Göte Degerman
Så långt inbjudningslistan till den konferens som aldrig blev av. Det var nog heller aldrig ”inbjudarnas” avsikt. Om jag nu försöker analysera namnen finner jag att jag kan placera ungefär hälften av de 42; några säkert, några mera nödtorftigt och vagt. Direkt polisanknytning har, så vitt jag kunnat se, fem namn, men säkert är ytterligare minst ett par namn polisers.
Övriga namn som jag känner igen? Ja, ca 15 som kan rubriceras som privata utredare, men anmärkningsvärt är kanske att endast jag och Lars Krantz finns med bland bokförfattare i Palmeärendet, inte t ex mina uppmärksammade kolleger Gunnar Wall, Thomas Kanger, bröderna Poutiainen, Lars Borgnäs, för att nämna de mera kända.
Detta blir ungefär hälften av namnen. Flera av de uppräknade var bortgångna då listan gjordes upp vid årsskiftet 2006-7, vilket snarare tyder på slarv än uträkning; ja, det är min gissning. De cirka 20 som återstår kan jag sålunda inte placera. Men min gissning (gissning, igen!) blir den här:
Kan denna lista vara uppgjord med ledning av något inom polisen befintligt personregister? Ett register över personer som hört av sig – och fortfarande hör av sig – till Palmeutredarna rörande det ouppklarade mordet? En av personerna på listan säger till mig att han var rätt aktiv i sammanhanget kring 1990, men att han sedan dess, fram till i år, legat lågt. Men hans namn har säkert funnits noterat.
En gammal lista, förd fram till 2007. Men varför finns poliser medtagna, av vilka några varit aktiva i Palmeärendet, som utpekade medhjälpare? Ja, det förstår jag inte riktigt. Anti Avsan själv är inte med – eftersom han är utsändare av konferensinbjudan? Men det är ju Anita (Svan), Tina (Navas) och Asta (Anna Vista?)?
Vad har syftet varit med denna inbjudan? Det ligger nära till hands att gissa på någon form av hot. Jag själv, flera av mina anförvanter, Gösta Söderström, Lars Krantz och flera andra har i denna osedvanligt kusliga mailserie utsatts för hot (även om en polis i Uppsala försäkrade mig att ”du är inte hotad, Sven!”). Jag kan försäkra att jag och mina närmaste har känt oss hotade, och att denna kryptiska mailtext har spätt på hotkänslan.
Så vad kommer jag fram till? Jo. en lista över personer som i en eller annan form har funnits tillgängliga inom polisens register, kanske under beteckningen ”privatspanare”, älskad av poliser. Vem har kunnat komma åt detta material? Ja, i första hand givetvis en polis. Och ”privatspanarna” har alltså blivit tillsagda att hålla sig borta – är det en tänkbar teori?
Vem har skrivit, då? Jag börjar mer och mer luta åt: Anti Avsan själv. Alternativet vore en person som uppträtt som ren bulvan åt Anti Avsan men som fått all den information som behövts för mailserien av – just Avsan.
I ett mail, nr 16, till Ivan Söderström, som falskeligen uppges vara sänt av Lars Krantz, räknas upp sex påståenden om Anti Avsan som sägs vara felaktiga: var aldrig på Sveavägen, bytte ej pass med kollega, har inte skickat mail i annat namn än sitt eget, hade inga anmälningar på sig när han jobbade på VD 1, har aldrig haft ett företag i Täby.
Så vitt jag kan förstå är samtliga dessa sex förnekanden osanna. Om någon annan än Avsan skrivit detta mail skulle detta förutsätta att vederbörande inte bara känt till att dylika anklagelser riktats mot Avsan utan också att alla dessa anklagelser påståtts vara felaktiga, vilket i praktiken vore en omöjlig situation: ingen kan ha haft denna samlade information till att börja med, och än mindre skulle någon annan sätta sig ner och förneka över hela linjen.
Nej, Avsan måste vara skribenten. Att någon annan satt sig vid en undanskymd dator och sänt dessa texter, sedan han fått dem i kladd från Avsan? Tänkbart, men knappast mer. Och Avsan förbleve ju ändå upphovsmannen.
Avsans ande svävar över dessa mail, även om det kan vara svårt att veta vilket syftet har varit, mer än hot. Att ”stalka” på nätet, att djävlas i största allmänhet. Plus – och det är nog viktigt – att med arrogans visa sin makt, sin oåtkomlighet. One of the Indestructibles.
Ska Anti Avsan förbli indestructible, oförstörbar? Bollen, den massiva bollen, ligger hos dem jag pepprat med skrivelser i detta mörkt sega ärende:
Reinfeldt, Ask, RÅ, RPS från rikspolischefen ner till rikskrim och Leif GW Persson (ja, inte minst!), Avsans uppdragsgivare, riksdagen och Stockholms tingsrätt. Alla våra riksdagsledamöter, alla våra chefredaktörer.
Vem är intresserad av att fånga bollen?
Det finns ett amerikanskt uttryck som lyder:
The buck stops here, dvs ärendet går inte längre, det stannar här. Kanske hos presidenten.
Var stannar ärendet i Sverige?
Sven Anér
Jag önskar Palmeenhetens svar. Detta brev läggs ut på
www.svenanerpalmenytt.blogspot.com
Är Avsan en lämplig rådman?
23.3.2011.
Till Ledningen för Stockholms Tingsrätt
F k: Svea Hovrätt, för åtgärd i tillämpliga delar.
Ärendet Anti Avsan
Jag återkommer, med fortsatt djup oro och djupt engagemang, till ärendet Anti Avsan, rådman vid Stockholms Tingsrätt. Då jag tidigare approcherat Tingsrätten i detta ärende har Tingsrätten valt att inte fästa avseende vid mina informationer och yrkanden.
I dag är saken en helt annan. Rikspolisstyrelsens egen kriminologiske expert, Leif GW Persson, har i olika mediauttalanden konstaterat att Olof Palme mördades inom en ”konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”, och eftersom någon annan polisman ej förekommit vid riksåklagarens och rikskriminalpolisens handläggning av Palmeärendet än piket/baseball-polisen, sedermera rådmannen vid Stockholms Tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag Anti Avsan, måste rimligen Avsan, och endast Avsan finnas med i denna bild.
Jag har själv, sedan 1986, följt polisspåret i Palmeärendet, och när jag nu kan notera att även en representant för rikspolisstyrelsen följer detta spår, är givetvis situationen, inte minst för Stockholms Tingsrätt, allvarlig, prekär. Det var Stockholms Tingsrätt som 1989 fällde den i sammanhanget helt oskyldige Christer Pettersson för mordet på Olof Palme, och det är i dag Stockholms Tingsrätt som har anställt Olof Palmes faktiske mördare, Anti Avsan, som betrodd domare och rådman.
Kan jag säga detta?
Ja. Sedan jag i september 2007 genom hotfulla mail fått min uppmärksamhet riktad mot Anti Avsan, och sedan jag vid upprepade tillfällen anmodat bland andra Riksåklagaren att inleda förtalsprövning mot mig, har ingenting hänt. Jag blir inte åtalad, och då jag frågar RÅ om det var Anti Avsan som sköt Olof Palme får jag som enda svar att förundersökning i Palmeärendet pågår.
Ingen svensk myndighet har någonsin dementerat mina uppgifter, ingen svensk myndighet har någonsin förnekat att Anti Avsan mördade statsminister Olof Palme, en man som det varit hans uppgift att värna, inte mörda.
I detta Avsan-ärende, av granskningskommissionen 1999 benämnt ”Dekorimamannen”, ingår ett femtiotal handlingar (spaningsuppslag, vittnesförhör, rekonstruktioner mm), men samtliga dessa handlingar är av rikskriminalpolisen hemligstämplade, och mina återkommande försök att i domstol få sekretessen hävd har varit resultatlösa, vilket innebär att den absolut mest centrala informationen rörande Olof Palmes död undanhålls inte bara mig utan framför allt den svenska allmänheten.
I denna situation bör, menar jag mycket bestämt, Stockholms Tingsrätt agera. Skälen är många, bland andra detta:
Ärendet ”Dekorimamannen” kom officiellt inte upp till ytan förrän i november 1992, genom journalisten Olle Alséns information till rikskriminalpolisen, men om det förhåller sig så, som Leif GW Persson i dag vidhåller, att mordet på Olof Palme varit arrangerat på bl a hög polisiär nivå, så måste ärendet ”Dekorimamannen” ha varit känt för åtminstone delar av den svenska polisen redan då skottet föll vid Dekorima, redan innan skottet föll vid Dekorima.
Ärendet är därmed fört till en skrämmande hög nivå. Stockholms Tingsrätt har möjlighet att snabbt agera. Sedan jag på nytt framfört mina mycket allvarliga anklagelser mot Tingsrättens rådman Anti Avsan, kan Tingsrätten omedelbart begära fram de ca 50 handlingar som ingår i ärendet ”Dekorimamannen” och läsa de åtta samstämmiga förhören med ”Anneli” och ”Anki”, Palmemordets centrala huvudvittnen, och förhöret med Anti Avsan, heller aldrig publicerat.
Det måste rimligen ligga i Stockholms Tingsrätts absoluta intresse att vinna klarhet. Vid en genomgång av materialet kommer Tingsrätten att finna ett antal irreguljära förhållanden och fakta, bl a att Anti Avsan aldrig konfronterades, vare sig live eller via bildvisning, med Anneli eller Anki; visning, för Anki, av sex bilder företogs i april 1993, men ingen bild av Avsan var då inkluderad. Bilderna samt alla uppgifter kring den uteblivna konfrontationen ingår i det hemligstämplade materialet.
Granskningskommissionens referat av affären ”Dekorimamannen” är kortfattat och saken nedtonad. Sålunda säger den i sammanhanget förekommande mycket centrala, hittills anonyma walkie-talkie-rösten enligt kommissionen att Dekorimamannen, efter att han ertappats av framför allt Anki, ”att han skulle fortsätta ändå”. Enligt ett av förhören med Anneli, som lämnats ut av rikskriminalpolisen (trots hemligstämplingen!) uttrycker sig walkie-talkie-rösten mycket mera dramatiskt: ”Skit i det och gör vad du ska!” Det hänvisas alltså till ett uppdrag som måste utföras.
Ytterligare en nedtoning gör granskningskommissionen då det gäller den gym-besökare i Upplands-Väsby som för Olle Alsén identifierade Anti Avsan som en annan gym-besökare. Kommissionen säger närmast att Avsan aldrig blev identifiera som gymbesökare, något som är ren osanning.
Det grundläggande intrycket av granskningskommissionens version av ärendet ”Dekorimamannen” blir att kommissionen genomgående försöker släta över och vifta bort; kommissionen kan dock inte undgå att påpeka att ”en händelse som gett upphov till tipset ägt rum”.
Mitt allmänna intryck, efter att noga ha granskat detta ärende ”Dekorimamannen”, blir att såväl åklagare och polis som granskningskommissionen i själva verket hyser starka misstankar riktade mot Anti Avsan men avstår från att gå i närkamp; detta är uppenbarligen något som inte bör utredas. Det absoluta hemlighållandet av all information kring händelsen styrker mig i min uppfattning att ärendet är extra känsligt.
Det står självfallet Stockholms Tingsrätt fritt att vidta de rättsliga åtgärder gentemot mig som Tingsrätten kan finna lämpliga. Jag står för mina påståenden och är beredd att försvara dem inför domstol.
Sven Anér, utredande journalist och författare, utgivare av bloggen
www.svenanerpalmemordet,blogspot,com
Född 1921, fil kand, DHS, tidigare anställd vid Dagens Nyheter och Sveriges Radio-TV, därefter free lance TV-producent, journalist och författare.
Jag önskar Tingsrättens svar, med uppgift bl a om dnr och handläggare samt med en kommentar till detta synnerligen grannlaga ärende.
Svensson, Persson och Pettersson…
22.3.2011, När kriminalinspektören Thure Nässén efter idogt arbete den 14 december 1988 kan hämta Christer Pettersson i Rotebro talas omedelbart om, i bild och text, att denne A-lagare är Olof Palmes mördare.
Men när statskriminologen Leif GW Persson den 1 mars 2011 kallas upp till rikspolischefen och talar om att detta statsministermord skedde inom en ”konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner” blir det alldeles tyst i det stora polishuset och i alla media, och vi får inte veta vad Svensson och Persson kom överens om. Kom Svensson överens om att Persson hade fel och att det fortfarande var Pettersson?
Var det lugnast så?
Sven Anér
Palmemordet: Hemligt!
22.3.2011.
Miljömagasinet, jag erbjuder ett kort inlägg i Palmefrågan. 08-640 40 67.
Kollegial hälsning
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A. 752 39 Uppsala. 018-15 12 79, 0174-500 66.
Den svenske rikspolischefen Bengt Svensson och den ledande och statsanställde svenske kriminologen Leif GW Persson sammanträffade den 1 mars i år vid ett officiellt arrangerat möte på polishuset. Närvarande var också rikspolischefens stabschef, polismästaren Jarl Holmström. Det rörde sig sålunda ingalunda om prat över en kopp kaffe.
Ämnet för samtalet bör ha varit detta:
Sköts Olof Palme inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner?
Vad Svensson sa, eller vad Persson sa, vid detta tillfälle är sekretessbelagt. Någon minsta tjänsteanteckning finns inte från sammanträdet. Holmström säger till mig 21.3 att ”sekretessen enligt hans mening är helt korrekt”.
Alltså, Mijömagasinet: Den svenska polisledningen, tydligen inklusive Leif GW Persson, anser det vara helt korrekt att sekretessbelägga de mest centrala och avslöjande uppgifterna rörande ett olöst statsministermord. Med detta uttalande rämnar rättsstaten. Palmemordet måste nu högt upp på Sveriges politiska agenda.
Sven Anér
Finns Leif GW på protokoll?
21.3.2011. Till Justitieministern. För angelägen kännedom: Rikspolischefen, polismästare Jarl Holmström samt chefskriminologen Leif GW Persson.
Jag har sedan några veckor tillbaka hos rikspolischefen begärt ut någon form av protokoll, PM eller tjänsteanteckning rörande det formella sammanträde som den 1 mars i år arrangerades på rikspolischefen Bengt Svenssons tjänsterum med kriminologen Leif GW Persson som deltagare samt med polismästaren Jarl Holmström som inkallad bisittare.
Ämnet som avhandlades var uppenbarligen Leif GW Perssons någon dag tidigare gjorda uttalande med innebörd att ”Palmemordet begicks av en konspiration med poliser, militärer och säkerhetspersoner” (flera versioner har förekommit i media, men jag är beredd att acceptera den version som kan finnas hos RPS).
Holmström sade till mig vid en tidig telefonkontakt att vad som avhandlades vore hemligt, och Holmström ringde mig i dag och upprepade denna information, sedan jag skriftligen begärt ut den handling som visar vad som avhandlades vid sammanträdet. Holmström lät förutskicka att jag skulle få ett skriftligt meddelande i ärendet; detta meddelande skulle dock endast innehålla att någon skriftlig handling inte funnes upprättad.
Jag sade till Holmström att jag ansåg detta vara en märklig handläggning, men Holmström hävdade att sådana ärenden ska handläggas just på detta sätt, dvs under sekretess. ”Jag anser själv”, tillade Holmström, ”att detta var helt riktigt handlagt”.
Sverige har, Justitieministern, en i princip öppen administration, och sekretess får förekomma endast i undantagsfall. Jag anser inte att sekretess kan få förekomma i anslutning till mordet på Olof Palme, där händelserna vid Dekorima sedan länge och in i minsta detalj har redovisats bl a via den likaledes sedan länge avslutade förundersökningen rörande Christer Pettersson.
Om inte annat, Justitieministern, tar det mycket viktiga ämnet för det aktuella sammanträdet över. Leif GW infinner sig för att, tydligen, kommentera ovan citerade uttalande om ”poliser, militärer och säkerhetspersoner”. Den kommentaren, och rikspolischefens svar, har hela tiden motsetts med stort intresse av journalister och av den svenska allmänheten: drog Persson tillbaka sina påståenden, eller står de kvar oförändrade? Och vilken blev rikspolischefens kommentar: ”Jag tror dig inte” eller ”Detta måste vi genast undersöka”? Att rikspolischefen eller den assisterande Holmström skulle lagt ärendet utan åtgärd ad acta förefaller inte troligt.
Viktiga administrativa skeenden inom svensk byråkrati bevaras regelmässigt till eftervärlden. Detta sker genom att protokoll upprättas, genom att en promemoria skrivs respektive genom att en tjänsteanteckning upprättas. Då är ärendet rejält noterat, för eftervärlden.
Nu uppger i stället Jarl Holmström (som jag inte bett att få tala med utan med rikspolischefen!) att inte ett ord finns noterat någonstans rörande den mest dramatiska kommentaren till mordet på en statsminister någonsin: Olof Palme sköts i en konspiration!
Denna kommentar finns i dag icke i annan form än att Bengt Svensson, Jarl Holmström och Leif GW Persson förmodligen minns huvuddragen av det avhållna sammanträdet.
Justitieministern: jag begär nu formellt en handling av vilken framgår vad som avhandlades vid tremannasammanträdet. Om, som Holmström hävdar, inget papper existerar får givetvis t ex en tjänsteanteckning omedelbart skrivas och tillställas mig – naturligtvis kan en tjänsteanteckning göras i efterhand, ett par veckor efter själva händelsen.
Sänd mig omedelbart en dylik tjänsteanteckning! Jag är, Justitieministern, själv part i detta synnerligen viktiga mål, eftersom det var jag som redan 1987-88 först presenterade det polisspår (”Palmemordet: POLISSPÅRET, 1987-1988, Bokskogens Förlag) som den statlige chefskriminologen Leif GW Persson nu, 24 år senare, beslutat följa.
Jag anhåller att Justitieministern, via departementets polisenhet, omedelbart går in i ärendet, vilket fortlöpande är det viktigaste ärende en svensk justitieminister någonsin haft att administrera.
Jag önskar omedelbart besked rörande dnr och handläggare samt redovisning av de åtgärder statsrådet har vidtagit resp avser att vidta.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A. 752 39 Uppsala. 08-15 12 79.
Högmålsbrott?
21.3.2011. Leif GW Persson presenterade för snart en månad sedan sin uppseendeväckande – för att komma från det hållet – teori om Palmemordet: polisiär och militär och säkerhetsbaserad sammansvärjning!
Är inte detta högmålsbrott, det allvarligaste brott som kan tillfogas ett land, en stat? Jag tar fram lagboken igen och prövar några paragrafer i brottsbalkens 18:e kapitel, ”Om högmålsbrott”,
1 §: Den som med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes, om det ej är högförräderi, för uppror till fängelse i tio år eller på livstid eller, om faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.
Ja. jag känner igen domedagsformuleringarna, jag har citerat denna paragraf tidigare. Bloggbesökarna kan ju själva pröva hur denna paragraf kan vara tillämplig på fallet Dekorimamannen – precis eller näst intill? Det kan onekligen bli en bedömningsfråga, men ärendet är aldrig hänskjutet till minsta lilla tingsrätt. Det har heller inget annat ärende någonsin blivit; prejudikatraderna under paragrafen är tomma.
2 § gäller brott mot kungen och likställd, heller aldrig prövad. Vad det brottet skulle kunna tänkas heta säger inte lagen, kanske aningen märkligt.
3 § Den som med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller medborgares frihet samlar eller anför väpnat manskap eller håller det samlat eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning eller övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot laglig ordning till fängelse, lägst sex och högst i tio år.
Ja, läs igenom ett par gånger. Detta närmar sig en klockren beskrivning av ”Stockholms försvarsskytteförening” och kanske även av ”Föreningen mordet på Olof Palme 1986 – MOP 86”. Också här blir det en bedömningsfråga, att analyseras av sittande rätt, om någon sittande rätt skulle vara intresserad.
Allt beror förstås på uppsåtet. Om rätten skulle tro att det verkligen handlade om en ”försvarsskytteförening” vore ju allt gott och väl, men om rätten granskade deltagarnas namn och funne att flera av namnen kunnat kopplas till närheten av ett mord på en statsminister kanske rätten bleve tveksam. Första namnet en krigsmaterielexpert som påstår sig ha hittat mordkulorna från Sveavägen, andra namnet baseball/piketpolis, sista namnet vapenhandlande polis, skjut- och säkerhetsexpert samt Holmérs glasmästare – ja ja. Är föreningens stadgar godkända av någon försvarsmyndighet?
4 § Om någon bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara avsedd att utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet eller det ändamål för vilken den är bildad lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten, eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen, ammunition eller annan utrustning, upplåter lokal eller mark för dess verksamhet eller understödjer den med penningar eller å annat sätt, dömes för olovlig kårverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.
En bedömning, igen. Stockholms försvarsskytteförening stämmer på de flesta av lagens punkter in på ovanstående beskrivning, och i en rättegång finge förstås utredas vilket ”syftet” varit med föreningen: försvara Stockholm eller, ja, eller motsatsen? Jag har tidigare understrukit vilka otäcka känslor ordet ”kårverksamhet” rör upp; 30-talsminnen kring Munckska kåren mm.
Jag går tillbaka till några skrivelser som genererades år 2005, då jag försökte utreda förhållandena kring Stockholms försvarsskytteförening. Det visade sig då att föreningen 18.3.1987 blev medlem av svenska pistolskytteförbundet. Men, för att få bedriva ”praktiskt skytte (Combat)”, meddelar en utredande kriminalinspektör, ”krävs en godkänd utbildning och att föreningen är ansluten till SFPS”, dvs ”Sveriges förbund för praktiskt skytte”.
Och denna ”försvarsskytteförening” har i allra högsta grad bedrivit Combat-skytte, stridsskytte, uppenbarligen helt emot reglerna, men ingen instans har ingripit, allra minst försvarsmakten, som i andra hand finansiellt stöttade försvarsskytteföreningen via pistolskytteförbundet.
Helt ostörda har medlemmarna i föreningen fått ägna sig åt sin uppenbarligen olagliga ”Combat”-hobby, och därmed gett sig in på – olovlig kårverksamhet? Det finge bli en bedömningsfråga, men ingen har vågat sig på att bedöma, i denna mörka samhällszon.
Rimligen borde hela denna försvarsskytteförening prövas – tillsammans med en utredning i botten (så ofta jag skriver det, utredning i botten…) av de sällsynt otäcka initialerna och siffrorna: MOP86.
Denna förening (för?) mordet på Olof Palme, MOP86, har aldrig utretts, ens på ytan. Den spelar en framträdande roll i den likaledes sällsynt otäcka mailserie som utgjorde upptakten till min bok om Anti Avsan, och jag har på ett antal sätt försökt intressera myndigheter för saken, men förgäves; jag har egentligen inte fått något svar.
Jag vet inte vilka som är medlemmar, även om en lång namnlista i anslutning till mail nr 14 (i min numrering) ger många tänkbara namn. Dessa namn ingår i mailserien, men jag har inte tryckt av dem i min bok. Det efterföljande mailet, nr 15, avslutas så här:
Att Anér är intresserad av Estonia beror bara på att han vill skydda sina kommunistpolare.
Nej, nån konferens med föreningen MORDET PÅ OLOF PALME (MOP86) kan vi inte ha!
Det är ofta så här: jag skriver ut texter från långt tillbaka, men när jag ser dem på nytt, känner på dem på nytt, så stiger otäcka dunster upp, nästan otäckare än då jag första gången skrev dem.
Paragraferna 1, 3 och 4 i brottsbalkens 18 Kap. ”Om högmålsbrott” finns snyggt och prydligt intagna i lagboken. Inga tryckfel, svart på vitt. Det går bra för en hugad åklagare att slå upp (sidan 748 i min upplaga) och läsa den ganska finstilta texten. Det går också bra för en hugad polis att utreda MOP 86; han kommer att hitta många kolleger. Hur många kolleger kan jag inte säga, eftersom jag inte fått se någon matrikel utan bara ett utdrag i mail nr 14.
Medlem av Stockholms försvarsskytteförening: Anti Avsan
Medlem av MOP86: Anti Avsan (även ordförande?)
Baseballpolis vid Stockholmspolisens första vaktdistrikt, där Olof Palme sköts: Anti Avsan
Rådman vid Stockholms tingsrätt: Anti Avsan.
Moderat ledamot av Sveriges riksdag: Anti Avsan
Hörd en gång, upplysningsvis, aldrig konfronterad med Dekorimas huvudvittnen: Anti Avsan.
Sven Anér
Vad sa rikspolischefen till Leif GW?
20.3.2011. Till Riksåklagaren, BRÅDSKANDE!
Jag hänvisar inledningsvis till nedanstående skrivelse i dag till rikspolischefen.
Jag hänvisar inledningsvis till nedanstående skrivelse i dag till rikspolischefen.
20.3.2011. Till Rikspolischefen, BRÅDSKANDE! Fax: 08-401 90 90.
Redovisning av mötet rikspolischefen – Leif GW Persson.
Jag har tidigare begärt redovisning av vad som hände vid sammanträffandet mellan rikspolischefen och Leif GW Persson, men jag har inte fått något besked, trots att min förfrågan har inneburit förfrågan rörande allmän handling, vilken enligt lag ska besvaras ”genast”.
Detta sammanträffande är ödesmättat, möjligen ödesdigert. Har Persson vidhållit sina lämnade uppgifter om ”en konspiration av polis, militär och säkerhetspersoner” fordras ju till en början en omedelbar snabbutredning från rikspolischefens sida.
Har Persson tagit tillbaka sitt påstående måste detta redovisas och förklaras. Ingenting har dock framkommit som skulle peka på att Persson ändrat ståndpunkt i denna centrala fråga: var svenska statstjänstemän direkt kopplade till mordet på statsminister Olof Palme?
Jag önskar nu omedelbart svar. Jag avser att på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
snarast möjligt ge besked, varför jag ber om rikspolischefens assistans. Mina i dag sedan starten snart 20 000 bloggbesökare vill ha besked!
Jag finns, Bengt Svensson, i högsta grad anträffbar, via brev, via fax och via telefon. Jag önskar en omedelbar kontakt!
Engagerad och oroad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
Telefon och fax: 018-15 12 79.
RÅ: Är Christer Pettersson fortfarande er mördare!
20.3.2011. Jag fortsätter till RÅ:
Alltsedan hösten 1988 har RÅ, som förundersökningsledare i Palmeärendet, i praktiken aldrig med kraft drivit något annat spår än Christer Pettersson-spåret. Så sent som 1998 stod Pettersson i förgrunden i samband med RÅ:s strandade försök att hos HD utverka resning mot Christer Pettersson, och året efter, 1999, anser sig granskningskommissionen kunna hävda att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt stärkts”. Misstankarna har därefter fortsatt att klistras vid Christer Pettersson, numera avliden i en påstådd ”olycka”, där obduktionsprotokollet påstås vara sekretesskyddat.
Detta är, i grova drag, Palmeutredningen fram till i dag.
Utomordentligt illavarslande misstankar har sedan 1992 riktats mot dåvarande piket/baseball-polisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges Riksdag Anti Harald Avsan, men dessa misstankar, bland annat byggda på klara och aldrig ändrade (men sekretesskyddade!) uppgifter från huvudvittnena Anneli och Anki, har aldrig i grunden utretts, aldrig tagits på allvar. Sålunda har Avsan aldrig konfronterats med Anneli eller Anki, vilket är och förblir uppseendeväckande och utgör ett grovt tjänstefel av RÅ och rikskrim.
Mina upprepade frågor, ställda till vice RÅ Kerstin Skarp, om huruvida Anti Avsan, som jag skriver i min aldrig dementerade bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, mördade Olof Palme, har aldrig i sak besvarats av RÅ. Jag har endast fått veta att förundersökning pågår.
I denna situation går rikspolisstyrelsens chefskriminolog Leif GW Persson ut i TV och tryckt skrift och meddelar att Olof Palme föll offer för ”en konspiration med poliser, militärer och säkerhetspersoner”. (Något varierande formuleringar har getts.)
Persson kallas till rikspolischefen, men som framgår av mitt brev till Bengt Svensson har deras samtal sekretessbelagts. Det finns ingen uppgift om att RÅ vore intresserad av vad som sagts mellan fyra ögon; det enda som kunnat noteras är RÅ:s upplysning att Persson är välkommen för ett samtal.
Under tiden – nu under ganska många dagar – står hela denna nya vändning av affären okommenterad, oprecis. Självfallet har RÅ, som förundersökningsledare, ett tungt, fortlöpande ansvar för att detta mordärende handläggs korrekt och att viktig information lämnas i varje fall till rikspolisstyrelsen och dess rikskriminalpolis, om inte till den svenska allmänhet som sedan 25 år tillbaka förgäves har efterfrågat korrekt och komplett information.
Förundersökningsledande RÅ måste rimligen ta itu med denna nya utveckling. Om vittnesuppgifter om Palmemordet inkommer till den med RÅ samarbetande rikskriminalpolisen tas dessa tips omedelbart om hand av rikskrims Palmeenhet under ledning av krkom Stig Edqvist, men när Sveriges ledande kriminologiska expert, anställd av rikspolisen, inkommer med ett tips som ger en ny dramatisk lösning av Palmemordet, då gör RÅ ingenting utan nöjer sig med att notera att rikspolischefen lägger locket på.
Jag är i kontakt med ett par utländska tidningsredaktioner, som i dag undrar om de ska skratta eller gråta åt de svenska åklagarnas och den svenska polisens handläggning av fall som Palmemordet och Assangeaffären; jag får en känsla av att den svenska rättvisan inte står högt i kurs.
Kunde inte RÅ, i detta läge, åtminstone som en minimiåtgärd hjälpa till med att få fram ett besked i Leif GW Persson-affären!
Själv delar jag på nära nog varje punkt Perssons åsikter. De stämmer med vad jag skriver i ”Affären Anti Avsan”, med en ospecificerad falang inom rättsstaten som koncipierande grupp bakom mordet, med Hans Holmér som arrangör och med Anti Avsan och minst ett tjugotal av hans kolleger som verkställare.
Förr eller senare, RÅ, måste den svenska staten ta ställning: ska den falskeligen tillsatte syndabocken Christer Pettersson även postumt brännmärkas för ett mord han aldrig begick, eller ska t ex RÅ börja med att bita huvudet av skammen och följa det polisspår som jag lanserade för 24 år sedan och till vilket Leif GW Persson i dagarna har anslutit sig?
En filminspelning som nyligen avslutats – och om vars slutliga framtid jag ingenting säkert vet – presenterar Anti Avsan-affären i klarspråk och riktar strålkastarsken, spännande kulturartiklar skrivs, och ett omfattande avsnitt av min löpande blogg kommer eventuellt att utges i bokform, med arbetsnamnet ”De sammansvurna”.
Det är inte tyst om denne statsminister, som fegt sköts till döds på öppen gata. Det är inte alls tyst.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39. 018-15 12 79.
Jag önskar uppgift om diarienummer och handläggare inom RÅ-ämbetet av denna skrivelse, och jag önskar svar jämlikt FörvL 4 §.
”Hur var det här då?”
19.3.2011. Hemligheter lockar. Hemliga internationella pakter, hemlig spionverksamhet, hemliga försvarsöverenskommelser. Det svensk-engelska (eller svensk-amerikanska) Stay Behind uppfyller alla krav på spännande sekretess, aldrig riktigt avslöjad sekretess.
Svenska Dagbladets medarbetare Mikael Holmström har skrivit en bok i ämnet Stay Behind och dess grundare och mångårige ledare Alvar Lindencrona. Direktör för Thule/Skandia (här dyker Skandia upp igen!), superhemlig civil motståndsledare för ett möjligen hotat och härtaget Sverige.
Nästan enbart muntliga order, några få partitoppar informerade, hemligt kassavalv och hemlig svart låda som kunde tänkas innehålla en radiosändare. Lindencronas familj som fick utgöra skyddsmantel för stora initiativ, stora överväganden; en ung dotter som släpades med på resor till olika länder för att som språkstuderande tonåring camouflera pappans storpolitik – jo, här ligger sannerligen en intressant historia.
Blev då Stay Behind någonsin historia? Eller stannade allt vid planer för Sveriges överlevnad, planer som inte ens kom på pränt? Ja, det kan förstås sägas. Sverige hamnade aldrig i den tänkta situationen: ockuperat land med kvarvarande motståndsfickor, ledda av Stay Behind. Kritiker har kallat Stay Behind för ett antal svenska herrars eget lilla krigsspel vid kvällsgroggen, men planerna var nog allvarligare än så.
Svenska myndigheter har varit mycket ovilliga att analysera Stay Behind-gruppen med sidoverksamheter, varför kommentarer i huvudsak måste bli gissningar. Vad hade Stay Behind för maktmedel att tillgå? Ja, jag gissar:
Någon gång kring 1980 (exakt årtal är inte känt) grundades den sk ”Stockholms försvarsskytteförening” inom Svenska pistolskytteförbundet. Deltagarförteckning finns publicerad (bl a av mig i ”Affären Anti Avsan”) endast för år 1987. Har du boken tillgänglig, så slå upp sidan 151.
Denna försvarsskytteförening har alltid varit omgiven av närmast total sekretess. På min förfrågan har den beskrivits som ”en liten kamratklubb”, inget mer. Denna ”lilla kamratklubb”, med enbart poliser, militärer anslutna, fick emellertid årliga anslag från försvaret, vilket borde ha medfört frisläppande av de årliga deltagarförteckningarna. Jag försökte få ut dem men misslyckades.
Var denna försvarsskytteförening ett fall av kårverksamhet? Precis som Stay Behind var det? Och som den ”privata polisverksamhet” som bedrevs av ett flertal poliser enligt ett av Säpos 94 registerkort i Palmeärendet? Kårverksamhet? Högmålsbrott? Försvarligt i ett nationellt krisläge?
Finns koppling till mordet på ”Thule/Skandia”-sonen Olof Palme? Den mystiske ”Skandiamannen”, som jag nyss beskrivit, ska enligt vissa uppgifter ha funnits knuten till Stay Behind och i så fall kanske varit Alvar Lindencronas hemlige privatsekreterare i sammanhanget. Det är inte ovanligt att höga direktörer får hemlig hjälp av anställda som formellt har en normal befattning inom företaget.
Var det i oförklarade Stay Behind-ärenden som Skandiamannen diktade sin långa skröna från mordnatten? Jag märker att jag tvingas sätta många frågetecken.
Ligger hänsynstaganden till Stay Behind som ett tjockt täcke över den falska åklagar- och polisutredning som bedrivits alltsedan dödsskottet vid Dekorima? Har det funnits ett patriotiskt syfte som fått försvara oegentligheterna?
Jag har inte hunnit läsa Mikael Holmströms bok i ämnet, men den ger förstås några intressanta svar.
Jag har en personlig kontakt med detta undflyende ärende. År 1979 hyrde jag, av just försäkringsaktiebolaget Skandia, en liten redaktionslokal vid Smålandsgatan, nära Birgerjarlsgatan, med inre brandvägg mot Hallwylska palatset. Någon gång framåt vintern behövde Skandias fastighetsavdelning göra några omflyttningar och frågade mig om jag ville flytta till en något större lokal Stureplan 4. Visst, det gick bra. Det blev tre mycket små rum, helt tillräckliga för mina skrivarbehov.
En vinterkväll kom jag tillbaka från en enkel måltid på stan, för att arbeta vidare, men stoppades vid porten mot den inre gården (jag skrev så när borggården) av två civilklädda män, uppenbarligen säkerhetsfolk. Marschaller fladdrade.
”Hur var det här då?”
”Hur det var här? Jag bor här”
Jag fick legitimera mig och släpptes sedan motvilligt in och tog hissen fyra trappor upp.
Jag insåg sammanhanget. Lindencrona, som jag inte kände och aldrig träffade, firade sin 70-årsdag i 12-rumsvåningen tre trappor upp. Jag hörde svenskt högreståndssorl och fraset av taft. Den hemligaste av svenska bostäder och de hemligaste av gäster.
Koppling Lindencrona – Palme? De träffades då och då, det är allt jag vet. Möttes de i Lindencronas chefsrum i Skandiahuset?
Kunde Stay Behind stå i motsatsställning till Olof Palme och hans internationalism? Grodde ett förstucket Palmehat i Skandiahusets irrgångar.
”Fastigheten”, skriver Mikael Holmström, ”lämpade sig för dold verksamhet, den hade många irrgångar och underjordiska kulvertar till närliggande fastigheter och var svår att bevaka.”
Helt riktigt, kan jag konstatera, efter några dagars filmning nyss i dessa irrgångar och kulvertar, där jag kände gammal sekretess viska till mig från de solkigt vitrappade väggarna.
Skandiahuset görs i dag om från grunden. All inredning byts ut, det ryker gips om rivna mellanväggar, och snart står ett nytt komplex vid Sveavägen, skinande och blankt, medan allt tal om Thule och Skandia och Skandiamannen och om Alvar Lindencrona dämpas och försvinner. Liksom Alvars stolta Stay Behind, ett fantasifoster som, lyckligtvis, fick förbli just fantasi.
Olof Palme finns kvar, förevigad med minnesplatta någon meter från platsen för det mord som skakade Sverige. Förevigad?
Sven Anér
Svenska Dagbladets medarbetare Mikael Holmström har skrivit en bok i ämnet Stay Behind och dess grundare och mångårige ledare Alvar Lindencrona. Direktör för Thule/Skandia (här dyker Skandia upp igen!), superhemlig civil motståndsledare för ett möjligen hotat och härtaget Sverige.
Nästan enbart muntliga order, några få partitoppar informerade, hemligt kassavalv och hemlig svart låda som kunde tänkas innehålla en radiosändare. Lindencronas familj som fick utgöra skyddsmantel för stora initiativ, stora överväganden; en ung dotter som släpades med på resor till olika länder för att som språkstuderande tonåring camouflera pappans storpolitik – jo, här ligger sannerligen en intressant historia.
Blev då Stay Behind någonsin historia? Eller stannade allt vid planer för Sveriges överlevnad, planer som inte ens kom på pränt? Ja, det kan förstås sägas. Sverige hamnade aldrig i den tänkta situationen: ockuperat land med kvarvarande motståndsfickor, ledda av Stay Behind. Kritiker har kallat Stay Behind för ett antal svenska herrars eget lilla krigsspel vid kvällsgroggen, men planerna var nog allvarligare än så.
Svenska myndigheter har varit mycket ovilliga att analysera Stay Behind-gruppen med sidoverksamheter, varför kommentarer i huvudsak måste bli gissningar. Vad hade Stay Behind för maktmedel att tillgå? Ja, jag gissar:
Någon gång kring 1980 (exakt årtal är inte känt) grundades den sk ”Stockholms försvarsskytteförening” inom Svenska pistolskytteförbundet. Deltagarförteckning finns publicerad (bl a av mig i ”Affären Anti Avsan”) endast för år 1987. Har du boken tillgänglig, så slå upp sidan 151.
Denna försvarsskytteförening har alltid varit omgiven av närmast total sekretess. På min förfrågan har den beskrivits som ”en liten kamratklubb”, inget mer. Denna ”lilla kamratklubb”, med enbart poliser, militärer anslutna, fick emellertid årliga anslag från försvaret, vilket borde ha medfört frisläppande av de årliga deltagarförteckningarna. Jag försökte få ut dem men misslyckades.
Var denna försvarsskytteförening ett fall av kårverksamhet? Precis som Stay Behind var det? Och som den ”privata polisverksamhet” som bedrevs av ett flertal poliser enligt ett av Säpos 94 registerkort i Palmeärendet? Kårverksamhet? Högmålsbrott? Försvarligt i ett nationellt krisläge?
Finns koppling till mordet på ”Thule/Skandia”-sonen Olof Palme? Den mystiske ”Skandiamannen”, som jag nyss beskrivit, ska enligt vissa uppgifter ha funnits knuten till Stay Behind och i så fall kanske varit Alvar Lindencronas hemlige privatsekreterare i sammanhanget. Det är inte ovanligt att höga direktörer får hemlig hjälp av anställda som formellt har en normal befattning inom företaget.
Var det i oförklarade Stay Behind-ärenden som Skandiamannen diktade sin långa skröna från mordnatten? Jag märker att jag tvingas sätta många frågetecken.
Ligger hänsynstaganden till Stay Behind som ett tjockt täcke över den falska åklagar- och polisutredning som bedrivits alltsedan dödsskottet vid Dekorima? Har det funnits ett patriotiskt syfte som fått försvara oegentligheterna?
Jag har inte hunnit läsa Mikael Holmströms bok i ämnet, men den ger förstås några intressanta svar.
Jag har en personlig kontakt med detta undflyende ärende. År 1979 hyrde jag, av just försäkringsaktiebolaget Skandia, en liten redaktionslokal vid Smålandsgatan, nära Birgerjarlsgatan, med inre brandvägg mot Hallwylska palatset. Någon gång framåt vintern behövde Skandias fastighetsavdelning göra några omflyttningar och frågade mig om jag ville flytta till en något större lokal Stureplan 4. Visst, det gick bra. Det blev tre mycket små rum, helt tillräckliga för mina skrivarbehov.
En vinterkväll kom jag tillbaka från en enkel måltid på stan, för att arbeta vidare, men stoppades vid porten mot den inre gården (jag skrev så när borggården) av två civilklädda män, uppenbarligen säkerhetsfolk. Marschaller fladdrade.
”Hur var det här då?”
”Hur det var här? Jag bor här”
Jag fick legitimera mig och släpptes sedan motvilligt in och tog hissen fyra trappor upp.
Jag insåg sammanhanget. Lindencrona, som jag inte kände och aldrig träffade, firade sin 70-årsdag i 12-rumsvåningen tre trappor upp. Jag hörde svenskt högreståndssorl och fraset av taft. Den hemligaste av svenska bostäder och de hemligaste av gäster.
Koppling Lindencrona – Palme? De träffades då och då, det är allt jag vet. Möttes de i Lindencronas chefsrum i Skandiahuset?
Kunde Stay Behind stå i motsatsställning till Olof Palme och hans internationalism? Grodde ett förstucket Palmehat i Skandiahusets irrgångar.
”Fastigheten”, skriver Mikael Holmström, ”lämpade sig för dold verksamhet, den hade många irrgångar och underjordiska kulvertar till närliggande fastigheter och var svår att bevaka.”
Helt riktigt, kan jag konstatera, efter några dagars filmning nyss i dessa irrgångar och kulvertar, där jag kände gammal sekretess viska till mig från de solkigt vitrappade väggarna.
Skandiahuset görs i dag om från grunden. All inredning byts ut, det ryker gips om rivna mellanväggar, och snart står ett nytt komplex vid Sveavägen, skinande och blankt, medan allt tal om Thule och Skandia och Skandiamannen och om Alvar Lindencrona dämpas och försvinner. Liksom Alvars stolta Stay Behind, ett fantasifoster som, lyckligtvis, fick förbli just fantasi.
Olof Palme finns kvar, förevigad med minnesplatta någon meter från platsen för det mord som skakade Sverige. Förevigad?
Sven Anér
Skandia och Skandiamannen – okända för granskarna!
För oss som i åratal försökt utreda omständigheterna kring mordet på Olof Palme har färghandeln Dekorima i dödshörnan självfallet alltid varit intressant. Men också hela det stora hus, där Dekorima var inrymt, har inspirerat den journalistiska upptäckarlusten. Finns ett samband mellan mordets plats och mordets hus?
Det föreligger en omfattande, jag vill inte säga fullständig, polisiär utredning om detta Skandiahus, som vid sin tillkomst hette Thulehuset, efter det försäkringsbolag som från Thule bytt namn till Skandia.
Den bakomliggande tanken har varit att Olof Palme, vars far och farfar var knutna till Thule/Skandias ledning, lockats till just detta ”släkthus” under den iskalla sista februarinatten för att sedan falla offer för en dödande kula någon meter från Skandiahusets murar.
Utredande polis har sålunda studerat delar av frågan. Utförliga förhör har hållits med den s k Skandiamannen – som jag berättat om tidigare på bloggen - och med ett stort antal representanter för väktare och säkerhetspersonal med ansvar för denna mycket stora och i några avseenden tekniskt och personellt välbevakade stora fastighet.
Anledningen till intresset för Skandiahuset har framför allt just varit att säkerheten uppenbarligen, i varje fall inte under mordkvällen, varit perfekt. Väktarna, som är noggrant hörda, har i flera fall inte följt gällande instruktioner, några har egentligen utan tillstånd vikarierat för några av sina kolleger, och låsningen av dörrar utåt framför allt Luntmakargatan har inte varit heltäckande.
Ett cykelgarage har diskuterats; det har uppenbarligen medgett tämligen fri in- och utpassering till Skandiahuset, i varje fall för de tjänstemän som haft nycklar, och vilka dessa är verkar inte ha gått att utreda i botten. En utkörsport för garagerade personalbilar (?) tycks ha öppnats och stängts enligt tämligen lösliga principer – ett grundintryck har blivit att den som osedd önskade ta sig in i eller ut ur Skandiahuset hade god chans att lyckas.
Skandiamannen, den annonstecknare mm som jag tidigare berättat om, hade nyckel till cykelgaraget samt dessutom egen nyckel till sitt tjänsterum; han har över huvud taget inte gått att kontrollera.
Mot den här skissade bakgrunden har frågan uppstått huruvida Skandiahuset har kommit att ingå i själva mordplanerna: som replipunkt för mordförberedelserna och själva mordet, som gömställe. Kan gärningsmannen ha tagit sin tillflykt hit? Detta förefaller inte kunna stämma med vittnesutsagorna, men frågan har ställts.
Diskussionerna kring Skandiahuset efterlämnar dock ett stort tomrum, och polisens utredningar lämnar de flesta trådar fladdrande. Kopplingen mellan Olof Palme och hans ”familjehus” har knappast tagits upp till seriös granskning men bör enligt min mening inte helt lämnas obeaktad. Strax mer om detta.
Nu inträffar det märkliga att varken en av de första kommissionerna, juristkommissionen från 1987, eller den av mig ofta omnämnda – och kritiserade – granskningskommissionen från 1999, så vitt jag kunnat finna över huvud taget nämner något om detta Skandiakomplex.
Jag hittar över huvud taget inte namnen ”Skandia”, ”Skandiahuset” nämnda i de båda kommissionsrapporternas innehållsförteckningar (person- och sakregister saknas), och vid en tämligen noggrann slagning i rapporterna hittar jag heller inget som helst omnämnande? Märkligt. Historien om Skandiamannen, som i varje fall kvarstår som ett spännande inslag – om än i stor utsträckning fejkat – kring mordminuterna, lyser sålunda med sin totala frånvaro, trots att han ägnats ett stort antal vittnesförhör och spaningsuppslag i förundersökningen, och frågetecknen kring hela väkteriet, som är många, har helt nonchalerats av jurister och granskare. Varför?
Jag hittar inget annat skäl till denna nonchalans än undersökarnas önskan att hålla allt vad Skandia heter utanför bilden. Helt utanför bilden. Varför? Ja, helt enkelt därför att granskarna känt på sig – eller vetat? – att Skandiahuset finns med i mordets framtoning. Det var till Dekorima och Skandia paret Palme kom, det var vid Dekorima och Skandia som gärningsmannen sedan flera minuter stod och väntade.
Men detta vinternattsscenario hade förstås varit livsfarligt för varje lojal statlig utredare att spela upp, eftersom det skulle ha inneburit en konspiration på flera nivåer – hu nej, granskarna passar sig. De är – eller låtsas vara – inprogrammerade på en ensam oförvillad gärningsman utan tekniska finesser och med ett nyanskaffat vapen i hand, och i den bilden får Skandia definitivt inte plats,
Därför får allt försvinna, bland annat en planerad vapeninspektion (!) på Skandiamannens tjänsterum, i sista minuten avstyrd av Hans Holmér personligen.
Glöm Skandia, säger granskarna, mördaren har spanat in paret Palme vid biografen Grand och förföljt dem till en plats som råkade bli Dekorima; glöm cykelgarage och röda personalbilar som exakt då dödsskottet ljuder fräser ut på Luntmakargatan från ett av Skandias garage!
Menar jag att just Olof Palmes släktanknytning till försäkringsbolaget Thule/Skandia gav upphov till mordplatsen? Självfallet kan jag inte vara säker. Men ett sammanträffande mellan Palme och den faktiske gärningsmannen kan ha underlättats genom att det stämts möte just vid det en gång Palme-styrda Thule/Skandia. Offret kommer till mördaren. ”Come into my parlour, said the spider to the fly.”
Nå, det är en gissning. Det är en gissning som kan komma att ta fastare form sedan den statlige chefskriminologen Leif GW Perssons eget fantastiska scenario om en gärningsman ”inom en konspiration av polis, militär och säkerhetspersoner” börjat få säkrare fäste och sedan vi fått reda på vad denne Persson och hans rikspolischef kommit fram till vid deras superhemliga möte på tu man hand några trappor upp vid Polhemsgatan!
(När detta scenario var enbart mitt och Olle Minells kunde det avfärdas, men hur avfärda en statlig chefskriminolog?)
”Det kommer mer” hette ett TV-program för några år sedan. Den ena händelsen avlöste den andra, under flera sändningsdagar och i en ganska spännande kedja. Och ”det kommer mer” även i Skandiaaffären. För vem satt som spindeln i det svenska hemliga försvarsnätet den gången om inte Alvar Lindencrona, chef för Skandia och hemlig chef för det hemliga ”Stay Behind”, vårt sista svenska försvar om fan hade kommit lös? Sven Anér
Det föreligger en omfattande, jag vill inte säga fullständig, polisiär utredning om detta Skandiahus, som vid sin tillkomst hette Thulehuset, efter det försäkringsbolag som från Thule bytt namn till Skandia.
Den bakomliggande tanken har varit att Olof Palme, vars far och farfar var knutna till Thule/Skandias ledning, lockats till just detta ”släkthus” under den iskalla sista februarinatten för att sedan falla offer för en dödande kula någon meter från Skandiahusets murar.
Utredande polis har sålunda studerat delar av frågan. Utförliga förhör har hållits med den s k Skandiamannen – som jag berättat om tidigare på bloggen - och med ett stort antal representanter för väktare och säkerhetspersonal med ansvar för denna mycket stora och i några avseenden tekniskt och personellt välbevakade stora fastighet.
Anledningen till intresset för Skandiahuset har framför allt just varit att säkerheten uppenbarligen, i varje fall inte under mordkvällen, varit perfekt. Väktarna, som är noggrant hörda, har i flera fall inte följt gällande instruktioner, några har egentligen utan tillstånd vikarierat för några av sina kolleger, och låsningen av dörrar utåt framför allt Luntmakargatan har inte varit heltäckande.
Ett cykelgarage har diskuterats; det har uppenbarligen medgett tämligen fri in- och utpassering till Skandiahuset, i varje fall för de tjänstemän som haft nycklar, och vilka dessa är verkar inte ha gått att utreda i botten. En utkörsport för garagerade personalbilar (?) tycks ha öppnats och stängts enligt tämligen lösliga principer – ett grundintryck har blivit att den som osedd önskade ta sig in i eller ut ur Skandiahuset hade god chans att lyckas.
Skandiamannen, den annonstecknare mm som jag tidigare berättat om, hade nyckel till cykelgaraget samt dessutom egen nyckel till sitt tjänsterum; han har över huvud taget inte gått att kontrollera.
Mot den här skissade bakgrunden har frågan uppstått huruvida Skandiahuset har kommit att ingå i själva mordplanerna: som replipunkt för mordförberedelserna och själva mordet, som gömställe. Kan gärningsmannen ha tagit sin tillflykt hit? Detta förefaller inte kunna stämma med vittnesutsagorna, men frågan har ställts.
Diskussionerna kring Skandiahuset efterlämnar dock ett stort tomrum, och polisens utredningar lämnar de flesta trådar fladdrande. Kopplingen mellan Olof Palme och hans ”familjehus” har knappast tagits upp till seriös granskning men bör enligt min mening inte helt lämnas obeaktad. Strax mer om detta.
Nu inträffar det märkliga att varken en av de första kommissionerna, juristkommissionen från 1987, eller den av mig ofta omnämnda – och kritiserade – granskningskommissionen från 1999, så vitt jag kunnat finna över huvud taget nämner något om detta Skandiakomplex.
Jag hittar över huvud taget inte namnen ”Skandia”, ”Skandiahuset” nämnda i de båda kommissionsrapporternas innehållsförteckningar (person- och sakregister saknas), och vid en tämligen noggrann slagning i rapporterna hittar jag heller inget som helst omnämnande? Märkligt. Historien om Skandiamannen, som i varje fall kvarstår som ett spännande inslag – om än i stor utsträckning fejkat – kring mordminuterna, lyser sålunda med sin totala frånvaro, trots att han ägnats ett stort antal vittnesförhör och spaningsuppslag i förundersökningen, och frågetecknen kring hela väkteriet, som är många, har helt nonchalerats av jurister och granskare. Varför?
Jag hittar inget annat skäl till denna nonchalans än undersökarnas önskan att hålla allt vad Skandia heter utanför bilden. Helt utanför bilden. Varför? Ja, helt enkelt därför att granskarna känt på sig – eller vetat? – att Skandiahuset finns med i mordets framtoning. Det var till Dekorima och Skandia paret Palme kom, det var vid Dekorima och Skandia som gärningsmannen sedan flera minuter stod och väntade.
Men detta vinternattsscenario hade förstås varit livsfarligt för varje lojal statlig utredare att spela upp, eftersom det skulle ha inneburit en konspiration på flera nivåer – hu nej, granskarna passar sig. De är – eller låtsas vara – inprogrammerade på en ensam oförvillad gärningsman utan tekniska finesser och med ett nyanskaffat vapen i hand, och i den bilden får Skandia definitivt inte plats,
Därför får allt försvinna, bland annat en planerad vapeninspektion (!) på Skandiamannens tjänsterum, i sista minuten avstyrd av Hans Holmér personligen.
Glöm Skandia, säger granskarna, mördaren har spanat in paret Palme vid biografen Grand och förföljt dem till en plats som råkade bli Dekorima; glöm cykelgarage och röda personalbilar som exakt då dödsskottet ljuder fräser ut på Luntmakargatan från ett av Skandias garage!
Menar jag att just Olof Palmes släktanknytning till försäkringsbolaget Thule/Skandia gav upphov till mordplatsen? Självfallet kan jag inte vara säker. Men ett sammanträffande mellan Palme och den faktiske gärningsmannen kan ha underlättats genom att det stämts möte just vid det en gång Palme-styrda Thule/Skandia. Offret kommer till mördaren. ”Come into my parlour, said the spider to the fly.”
Nå, det är en gissning. Det är en gissning som kan komma att ta fastare form sedan den statlige chefskriminologen Leif GW Perssons eget fantastiska scenario om en gärningsman ”inom en konspiration av polis, militär och säkerhetspersoner” börjat få säkrare fäste och sedan vi fått reda på vad denne Persson och hans rikspolischef kommit fram till vid deras superhemliga möte på tu man hand några trappor upp vid Polhemsgatan!
(När detta scenario var enbart mitt och Olle Minells kunde det avfärdas, men hur avfärda en statlig chefskriminolog?)
”Det kommer mer” hette ett TV-program för några år sedan. Den ena händelsen avlöste den andra, under flera sändningsdagar och i en ganska spännande kedja. Och ”det kommer mer” även i Skandiaaffären. För vem satt som spindeln i det svenska hemliga försvarsnätet den gången om inte Alvar Lindencrona, chef för Skandia och hemlig chef för det hemliga ”Stay Behind”, vårt sista svenska försvar om fan hade kommit lös? Sven Anér
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)