Försvaret ljög, ljög, ljög…

2.3.2011. Jag ser denna kväll på TV4:s långa och skakande follow-up om dödsskjutningarna i Afghanistan. Allt är fel i förundersökningen, men den är nedlagd och ska inte göras om. Chefsåklagare Krister Peterson kan inte åtala, eftersom det inte har gått att utreda vilka vapen som använts vid dödsskjutningarna – varför har det varit så svårt? Kulor hänger oupplösligt samman med de gevärspipor de lämnat. Om över huvud taget några kulor har hittats – och det har det! – måste det gå att koppla kula till vapen och vapen till soldat. Varför går inte det? Och varför går det inte att göra om utredningen?

Sverige verkar i dag inte gå att lita på, och när den svenska allmänheten upptäcker att deras kritstreckrandiga myndighetspersoner aldrig går att lita på, ja då närmar vi oss ett byråkratiskt Ragnarök. Eller ett Ginnungagap, för att fortsätta fornnordiskheten.

Vi kan inte lita på myndigheter. Kort och koncist: så är det. När stabstjänstgörande polismästaren i rikspolischefens kansli Jarl Holmström ringer upp mig beträffande Leif GW Perssons gårdagsbesök hos rikspolischefen, kan han ingenting säga om vad som avhandlades, trots att det gäller en stor nationell fråga: får vi en helt ny Palmeutredning?

”Nej, det var inget märkvärdigt, jag kan ingenting säga, det var deras vanliga månadssamtal, så är det.” Fikonsnack. Det har utgått påbud att ingenting får sägas i Palmeärendet, men det vågar Holmström inte säga rent ut.

Fattar inte dessa herrar vad de ger sig in på när de aldrig ger den hela sanningen? Då ställs vi journalister inför valet att antingen tiga eller spekulera, och spekulerar vi blir vi i bästa fall (Leif GW) ”blinda hönor som kanske hittar ett korn” eller ”knäppgökar”, Leifs och Guillous enkla och oförskämda term som de tror sig döda yrkesjournalister med.

Det kommer inte att lyckas. Och det kommer heller inte att lyckas Rosenbad med vidhängande hierarki och byråkrati att tiga ihjäl en verbaliserad opposition. Och den lösnummerköpande allmänheten kommer inte att stillatigande svälja sådana rena lögner som Oisin Cantwell i dag tillsades att servera sina läsare.

En kvinna ringer och berättar att hon blivit godtagen som Ring P1!-inringare under torsdagen, 3.3. Jag ska lyssna, men jag är inte alls säker på att hon verkligen får komma in i programmet. Många ting händer i dag mycket snabbt, och vakande ögon följer medierna. Hon ska berätta om Palmemordet, och jag gav henne support.

Det är röster av detta slag, från den förkättrade ”vanliga allmänheten”, som är de sanna rösterna i dag, utan band, forcerande hönsens kritstreck, trotsande de kritstreckrandiga.

Jag märker adrenalinet. Har hela vår efterkrigsperiod utgjorts av en enda lång sammanhängande lögn? Jag börjar tro det. En del har jag ju själv upplevt. DC 3:an, Sveriges eget spionflyg. Catalinan. Hårsfjärden, Palmemordet, Palmeutredningen. Skotten i Afghanistan.

En kung som syndat på nåden och förmodligen aldrig haft en aning om att det är av falska kritstreckbärare han visats upp som en ädel monark för ett fridens och fredens och sanningens folk; det svenska. I själva verket var det vissa av dessa kritstreckbärare som lät skjuta den unge kungens främste rådgivare: Regeringsformen 5:1:

Statschefen hålles av statsministern underrättad om rikets angelägenheter. När så erfordras sammanträder regeringen i konselj under statschefens ordförandeskap.

Det gick ju inte så bra efter den 28 februari 1986. Inte med Olof Palme som statsminister. När Ingvar Carlsson tagit över gick det bättre, eftersom ingen berättade för kungen. Eftersom ingen berättade sanningen.

En sanningskommission måste få komma till detta lögnens Sverige. För att rensa ut den unkna luften. Om det går.

Lögn på lögn, inhöljda i vackra fraser, elegant inbundna granskningsrapporter, gärna höljda i den svenska flaggan och med kistan buren av klampande svenska officerare.

Sven Anér – som i DN:s Grumman-plan i dimman sökte efter DC 3:an – i god tro, förstås. Det fanns bara god tro den gången. Utom hos regeringen. Försvaret.