Miljömagasinet: ”Palmeutredningen – ett bedrägeri?”

Rubrikens fråga ställs den 4 mars i Miljömagasinets förstaledare, och saken är därmed placerad överst på miljöpartiets agenda. Miljömagasinet anses inte formellt företräda miljöpartiets hållning i stora frågor, men måste ändå betraktas som ledande organ för den svenska miljörörelsen – och därmed också för miljöpartiet?

Ja, det menar jag. De tyvärr tidigt tillbakaträdande Peter Eriksson och Maria Wetterstrand måste därför omedelbart ta fasta på Bo Alvbergers larmsignal: ett bedräger! Den larmsignalen blir de facto även miljöpartiets! Jag återger hela den ledande artikeln i Miljömagasinet:

Palmeutredningen – ett bedrägeri?

Sveriges statsminister Olof Palme sköts ihjäl på en livligt trafikerad plats i Stockholms centrum den sista februari 1986. Efter 25 år och en av historiens mest omfattande polisutredningar är mördaren fortfarande på fri fot. Mordet påminner mer om en avrättning, där man ju inte heller brukar bekymra sig om en gärningsman. Olof Palme avlägsnades snabbt och smidigt, och om hans politik har det därefter varit tyst.

Inrikespolitiskt var Palme en konsekvent företrädare för folkhemstanken, men det var inom utrikespolitiken han gjorde starkast avtryck genom att stå upp för internationell solidaritet och små länders rätt att välja sitt eget öde – en tredje väg mellan öst och väst. ”Palmelinjen” var en utveckling av den svenska/socialdemokratiska utrikespolitik som vuxit fram efter andra världskriget.

Alva Myrdal var som minister mycket aktiv i nedrustningsarbetet. 1983 kunde hon konstatera att ”allt detta har blivit svenska specialiteter för vilka vi kunnat utbilda framstående experter som faktiskt med sitt sanningssägande skrämmer de dryga, halvljugande stormaktsrepresentanterna”.

Olof Palme breddade och fördjupade konceptet, och lyckades engagera andra länders ledande politiker. I ett minnestal nyligen hyllades han av mångårige vännen och fredsforskaren Johan Galtung för att han åt sitt land skapade en ny stormaktstid på ett högre plan, en internationell roll med välfärdsstaten och neutraliteten som bas.

Därmed bröt han med den gamla och av högern omhuldade fientliga hållningen till Ryssland. När han reste på statsbesk till Sovjetunionen kom han inte med krav på eftergifter utan för att be om hjälp med att hejda rustningsvansinnet.

De som röjde honom ur vägen förvandlade denna nystart för Sverige till en parentes. Högervridningen inleddes och snart gick vi med i EU. Nu är vi oå väg in i NATO.

Ett kvarts sekel har förflutit, och det verkar som om en öppen debatt börjar bli möjlig. En av dem som anser att en konspiration kan ligga bakom är Polishögskolans professor Leif GW Persson.

25 års resultatlös spaning kan inte förklaras med inkompetens, schabbel eller klantighet som det är så populärt att göra. Alla fel och oegentligheter i hanteringen från första stund i polisens ledningscentral över Lisbeth Palmes regelvidriga vittneskonfrontation fram till dagens hemlighållande av vitala upplysningar – allt detta går inte att resonera bort. Det är rimligare att förutsätta att verksamheten sköts i enlighet med de höga uppdragsgivarnas önskemål. Då förstår man också myndigheternas benhårda vägran att undersöka den person ur de egna leden som på goda grunder utpekats som misstänkt.

Hur länge ska den svenska offentligheten hålla till godo med att det inte görs en korrekt utredning av Palmemordet? En bättre sinnebild för det politiska tillståndet i landet kan knappast tänkas. Sveriges staatsminister – den främste representanten för vår demokrati och vår självständighet – mördas på öppen gata och folket vänder honom ryggen och låter honom ligga!

Bo Alvberger

Jag läser igenom Alvberger ett par gånger till och anser mig kunna konstatera att så hårda ord i en ledande tidningsartikel sällan eller aldrig har hörts inom mainstream media. Nåja, Miljömagasinet ligger inte precis mittströms, kanske, men tidningen har gott rykte för en genomtänkt milj- och allmän samhällspolitik. Låt de här orden eka från riksdagens talarstol!

Sven Anér