Elsie och Moa

6.3.2011. Det är kvinnodagen i övermorgon, och vi har sett ett fint porträtt på TV av och med Elsie Johansson, Moas förnämliga efterföljare. Två starka kvinnor, den som finns och den som vi minns.

Moa var en gång hemma i mitt föräldrahem i Göteborg. Hon skulle framträda för en kvinnoklubb där min mor hade en funktion, och nu skulle det bjudas på middag. Min far spelade upp hela sitt register av kvinnovänlig grandseigneur, men han gick väl inte helt hem hos Moa Martinson, som sett herrar förr och tämjt dem.

Jag ser i dag många likheter mellan Moa och Elsie. De liknar varandra, i ansikte och kroppsspråk, och de har en distans och en oförstörbarhet som kanske bara sådana kvinnor har som har levt ute i den yttersta fattigdomen, den fattigdom som aldrig släppt vare sig Moa eller Elsie: de hade och har den kvar, nära under huden.

Den yttersta, svenska fattigdomen. Det jag skildrar på min blogg är den ynkligaste svenska fattigdomen. Fattigdomen på stil, ära, heder. Fattigdomen på kärlek, stolthet – fattigdomen på allt som verkligen betyder något. Hos de herrar jag kallar för de kritstreckrandiga ersatt med rävens list och vargens yl. Efter makt och pengar och efter världens höga ämbeten i penningens och maktens hierarki. De finns där alla: politikerna, direktörerna, juristerna. Alla medlöparna.

Palmeärendet har alla dessa usla ingredienser, i en värld som rämnar. I en värld av kejsarens nya kläder, där folket förmodas stå vid gatans sträckstenskant och hurra för de stora som paraderar förbi, nakna, klädda endast i sina lögner och i sitt tomma skryt.

Hur ska vår framtida historia skrivas? Hur ska 80-talets. 90-talets. 00-talets, 10-talets rävar och vargar få tona fram? Ska ni få era porträtt uppmålade för Gripsholms prestigefyllda tavelsamling, alla ni som suttit tongivande under dessa år, politiker, ämbetsmän, jurister, direktörer? Alla chefredaktörer? Alla medlöpare?

Hur ska det gå till när Sverige en gång ska baxas upp ur den gyttjegrop där det nu har hamnat: solkat, över styr?

Kanske blir den här bloggens text en bok så småningom, det finns planer åt det hållet. En bok om den ynkligaste svenska fattigdomen. Lögnens fattigdom. Kylans fattigdom. Fattigdomen utan hjärta.

Sven Anér


Till Internationella kvinnodagen den 8 mars

Bland de många latinamerikanska flyktingar som kom till Sverige 1973-74 från Chile var Carmen Soler, paraguayansk poet. Hennes dikt, Penas encimadas, Dubbla bördor, blev översatt till svenska av Lena Anér Melin, tonsattes av Jan Hammarlund och sjöngs ofta de där åren.

DUBBLA BÖRDOR

Det vill jag säga med en gång till den som vill det besinna

att det är dubbla bördor att vara fattig – och kvinna

Hon tjänar knappast till maten och när hon dör ska hon minnas

att oket hon bar var dubbelt, den fattiges och en kvinnas

Både mor och far ska hon vara. Hon lever helt värnlös och finner

att de inte ens har rätt att klaga som är fattiga – och kvinnor

Rättigheterna är för den rika, den fattiga ser dem försvinna

Hon har bara skyldigheter som fattig – och dessutom kvinna

Sen hålls det så många tal om hennes hjältemod av igår

På papperet hon respekteras men bara på papper det står

Och jag upprepar ännu en gång för den som vill det besinna:

det är dubbla bördor att vara fattig – och dessutom kvinna

Carmen Soler dog i cancer i Argentina 1986, efter många flyktingår i Sverige.

Hennes text här ovan blir i dag en nära nog exakt parallell till budskapet från Moa Martinsons Bara en mor. och från Elsie Johanssons Nancy-serie.

Jag återger också det mollklingande spanska originalet:

Penas encimadas

Av Carmen Soler Canale, Paraguay

Voy a decirlo de entrada para el que quiera entender. Son penas muy encimadas el ser pobre y ser mujer.

Trabaja toda la vida apenas para comer. Tiene las penas del pobre y más las de ser mujer.

Está tan desamparada y es madre y padre a la vez. Derechos, ni el de la queja, por ser pobre y ser mujer.

La rica tiene derechos, la pobre tiene deber. Ya es mucho sufrir por pobre y encima por ser mujer.

Se hacen muchos discursos sobre su heroismo de ayer. En el papel la respetan, pero solo en el papel.

Y yo repito de nuevo para el que quiera entender. Son penas muy encimadas el ser pobre y ser mujer.

Till Internationella kvinnodagen den 8 mars 2011.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Läs sidan "Om kommentarer"