Palmemord. Leif GW

16.3.2011. Det har varit några underliga dagar. Leif GW Perssons säkra uttalande om en konspiration i Palmefallet – ja, jag börjar där. Ordet konspiration och konspirationsteori har ingått i mina Palmemotståndares speciella vokabulär: konspiration, påhittat polisspår, privatspanare, knäppgök. Clouzot, blev jag en gång liknad vid.

Under denna ideligen återkommande störtskur av Palmevärldens speciella okvädinsord har jag och mina få kolleger varit tvungna att arbeta, och okvädinsorden har lagt ett betongskal runt de fakta som visar att vi talat sanningar, hållit oss till sanningar. Men sanningarna har inte fått tränga igenom betongskalet (”det är Christer Pettersson” osv), inte förrän i dag, de senaste dagarna.

Jag borde sända en djup tacksamhetens tanke till Leif GW Persson, som med sin ”konspiration av polis, militär och säkerhetsfolk” äntligen riktade ett grundskott mot 25 års förljugenhet.

Men min tacksamhets tanke blir inte särskilt djup. För när kom Leif GW till insikt? Just nu? I februari-mars 2011? Knappast troligt. Han måste ha haft ett kunnande, en kunskap långt tidigare, den skärpte kriminologen med tillgång till alla de 15 000 handlingarna i detta svarta ämne!

Men genom åren, de många åren, då Leif GW suttit som orakel hos mainstream media, har han ägnat sig åt våldsam ironisk kritik av oss förkättrade privatspanare, från sin kateder och position av ledande statsfinansierad chefskriminolog, och Sven Anér har utgjort kvintessensen av allt galet och virrigt och vimsigt och fel. Så glöm Sven Anér, eller rättare sagt låt honom dingla i utkanten, som Palmeutredningens specielle sprattelgubbe. Leif GW har aldrig betraktat mig som en det minsta trovärdig person, och jag känner i dag, när strömmen har vänt, en växande harm mot denne Leif GW, för hans kvartssekellånga hån, inte bara mot mig utan mot mig som representant för alla tosingar som dillat om att det inte var Christer Pettersson, som aldrig hållit i ett skjutvapen, som med millimeterprecision riktade sitt skjutvapen mot sin statsminister.

Den speciella utredning som nu måste följa måste också analysera Leif GW Perssons mycket skärpta men bångstyriga ingenium. Går det att år efter år, från 1986, lägga skulden fortlöpande tung på Leif GW:s axlar? Jag menar nog det.

En av mig ofta relaterad incident handlar om den telefonsignal jag fick från Leif GW på 90-talet:

”Det blev så fel det här med Holmér i Borlänge. Han var aldrig i Borlänge…”

Och min kontrollringning efter någon kvart till Leif GW:

”Du ringde mig om Borlänge?”

”Jag har fan aldrig ringt dig om Borlänge!”

Jag känner adrenalin sippra. Envist, aldrig avbrutet trakasseri får så småningom konsekvenser för den trakasserade. Jag har god förmåga att ruska av mig oförrätter, men Leif GW:s 25-årsmobbning tycks ha kletat sig fast. Jag får försöka bli av med den, som mannen i TV med det cigarrettpaket som han vill kasta i papperskorgen men som klibbar vid hans hand – så där, nu har Leif GW klibbat loss, och jag kan kanske se honom som han framtonar från och med i dag. Som avslöjaren av ”en konspiration av polis, militär och säkerhetspersoner”. Ett gnistrande konstaterande.