”Det är mycket i dag”

16.3.2011. En Dalle-replik från Lorry.

Jag har ägnat några dagar åt en filminspelning i Stockholmstrakten. En ny sensation, men med déjà vu-inslag från min tid som TV-producent 1964-71.  Väntan, mycket av väntan, men ett fint jobb av ett ganska stort team utan särskiljande rangordning, skådis som B-foto. Jag satt i en färdtjänstbuss – för atmosfärens skull – och talade utan manus till bilder av Södra länkens tunnlar – ja, det kanske blir en film så småningom, sedan materialet passerat klippbordet.

Över de tre dagarnas filminspelning svävade det mörka molnet från Japan. Och även här kom en déjà vu-effekt. Jag var (det blir lite egotripp igen, jag kan inte hjälpa det) under åren 1975 och framåt en av Sveriges flitigaste kärnkraftsmotståndare och for land och rike runt. ”Rädda Uppsala”, med den gamla kvinnan som stickade sin tröja under hotande borrteknik, marscher i Dalslandsskogarna och nere kring Lund, rådslag i Folkkampanjen mot kärnkrafts anspråkslösa sammanträdeslokal på Kungsholmen i Stockholm, där utrymmet var trångt men engagemanget flödade. Tal från lastbilsflak på Sergels torg och Kongens Nytorv.

En lust att leva, mitt i oron. Vi förlorade i folkomröstningen, men veckan efter förlusten arbetade jag med en ny bok, ”Kampen går vidare”. Kärnkraftsmotståndet har levt vidare genom åren, på en tystare nivå, men blommar nu åter upp.

Fokus riktas mot sättet att långtidsförvara det högradioaktiva reaktoravfallet. I trettio år har den föreslagna metoden varit densamma: förvaring i kopparkapslar ingjutna i bentonit. Metoden har ständigt kritiserats, men den har aldrig förändrats av förslagsställarna, trots att tusenåriga kopparvaser visat spår av allvarlig nedbrytning. Kärnkraftens koppar ska hålla i hundratusentals år…

Det är just i dag som de kritstreckrandiga herrarna lämnar in sin begäran om auktorisation av denna vacklande metod. För någon vecka sedan, före Sendai, hade den svenska regeringen kanske sagt ja och amen till denna riskfyllda förvaring, men i dag tycks regeringen börja vackla. Och kanske även centerns Maud Olofsson. Jag var centerns följeslagare i vått och torrt den gången på 1970, 80-talen och fanns rent av långt ner på icke valbar plats på en riksdagslista. Och jag har suttit med Thorbjörn Fälldin i köket i Ramvik och ältat Thorbjörns ”svek” i kärnkraftfrågan. Det ”sveket” får bli Thorbjörns egen sak, svårt för någon annan att sätta sig in i hans situation, då han med TV-svetten lackande och i underläge mot Olof Palme tvangs lämna kärnkraftsscenen.

Vad Japan-skalvet kommer att innebära är i dag ingen som vet. När vanligt dricksvatten ransoneras tillsammans med bensin i världens mest genomteknokratiserade land, ja då har vi och världen nått en punkt där inga jämförelser går att genomföra, inga kloka gissningar.

Kvinnorna i Japan, som vi ser dem i dag, ser så fattiga, böjda ut. Jag känner depressionen i deras ansikten, och jag jämför dem med de unga glada, effektiva industriarbeterskor som Jan Andersson och jag 1972 filmade på klockfabriken Seiko i Honshus inland: tick tick tick och dessa vänligt fnittrande leenden som Jan och jag aldrig riktigt kunde tolka.

Jag var aldrig en kärnkraftstekniker, men jag koncentrerade mig på den kärnkraftens farlighet som jag som lekman kunde fatta. En tysk forskare, som jag träffade i Stockholm, talade för mig om ”Fehlerfreundlichkeit”, om industriers ”felvänlighet”. Han menade att det är livsfarligt om redan minsta fel i en industrianläggning kan trigga stora katastrofer, och han menade att kärnkraften sannerligen inte hade denna ”felvänlighet”. Däremot en ”felfarlighet”, den som vi ser i Japan i dag. Om min ordbehandlare i dag faller i golvet kommer den inte att explodera, eftersom den är just ”felvänlig”.

Men jorden, vår jord,  är sannerligen inte felvänlig. Den djävlas med oss, dödar oss som mygg, och hela infrastrukturer visas upp sådana som de egentligen är: korthus som faller för en ond natur. En framtidsteori säger att mänskligheten kanske inte kommer att gå under, men att vi efter kaos kommer att återvända till en pånyttfödd värld, utan Turning Towers och utan megabyte. Men då är vi inte med.

Sven Anér