De vet allt: Carlsson, Bildt, Persson, Reinfeldt…

17.3.2011. Till moderata samlingspartiets ordförande, statsminister Fredrik Reinfeldt.

Brev från Sven Anér,  i Palmeärendet professionellt aktiv journalist, författare och bloggare. Jag önskar omedelbart besked avseende dnr och handläggare; diarienumret skall vara specificerat och inte klumpmarkerat ”Brev från allmänheten”.

”Sekretess råder…” Sekretess för vem? För landets högste? För dem som symboliserar staten? Sekretess för staten själv? Naturligtvis kan inte staten själv, själva staten, gå omkring med hemligheter för sig själv. Det blir en nonsenssituation. Regeringschefen måste i varje sekund kunna begära fram alla de uppgifter som gäller statens styrande, statens säkerhet, statens grundvalar. Säkerhetstjänsten själv, Säpo, måste alltid vara skyldig att ge den kompletta informationen.

När dessa självklarheter är utsagda blir Palmemordet, Palmemordets perspektiv, patetiskt skrämmande, eftersom dess hemligheter alltid kunnat öppnas, kan öppnas i dag av den som bestämmer, med ingen annan över sig, alltså av sittande statsminister. Har detta skett? Sker detta i dag?

Jag får gå ut till ett konkret exempel, nämligen avsnittet Dekorimamannen, som det, vagt och halvsant, presenteras i granskningskommissionens rapport från 1999. Med början från november 1992 har sittande statsminister haft möjlighet att få hela den löpande Dekorimautredningen levererad till sitt tjänsterum och alltså haft möjlighet att utan föregående strykningar och utan tillrättaläggande tyckanden granska den senaste informationen rörande mordet på en av hans företrädare. I fallet Dekorimamannen gäller detta, från senhösten 1992, Bildt, Carlsson, Persson, Reinfeldt.

Dessa fyra hade, under sina respektive regeringstider, kunnat läsa in sig på det stora mordet, hitta sanningar, gå ut med sanningar. Hade de det? Har sanningen hela tiden stått att läsa i pågående åklagarledda polisutredningar? Av den som fått tillgång till materialet? Ja, det menar jag.

Statsministrarna hade då kunnat läsa de sammanlagt åtta förhören med de unga kvinnorna Anneli och Anki, förhören med Anti Avsan och dennes hustru, förhören med misstänkta och vittnen från gymet i Upplands-Väsby, andra förhör som vi aldrig har fått specificerade. Står då allt i papperen? Kanske inte i varje detalj, men så mycket att en person med skärpt blick kan urskilja vad som är dolt; i dessa fall kan kompletterande information givetvis omedelbart begäras in.

Ett exempel igen. Av handlingarna på det tänkta statsministerbordet skulle nu framgå att Anti Avsan aldrig är konfronterad med Anneli och Anki. Statsministern med den förmodat skarpa blicken skulle då omedelbart ställa frågan: Varför ingen konfrontation? Och vad han än får för svar på denna fråga från den så kallade förundersökningsledningen måste han se och inse att mordets hela lösning finns latent i den ställda frågan. Som måste leda till räfst och rättarting bland utredande åklagare och polis samt omedelbar konfrontation av Anti Avsan med Anneli och Anki, allt enligt en av de inledande lektionerna på polishögskolan. Redan det allra första och enklaste lackmusprovet skulle alltså föra frågan ett långt stycke vidare, kanske i mål.

Ytterligare ett exempel. Dekorimamannen har burit och använt en walkie-talkie, som uppenbart ingått i ett nät av andra walkie-talkies. Är detta nät undersökt av skärpta spanare och tekniker? Det vet vi vanliga människor inte, eftersom nästan allt kring dessa walkie-talkies är hemligstämplat för oss – men inte för statsministern.

Min snabba genomgång visar alltså att ansvaret för den milt sagt bristfälliga utredningen av mordet på Olof Palme vilar blytungt på Sveriges statsministrar sedan den 28 februari 1986. Jag kan inte se hur de ska kunna skylla ifrån sig. De exempel jag ger, och möjligheterna att hantera dem, är så enkla och konkreta att varje person med vanligt folkvett borde kunna hänga med i svängarna. I dagarna startar en TV-serie, där 5:klassare ställs mot vuxna: vem vet svaren på ett antal jordnära frågor? Skulle alerta 5:or missa de här svaren:

”Bör misstänkt person konfronteras med (få möta) huvudvittnena vid en brottsplats?” 5:orna: ”Ja.”

”Bör misstänkt walkie-talkie-aktivitet (den tidens mobiler, fast mera som små telefonväxlar) utredas i botten?” 5:orna: ”Ja.”

”Bör vi 5:or få veta vem som sköt Olof Palme om myndigheterna vet vem som sköt Olof Palme?” 5:orna: ”Ja!”

Det räcker med vanligt folkvett, det fina vanliga folkvett som ungdomar i 5:an besitter. Det är bara de vuxna som tillsätter utredningar på falska underlag för att slippa svara på självklarheter. Direkt fråga till Fredrik Reinfeldt, som i glasklar arrogans hittills har vägrat svara mig på öppna brev i tryckt bok: Tänker du begära in ovannämnda handlingar?

Jag önskar omedelbart svar!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.