27.3.2011. Jag har framför mig på skrivbordet ett antal maskinskrivna (gammal skrivmaskin) sidor, som journalisten Olle Alsén, Avsan-spårets upptäckare, skrev ut den 11 december 1992 och den 14 december 1992 lämnade över till rikskrims Palmeutredare. Dokumenten är diarieförda under beteckningen Ai. 1087-92 och är offentligt tillgängliga.
Detta material har egentligen aldrig blivit systematiskt genomgånget av utomstående granskare; huruvida rikskrim systematiskt gått igenom det är svårt att veta.
Dessa dokument ger anledning till reflexioner. Nämligen: det var den 24 november 1992 som rikskrim från Alsén fick in ett handskrivet meddelande där hela Avsan-affären för första gången öppnades. Namnet Avsan var då inte känt. De öppnande raderna lyder:
Han var civilklädd och talade i en walkie-talkie. Han meddelade att han var igenkänd, men fick order att fortsätta projektet. Väninnan /Anki/ noterade att han var beväpnad. /Anneli/ och väninnan /Anki/ gick mot Sergels Torg och strax efter hörde de ett skott. De sprang så till T-banan och fick höra morgonen därpå att Palme var skjuten.
Här börjar det alltså. Polisen innehar, i och med dessa rader, en ovanligt fyllig och konkret redogörelse för händelserna praktiskt taget ända fram till ett fullbordat mord, men det finns inga kända handlingar som visar att Palmeutredarna rivit i gång någon specialspaning, och det förefaller som heller just ingenting gjorts den 11 och 14 december 1992, då en serie av rapporter om samtal med Anneli, också gjorda av Olle Alsén, inkommer till rikskrim och, som nämnt, får diariebeteckningen 1087-92; mycket dramatiska texter.
Men polisen ligger av allt att döma lågt, mycket lågt. När jag skriver ”av allt att döma” och liknande reservationer sammanhänger detta förstås med att fortfarande djup sekretess råder kring dessa inledande Avsan-dokument, enligt samstämmiga beslut av rikskrim, kammarrätten i Stockholm och Regeringsrätten, i dag omdöpt till Högsta förvaltningsdomstolen.
Det uppstår en mycket märklig kontrast mellan total sekretess rörande polisens egna åtgärder å ena sidan och total öppenhet rörande tipslämnaren Olle Alséns ordagranna utskrifter av samtal med Anneli. Tydligen anser sig rikskrim inte kunna hemligstämpla utifrån till polisen inkommande skrivelser.
Jag återger nu delar av vad Alsén skriver, uppenbarligen efter en bandning, antingen direktbandning eller i samband med telefonsamtal; jag vet inte vilket. De delar jag återger kommer här oavkortade:
(Inledande prat för att lugna henne.)
Anneli: Men du måste förstå mej. Om jag har berättat nånting så har jag berättat det i förtroende. För det andra – det som jag har berättat har inte jag fått tillstånd av – hon som kanske vet lite mera än vad jag vet /=Anki/, och hon kommer att slå ihjäl mej om hon får veta om det här.
Alsén: Men hon behöver väl inte få veta ngt om det. Och jag har inget intresse av att få veta vem hon är, utan det är bara själva grundhistorien…
Anneli: Finns det nånstans i vittnesförhören att det var en raggarbil som körde förbi där?
Alsén: Nej.
Anneli: Nä, för det var precis, i så fall, om det är intressant… Ja, på andra sidan, dom åkte inte mot stan utan åt andra hållet.
Alsén: Men varför var dom intessanta?
Anneli: För dom måste ha sett händelsen.
Alsén: Var det en väldigt skräpig…
Anneli: Nej, en fin, om den var vit eller blå kommer jag inte ihåg.
Alsén: Jaså, en sån där stor vräkig sak… Du vet inte vad det var för märke?
Anneli: Nej, jag kan ju ingenting om bilar. Det kan hända min kompis /Anki/ skulle komma ihåg det, för hon har varit mycket med raggare, så hon vet mycket om bilar.
Alsén: Men det var väl intressantare vad ni såg än vad raggarbilen såg, för dom får man ju ändå inte tag i…
Anneli: Men förstår du inte, kommer det här ut kommer vi att bli dödade…
Alsén: Om du t ex skulle berätta för polisen eller så är det svårare för då kan… man…
Anneli: Jag skulle aldrig gå till polisen, då bättre för en journalist för att – jag litar inte på poliserna om den här saken.
Alsén: Du litar inte på poliserna?
Anneli: Nej, för jag tycker det är lustigt att inte dom har fått tag på honom.
Alsén: På mördaren?
Anneli: Ja.
Alsén: Du tror att den där mannen ni såg var mördaren då,, eller det kan ha varit någon annan i nån grupp…
(Jag frågar om en del detaljer, walkie-talkie etc)
Anneli: Hm, han /den ursprunglige tipslämnaren från Finlandsbåten/ har verkligen berättat ingående om det här. Nu säger jag inte varken bu eller bä, förstår du?
Saamtalet fortsätter:
Anneli: Om jag nu skulle ha någon uppgift så är det ingen garanti att det är så. Vi var ju inte på platsen när det hände… stunden efter…
Alsén: Jag har ju läst alla vittnesmålen och jag försöker hitta nån plats för två kvinnor som går förbi, om det var på samma sida gatan, men jag kan inte hitta
Anneli: Alltså men det står nånstans i vittnesmålen om det?
Alsén: Nä. (Jag berättar om Morelius, visste då inte att han tydligen (Kanger) har talat om att två eller tre flickor gick förbi kort före Palme.)
Anneli: Alltså, vad jag minns så var den ju väldigt tom den där gatan
Alsén: Han såg en man som stod där?--- Du tycker att alla dom andra spåren är bullshit, det var inte dåligt.
Anneli: Nej, men jag kan ju inte säga något så där va… Det enda är ju, jag går nu efter vad jag har upplevt, jag tror det här är något mera internt (syftar på maffian, har hon senare sagt), det har inte med det andra att göra. Sen vet inte jag vem hans uppdragsgivare är.
Alsén: Men du tror helt enkelt att det var han som ni såg fär?
Anneli: Ja. Vad min kompis /Anki/ har berättat så är han skum ändå, det är en massa andra saker som han har gjort, som han har berättat om. Och han går ju helt fri på gatan, fast inte i samma by…
Så långt Olle Alséns utskrift från den 11 december 1992. En mycket spontan text, som borde ha innehållit mycket av värde för Palmeutresarna, av värde för uppföljning vid förhören med Anneli. Men uppenbarligen händer ingenting över jul och nyår; Anneli hörs först en bra bit in i januari 1993, och Anki lyckas polisen inte lokalisera förrän ytterligare någon månad senare, vilket kan te sig underligt.
Det går inte att frigöra sig från intrycket att hela denna affär ”Dekorimamannen” inte har välkomnats av utredande poliser, som vid denna tid arbetade för fullt med Christer Pettersson och skulle så göra i ytterligare sex år. Dekorimamannen störde ritningarna.
Nu gör jag så här: jag lägger den här utskriften bredvid granskningskommissionens referat och försöker se vad som fick komma med av detta förstahandsmaterial från mordplatsen? Det visar sig då att det enda som går att direkt relatera till Anneli är:
Granskningskommissionen, avsnittet ”Dekorimamannen”: Olle A hade själv kontakt med kvinnan som hette Anneli. Hennes väninna som tilltalat och känt igen Dekorimamannen, heter Anki. Anneli hördes upprepade gånger ingående. Även Anki hördes.
Det är allt. Granskningskommissionens huvudsekreterare Hans-Gunnar Axberger, i dag JO, har alltså suttit med allt polisens material framför sig på skrivbordet, men av allt att döma inte kastat så mycket som en blick på detta samtal Alsén-Anneli, vilket innehåller sådana hittills okända uppgifter som den om den uppdykande raggarbilen! Men den uppgiften har inte passat kommissionen, som genomgående håller en sträv attityd gentemot ”informationer från allmänheten”, men litar på varje ord från den utredande polis som den är satt att granska, granska i botten.
Samtidigt smälls sekretesstämpeln på hela polisdokumentationen rörande Dekorimamannen, varför kvar blir endast kommissionens kortfattade och tillrättalagda version.
Att detta är den svenska rättsstatens sätt att behandla morddramat kring en mördad statsminister känns symptomatiskt och signifikativt.
Vid ett senare tillfälle, den 21 december 1992, återupptar Olle Alsén samtalen med Anneli. Alsén refererar:
/Anneli berättar att/ Anki känner igen honom /Dekorimamannen/ från träning på gym vid Smedbyskolan i Upplands-Väsby. Han namngavs för henne åtminstone en gång av annan finne som hon brukade gymma med. Mannen kom då inspringande, bråkade eller ”tjafsade” med några killar där, försvann ut igen – hon fäste sig vid att han inte stannade och tränade. Har förmodligen sett honom flera gånger där. Detta var under tiden före mordet, 84-85, möjligen också efter. Anki sägs eller säger sig numera, enligt väninnan /Anneli/ ha glömt mannens namn (kan vara gardering, livrädd historien ska komma ut, har inte ens berättat för sambon om mötet vid Dekorima, annat än att de var i centrum den kvällen). Anki känner igen honom om hon ser honom igen, och påstås vara säker på att hennes dåvarande gym-kompis vet namnet.
Återigen; önskeinformation för en kriminalinspektör att sätta tänderna i, sovra, överarbeta. Har polisen gjort det? Tveksamt. Har granskningskommissionen noterat texten? Nej.
Olle Alsén gav åt Palmeutredarna affären Dekorimamannen på en bricka, på en tidig bricka, men han blev snålt bemött, I inledningen till min bok ”Affären Anti Avsan” ger dåvarande utredningschefen Hans Ölvebro ideliga exempel på hur han misstror Olle Alsén och inte minst Anneli och Anki, som han tycks ha behandlat tämligen känslolöst mellan de många förhören (som han nog aldrig ledde själv, men det går inte att veta förrän vi får se förhören).
Jag tror att handläggningen av ärendet Dekorimamannen kunde tas som övningsexempel till polishögskolan: ”Så här, aspiranter, ska en mordutredning inte bedrivas!”
Jag ställer i boken den avgörande frågan: känner Ölvebro till Dekorimamannens roll? Jag citerar några rader:
Jag ställer en konkret fråga, till mig själv. Är det möjligt för Hans Ölvebro att inta en så rigid, en så järnhård attityd gentemot hela ärendet Dekorimamannen, om han inte samtidigt känner att han lugnt och bekvämt kan lita på att Christer Petterssons påstådda gärningsmannaskap aldrig i realiteten kommer att ifrågasättas, och om han inte – här blir det kusligt – i själva verket är övertygad om Dekorimamannens delaktighet?
I dag, med ytterligare ett par års distans till detta explosiva ämne, är jag beredd att besvara min fråga: Nej, det är inte möjligt!
En relativt ung kriminalkommissarie, fortfarande mitt i karriären, skulle ha hoppat högt av glädje och inspiration när Olle Alsén kom med sitt första tips, men Hans Ölvebro reagerar extremt surmulet, extremt negativt. Han slår ifrån sig till höger och vänster: det går inte att identifiera Dekorimamannen, flickorna har inte sett mördaren, antagligen är de kriminella själva. Sådana rent befängda uttalanden kan endast den göra sig skyldig till som vet att just Dekorimamannen borde vara den hårdast misstänkte.
Jag kan se Hans Ölvebro framför mig, i minnet från de ganska många gånger jag samtalade med honom (jo, det gick faktiskt då, på 90-talet). Han var i princip ganska hygglig att tala med, var inte direkt hatisk mot envisa journalister. Men han satt liksom tillbakalutad i sin förvissning att Christer Pettersson kommit för att stanna, stanna inte minst inne i stora delar av den svenska opinionen samt att intresset för Dekorimamannen skulle blåsa över. Var Hans Ölvebro direkt tillsatt, med en hemlig agenda som han fick behålla för sig själv: glöm aldrig att det är Christer, om du skulle få överväldigande bevis för att det ligger sanningar i Annelis och Ankis berättelse och i Olle Alséns forskningar, så ska du inte låta dig störas. Sanningen är inte nödvändigtvis den faktiska sanningen utan den önskvärda sanningen, glöm inte det, Hans!
Jag märker att min egen övertygelse i denna affär, nämligen att Christer var syndabock, att Anti Avsan är mördaren samt att all så kallad utredning allt sedan den 28 februari 1986 varit på låtsas, beklämmande kusligt på låtsas, att den övertygelsen har varit den fortlöpande anledningen till att jag aldrig fallit för Ölvebros eller andras locktoner.
Det är och har hela tiden varit – ja, jag kan citera Leif GW Persson, ”en konspiration av polis, militär, säkerhetspersoner”. Är jag samhällets fiende nummer ett som säger detta? Det verkar inte vara så. Jag blir inte tilltalad juridiskt i denna svarta affär, jag blir inte ens hörd upplysningsvis. Jag ska sitta som en nolla och skämmas, är det meningen.
Skämmas? Nej, sannerligen inte. Nej, jobba vidare. Så länge inspiration och incitament inte sinar, och så länge kroppen håller hjärnan vid liv. Vid gott liv.
Sven Anér.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"