Skandiamannen

Historien om Skandiamannen, de många historierna om Skandiamannen, har hela tiden i Palmeutredningen spelat en spännande och aldrig till närmelsevis helt förklarad roll. Skandiamannen är aktuell i dag, i det svep av mediabevakning som följer i spåret av 25-årsminnet.

Vem var Skandiamannen? Han var en tecknare och reklamman, som var anställd av Skandia för att ansvara för delar av företagets reklam, bland annat interninformationen. Han hade ett tjänsterum på Skandia, som märkligt nog kunde låsas med egen nyckel, vilket var ovanligt.

Varför har Skandiamannen, nu avliden, blivit intressant i Palmeärendet? Jo, därför att han hela tiden hävdat att han omedelbart efter dödsskottet vid Dekorima kom fram till Olof Palme som låg svårt skadad, förmodligen död, på trottoaren vid Dekorima, varefter Skandiamannen, enligt egna påståenden, vidtog en massa åtgärder: la Palme rättvänd, talade med Lisbeth Palme, skrek till Gösta Söderström att ”nu springer jag till piketbussen”, pratade med de tre unga personer som, faktiskt, sökte ge Palme en första hjälp osv – det är ingen måtta på allt vad han gjorde, om han fick säga det själv.

Men han hörs aldrig vid brottsplatsen, Söderström har aldrig sett honom. Vad är detta? Och varför är Skandiamannen intressant om allt bara är uppdiktat?

Skandiamannen är intressant av en enda anledning, nämligen för att han bevisligen går ut genom Skandias välbevakade – apparatur och levande väktare! – huvudingång vid en tidpunkt som ligger max en minut från Olof Palmes dödsminut!

Om jag tar den biten först: hur har detta kunnat arrangeras? Ja, just arrangeras? Jag, och andra med mig, ser ingen annan möjlighet än att Skandiamannen måste ha stått i telefon- eller walkie-talkie-förbindelse med mordledningen – om jag använder det uttrycket – och fått en signal om att ”nu är det dags att gå ut på Sveavägen”!

Han går ut på Sveavägen, uppger sig ha anat det andra skottet då han passerar Skandia-porten – men försvinner från scenen. Ses aldrig framme vid Dekorima, det är hans stora påhitt.

Och den andra biten: varför har detta arrangerats? Av mordledningen och med Skandiamannen som villig medspelare? Här har forskningen ännu inte kunnat ge ett entydigt svar. Ville Skandiamannen bara spela Allan? Eller låg det en tanke bakom hans påstådda uppdykande vid Dekorima, och efterföljande uppdiktade åtgärder?

Jag vet inte. Kan han ha varit bra att använda, efteråt, som ”nyttig idiot”? I en situation som kanske inte hade gått att förutse? Och som aldrig uppstod?

Skandiahuset, där vi nu befinner oss, var den 28 februari 1986 ett getingbo av olarmade dörrar, väktare som bytte tjänstgöringstider med varandra, ett cykelrum som det gick bra att fritt passera igenom, en röd bil som precis vid mordtillfället försvinner i rasande fart nedför Luntmakargatan med en av de kvinnliga väktarna vid ratten. Utredning har företagits, men av folk som inte varit direkt intresserade av fullständiga sanningar.

Uppgifterna – och icke-uppgifterna - om Skandiamannen avlivar givetvis och mosar sönder än en gång de sega påståendena om Christer Petterssons delaktighet. Skulle en drog- och alkoholberoende person, med ett vilset vardagsliv, kunna ha laborerat med folk och teknik och administration i detta hus? Styrt ett walkie-talkie-nät? Har historien om Skandiamannen gjort någon nytta har den i alla fall för all framtid förvandlat alla beskyllningar mot Christer Pettersson till en enda lång, cynisk skröna.

Vid ett tillfälle bjöd Skandiamannen mig och en av mina journalistkolleger på te och en skorpa i Skandias personalmatsal.

Min kollega doppade sin skorpa, spände ögonen i Skandiamannen och frågade:

”Du har väl inte skjutit honom?

Skandiamannen såg förnärmad ut.