Kommentarer till kommentarer

16.3.2011. Det kommer in många kommentarer på bloggen som jag läser med intresse. Det är de stora frågorna som återkommer, och eftersom de flesta följer samma linje som min egen är det oftast bara att instämma. Låt se:

Ett långt inlägg från ”Anonym” den 10 mars håller fast vid möjligheten att Christer Pettersson var skytten, och jag håller från min sida lika envist fast vid mitt påstående att det inte kan ha varit Christer. Bakgrunden till mitt ställningstagande är att Christer, så uppenbarligen, är falskeligen inlänkad i denna händelsekedja, en falskeligen uppfunnen och falskeligen ”bevisad” mördare.

Anti Avsan är däremot sedd på platsen, även om konspirerande polis gör allt för att dra ner dimridåer. Den allvarligaste dimridån är polisens och åklagarnas – inte minst åklagarnas! – enständiga vägran att konfrontera Avsan med de båda finsktalande kvinnorna. Däremot har Anki fått se bilder av sex män, bilder som jag inte får se. Vem var den misstänkte av dessa sex personer?

”Anonym”, som i mycket följer samma tankar som jag själv, vill betro Christer Pettersson med både vapenkunskap och w/t-kunskap. Det går inte. Men den felsyn, som drabbat bl a den kunnige ”Anonym”, har uppstått samt hamrats fast i våra sinnen genom polisens skamlösa sätt att fokusera på denne Christer Pettersson, knark- och alkoholberoende men ingen skytt, ingen tekniker. Sannerligen inte.

Vidare, annan 6”Anonym”: Nej, inte Bror Perä. Avsan.

°Tomas”: ”Importera riktiga journalister från utlandet”? Visst, gärna. De är välkomna att skriva i sina hemmatidningar.

Ola Jordán: tack för några år ihop med PALME-nytt! Ja, Borlänge-lögnen, den allt omfattande Borlänge-lögnen kom för att stanna, hos herrarna med kritstrecken och tyvärr hos en stor del av den vilseförda svenska allmänheten!

Granskningskommissionens kritstreckare (=Hans Gunnar Axberger) skriver i sin rapport från 1999, totalt oberörd av min bok ”Affären Borlänge” från 1995, bl a att

Det har egentligen aldrig funnits något skäl att i mordutredningen närmare efterforska var dåvarande länspolismästaren Hans Holmér befann sig på mordkvällen; inget pekar på att han haft med mordet att göra. Allt talar för att det förhåller sig så som han uppgett inför juristkommissionen och i andra sammanhang, dvs att han  befann sig på annan ort på fredagskvällen och att han begav sig till Stockholm med egen bil så snart han fick reda på vad som hänt. Den utredning som likväl förekommit bestyrker detta. 

Det här är den mest magistrala lögnen i hela granskningsrapporten, vilket inte vill säga lite. Den är också, slår det mig, ett skrämmande utslag av okultur, rå okultur. För hur går forskning till i en värld där kultur finns? Jo, så här. Vederbörande utredare samlar, i början av sitt arbete, in de handlingar och den litteratur han behöver för sin forskning, han intervjuar, under en noggrant granskande lupp, de personer som spelat roll. Då utredningen föreligger klar utsätts den för debatt.

Kommissionen bryter mot allt vad forskningsregler heter. Den har inte tagit fram och läst en enda av de böcker som förelåg 1999, inte en enda. Alla vi författare klassas som icke-personer, som nulliteter: Minell, Anér, Borgnäs, Wall, Kanger, Poutiainen, flera till.

Men vi har uppenbarligen inte blivit lästa, knäppgökar, privatspanare alla. I stället läser kommissionen och den från början felprogrammerade huvudsekreteraren och ledamoten Hans-Gunnar Axberger allt vad myndigheter och myndighetspersoner skrivit och sagt, varefter dessa instanser blir samfällt trodda, trots att det är just dem som kommissionen varit satt att granska.

Allt blir då upp och ner. När kommissionen påstår att

Inget pekar på att han /Holmér/ haft med mordet att göra,

ger sig kommissionen ut i barbariska utmarker, där fri forskning är bannlyst och okontrollerad myndighetsverksamhet har förtursrätt till  all statlig information. Minell, Anér, Borgnäs, Wall, Kanger, Poutiainen – ni kan slänga er i väggen, ni bara ljuger, ni bara hittar lögnare där ni i själva verket borde hitta de sanningens ljusalfer som er överhet visar upp för er!

Detta är okultur. Och jag har då och då, tillsammans med en av efternattens ylande vargar, försökt räkna ut vad regering, riksåklagare och rikspolisstyrelse egentligen är skyldiga oss sannerligen hedervärda författare? I t ex pengar? Eftersom ni egentligen bara gett oss sanningar i irrelevanta sammanhang och aldrig en relevant sanning i ett sant och relevant sammanhang, så har ni aldrig gett oss en information att bygga vidare på. Ni har i bästa fall gett oss ett inte direkt osant men ointressant snömos, aldrig de stora svarta sanningarna. Det har ni varit för fega för.

Om jag då skulle räkna ut vad överheten i Palmeärendet har kostat mig i ren administration genom åren (telefonsamtal, porto, kontorsmaterial, per dag) kommer jag enbart för egen del upp i säg 300 (dagar) gånger 25 (år) gånger mycket lågt räknat 15 kronor, 300x25x15 = 112 500 kronor. Då är inga verkligt stora utgifter medräknade, och någon författarlön har jag inte räknat in, för knäppgökar bör inte ha betalt.

Mitt exempel visar vad som händer när ett helt samhälle går över styr.

”Tomas” den 6 mars

Om Oisin Cantwell, som är den mest välskrivande reportern i Aftonbladets redaktionsstab. Men lyder han knepiga order uppifrån blir han tyvärr inte berömvärd i sammanhanget. Han hade uppenbarligen fått order att radera bort allt tidigare AB-snack om konspirationer, och han lydde den ordern till punkt och pricka. Tragiskt. Jag hade vant mig att lita till Oisin Cantwell. Lita på Oisin Cantwell.

Sänd flera kommentarer, bloggbesökare!

Sven Anér