Kommentarer till kommentarer

16.3.2011. Det kommer in många kommentarer på bloggen som jag läser med intresse. Det är de stora frågorna som återkommer, och eftersom de flesta följer samma linje som min egen är det oftast bara att instämma. Låt se:

Ett långt inlägg från ”Anonym” den 10 mars håller fast vid möjligheten att Christer Pettersson var skytten, och jag håller från min sida lika envist fast vid mitt påstående att det inte kan ha varit Christer. Bakgrunden till mitt ställningstagande är att Christer, så uppenbarligen, är falskeligen inlänkad i denna händelsekedja, en falskeligen uppfunnen och falskeligen ”bevisad” mördare.

Anti Avsan är däremot sedd på platsen, även om konspirerande polis gör allt för att dra ner dimridåer. Den allvarligaste dimridån är polisens och åklagarnas – inte minst åklagarnas! – enständiga vägran att konfrontera Avsan med de båda finsktalande kvinnorna. Däremot har Anki fått se bilder av sex män, bilder som jag inte får se. Vem var den misstänkte av dessa sex personer?

”Anonym”, som i mycket följer samma tankar som jag själv, vill betro Christer Pettersson med både vapenkunskap och w/t-kunskap. Det går inte. Men den felsyn, som drabbat bl a den kunnige ”Anonym”, har uppstått samt hamrats fast i våra sinnen genom polisens skamlösa sätt att fokusera på denne Christer Pettersson, knark- och alkoholberoende men ingen skytt, ingen tekniker. Sannerligen inte.

Vidare, annan 6”Anonym”: Nej, inte Bror Perä. Avsan.

°Tomas”: ”Importera riktiga journalister från utlandet”? Visst, gärna. De är välkomna att skriva i sina hemmatidningar.

Ola Jordán: tack för några år ihop med PALME-nytt! Ja, Borlänge-lögnen, den allt omfattande Borlänge-lögnen kom för att stanna, hos herrarna med kritstrecken och tyvärr hos en stor del av den vilseförda svenska allmänheten!

Granskningskommissionens kritstreckare (=Hans Gunnar Axberger) skriver i sin rapport från 1999, totalt oberörd av min bok ”Affären Borlänge” från 1995, bl a att

Det har egentligen aldrig funnits något skäl att i mordutredningen närmare efterforska var dåvarande länspolismästaren Hans Holmér befann sig på mordkvällen; inget pekar på att han haft med mordet att göra. Allt talar för att det förhåller sig så som han uppgett inför juristkommissionen och i andra sammanhang, dvs att han  befann sig på annan ort på fredagskvällen och att han begav sig till Stockholm med egen bil så snart han fick reda på vad som hänt. Den utredning som likväl förekommit bestyrker detta. 

Det här är den mest magistrala lögnen i hela granskningsrapporten, vilket inte vill säga lite. Den är också, slår det mig, ett skrämmande utslag av okultur, rå okultur. För hur går forskning till i en värld där kultur finns? Jo, så här. Vederbörande utredare samlar, i början av sitt arbete, in de handlingar och den litteratur han behöver för sin forskning, han intervjuar, under en noggrant granskande lupp, de personer som spelat roll. Då utredningen föreligger klar utsätts den för debatt.

Kommissionen bryter mot allt vad forskningsregler heter. Den har inte tagit fram och läst en enda av de böcker som förelåg 1999, inte en enda. Alla vi författare klassas som icke-personer, som nulliteter: Minell, Anér, Borgnäs, Wall, Kanger, Poutiainen, flera till.

Men vi har uppenbarligen inte blivit lästa, knäppgökar, privatspanare alla. I stället läser kommissionen och den från början felprogrammerade huvudsekreteraren och ledamoten Hans-Gunnar Axberger allt vad myndigheter och myndighetspersoner skrivit och sagt, varefter dessa instanser blir samfällt trodda, trots att det är just dem som kommissionen varit satt att granska.

Allt blir då upp och ner. När kommissionen påstår att

Inget pekar på att han /Holmér/ haft med mordet att göra,

ger sig kommissionen ut i barbariska utmarker, där fri forskning är bannlyst och okontrollerad myndighetsverksamhet har förtursrätt till  all statlig information. Minell, Anér, Borgnäs, Wall, Kanger, Poutiainen – ni kan slänga er i väggen, ni bara ljuger, ni bara hittar lögnare där ni i själva verket borde hitta de sanningens ljusalfer som er överhet visar upp för er!

Detta är okultur. Och jag har då och då, tillsammans med en av efternattens ylande vargar, försökt räkna ut vad regering, riksåklagare och rikspolisstyrelse egentligen är skyldiga oss sannerligen hedervärda författare? I t ex pengar? Eftersom ni egentligen bara gett oss sanningar i irrelevanta sammanhang och aldrig en relevant sanning i ett sant och relevant sammanhang, så har ni aldrig gett oss en information att bygga vidare på. Ni har i bästa fall gett oss ett inte direkt osant men ointressant snömos, aldrig de stora svarta sanningarna. Det har ni varit för fega för.

Om jag då skulle räkna ut vad överheten i Palmeärendet har kostat mig i ren administration genom åren (telefonsamtal, porto, kontorsmaterial, per dag) kommer jag enbart för egen del upp i säg 300 (dagar) gånger 25 (år) gånger mycket lågt räknat 15 kronor, 300x25x15 = 112 500 kronor. Då är inga verkligt stora utgifter medräknade, och någon författarlön har jag inte räknat in, för knäppgökar bör inte ha betalt.

Mitt exempel visar vad som händer när ett helt samhälle går över styr.

”Tomas” den 6 mars

Om Oisin Cantwell, som är den mest välskrivande reportern i Aftonbladets redaktionsstab. Men lyder han knepiga order uppifrån blir han tyvärr inte berömvärd i sammanhanget. Han hade uppenbarligen fått order att radera bort allt tidigare AB-snack om konspirationer, och han lydde den ordern till punkt och pricka. Tragiskt. Jag hade vant mig att lita till Oisin Cantwell. Lita på Oisin Cantwell.

Sänd flera kommentarer, bloggbesökare!

Sven Anér

1 kommentar:

  1. http://kristofferhell.org/2010/06/darfor-mordades-olof-palme/
    Därför mördades Olof Palme
    Den stora frågan är inte vem som mördade Sveriges statsminister Olof Palme den 28:e februari 1986, utan varför.

    För att förstå det är en beprövad utgångspunkt en annan fråga, nämligen: Cui Bono – Vem tjänade på det?

    2000-03-07
    http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0003/07/ubat11.html


    USA-minister bekräftar Nato-ubåtar i svenska vatten
    STOCKHOLM Ubåtar från Nato inkräktade så sent som på 80-talet rutinmässigt på svensk vatten med den svenska regeringens goda minne, säger förre amerikanske försvarsministern Caspar Weinberger i en intervju sänd av Ekoredaktionen på tisdagen.
    - Natos ubåtar skickades aldrig in utan att först ha fått svenskt godkännande, sade Weinberger som var försvarsminister under Ronald Reagans ämbetsperiod.
    - Samarbetet låg i bägge parters intresse, enligt honom.
    Weinberger, som själv besökte Sverige i början av 80-talet, hävdade att regeringen godkänt intrången på förhand.
    Weinbergers uppgifter är uppseendeväckande och förre statsministern Ingvar Carlsson, som satt i regeringen under den aktuella perioden, säger att han aldrig hört talas om detta samarbete.

    Ny neutralitetskommission
    Weinbergers uppgifter ställer ubåtskränkningarna mot Sverige och den svenska neutralitetspolitiken i en ny dager och folkpartiledaren Lars Leijonborg skyndade sig att begära en ny neutralitetskommission. Även den förre moderate statsministern Carl Bildt välkomnar en sådan.
    Inför sitt besök i Sverige undslapp sig Weinberger formuleringen: "Sverige är ju inte neutralt".
    Detta vållade rabalder och han tog det tillbaka. Mot bakgrund av Weinbergers uppgifter nu är hans då förbryllande formulering lättare att förstå.
    Ekot, i samarbete med SVT:s Striptease, uppgav också att svenska ubåtsbesättningar på eget bevåg tidigare samövade med amerikanska och brittiska ubåtar som gjorde officiella besök i Sverige.
    Försvarsminister Björn von Sydow säger att han tänker ha överläggningar med ÖB Owe Wiktorin om uppgifterna så fort han hinner.
    Men varken svenska marinen eller amerikanska ambassaden kan erinra sig att amerikanska ubåtar någon gång besökt Sverige. Den amerikanska marinen är oerhört hemlighetsfullt beträffande sina ubåtar. Att USA skulle vilja exponera sina ubåtar i Sverige betecknar svenska källor som osannolikt. Weinberger sade inte varifrån Natoubåtarna som opererade mot Sverige kom.
    Det senaste officiella brittiska ubåtsbesök någon kan erinra sig var i slutet på 70-talet. Exakta uppgifter är begravda i arkiven och svåråtkomliga.

    Ovetande om samövningar
    Wiktorin, von Sydow och förre ÖB:n Bengt Gustavsson säger att man inte har känt till att det skulle ha förekommit icke sanktionerade samövningar av något slag.
    Förre chefen för kustflottan under den aktuella perioden, Claes Tornberg, säger till TT att han aldrig hört talas om samövningar. Enligt honom förekom det i samband med örlogsbesök "sammanträffanden". Vid örlogsbesök studerar gäster och värdar noga varandra och försöker inhämta information om beväpning, prestanda och inte minst ljudprofiler. Varje fartyg låter på ett karaktäristiskt sätt och inspelningar samlas i arkiv av alla mariner. "Men det är inte samövning", säger Tornborg.
    Ubåtar från Natolandet Danmark besökte varje år Karlskrona under 60- och 70-talen för att öva sin personal i den svenska dyktanken där. Sverige och Danmark hade ett nära sjöräddningssamarbete för ubåtar.

    Thomas Höjeberg/TT

    SvaraRadera

Läs sidan "Om kommentarer"