Sanningen dog med Oisin Cantwell!

2.3.2011. Oisin Cantwell – du är Aftonbladets mest välskrivande reporter, men du bedrövar mig med din text i dag, ”Sanningen dog med Christer Pettersson”.

Jag talar nu inte i egen sak utan i mina skickliga kollegers sak: Kari och Pertti Poutiainen. Jag vet inte om du känner till att dessa på 90-talet skrev en helt lysande presentation av Palmemordet, ”Inuti labyrinten”, där de på punkt efter punkt, sida efter sida, med hjälp av polisens egen dokumentation, visade att poliser begått en skrämmande serie av avsiktliga misstag under mordnatten. För att din artikel i dag ska kunna stämma måste du till att börja med förklara bort en hel tjock bok, Oisin!

För det andra bygger som du vet hela upptakten till Christer Pettersson-affären på det påstådda förhållandet att vittnet Roger Östlund såg Christer Pettersson kl 23.10 mordkvällen utanför biografen Grands glasdörrar. Men, enligt fem klara och tydliga vittnen, polisens egna vittnen, kom Roger inte till Grand förrän klockan 23.30. Han såg alltså aldrig Christer Pettersson. Detta är ett put-up job från den utredande polisens sida.

Bertil Lantz, Peter Olofsson, Jonas Wängstam, Lars-Erik Eriksson, Pia Engström – fem, som sagt klara och tydliga vittnen som inte går att utesluta ur utredningen.

Oisin, jag ser med något av förtvivlan hur du faller in i Jan Guillous icke-journalistik, med hans älsklingsuttryck ”knäppgökar” bland annat. För att med tyngd kunna skriva om Palmemordet fordras påläsning. Du har, Oisin, tyvärr inte läst på den här gången.

Oroad och engagerad hälsning

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79

PS: Vad hände med Leif GW:s sammanträffande med RPS-chefen? Är det inte sådan follow-up som en nyhetstidning bör lämna sina läsare? Inte lämna dessa läsare i sticket? Gå in på min blogg,

www.svenanerpalmemordet.blogspot,com!

AB svänger 180 grader: Det är Christer!?!

”Aftonbladets Oisin Cantwell:

Sanningen dog med Christer Pettersson”

Eller dog sanningen med Oisin Cantwell?

Jag återger nu hela hans artikel på sidan 10 i dagens Aftonblad, med mina interfolierande anmärkningar:

Bildtext, under porträtt av Christer Pettersson och Leif GW Persson:

BEVISEN PEKAR ÅT ETT HÅLL Leif GW Persson tror att en grupp poliser ligger bakom det 25 år gamla mordet på Olof Palme. Men – trots att utredningen är den största i världens polisiära historia finns det ingenting i den som tyder på att det var poliser som mördade statsministern. Snarare tyder mycket på att Christer Pettersson är mördaren.

Cantwell: Det finns givetvis ingen anledning att kritisera Leif GW Persson om han gör ett sista försök att lösa mordet på Olof Palme.

Men sanningen om skotten på Sveavägen dog med all sannolikhet med Christer Pettersson.

Aftonbladet berättade i går att polisprofessor (sic!) Leif GW Persson vill gå igenom Palmeutredningen för att göra vad han kallar det ”sista rycket”.

Anér: Nej, Leif GW säger inte att det är han själv som vill göra detta sista ryck. Han ”vill få till stånd en ny utredningsgrupp kring mordet på Olof Palme”, enligt vad AB-reportern Josefin Berglund helt korrekt skrev i AB den 1 mars. Men nu får Josefin tydligen inte vara med och leka längre.

C: Perssons teori är att en grupp poliser ligger bakom mordet på statsministern.

Anér: Nej, ”en konspiration av poliser, militärer och säkerhetsfolk”.

C: För ganska många år sedan kallade en privatspanare till presskonferens för att berätta om sin nya bok där namngivna poliser pekades ut som Palmes mördare.

Med stigande förvåning lyssnade journalisterna på författaren, som förklarade att han redan övergivit sin teori och nu i stället trodde att Lisbet Palme skjutit ihjäl sin make.

Jag minns att förläggaren, som fattat det kontroversiella beslutet att hänga ut poliserna, var mycket blek i ansiktet då han skyndsamt lämnade presskonferensen.

Anér:Var Cantwell med då? Det måste ha gällt Lars Krantz presskonferens 1988, var det väl? Fanns Cantwell med ute i svängarna då?

C: Nu är inte alla anhängare av polisspåret lika knasiga som ovan nämnde. Polisprofessor Persson är till exempel en synnerligen klok och kunnig person.

Men han har samma problem som knäppgökarna: trots att Palmeutredningen är den största i världens polisiära historia finns det ingenting i den som tyder på att det var poliser som mördade statsministern.

Anér: Där tog du i, Oisin. För det första: skulle en evigt lång polisutredning vara en garanti för fullständighet och rättrådighet? Snarare är just omfattningen av utredningen ett tecken på motsatsen: den har ju aldrig hittat en mördare?

Och för det andra är det ju en grov, närmast otrolig osanning att påstå att ”ingenting tyder på att det var poliser”. I något slags märklig lojalitet (mot vem?) drar Cantwell till med detta absurda påstående. Det går an att gå till den av mig så ofta kritiserade granskningskommissionen och finna bl a detta:

”När Norrmalmsutredningen /polisens egen/ lade fram sin rapport, hösten 1984, halvtannat år före statsministermordet, konstaterades alltså att det inom Stockholmspolisen fanns i vart fall en gruppering som

satte sig över givna instruktioner, arbetade utan befälsstyrning, utövade polistjänst civilt i strid mot officiell policy, på goda grunder misstänktes för övervåld i tjänsten, fortlevde trots upplösning och omorganisation samt arbetade inom ett distrikt där det förekom ´med polisrollen oförenliga attityder´ och där ledningen inte ingrep mot känd könsdiskriminering”.

Och granskningskommissionen säger vidare att ”inalles kom inte mindre än 94 registerkort att upprättas” rörande polismän som påståtts ha ingått i irreguljär verksamhet.

C: ”Ingenting tyder på att det var poliser”, säger Cantwell. Jo, till att börja med 94 av Säpo upprättade registerkort! Fakta, Cantwell! Fakta!

Detta är inget originellt påpekande, fortsätter Cantwell, och invändningar saknas inte. Den vanligaste är att poliser inte gärna utreder kollegor, allra minst i detta sammanhang.

Anér: Virrigt och fel tänkt. Poliser har sannerligen inte haft något emot att utreda kolleger i Palmeärendet, däremot är det uppseendeväckande att internutredningens poliser aldrig någonsin kopplades in! Men det verkar som om Cantwell inte vet vad internutredning är.

C: Sanningen är att så fort Hans Holmér avgick så tog riktiga utredare över. Hederliga män och kvinnor som inget hellre ville än att lösa mordet och som inte hade tvekat att börja nysta i ett polisspår om det funnits skäl till det.

Anér: Det är svårt att debattera med en så aktivt okunnig person som Oisin Cantwell då det gäller Palmemordet. Det var egentligen just bara Holmér som byttes ut. De allra flesta gamla stötarna på fältet fick stanna kvar, till exempel hrr Krusell och Nässén, som kom att bli tongivande med sina falska anklagelser mot Christer Pettersson och sitt totala undanskuffande av allt vad polisspår heter.

En journalist bör vara påläst, Oisin. Det har du varit i fallet Asange, där du hade en avgörande viktig intervju med en av de båda utpekade kvinnorna, men nu springer du ärenden du inte behärskar.

C:Det finns med detta sagt ingen anledning att inte låta friska ögon titta igenom de hundratals hyllmeter som står i polisens källare.

Nya hjärnor kan dra nya slutsatser, hitta samband som tidigare förbigåtts. Slutar Cantwell.

Palmegruppens chef Stig Edqvist är en mycket duglig kriminalpolis, möjligheten att komma vidare med fallet begränsas rimligen av att han, som de flesta poliser som är insatta i ärendet, anser att väldigt mycket tyder på att Christer Pettersson är mördaren.

De vet vad de talar om.

Nej, Oisin. De ger oss inte hela sanningen.

C: Jag tänker då inte bara på Lisbet Palmes utpekande och de övriga omständigheter som ledde till att Pettersson dömdes i tingsrätten.

I sin resningsansökan gentemot Pettersson 1997 kunde riksåklagare Klas Bergenstrand presentera helt nya uppgifter.

Det handlade bland annat om tidigare okända vittnen som hade sett Pettersson på Sveavägen före och efter skotten. Riksåklagaren presenterade även nytt material som tydde på att Pettersson handlade på uppdrag av Lars Tingström, den så kallade bombmannen, som några månader före mordet dömts till livstids fängelse för attentat mot myndigheter.

Bergenstrand fick inte resning, men det är svårt att blunda för att åtskilligt tyder på att han hade rätt. Det är mer än man kan säga om polisspårets förespråkare.

En banal blandmissbrukare från Rotebro kommer dock aldrig att bli en lika intressant lösning på Sveriges största kriminalfall som en grupp edsvurna högerextrema poliser.

Så långt Oisin Cantwells märkliga text, märkliga och skrämmande. Slutet är märkligt, ”en grupp edsvurna högerextrema poliser” – menar Cantwell att denna grupp finns? Eller att de bara utpekas av statstjänstemän som Leif GW Persson och rutinerade journalister som Wall, Borgnäs, bröderna Poutiainen och mig själv?

Då jag var journalist på Dagens Nyheter på 40-60-talen fanns en paragraf 5 i journalistavtalet som gav medarbetare rätt att avsäga sig uppdrag som stred mot deras personliga livsinställning (eller liknande formulering). Den då mycket kände DN-mannen Rune Johansson, signaturen Joson, socialt engagerad, åberopade paragraf 5 när han en gång, i början av sin tjänstgöring, ålades att bevaka ett kungligt evenemang. Han slapp, och han kom att respekteras inte bara av oss, hans kolleger, utan inte minst av sina uppdragsgivare.

En liknande SJF-paragraf finns än i dag: hade inte Oisin Cantwell kunnat utnyttja den? Eller är han rädd för sin anställning? Många journalister är i dag anställda via bemanningsföretag (jag vet inte om Cantwell är det), och över huvud taget är de anställningar som tidningschefer i dag erbjuder allt annat än fasta; journalister ska sitta i båten och tiga i församlingen.

Är Oisin Cantwell rädd för sin anställning och tar vilka snirklade jobb som helst? Vad var det för fel på Josefin Berglund?

Vi journalister ska vara allmänhetens försvarare och sanningens försvarare. Vi ska inte, under pretentiösa former, ställa upp till försvar av en myndighetshierarki i gungning.

Det ska vi inte. Sven Anér