18.3.2011. Snön faller åter över Uppsala, men vi har värme och mat. Snön faller också över norra Japan, där värme och mat sinar. Bombplan står startberedda mot Libyen, ett svenskt JAS-deltagande övervägs. (Eld upphör, just när detta skrivs!)
Det svenska kärnkraftsmotståndet ökar i hisnande takt; tydligen har detta motstånd funnits latent hos den svenska allmänheten allt sedan Three Mile Island, Tjernobyl.
I denna värld finns Palmemordet med, också som en latent oroskälla, en latent fond av oro. Jag håller kontakten med min skicklige förläggare i Göteborg: jo, boken, med arbetsnamnet ”De sammansvurna” är under tämligen rask tillblivelse. Det innebär förstås ett visst risktagande att göra en bok av en blogg, men jag har gott hopp att kunna nå ut, till en värld av stigande oro.
Oro är dagens ord. Jag hörde på Ekot att Volvo Personvagnar måste dra ner produktionen om några dagar, och kanske stänga helt om importen av bilelektronik från Japan stryps. Liknande farhågor hyser även bl a amerikanska biltillverkare. Inget land kan i dag tillverka en bil helt med egna resurser. Ett utslag av gott internationellt samarbete, men en stor risk då naturen sätter stopp.
Håkan Juholt från kärnkraftens Oskarshamn kan ha fått en snabb rivstart som ny socialdemokratisk partiledare. Nästa partisympatiundersökning kan visa sensationella resultat; vi får se. Min far var en son av Oskarshamn och det närbelägna Figeholm, granne med det nukleära Simpvarp. Jag ledde en gång en kärnkraftsdebatt i Oskarshamn; jag var nog inte önskvärd som debattör så jag fick sitta tyst som ordförande.
Mitt arbete som kärnkraftsmotståndare var helt inriktat på riskerna. Vid en rundresa i Europa, främst Frankrike, i mitten på 1970-talet intervjuade jag en herre (ja, han var nog kritstreckrandig) om just kärnkraftens risker. Jag sa till den säkre och självsäkre mannen att
”j´ai peur du nucléaire”, jag är rädd för kärnkraften. Detta var tider långt före Harrisburg, långt före Tjernobyl. Mannen tittade på mig, med en blandning av undran och arrogans:
”Vous avez peur du nucléaire, vous dites, mais pourquoi?” Ni är rädd för kärnkraften, säger ni, men varför? Vi satt på var sin sida av hans skrivbord, men avståndet kunde mätas i ljusår.
Japan började under dessa år att investera i kärnkraft, i det kanske minst lämpade kärnkraftsland som går att tänka sig. Ett smalt, bergveckat land i ett oroligt hav på vulkanisk grund bygger 55 reaktorer trots vetskapen att katastrofer kommer, att katastrofer alltid kommer. Kommer i morgon.
”Nucléaire – non merci” står det på en tygbag som vilat sig i garderoben i 25 år. Nu tar Lena med den när vi handlar. När vi handlar i en ny mörk värld som vi vet förfärligt lite om. ICA i Luthagen har överflöd på hyllorna. Seindal och Tokyo har tomt.
Sven Anér
PS: Ur ”Kärnkraft på lerfötter”, 1977, några avslutande rader. Jag skrev:
Naturligtvis önskar jag, hoppas jag, att Sverige tagit sina fem kärnkraftverk i drift och sedan inga fler. Det torde framgå av denna bok om kärnkraft på lerfötter. Och när jag nu, till sist, försöker leta fram vad som mest skrämmer mig i kärnkraftens värld så är det denna glättade information, denna hurtiga utvecklingsoptimism och dessa glidande halvsanningar som dess propagandister för fram. Det är ju de som kan de här sakerna. Det är ju fras- och propagandamakarna som kan svårigheterna, som är underrättade om alla driftsstopp och halvincidenter, det är de som har allt material i sina byrålådor. Mot detta kärnkraftens supporterkotteri kämpar engagerade men inte alls så initierade personer. Det är en ojämn kamp.
Orden ekar i dag dova kring Fukushima.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"