Har walkie-talkie-tipsen någonsin utretts?

5.3.2011. Jag tar fram en gammal artikel, i manus, den är aldrig publicerad. Den sätter, demonstrativt, Palmeutredningens många efter varandra följande åklagare i mittpunkten, i blickpunkten. Det kändes då, och det känns i dag, som om åklagarna bara varit ditsatta för att det skulle så vara, inte för att de verkligen skulle uträtta något eget, genomtänkt arbete. En genomläsning från en åklagares sida var nog. ”Det är kontrollerat av Almblad. Det är kollat. Det är klart…”

Åklagarnas slapphet och nonchalans, aldrig påtalade av t ex sittande justitieminister, går som en röd tråd genom hela denna låtsasutredning. ”Det är kollat”.

Jag skriver ut min artikel. Jag står för mina synpunkter. De var desamma, då som i dag.


3.5.1990 (skrivet på en vanlig elektrisk skrivmaskin; detta är länge sedan):

Christer Pettersson ska få 300.000 kronor av JK för sveda och värk. Det är lagom tycker JK. För en tränad anstaltsperson med förtidspension och utan familj.

OK: låt mig hypotetiskt medge att 300 000 är ett tänkbart belopp. Men i så fall under den klara och självklara förutsättningen att polis och åklagare verkligen från början varit övertygade om att Christer Pettersson skäligen kunde misstänkas.

Men har åklagare och polis någonsin skäligen misstänkt Christer Pettersson?

Det har de inte. Och med det konstaterandet placerar jag Christer Pettersson-målet i den svenska brottsutredningens allra svartaste fålla. Åklagare och polis skulle inte ha varit i god tro?

Nej, just det. Jag ska strax förklara.

Den 11 april 1989 klockan 15 sammanträffar jag med Palmeåklagaren Jörgen Almblad på hans tjänsterum hos RÅ vid Storkyrkobrinken, kanske just det rum där Lisbet Palme fick se Christer Pettersson på video.

Vårt samtal handlar om de beryktade walkie-talkie-tipsen.

”Vem kan det ha varit som sågs i Oxtorgsgränd?”

”Det vet vi inte.”

”På Adolf Fredriks kyrkogata då?”

”Det vet vi inte.”

”Hur var det med Inga i Gamla stan då?”

”Personen hon såg på T-baneperrongen var en Säpo-man. Vem det var hon såg i Schönfeldts gränd vet vi inte.”

Så långt Almblad, den gången. Och han tillägger:

”Om ett enda walkie-talkie-tips skulle peka på att paret Palme var övervakat på väg till biografen Grand så kan Christer Pettersson inte vara mördaren.”

I radioprogrammet Kanalen framkommer senare att Inga skulle ha sett två unga civilklädda poliser från Södermalms vaktdistrikt som denna kalla fredagskväll kollade skinheads – hur stämmer det med ”en från Säpo, en vet vi inte”? Dessutom bestrider Inga att hon kan ha sett dessa två unga poliser, varjämte de två unga poliserna bestrider att de skulle ha blivit sedda av Inga.

Men trots att Inga till mig säger att hon sett tre spanande personer i gränden och på T-stationen (två med walkie-talkie, en utan) och trots att åklagare och polis vinglar mellan olika förklaringar, alla lika felaktiga, så är det ändå Christer Pettersson som ska fås att passa in i mördarrollen. Trots Ingas tre spanande män, trots ytterligare minst tjugo walkie-talkie-tips.

En decemberdag 1988, då Jörgen Almblad tillsammans med Solveig Riberdahl konfronterar Lisbet Palme med den omdiskuterade videofilmen av Christer Pettersson, vet denne Almblad att Gamla stan och nedre Norrmalm varit nedlusade av walkie-talkies, dvs någon form av sammandragning, någon form av komplott.

Jag frågade Almblad då i april 1989:

”Christer Pettersson är ju den ensamme mördaren, inte sant? Det är det ni vill ha honom till. Han kan väl inte vara omgiven av ett par dussin walkie-talkie-män?”

”O nej, omöjligt.”

”Men om ett enda walkie-talkie-vittne talar sanning?”

”Jaa…”

Jag har ett mycket klart minne av Almblad där han satt med ett stort och bökigt papper i knät, ett par meter ifrån mig; ett ”datalakan” minns jag att han kallade det:

”Nej, det där tipset har vi inte kunnat utreda… och inte det… och inte det…”

Men ändå är det Christer Pettersson som hämtas, anhålls häktas, åtalas. Döms, frikänns.

Jag har hos riksåklagare Torsten Jonsson begärt undersökning av om Jörgen Almblad har begått brott, men Torsten Jonsson inleder ingen sådan förundersökning.

Med utgångspunkt från mitt samtal med Jörgen Almblad den 11 april 1989 är jag förvissad om att Almblad den gången visste och i dag vet att Christer Petterssons påstådda skuld inte låter sig förena med oförklarliga och oförklarade och lögnaktigt förklarade walkie-talkie-tips:

”Nej, det tipset har vi inte kunnat utreda… och inte det… och inte det…

Jag ringer Christer Petterssons försvarare Arne Liljeros, sedan JK föreslagit sina 300 000 kronor:

”Arne, egentligen finns det inget moraliskt tak för den ersättning Christer Pettersson borde få. Han är ju deras syndabock, inte sant?”

”Jag lyssnar till vad du säger, Sven Anér. Jag lyssnar…”

Sven Anér – den gången, 1990.

Papper försvinner, papper glöms bort. Den här artikeln, alltså aldrig tidigare publicerad, har jag inte glömt bort, men den har fått försvinna in i pärmar. Jag hittar den i en sådan pärm den 5 mars 2011, medan Charlotte Kalla inte ser ut att ta guld på tremilen.

Alltså, det ska ju vara så här, egentligen: En åklagare i ett brottmål ska, så fort han blivit tillsatt, ta det direkta befälet över förundersökningen och driva den, med polisers hjälp, bedöma vittnesmåls trovärdighet, agera enligt denna trovärdighet. Han ska sannerligen inte konstatera att tips inte har kunnat utredas men samtidigt låta dessa tips finnas kvar i utredningen som om de vore dagsens sanning.

Jag återkallar i minnet den där sittningen med Jörgen Almblad i RÅ:s dåvarande lokaler i Gamla stan, där det faktiskt, den gången, inte var så svårt att få audiens hos kritstreckseliten, och det hade ännu inte klistrats fast någon narrkåpa på oss journalister som sökte sanningar i Palmeärendet.

Almblad, som alltid talade lite vagt och mumlande, var inte direkt irriterad av mina närgångna frågor, utan tog dem som en del i jobbet. Att han i praktiken avslöjade den absoluta icke-händelse som förundersökningen i praktiken innebar – nej, det tycktes inte genera honom.

Just den här artikeln tycks alltså inte ha blivit placerad i något medium (annars var radioprogrammet Kanalen mycket öppet för Palme-inlägg; dessa rent av honorerades när de kom från professionellt håll, vilket visar uppskattningen). Men likartat material, naturligtvis inte bara från mig, blev publicerat och kommenterat och nådde då och då rent av ledarplats.

När svängde det? Jag har försökt hitta ett datum, ett år. Kring granskningskommissionens lågvattenmärke 1999, kring millennieskiftet? Ja, då blev det stopp. Jag träffade dåvarande förundersökningsledaren, Agneta Blidberg vid RÅ, en gång just omkring detta millennieskifte. Ämbetet hade då flyttat till ljusa lokaler med ingång från Kungsbron.

Blidberg var inte direkt ogästvänlig, men hon hade väldigt lite att offerera i form av news. I klar motsats till Almblads visserligen mumlade men ändå avslöjande information.

Det har varit inspirerande att flytta över denna skrivmaskinstext till modern ordbehandlare. Jag stod för varje ord den gången jag skrev texten, och jag står för dem i dag.

”Nej, det tipset har vi inte kunnat utreda… och inte det… och inte det…”

Sven Anér

3 kommentarer:

  1. allt mystiskt med palmemoret i snabbkurs:

    http://www.scribd.com/doc/50376852/Palmemordet-snabbkurs-allt-som-ar-mystiskt

    som en serie

    SvaraRadera
  2. Lars Johansson16 mars 2011 01:36

    Firma Strateg Protector har tydligen upphört - kan inte hitta den på nätet. Ville bara kolla om den också sysslat med kommunikations-radio...någon har kanske en gammal katalog?
    Fantastisk snabbkurs - missa inte den. Alla villospår, alla vilseledande 'bevis', uppslag till agentromaner, o s v.
    Sven - din blog accepterar inte mitt URL så min första kommentar var anonym. Får se om det går i kommentaren: larsj@optusnet.com.au.

    SvaraRadera
  3. Det är väl självklart att just Avsan skickat
    hot-mail/HOTMAIL. En vits. Kul,va? Kul för folk
    som han och inte särskilt klyftigt egentligen.

    SvaraRadera

Läs sidan "Om kommentarer"