”Hur var det här då?”

19.3.2011. Hemligheter lockar. Hemliga internationella pakter, hemlig spionverksamhet, hemliga försvarsöverenskommelser. Det svensk-engelska (eller svensk-amerikanska) Stay Behind uppfyller alla krav på spännande sekretess, aldrig riktigt avslöjad sekretess.

Svenska Dagbladets medarbetare Mikael Holmström har skrivit en bok i ämnet Stay Behind och dess grundare och mångårige ledare Alvar Lindencrona. Direktör för Thule/Skandia (här dyker Skandia upp igen!), superhemlig civil motståndsledare för ett möjligen hotat och härtaget Sverige.

Nästan enbart muntliga order, några få partitoppar informerade, hemligt kassavalv och hemlig svart låda som kunde tänkas innehålla en radiosändare. Lindencronas familj som fick utgöra skyddsmantel för stora initiativ, stora överväganden; en ung dotter som släpades med på resor till olika länder för att som språkstuderande tonåring camouflera pappans storpolitik – jo, här ligger sannerligen en intressant historia.

Blev då Stay Behind någonsin historia? Eller stannade allt vid planer för Sveriges överlevnad, planer som inte ens kom på pränt? Ja, det kan förstås sägas. Sverige hamnade aldrig i den tänkta situationen: ockuperat land med kvarvarande motståndsfickor, ledda av Stay Behind. Kritiker har kallat Stay Behind för ett antal svenska herrars eget lilla krigsspel vid kvällsgroggen, men planerna var nog allvarligare än så.

Svenska myndigheter har varit mycket ovilliga att analysera Stay Behind-gruppen med sidoverksamheter, varför kommentarer i huvudsak måste bli gissningar. Vad hade Stay Behind för maktmedel att tillgå? Ja, jag gissar:

Någon gång kring 1980 (exakt årtal är inte känt) grundades den sk ”Stockholms försvarsskytteförening” inom Svenska pistolskytteförbundet. Deltagarförteckning finns publicerad (bl a av mig i ”Affären Anti Avsan”) endast för år 1987. Har du boken tillgänglig, så slå upp sidan 151.

Denna försvarsskytteförening har alltid varit omgiven av närmast total sekretess. På min förfrågan har den beskrivits som ”en liten kamratklubb”, inget mer. Denna ”lilla kamratklubb”, med enbart poliser, militärer anslutna, fick emellertid årliga anslag från försvaret, vilket borde ha medfört frisläppande av de årliga deltagarförteckningarna. Jag försökte få ut dem men misslyckades.

Var denna försvarsskytteförening ett fall av kårverksamhet? Precis som Stay Behind var det? Och som den ”privata polisverksamhet” som bedrevs av ett flertal poliser enligt ett av Säpos 94 registerkort i Palmeärendet? Kårverksamhet? Högmålsbrott?  Försvarligt i ett nationellt krisläge?

Finns koppling till mordet på ”Thule/Skandia”-sonen Olof Palme? Den mystiske ”Skandiamannen”, som jag nyss beskrivit, ska enligt vissa uppgifter ha funnits knuten till Stay Behind och i så fall kanske varit Alvar Lindencronas hemlige privatsekreterare i sammanhanget. Det är inte ovanligt att höga direktörer får hemlig hjälp av anställda som formellt har en normal befattning inom företaget.

Var det i oförklarade Stay Behind-ärenden som Skandiamannen diktade sin långa skröna från mordnatten? Jag märker att jag tvingas sätta många frågetecken.

Ligger hänsynstaganden till Stay Behind som ett tjockt täcke över den falska åklagar- och polisutredning som bedrivits alltsedan dödsskottet vid Dekorima? Har det funnits ett patriotiskt syfte som fått försvara oegentligheterna?

Jag har inte hunnit läsa Mikael Holmströms bok i ämnet, men den ger förstås några intressanta svar.

Jag har en personlig kontakt med detta undflyende ärende. År 1979 hyrde jag, av just försäkringsaktiebolaget Skandia, en liten redaktionslokal vid Smålandsgatan, nära Birgerjarlsgatan, med inre brandvägg mot Hallwylska palatset. Någon gång framåt vintern behövde Skandias fastighetsavdelning göra några omflyttningar och frågade mig om jag ville flytta till en något större lokal Stureplan 4. Visst, det gick bra. Det blev tre mycket små rum, helt tillräckliga för mina skrivarbehov.

En vinterkväll kom jag tillbaka från en enkel måltid på stan, för att arbeta vidare, men stoppades vid porten mot den inre gården (jag skrev så när borggården) av två civilklädda män, uppenbarligen säkerhetsfolk. Marschaller fladdrade.

”Hur var det här då?”

”Hur det var här? Jag bor här”

Jag fick legitimera mig och släpptes sedan motvilligt in och tog hissen fyra trappor upp.

Jag insåg sammanhanget. Lindencrona, som jag inte kände och aldrig träffade, firade sin 70-årsdag i 12-rumsvåningen tre trappor upp. Jag hörde svenskt högreståndssorl och fraset av taft. Den hemligaste av svenska bostäder och de hemligaste av gäster.

Koppling Lindencrona – Palme? De träffades då och då, det är allt jag vet. Möttes de i Lindencronas chefsrum i Skandiahuset?

Kunde Stay Behind stå i motsatsställning till Olof Palme och hans internationalism? Grodde ett förstucket Palmehat i Skandiahusets irrgångar.

”Fastigheten”, skriver Mikael Holmström, ”lämpade sig för dold verksamhet, den hade många irrgångar och underjordiska kulvertar till närliggande fastigheter och var svår att bevaka.”

Helt riktigt, kan jag konstatera, efter några dagars filmning nyss i dessa irrgångar och kulvertar, där jag kände gammal sekretess viska till mig från de solkigt vitrappade väggarna. 

Skandiahuset görs i dag om från grunden. All inredning byts ut, det ryker gips om rivna mellanväggar, och snart står ett nytt komplex vid Sveavägen, skinande och blankt, medan allt tal om Thule och Skandia och Skandiamannen och om Alvar Lindencrona dämpas och försvinner. Liksom Alvars stolta Stay Behind, ett fantasifoster som, lyckligtvis, fick förbli just fantasi.

Olof Palme finns kvar, förevigad med minnesplatta någon meter från platsen för det mord som skakade Sverige. Förevigad?

Sven Anér