Men låt oss då förutsätta att mycket av sanning ligger i Leif GW-uttalandet: vad innebär det då? Hur mycket folk går åt? Det får förstås bli en gissning. En som nog skulle komma närmast vid en dylik gissning vore antagligen författarduon Kari och Pertti Poutiainen, om in till namngivande utpekat vilka var ute och snurrade på olika poster och i olika befattningar före mordet, under mordet, efter mordet…
Tre direktinvolverade polispiketer brukar noteras, det blir ca 25 man – jag stannar där ett ögonblick. Om vi förutsätter att dessa hade sina inrutade jobb i det stor mordsammanhanget – har då alla vetet vad som var på gång? Det brukar dras jämförelser med kommunistiska celler: varje medverkance vet bara vad som händer inom den egna cellen, och kanske knappt det. Går det att tänka sig en piket där egentligen bara befälhavren känner planerna, medan de andra följer med som kokllin? Jag tror inte det.
Poliser är väöutbildade skärpta personer som inte kan skyfflas runt hur som helst. De är vana vid korrekt och konkret ordergivning före varje insats.Skulle de kunna bara följa med? Och aldrig misstänka något ovanligt?
Fallet Palme vore ju den viktigast ordern att informera piketmännen om vikten av att hjälpa gärningsmannen att fly. Detta måste ha varit det viktigaste, som hela insatsen gick ut på: hjälpa gärningsmannen att fly, hindra andra från att hejda den flyende. Och en sådan barock order skulle naturligtvis inte bli åtlydd om inte varje man i de tre piketerna finge besked om vad denna nattövning egentligen rörde sig om.
Alltså alla tre piketbesättningar informerade, instruerade. På motsvarande sätt har männen i sambandscentralen, såväl chefer som operatörer, varit involverade, ambulanspersonal, många radiobilsbesättningar. Och det går att utöka deltagandet i koncentriska cirklar: nedåt till den vanliga ordningspolisen, uppåt till dem jag brukar kalla för de kritstreckrandiga, det höga befälet – hur många av dessa? Alla topphöjdarna, från och med Holmér. När jag gör denna försöksanalys märker jag hur svårt det blir att helt utesluta någon kategori. Patrullerande polisman på Södermalm? Inte säkert. Han kan hamna i en oberäknad flyktsituation, måste veta hur han ska bete sig. Och så vidare.
När Leif GW Persson drog till med sin konspiration (och anslöt sig till ett 25 år gammalt polisspår, uppfunnet, sa han, av folk som i likhet med den blinda hönan kanske hittat ett korn; en oförsynthet i megaklass) drog han i praktiken med en stor, kanske mycket stor del av Stockholmspolisens personal och infrastruktur. Har jag rätt? Jag hisnar själv inför de slutsatser jag försöksvis kommer fram till. För om jag har rätt har Stockholms poliskår under hela tiden kring mordet, varit infiltrerad av ond planering för ond bråd död.
Ser jag på detta kusliga getingbo ur den aktive undersökande journalistens perspektiv kan jag nog få det mesta att stämma. Den undersökande journalist som var med från början märkte , först som en dov magkänsla, att något var snett. I linje med den ensamt ståndaktige polismannen Gösta Söderström som aldrig fick sina egna noterade klockslag att stämma med de hemgjorda klockslag som tvingades på honom av hans överordnade: Du har fel, Gösta, ta det lugnt, Gösta, du har fel…
Göstas klockslag blev grunden till min första bok i detta dova ämne: Polisspåret. Men senare samma år om boken kom ut, 1988, var det dags för den danse macabre som påtvingades Christer Pettersson, och när väl ”den ensamme alkoholisten och narkomanen” var etablerad i nästan allt folkets sinnen kunde Gösta Söderström och Sven Anér och Gunnar Wall och bröderna Poutiainen och Lars Borgnäs gråta vilka tårar som helst över allt som uppenbarligen gått snett: ingen hörde dem och ingen torkade deras tårar.
Ändå var det så uppenbart. Christer Pettersson saknade allt som en gärningsman av detta slag behövde: rapp hjärna, perfekt vapenkunnande, snabbhet i benen. Han hade inget av detta och var på väg till Centralen och tåget till Rotebro när allt började pyra och pysa i den häxkittel som Stockholms city skulle utvecklas till.
Men det här var nytt, för Stockholms och Sveriges vanliga, fina men kanske lite tröga allmänhet. Vi var inte vana, vi är inte vana i dag, vid att poliser i grupper, utför precis det som de inte får utföra, går tvårtemot vad polishögskolan (men den kanske hette polisskolan då) hade lärt dem.
Leif GW har, långt långt efter oss andra, tryckt på knappen: konspiration! Men sensationen blev inte gammal, tre dagar kanske. Sen kallades Persson till Bengt Svensson och stora hemligstämpeln togs fram.Men ni dödar inte en konspiration med sekretesstämpel, Persson och Svensson! Kanske har ni Ingensläppt in frisk luft i stället! Sven Anér
Ingen polis frågar efter Dekorimamannens namn
28.3.2011. Det är med samma spänning jag varje gång slår upp det första förhöret med Anneli, alltså det förhör lsom Olle Alsén fick polisens tillstånd att banda när han deltog som officiellt förhörsvittne. Här kommer jag nära händelsernas centrum, officiellt, offentligt.
Det är en känd sak att inget är så svåt som att hittasaker och företeelser som inte finns. Att upptäcka att vad som borde finnas inte finns. I den detektiva världen: det spännande var att hunden inte skällde.
Jag läser nu om detta förhör med Anneli från den 21 januari 1993 och noterar nu, faktiskt för första gången, att förhörsledaren – som jag inte vet namnet på: kanske var de två – ingenstans på de fyra sidorna, kanske ett tjugo minuter långt förhör, ställer frågan:
”Anneli, vat du vad mannen heter?”
Allt annat efterfrågas, längd, hårfärg, ålder, alla signalementskännetecknen, men inte det både basala och banala, nämligen: vad heter han?
Kan Anneli ha vetat namnet? Antagligen inte själva namnet, men hon har haft uppgifter kring namnet, och hon ger konkreta hänvisningar till vad Anki har vetat.
Dessa informationer bör rimligen ha funnits på bordet framför förhörsledaren, men denne är sålunda totalt ointresserad av vad Dekorimamannen kan tänkas heta. ”Två korta namn…”, nej, det känns tydligen ointressant för denne polisman som, så vitt jag kan se det, måste ha varit tillsagd att inte gå in på namnfrågan.
Polisen besökte sedan vid flera tillfällen gymmet på Smedbyskolan (hur många gånger får vi veta när samtliga spaningsuppslag släpps fria), men dessa besök tycks huvudsakligen ha syftat till att förneka existensen av någon ”bråkande och tjafsande” gymbesökare över huvud taget.
Och vad tyder detta på, i sin tur? Mitt eget intryck blir, mycket starkt och sannerligen inte för första gången inne i denna affär, att alla inom förundersökningen, från, på sin tid, Hans Ölvebro ned till samtliga förhörsledare hade noggranna medskick: ”Hitta inte Avsan, peka inte ut Avsan, ta inte fram namnet Avsan, dölj Avsan”!
Samma attityd har, genomgående, granskningskommissionen, som ser som sin uppgift att lögnförklara Alséns utpekande av Avsan, via ett uppvisat passfoto. Kommissionen skriver:
Det fanns fl a en person som sade sig känna igen Anti A. Denne person hade då Olle A hördes redan förhörts en gång. Det framgår av det förhöret att vederbörande måste ha misstagit sig, bl a uppgav han att mannen på fotot var finländare och inte talade bra svenska, något som inte uppgetts stämma beträffande Anti A.
Med denna näst intill verklighetsförfalskning lyckas kommissionen och huvudsekrteraren Hans-Gunnar Axberger spräcka Alséns hela identifieringskedja: Avsan talar bra svenska alltså kan han inte ha varit på gymmet!
Vad polisen i stället bort göra vore att intervjua flera gym-bersökare; Avsan måste ha blivit sedd av flera under den ganska långa tid han frekvengterade gymet. Men, åtminstone tt döma av granskningskommissionens kortfattade version har några sådana ytterligare förhör med gymbesökare aldrig arrangerats. Så går det till i krig! Anti A avaförd.
Flera gymbesökare och andra intresserade har hört av sig till mig och påpekat just att affären Anti Avsan faller på dålig identifikation. Det gör den ju inte alls. Idnetifikationen är perfekt, det är kommissionens tolkning som är en allvarlig, avsiktlig misstolkning. Som vanligt är dessutom svårt att veta när en reflexion i kommissionstexten görs av utredande polis eller kommissionen själv, vilket ofta blir förvirrande.
För att summeera – om nu denna affär någonsin kan summeras:
Då Olle Alsén i slutet av novembe 1992r lämnade sitt ursprungliga tips om den då ännu ej identifierade Dekorimamannen kände utredarna redan hela sanningen, och deras jobb blev därefter, och fram till i dag, att dölja all kunskap och all information för att slippa ta in Avsan för eskarpa förhör. De startade med att aldrig efgterfråga Delorimamannens namn.
Ovänd kriminalistik, sålunda. Bakvänd. Avsiktligt felvänd.
Sven Anér
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"