Skandia och Skandiamannen – okända för granskarna!

För oss som i åratal försökt utreda omständigheterna kring mordet på Olof Palme har färghandeln Dekorima i dödshörnan självfallet alltid varit intressant. Men också hela det stora hus, där Dekorima var inrymt, har inspirerat den journalistiska upptäckarlusten. Finns ett samband mellan mordets plats och mordets hus?

Det föreligger en omfattande, jag vill inte säga fullständig, polisiär utredning om detta Skandiahus, som vid sin tillkomst hette Thulehuset, efter det försäkringsbolag som från Thule bytt namn till Skandia.

Den bakomliggande tanken har varit att Olof Palme, vars far och farfar var knutna till Thule/Skandias ledning, lockats till just detta ”släkthus” under den iskalla sista februarinatten för att sedan falla offer för en dödande kula någon meter från Skandiahusets murar.

Utredande polis har sålunda studerat delar av frågan. Utförliga förhör har hållits med den s k Skandiamannen – som jag berättat om tidigare på bloggen - och med ett stort antal representanter för väktare och säkerhetspersonal med ansvar för denna mycket stora och i några avseenden tekniskt  och personellt välbevakade stora fastighet.

Anledningen till intresset för Skandiahuset har framför allt just varit att säkerheten uppenbarligen, i varje fall inte under mordkvällen, varit perfekt. Väktarna, som är noggrant hörda, har i flera fall inte följt gällande instruktioner, några har egentligen utan tillstånd vikarierat för några av sina kolleger, och låsningen av dörrar utåt framför allt Luntmakargatan har inte varit heltäckande.

Ett cykelgarage har diskuterats; det har uppenbarligen medgett tämligen fri in- och utpassering till Skandiahuset, i varje fall för de tjänstemän som haft nycklar, och vilka dessa är verkar inte ha gått att utreda i botten. En utkörsport för garagerade personalbilar (?) tycks ha öppnats och stängts enligt tämligen lösliga principer – ett grundintryck har blivit att den som osedd önskade ta sig in i eller ut ur Skandiahuset hade god chans att lyckas.

Skandiamannen, den annonstecknare mm som jag tidigare berättat om, hade nyckel till cykelgaraget samt dessutom egen nyckel till sitt tjänsterum; han har över huvud taget inte gått att kontrollera.

Mot den här skissade bakgrunden har frågan uppstått huruvida Skandiahuset har kommit att ingå i själva mordplanerna: som replipunkt för mordförberedelserna och själva mordet, som gömställe. Kan gärningsmannen ha tagit sin tillflykt hit? Detta förefaller inte kunna stämma med vittnesutsagorna, men frågan har ställts.

Diskussionerna kring Skandiahuset efterlämnar dock ett stort tomrum, och polisens utredningar lämnar de flesta trådar fladdrande. Kopplingen mellan Olof Palme och hans ”familjehus” har knappast tagits upp till seriös granskning men bör enligt min mening inte helt lämnas obeaktad. Strax mer om detta.

Nu inträffar det märkliga att varken en av de första kommissionerna, juristkommissionen från 1987, eller den av mig ofta omnämnda – och kritiserade – granskningskommissionen från 1999, så vitt jag kunnat finna över huvud taget nämner något om detta Skandiakomplex.

Jag hittar över huvud taget inte namnen ”Skandia”, ”Skandiahuset” nämnda i de båda kommissionsrapporternas innehållsförteckningar (person- och sakregister saknas), och vid en tämligen noggrann slagning i rapporterna hittar jag heller inget som helst omnämnande? Märkligt. Historien om Skandiamannen, som i varje fall kvarstår som ett spännande inslag – om än i stor utsträckning fejkat – kring  mordminuterna, lyser sålunda med sin totala frånvaro, trots att han ägnats ett stort antal  vittnesförhör och spaningsuppslag i förundersökningen, och frågetecknen kring hela väkteriet, som är många, har helt nonchalerats av jurister och granskare. Varför?

Jag hittar inget annat skäl till denna nonchalans än undersökarnas önskan att hålla allt vad Skandia heter utanför bilden. Helt utanför bilden. Varför? Ja, helt enkelt därför att granskarna känt på sig – eller vetat? – att Skandiahuset finns med i mordets framtoning. Det var till Dekorima och Skandia paret Palme kom, det var vid Dekorima och Skandia som gärningsmannen sedan flera minuter stod och väntade.

Men detta vinternattsscenario hade förstås varit livsfarligt för varje lojal statlig utredare att spela upp, eftersom det skulle ha inneburit en konspiration på flera nivåer – hu nej, granskarna passar sig. De är – eller låtsas vara – inprogrammerade på en ensam oförvillad gärningsman utan tekniska finesser och med ett nyanskaffat vapen i hand, och i den bilden får Skandia definitivt inte plats,

Därför får allt försvinna, bland annat en planerad vapeninspektion (!) på Skandiamannens tjänsterum, i sista minuten avstyrd av Hans Holmér personligen.

Glöm Skandia, säger granskarna, mördaren har spanat in paret Palme vid biografen Grand och förföljt dem till en plats som råkade bli Dekorima; glöm cykelgarage och röda personalbilar som exakt då dödsskottet ljuder fräser ut på Luntmakargatan från ett av Skandias garage!

Menar jag att just Olof Palmes släktanknytning till försäkringsbolaget Thule/Skandia gav upphov till mordplatsen? Självfallet kan jag inte vara säker. Men ett sammanträffande mellan Palme och den faktiske gärningsmannen kan ha underlättats genom att det stämts möte just vid det en gång Palme-styrda Thule/Skandia. Offret kommer till mördaren. ”Come into my parlour, said the spider to the fly.”

Nå, det är en gissning. Det är en gissning som kan komma att ta fastare form sedan den statlige chefskriminologen Leif GW Perssons eget fantastiska scenario om en gärningsman ”inom en konspiration av polis, militär och säkerhetspersoner” börjat få säkrare fäste och sedan vi fått reda på vad denne Persson och hans rikspolischef kommit fram till vid deras superhemliga möte på tu man hand några trappor upp vid Polhemsgatan!

(När detta scenario var enbart mitt och Olle Minells kunde det avfärdas, men hur avfärda en statlig chefskriminolog?)

”Det kommer mer” hette ett TV-program för några år sedan. Den ena händelsen avlöste den andra, under flera sändningsdagar och i en ganska spännande kedja. Och ”det kommer mer” även i Skandiaaffären. För vem satt som spindeln i det svenska hemliga försvarsnätet den gången om inte Alvar Lindencrona, chef för Skandia och hemlig chef för det hemliga ”Stay Behind”, vårt sista svenska försvar om fan hade kommit lös?  Sven Anér