”… tre personer som gick och pratade med varandra en viss sträcka…"

4.3.2011. Dekorima. Sekunderna före skottet. Vi kommer alltid tillbaka till Dekorima. Dekorima går inte att prata bort. Jag bläddrar i mina gamla PALME-nytt-böcker och fastnar, inte för första gången, vid Lars Borgnäs förnämliga Striptease-sändning från den 16 juni 1994. Det var ett Striptease som kom ett par månader efter de båda unga kvinnornas Striptease-rapport i april 1994.

Yrsa Stenius och PO Enquist är bland deltagarna och ger en allmänkunnig och allmänmänsklig fond.

Jag går in cirka fyra minuter före mordet (ordagranna citat ur Striptease 16.6.1994):

Efter bioföreställningen gick makarna Palme uppför Sveavägen, in mot city. Lisbet Palme ville nu gå över gatan och titta i ett skyltfönster på andra sidan. Dom gick sen vidare mot mordplatsen.

Det finns bara två vittnen, förutom Lisbet Palme, som på nära håll såg vad som hände här, sekunderna före skotten, och en av dem var vittnet Björkman som gick en 7-8 meter bakom makarna Palme. Han hade varit på firmafest och var berusad.

Men han uppfattade situationen så, och det berättade han för polisen kort efteråt, och också för sin fru när han kom hem, att han framför sig hade ett sällskap på tre personer, som gick och pratade med varandra en viss sträcka.

Sen la plötslig mannen till vänster upp sin högra hand på axeln på personen i mitten, och så ljöd två skott.

Vittnet Björkman har än i dag samma minnesbild av att mördaren pratade med Olof Palme strax före skottet. Han avfärdades av Hans Holmér som ansåg att han hade varit alltför berusad för att vara trovärdig.

Det andra vittnet var taxichauffören Anders Delsborn, som hade stannat för rött ljus en 15 meter härifrån, kort innan mordet skedde.

Anders Delsborn: Jag kom körande med taxibilen uppför Sveavägen mot Kungsgatan och fick rött ljus vid Tunnelgatan. Och jag tittade på vänster kant och observerade att det stod tre människor. Om dom sen pratade eller om dom bara hamnade där av en ren slump. Det vet jag inte. Men när jag fick grönt lyse och började åka igen, då hörde jag första skottet, och då tittade jag direkt till vänster igen och hörde och såg det andra skottet. Varvid offret föll ned på backen.

Aktuellts intervjuare 1.3.1986: Fick du för dig då att Lisbet och Olof Palme måste ha sett mördaren? Kanske att dom…

AD: Det är jag övertygad om.

Borgnäs: Delsborn sa, i det första polisförhöret på mordnatten, att han såg de tre personerna på trottoaren ”stå och samtala med varandra”. Men i nästa förhör frågade man bara vad som hände från det att skotten föll, ingenting om vad som hände dessförinnan. Sen hölls inga fler förhör med Anders Delsborn.

Borgnäs summerar: Två vittnen, de enda personer som på nära håll såg vad som hände här före mordet: båda säger att det var en kontakt mellan gärningsmannen och Olof Palme sekunderna före skottet. Och båda har varit med om en rekonstruktion här på mordplatsen och visat för polisen vad dom såg.

Den tredje personen som vet vad som hände är Lisbet Palme. Hon säger att det inte förekommit någon kontakt med mördaren.

Här slutar detta avsnitt ur Lars Borgnäs mycket skickligt genomförda Striptease 16.6.1994. Och här är grunden klar, fastspikad. Två vittnen, de enda två vittnena, konstaterar samstämmigt att ett samtal mellan de tre personerna vid Dekorima föregick skotten. Detta är förstås, och har alltid varit, ytterst viktigt, signifikativt. Lisbet Palmes förnekande likaså.

Anders Björkman ha fått lida mycken orättvis smälek för sin påstådda höggradiga berusning. Andra vittnen hävdar att han vid firmafesten bara druckit obetydliga kvantiteter. Han kan ha varit lite glad, men är inte det personalfestens uppgift, att göra folk glada?

Hans Holmér lever högt på Anders Björkmans ”berusning”, och konstaterar, rått och cyniskt, i sin bok ”Olof Palme är skjuten!”:

Karl Alfred Bengtsson /dvs Anders Björkman, Holmér använder ibland fingerade namn i sin bok, utan att nämna om och när namnet är fingerat/ har varit på firmafest på restaurang Sancta Clara på Regeringsgatan. Några i gänget har bestämt sig för att avsluta den glada kvällen på discoteket i Kårhuset på Holländargatan, men pengarna har tagit slut. Därför söker de sig till Götabankens kontor på Sveavägen mitt på Skandiahuset, som har ett bankomatuttag placerat innanför att par vindskyddande gliddörrar. Bengtsson är full. När de andra är inne och fyller på kassorna beslutar han sig för att åka hem. Han lullar i väg tillbaka mot Tunnelgatan. Nästan framme vid korsningen och förghandeln lägger han märke till ett sällskap på tre personer.

Så långt Holmér om Björkman, och här leker han verkligen med elden. Han talar faktiskt om ”ett sällskap på tre personer”, men han fullföljer inte, nämner inte att dessa av allt att döma har gått och samtalat med varandra.

I detta ”ett sällskap på tre personer” ligger ju hela mordet i ett nötskal. Holmér leker med elden.

Flera av oss som har skrivit om detta komplexa och komplicerade mord har utgått från att Olof Palme hade stämt möte med den person som skulle bli hans mördare. Gunnar Wall trycker på detta i ett uttalande nu vid 25-årsminnet. Själv har jag också, nästan från början, hävdat samma uppfattning. Offret uppsökte sin mördare. Offret kände sin mördare.

Men de två centrala händelserna, inom loppet av två minuter före mordet: episod Anki och Anneli, respektive episod Björkman och Delsborn, får försvinna ur polisens hantering, framför allt sedan Christer Pettersson falskeligen placerats i händelsernas centrum, som springande från biografen Grand till Dekorima.

Christer Pettersson, ensamvargen, skulle skydda rättsstaten. Men han blir rättsstatens fall.

Sven Anér