Döm bara halva ärendet, så går det aldrig att gå vidare…

1.9.2013.

Jag läser om ”styckmordsläkarna”, nu med namn. Ett ärende som fastnat, lossnar lite grann, fastnar igen i rättens kvarn, den här gången för evigt, verkar det.

Detta är ett elegant åklagarknep, jag har ofta stött på det. En presumtiv brottsling, t ex en i Palmeärendet utpekad tjänsteman, naglas fast, utan att dömas till straff, för ett par struntdetaljer, medan den egentliga saken aldrig vidrörs. Ändå betraktas hela ärendet som avgjort, går i praktiken inte att överklaga längre.

”Är du inte nöjd? Du fick ju som du ville?”

Jag erinrar mig, från Herbert Tingstens memoarer, en kontrovers han hade med den skärpte och intelligente nej-sägaren Johannes Wickman, underställd kollega på DN:s ledarredaktion. Tingsten ansåg att Wickman varit för lam i sin behandling av ett tvistigt ärende, så ”ta i lite grann nästa gång!”.

Wickman tog i så det skakade i officinen vid Tegelbacken, och Tingsten undrade vad det var frågan om.

”Du sa ju att jag skulle ta i.”

När viljan inte finns, i varje fall inte den goda viljan, kan farliga ting hända. Min parallell med Palmebehandlingen känns tydlig. Rättvisan kan ha sin formella gång, men resultatet bli farligt fel.

”Du fick ju som du ville”.

Jag har inte kunnat undgå at se ett kusligt camaraderie mellan domare och åklagare, ja ibland med försvarsadvokaten på samma sida. Jag tar Christer Pettersson-affären som ständigt lika kristallklart exempel.

Vi var från journalisthåll under den Petterssonska tingsrättegången angelägna att tala om för hans försvarsadvokat att åklagarnas och polisens huvudvittne aldrig varit på plats och alltså vore värdelöst, men vi fick aldrig advokaten att tända – märkligt.

Om advokaten att hade sagt till tingsrätten att det uppenbarligen rörde sig om en falsk konstruktion från myndigheternas sida, så hade Pettersson omedelbart och för all framtid kunnat frias från alla falska beskyllningar, med dessa i stället laserskarpt riktade mot ärendets falska herrar.

Men Christer Pettersson tycks ha predestinerats som den ideale syndabocken. Så sent som för ett par dagar sedan talade jag med en rutinerad journalistkollega som rätt ut sa att ”det var Christer Pettersson!”

Jag protesterade, fick ingen ytterligare kommentar, saken rann ut i sanden för att förena sig med så många andra rännilar; kanske raljerade min samtalspartner, i så fall under galgen.

Hur ska då vi journalister behandla svåra frågor? Får vi inte raljera kring frågor som vi inte har läst på, som inte är presenta, som det heter? Inte gärna, faktiskt. Måste vi då gå in själva och utreda tills vi blir nöjda? I ett viktigt ärende där vi har ett yrkesansvar: ja.

Jag återkommer ofta till detta med yrke, yrkestillhörighet. Vi ska, menar jag, vara stolta över vårt yrke, som sotaren är det, slaktaren, sjömannen, antagligen statsministern. Vi ska inte låta oss hunsas med, be om ursäkt för att vi finns till, för att vi stör.

Är det möjligt att saker och ting börjar hända? Obducenterna, som jag nämnde inledningsvis. Thomas Quick. Palmeärendet, de falska herrarnas makabra lekstuga. Händer något? Det är söndag i dag, och jag avvaktar måndagens post: kommer förundersökningsledare Kerstin Skarp att reagera mot de våldsamma beskyllningar jag lagt på hennes bord, eller kommer hon att nöja sig med sitt ständiga ”ingen kommentar”?

Vi människor får inte gå genom livet som vandrande icke-kommentarer. Ska livet vara någonting värt – och det är det – måste vi sprattla, röra på oss, kommentera i frågor som rör vår livsnerv. Annars kan vi fram till pensionen sätta oss till rätta i Kerstin Skarps säkert eleganta RÅ-stol och rabbla ”ingen kommentar”. Lönen kommer ändå som ett brev på posten.

Är jag pessimistisk i överkant? Kanske jag kan våga hoppas. Min lilla men ilsket aggressiva Mordet var löst innan det hände säljs med god styrfart till de engagerade (60:- till pg 75 05 55-5, 100:- för två ex!) och i dag till många som jag inte känner igen, nya namn, nya postnummer.

Sven Anér