Palmemordet, Quick, da Costa. Dessa tre mörka affärer.

1.9.2013.

Jag är påläst i Palmeärendet, men har följt rubrikens två övriga ärenden endast kursivt. Släppt dem, som vi gör där vi inte tycker oss kunna, orka.

Dessa tre ärenden uppvisar ett antal paralleller. De står fortfarande öppna, som köttiga sår. Vår rätt, vår rättvisa har inte kunnat ge oss klarhet, endast en massa kletiga ord. Inga sanningar om de stora frågorna. Inga sanningar.

Fler paralleller? O ja, med vissa differenser. Quick-fallets otroliga brist på fakticitet men överflöd på död. Pirandello gav sin Nobelpjäs titeln Sex pjäser  söka sin författare. Quick-fallet kunde döpas till Åtta mord söka sina mördare. Åtta mord, ingen mördare. Märkligt litet har gjorts för att identifiera mördaren, mördarna. Hur har åtta mord så kunnat knippas samman till en dödens bukett?

Det brukar talas om rejält gammaldags polisarbete, som så småningom leder till sanningar. Vart tog detta rejäla gammaldags polisarbete vägen? Det fick aldrig fungera. I stället stod åklagare och polis och psykolog redo med håven, beredda att godta vilket mord som helst bara Quick hostade om det.

”Godtag aldrig ett erkännande som inte styrks av konkret bevisning” – orden i kriminalkatekesen borde ha framstått som självklara.

Frågorna slutar aldrig att sippra. Var kom de svensk-norska klistriga kontakterna från? De underligaste bilder dyker upp på näthinnan. Poliser – och varför inte åklagare? – från ömse sidor av Kölen, pratar shop över en kopp kaffe:

”Kan ni hjälpa oss med ett par mord? Vi har mord över…”

Där åtta normalhederliga utredningar skulle ha satts in, i båda länderna, blev det i stället Thomas Quick som fick stå som genomgående, allt förklarande sökord:

”Har du fler mord, snälle Thomas? Vi har ett här långt upp i norr, vad säger du om det?”

Och Quick är alltid beredd att hjälpa till, drogad och energisk.

De som skulle lösa mord i Sverige och Norge gick istället den motsatta och kusligt enkla vägen: de hade en ”mördare” som assisterade med allt, bara att trycka på en knapp. Här begicks oerhörda brott av statstjänstemän, alla tydligen sedan länge preskriberade, eftersom tjänstemän inte har mördat någon, bara låtit åtta mords förövare slinka genom det glesaste av nät.

Hur har detta varit ens tänkbart? Det har varit tänkbart eftersom denna makabra rättviseparodi har fått ske inom ramen för den falska rätt som sväljer de stora lögnerna, de stora svenska lögnerna, nordiska lögnerna, med de aldrig utnyttjade sökorden: Quick, Da Costa, Anti Avsan/Olof Palme.

Jag låter minnet sila några tidigare stora kriminalaffärer. Gustav III, nej då, en snabb och välskött rättegång, saken klar efter inte 27 år utan efter mindre än 27 dagar. Lås och bom.

Salaligan. Antalet mord skrämmer, men ligan samlades in och straff utmättes. Inget olaga samröre mellan rymmare och fasttagare, journalister – jag kände ett par – hjälpte polisen på fältet utan att betraktas som lögnhalsar.

Rådman Lundkvist (inte vår nuvarande skyddade rådman) och biskop Helander. Här handlade det inte om ond bråd död men om förfalskningsärenden, stora, allvarliga. Om lösningen av den sistnämnda affären har kunnat diskuteras, så har ingen skugga fallit över arbetande åklagare och polis. Det är här skillnaderna ligger mellan dessa affärer och de tre jag diskuterar.

Poliser och åklagare kan ta miste, självfallet (hur var det med Möller?) men de får inte använda förvända motiv. Självklarheter. Fru Justitia sägs vara blind, hon får inte snegla. Självklarheter.

Da Costa, obducenterna. Här finns bl a personalunioner med Palmemordets folk, med samma unkna dofter. Långt från det vanliga hederliga polisarbetet.

Quick, da Costa, den mördade Olof Palme. Går det att hitta, går det att googla sig fram till något som liknar en sanning?

Jag tror det. Det måste i dag finnas jurister hederliga ämbetsmän, hederliga forskare som in i ryggmärgen känner att någonting i dessa tre kardinalfall är så beklämmande snett, så aktivt snett. Jag vände mig för ett tag sedan till Uppsala universitet och tipsade om just sådan forskning, lämplig för en juridisk fakultet, men jag bemöttes med arrogant ointresse: inte vårt bord!

Nehej. Men vems bord då?

Jag läser rörande de båda obducenterna, som finns inne i samhället igen, men friade endast styckevis och delt. Jag ser dem i bild, och jag ser på Thomas Quick i bild: närmast muntert nytert alldaglig. Ska vårdas? Varför? Andra behöver vård.

Jag får brev från åklagare och polis. De är oklanderligt stavade och korrekturlästa, men de förmedlar grov, aktiv omoral.

Omoral eller moral, Sven Anér? Fina ord – det gäller att se till verkligheten. Den kan vara skitig ibland.

Den kan det.  SA