Hur ser Palmemordets kärna ut? När faller skalet?

20.9.2013.

Naturligtvis ligger jag och undrar.

Varför starta en så komplicerad dödens apparat? Och varför över huvudtaget röja Olof Palme ur vägen?

Inom ett till synes fredligt och till synes demokratiskt samhälle beslutas på en nivå ytterst nära statsledningen, nästan i symbios, att Palme måste gå. Och inte nog med det: hans liv måste tas. Och inte ens nog med det: i detta nyssnämnda demokratiska samhälle måste en lögnens böld och bild opereras in, för all framtid är det tänkt: hela det svenska rättssamhället ska sättas ur spel, höga ämbetsmän ska köpas med cash eller nådevedermälen (dubbla till bödeln), med den svenska rätten fastnad i dy, kletig diktatorisk dy.

Varför? Varför har ingen funnits, inom denna före detta demokrati, som sagt stopp och belägg? Varför har ingen av dessa personer, inom polis eller åklageri, varnat för att det intrikat tänkta och genomförda, döljande efterarbetet i själva verket, förr eller senare måste bli kontraproduktivt?

Jag går direkt på ett konkret exempel: den vämjeliga Christer Pettersson-affären. Huvudvittnet Roger vittnar om en händelse han fått polisiär hjälp med att hitta på. Händelsen (Christer Pettersson vid biografen Grand) har aldrig inträffat, vilket lätt utläses ur polisens egen öppna dokumentation – naturligtvis ska detta komma att upptäckas av kvardröjande grävande journalistik, och därmed borde gärdet bli upprivet.

Polis, och inte minst höga åklagare, ertappas med fingrarna i syltburken, en skyddsmur av lögner raseras. Förr eller senare – och detta måste de högt placerade politikerna och ämbetsmännen från första början ha insett – ska hela korthuset rasa, sedan några få journalister, som tagit sitt grävande på allvar, bitit sig fast i de mest flagranta lögnerna och absurditeterna: Olofs patientjournal förfalskad, Lisbeth Palme som överger den döende Olofs ambulans under blixtfärd till ett sjukhus där hans liv möjligen ska kunna räddas, en central händelse som skottet mot Lisbeth uppenbart förfalskad.

Mitt personliga sökarljus faller obönhörligt på mina kolleger och inte minst deras uppdragsgivare inom mediavärlden. Journalister bör vara hederliga och klipska, det är två grundläggande kriterier. Det fanns, under de inledande åren efter Dekorima, en publicistisk gålust som, den gången, faktiskt kom att beröra nästan alla nivåer av mordet på Olof Palme, men bräschen blev aldrig särskilt vid, och när vi närmade oss millennieskiftet hade bräschen vuxit igen och hemlighetsmakeriet fått breda ut sig, liksom det ynkliga ointresset: ja, ja Palmemordet…

Ärendet försvann i en axelryckning. Men ärendet är segt, och just i dessa dagar vinner det mark igen. En klar, konkret signal är Staffan Heimersons modiga appell i Aftonbladet härförleden, där bla Lisbeth Palmes aktiviteter ifrågasattes. En signal inte på trumpet utan på piccolaflöjt, men även diskret utsagda avslöjanden i ett stort mörkt ämne blir uppmärksammade; inte den första dagen men den andra månaden.

Vår tid kännetecknas av ultrasnabbhet på det explosiva informationsområdet, men också av möjligheter till retrospektiva överblickar, via kanaler som Google, Youtube, alla bloggar, som inte försvinner utan ligger kvar som fortlöpande encyklopedier.

För några tiotal år sedan var nyheter hänvisade till svåråtkomliga tidningslägg, om än så småningom mikrofotograferade. I dag ger en knapptryckning, på nanotid, den info som begärs. Detta är klart hoppfullt. Det finns risker, förstås. Vissa uppgifter på nätet kan oförtjänt få karaktären av garanterat sann information, men här får mänsklig energi och mänskligt vett göra sitt, till exempel i form av journalister som bedömer substans och sanningsvärde.

Jag märker att jag bygger ett äreminne över den sanne eller inte minst sanna journalisten. Det är vi, inom vårt yrke, som ska vaska fram heder och sanning ur nyhetsfloden, likt Alaskas höstliga guldsökare i TV. Vacklar chefredaktörer, bromsas deras journalister, följer diktatur, tankeofrihetens diktatur.

Min facktidning, Journalisten, solkar sällan sina laptop-tangenter med Palmeärendets orenlighet, jag lägger den oftast åt sidan. Inser ni inte, journalister på Journalisten, att den mörka svenska sanningen är på väg att hinna i fatt?

Till sist: vem lovar mig att spela den svenska journalistikens samvete? Ingen. Inte Vargen under gryningstimmarna, han tycker att jag ska lägga mig på andra sidan och somna om. Inte de samlade svenska medierna, som mycket klart utsagt delar Vargens recept.

Men kanske framtiden ger mig lov? Den nära framtiden?

Sven Anér