Lisbeth Palmes pälskappa, som fick fara till Wiesbaden i cynisk jakt på en kulas äkthet

8.9.2013.

Den svenska polisen har flitigt anlitat olika vetenskapliga institutioner för att skänka autenticitet åt kulor som de själva falskeligen producerat, och det känns egendomligt att ingen av dessa institutioner: SKL, Riksmuseet, FBI eller Bundeskriminalamt i Wiesbaden, höjt ett ögonbryn inför det ”bevismaterial” i Palmeärendet som de i olika perioder fått att hantera.

Jag komprimerar ärendet. Omedelbart efter mordet for svensk kurir till Wiesbaden i dåvarande Västtyskland med de båda s k Palmekulorna och satte Bundeskriminalamt i arbete: kontrollera om dessa är de båda Palmekulorna! De tyska forskarna gick omedelbart till verket, men resultatet blev magert. De kunde konstatera att båda kulorna kom från samma vapen, vilket svensk polis onekligen visste på förhand, eftersom de skjutits under svenska laboratorieförhållanden med samma vapen.

Detta var också det enda Bundeskriminalamt fann. Inga s k humanrester, vare sig från Olofs bröst eller från Lisbeths rygg, absolut ingentin sm kunde binda kulorna till Olofs och Lisbeths kroppar, vilket måste ha tett sig underligt för de tyska experterna, efersom humanrester praktiskt taget undantagslöst återfinns på kulor vid skottskador.

Så, vad visade egentligen Wiesbadens undersökningar? Ingenting av värde. Ingenting. Och jag sätter mig att fundera: vad ville den svenska polisen egentligen uppnå? Jag hittar inget annat svar än att de ville ge lite allmänt sken av forskning och noggrannhet, akribi för att ta till ett fint ord.

De visste ju att båda kulorna var laboratoriemässigt närmast sterila, varför något bevis för att kulorna använts vid beskjutningar av paret Palme aldrig skulle kunna hittas.. Så en flopp var på förhand given, varför utsätta sig för den? Och varför framför allt utsätta sig för risken att något av laboratorierna skulle slå larm och ilsket säga ifrån att de sannerligen inte önskade bedras?

Ja, det måste vara en tung fråga. Och en expert slog faktiskt larm, polisens egen man Wincent Lange, som i PALME-nytt, med visst dunder och brak konstaterade att ”det var inte Palme-kulorna!” Lange tvingades raskt ta tillbaka, en av de fulaste episoderna i Palmeärendet, vilket inte vill säga litet.

Men eftermälet har blivit att ”Bundeskriminalamt kollade kulorna”, vilket är en sanning med total modifikation. Så vad är det då som jag nu sitter och granskar, över 27 år senare, en generation senare? Jo: en grym attack mot vetenskapliga forskningsinstituts heder och ära, mot deras levebröd och existensberättigande helt enkelt. Men vad brydde sig svensk polis om förbud? Snitsa till ett intyg som blir långt och lite krångligt på formaltyska, bra, bra, tyskarna intygar, tack för det! Medan allt vad heder och ära heter far långt över bergen i Harz.

Jag prövade i yngre dar på ett par enklare akademiska studier, och jag brukade då och då diskutera akademisk heder med min syster Kerstin, sedan hon hade blivit fil dr i litteraturhistoria, bortåt Anna Maria Lenngren till, och som hade klara synpunkter i ämnet.

"Grundmaterialet, utgångsmaterialet, måste hålla, sa Kerstin. annars är våra studier ingenting värda, ja de falska excerpterna skapar naturligtvis i stället en undersökning med en massa falska minusvärden. Om du citerar fel. Om du inte berättar att du citerar. Forskningens lagar är, givetvis med all rätt, hårda som sten."

Prat, menade svensk polis anno 1986. Skitprat. Huvudsaken är ju att man vet vad man vill få fram…

Det nästan värsta inslaget i denna köpenickiad i vetenskap är kanske, jag har antytt det, att inga forskare slog larm. Varför teg SKL? Inte så konstigt, anslag kan ha varit i fara, jag säger det öppet. Inga humanrester, SKL! Reagerade ni inte?

Nej då, SKL slöt efter Bundeskriminalamt, Technisches Institut upp kring hela den svenska och internationella ämbetsmannavärldens vänliga tystnad i ärendet Palme, blundade med båda ögonen och knep käft. Endast med denna obrutna inställning från dem som hade kunnat slå larm fick den mörka sagan nya snälla och ofarliga kapitel, det ena efter det andra.

För det är så en slipsten ska dras sedan ondskan slagit rot.

Sven Anér