Och nu något helt annat: Korea, 1953

9.9.2013.

Jag sitter och känner på årtal och månader. 1953. September. Korea.

I nystruken militär grå skjorta, någorlunda militäriskt klippt och skoborstad lyfte jag och 51 kamrater från en stockholmsk flygplats f v b, så småningom, till den 38:e breddgraden, där ett krig just förpuppats. Vi skulle övervaka puppan. Sverige hade, efter storpolitisk mangling, blivit en del av den högtidligt rubricerade Neutral Nations Repatriation Commission, med ett antagligen unikt uppdrag: att kontrollera att vapenstilleståndets kvarvarande fångar verkligen kom loss dit de ville: till Sydkorea, till Nordkorea eller Kina – eller, i några få fall, till USA.

Vi var fyra ”neutrala” stater betrodda. Sverige och Schweiz, Tjeckoslovakien och Polen, med var sin femtiomannadelegation.

Vi visste inte vad vi gav oss in på, allt var nytt. Vi trodde att vi skulle vara beväpnade, men det ändrades i sista stund. Fredligt obeväpnade vandrade vi in i vår tältstad i Panmunjom, vid den redan klassiska 38:e breddgraden, och förberedde ett liv med fem man i varje blåsigt tält. Fem viljor, fem nostalgier. Och fem olika lämpligheter för denna märkliga syssla som låg framför oss: timme efter timme på skrällande plåtstolar, lyssning till kinesiska och koreanska tolkade till engelska. Timme efter timme.

Gjorde vi någon nytta, fattade vi (”vi”?) kloka beslut. Det vet jag inte, det är nog aldrig formellt utrett.

Ingen hemma i Svedala fattade egentligen vad vi höll på med, och det gjorde heller inte vi själva, framför allt inte under de långa ströveckor då fångarna, av egna tunga politiska skäl, vägrade att komma till de förberedande utlämningarna, medan våra timmar gick, i en stiltje som vi försökte förvandla till vettig verksamhet: studier av det fördrag vi jobbade under, promenader i den snävt avminerade terrängen, bridge på mässen, där jag en kväll vann tillsammans med Buster Reuterswärd, som var statofficer, gammal kännare av bushen, med underbar förmåga att hålla civila, reservmilitära och äkta militära viljor vänligt styrda, utan blodvite. Själv var jag ett slags vpl fänrik ”det ska vara en fänrik i år”, befordrad till Captain S Aner.

Utan Buster hade det nog aldrig gått. Vi hade några formellt snitsigare höjdare ovanpå Buster, men de vann knappast vår tillit eller tillgivenhet på samma sätt; de trivdes inte på vår buskkala vischa och skrev dystra brev hem till frun. Hem till Tekla, sa vi.

Skrev gjorde jag också, var och varannan dag, tunn luftpost fylld med tunn text hem om varför i helvete Karlsson inte kunde raka sig lite oftare och om hur Pettersson kunde bjuda två hjärter på en sån hand. Vi trevade efter vardagligheten för att överleva – äsch, vi fick mycket ätbar amerikansk mat, inte var det särskit svårt att överleva.

Jo, det måste jag berätta: Vi var alltså i n t e ett FN-detachement, vi lydde inte alls under FN. Lydde vi under någon var det under USA, dvs den största delen av den samlade krigsmakt som var, och fortfarande är, Kinas och Nord-Koreas motståndare i detta aldrig avslutade krig.

Vi åt USA:s mat därför att vi hjälpte USA att se till att inte vapenstilleståndet bröts, samtidigt som vi förstås kände oss som neutrala och motståndare till tjecker och polacker som också var ”neutrala” – krångligt? Ja, kanske. Men det blev rutin.

Sverige fanns då och finns ännu i dag kvar i ödsligheten kring den 38:e breddgradens torra buskar, i form av Neutral Nations Supervisory Commission, Swedish Group – en grupp som fortfarande finns där under ungefär lika torftiga omständigheter, även om tälten transsubstanstierats till riktiga hus med skorsten på taket.

Slirade den svenska sammanhållningen lite grann, den gången 1953-54, så var det mellan NNRC och NNSC, som vi förkortade oss. Vi i RC tyckte att vi var viktigare eftersom vi skulle ta hand om fångarna, medan SC:arna, nog med viss rätt, menade att de hade klart viktigare och mer konkreta jobb när de for runt till sina tio övervakningsstationer i norr respektive i söder och kollade varutransporter och eventuella militära rörelser och annat.

Egentligen var vi kanske en illusion. Våra små åtgärder tolererades så länge vapenstilleståndet höll – och håller – men hade det bränt till hade vi fått packa våra grå plåtkappsäckar och ge oss av innan fan fått byxorna på sig. Vi balanserade på en tunn tråd; hur tunn blev aldrig prövat.

Vi tyckte ibland att vi var fina diplomater, som den ruggiga höstmorgon, då den indiske generalen Thimaya (indierna hade skickligt hand om lägrens militära vakthållning) med stor eskort kom marscherande upp mot vår kulle, dit Buster på morgonkvisten hade lyckas mobilsera mig och ett par ruggiga kolleger som improviserad och reducerad mottagningspluton. General Thimaya – som var en fin och hygglig karl och som vi kände personligen många av oss - lämnade av till överstelöjtnant Buster och beklagade det sorgliga frånfället. ”Vilket frånfälle?” viskade jag till Buster. ”Oscar Bernadotte”, viskade Buster tillbaka.

Hade han levt så länge? Det visste vi inte.

Bernadotte, Oscar, 1859-1953, prins B., greve af Wisborg. B. ingick äktenskap med Ebba Munck af Fulkila 1888, varvid han avsade sig arvsrätten till den svenska kronan och erhöll titeln prins.---

”Thank you, General Thimayya, for your heartfelt condolences…”

Hovceremoniel och diplomati i Koreas envisa blåst över Panmunjoms Peace Pagoda några hundra meter mot norr. Jag rev handen på en tistel.

O vad detta känns långt borta. Vi hade länge ärtkvällar här hemma, med extra gott om mejram och timjan, sedan vi lyckligen med amerikanskt militärflyg återbördats till vårt Svedala: 50-tal, 60-tal, 70-tal osv, men nu äts inga ärter längre. Det är jag kvar (jag var bland de yngsta, som DN-trimmad pressofficer med föga av press att hantera), samt en vänlig kamrat norr om Stockholm, vi kanske kan samsas om en ärta någon gång innan det är oåterkalleligen för sent. Just ingen minns oss.

”Patrierarna, det var FN det ja”. Fast inte.

På hemvägen fick jag med US Miitary Air Transport Service mellanlanda i New York. DN:s legendariske korrespondent Sven Åhman tog mig om hand och sa att jag måste träffa Dag Hammarskjöld.

”Vi är goda vänner, och han vill nog gärna få en direktrapport från Korea.”

Hammarskjöld var klart intresserad, där han högt upp mot skyn rökte sin eviga cigarrcigarrett i mungipan. Själv satt jag i kronans finaste permissionsuniform m/39 och kände mig instängd och uppsträckt; jag hade helt enkelt inga civila kläder under ett halvår, och på 5th Avenue kastade folk en förstrött undrande blick på denne vilsegångne knekt från Nordpolen.

”Tack för er viktiga utlandstjänstgöring” – Dag Hammarskjöld lät uppriktigt vänlig. Vi hade en aning av gamla Uppsalaminnen som kontaktyta.

I dag, när detta skrivs, är Dag Hammarskjölds död i Ndola på nytt aktuell i FN. KG Hammar varför något år sen kanske på väg att gå in i Palmeärendet på allvar, men måste koncentrera sig på Ndola. Och får kanske framgång, lycka till!

Olika händelser snurrar och möts. EU, FN, generalsekreterare, Syrien. Hammarskjöld. Hammar.

Wheels within wheels, plus cela change, plus c´est la même chose.

Korea är lätt, ljust, grått i mitt sinne.

Minnen – det här har blivit snabba minnen, egentligen utan skuggor. Vi fick var sin cigarrettändare (den stavades så den gången), där glappet mellan locket och själva tändaren fick symbolisera vår 38:e breddgrad, och vi fick ett stort tjockt album med bilder av oss där borta på kullen; albumet finns säkert på något vindskontor.

En summering? Den blåser sakta bort i Koreas vindar. Summeringen får bli Buster och Oscar Bernadotte. General Thimaya och Hammarskjöld och KG Hammar.

Sven Anér