Palmemordet – det blir ett scoop hur vi än vänder oss, publicerat eller förtiget!

29.9.2013. Fredric Karén – jag hade satt värde på att få ett svar på mitt förra brev, men hör av mig på nytt eftersom beggars can´t be choosers, varför jag nu alltid måste vara beggar på det nyhetsfält där jag hållit till sedan jag skrev min första – mycket aviga - text i DN:s spalter den 4 januari 1948.

Scoop, heter det, ett ord med mycket klar innebörd. Skrapa bort ett eventuellt skal av frustande sensationslystnad, kvar finns alltid i termen ”scoop” nyhetens essens., en nyhet som sannerligen inte behöver skämmas för sig. Nyhetstörst är inbyggd i den vanliga människan, det är vi professionella nyhetspersoner som får tillfredsställa behovet.

Nyheter, stora nyheter, får aldrig ligga i rännstenen, uppblötta till noll. Nyheter kräver, med automatik, vår uppmärksamhet, mediers uppmärksamhet, under förutsättning av ett land med ett minimimått av demokrati. Av icke-censur.

Jag har förstås det stora Palmescoopet i min åtanke. Detta mord hade från starten, från en aldrig korrekt specificerad minut vid Dekorima, en inneboende dramatik som varit hisnande redan innan misstankarna, de äkta misstankarna, börjat glida över från ”ensam gärningsman” till det polisspår som jag lanserade redan under 1987 och som jag – och några få av mina kolleger - aldrig har släppt.

Dramatiken fanns där, medan skottet ekade mot Sveavägens och Tunnelgatans husväggar. Sveriges i särklass mest kände politiker, en av världens mest kända, skjuts en kall fredagkväll i februari 1986 till döds i Stockholms city, gärningsmannen försvinner trapporna upp mot denna ås, som skapt för hemligheter. Dramatik, onekligen.,

Så kom polismisstankarna, och dramat fick en annan dimension som berörde oss alla som personer, som människor. Var hela samhället skakat? Var hela rättsstaten på glid?

Ett nytt scoop, aldrig ärligt presenterat. Jag kan, utan alltför våldsam egotripp, hävda att jag varit nära nog den ende som plockat upp hela detta scoop ur rännstenen innan det förflyktigats. Gett scoopet tyngd och konkretion. Struktur. Aldrig dementerat, bara bortviftat, som flugan.

I tio år, 1988-1998, hade det stora falska scoopet kuslig dominans. Christer Pettersson, som fick bli den svenska rättsstatens egen falska syndabock, utpekad på grunder där var grund för sig var slirig och slipprig och skör, med rättsstatens falska påståenden ett lapptäcke av lögner som slängde skam och nesa över politiker, där uppe högt i toppen, och över hela förmodat anständiga yrkeskårer i rättsstatens tjänst: de tongivande åklagarna, poliskåren där ingen slog det hederliga larmet. Sjukvården visade sig inte hålla måttet när det knep. Räddningskårer. Domare vacklade ute vid stupet, men drog så småningom öronen åt sig och räddade sig upp på fast mark, dock utan att slå någon näve i något bord, ”frias av brist på bevis”, när de kunde ha ställt hela det officiella Sverige mot väggen.

Kommissioner, tre stora, genom decennierna. Jurist- och parlamentarikerkommissionerna från året efter mordet hämmades av den otroliga verkligheten som de inte kunde genomskåda, medan granskningskommissionen, med slutrapportering 1999, hade den stora sanningen och den stora lögnen mitt framför utan att, i enlighet med sitt mandat, ens våga viska: Allt är fel! Allt är åt helvete, precis dit vi är på väg

Och medierna vågade heller knappast viska, inte om de avgörande tingen, inte i går och inte i dag. Det har blivit ett tomt och sterilt låtsasletande efter gärningsmän och vittnesmål – utan den klara insikten att någonting, just i grunden, hela tiden varit fel, så fel. Nya spaningschefer har inte medfört någon bättring, naturligtvis inte. En skärpning av tonfallen mot påringande journalister; knappast en bättring,

Varför, medier, har ni svikit? Varför sviker ni denna söndag i september, snart 27 ½ år efter dödens repliker från Dekorima:

Jag är upptäckt! – Skit i det och gör vad du ska!

Det är förstås din ledande artikel i den här söndagens SvD som ger upphov till de här tankarna:

Den /journalistiken/ är viktig för att den sätter sökljuset på ett beteende och maktmissbruk hos polisen som måste utredas djupare och som förhoppningsvis andra myndigheter kan lära något av.

Du låter din text vimla av understatements, men dina självklarheter är förstås korrekta. Det är den fria pressens i särklass viktigaste uppgift att utreda maktmissbruk. En uppgift som media in corpore fram till i dag så grymt nonchalerat. Det behövs tyngre tankar, Fredric Karén, än dina snälla fraser, det behövs tankar som signalerar faktisk aktivitet vid ordbehandlarna. Inget av vad du säger är nytt. En liten pekpinne.

Jag inledde med att tala om scoops. Själva morddramatiken, och all dess efterföljd upp till samhällets toppar, ja, det är ett eget scoop. Ett missat scoop.

Det andra scoopet vore att skildra hur makt-Sverige, myndighets-Sverige och media-Sverige har betett sig under de 27 ½ åren. Att skildra hur några få journalister (bland dem ingen chefredaktör) nonchalerat alla stoppljus och varningslampor, vägrat att låta sig kväsas. Det scoopet kan jag bjuda på. Medier hade kunnat säga och skriva:

Rättsstaten ruttnar i spåren av den falska mordutredningen

Nej, detta har inte skett. I stället har det passat bra att med en blandning av hån och munkavel tysta de få journalister, utanför redaktionernas sparsmakade ramar, som sett att kejsaren inte bär så mycket som en kalsong från Bangladesh.

Ett journalistiskt scoop i självfallen världsklass. Fast anti. Det går att stava anti med A, men det har SvD hittills aldrig gjort.

Ingenting, Fredric Karén, ingenting är viktigare för en tidning som står på någorlunda egna ben, än att gräva (ja, uttrycket har blivit nött och vagt) i myndigheters tillkortakommanden. I dagens Sverige handlar det inte om små underlåtenhetssynder. Det handlar om eruptioner av våld och väld, av list och stupiditet. In och leta, Fredric! Leta? Skiten kommer att lysa dig i ögonen.

Jag bifogar en text som sitter nära till i min ordbehandlare, och jag ber dig läsa. Det är ett larm till polis och åklagare, till riksdagens samhälls- och rättsansvariga, till dem som bereder våra lagar, bland andra Anti A, som granskningskommissionen anonymiserar honom.

Riksdagen: Gå in på mordutredandets revir! Mordutredarna lyfter oengagerat på sina tiotusentals papper, ur detta kommer inga sanningar.

Det vore väl märkvärdigt om inte Sveriges riksdag kunde ta ansvar för Sveriges skötsel när rättsstatens folk i 27 ½ år har tagit ledig dag! Det går undan nu, Fredric Karén, i åthutade svenska romers och falska svenska statstjänares land!

Vi kommer att vakna upp till ett annat Sverige.

./. Bilagor, som bl a skildrar elitpolisers ”Föreningen Mordet på Olof Palme”. Du kan ju tänka till och tycka till! ”Föreningen för Mordet…?”

Djupt angelägen hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.