Mitt Göteborg?

15.9.2013. Till krönikören Anders Westgårdh, Aftonbladet, Göteborg..

Anders, jag läser dig med stigande intresse. Du har på senare tid blivit ettrigare, fränare, skarpare. Du tar nu upp samhällsfrågorna, inte minst Göteborgs, så att ditt engagemang blir synligare än tidigare.

Jag fanns, till och från, med anknytning till Göteborg på 40-talet. Jag red i Örgryte, jag bodde vid Vasaplatsen, tillsammans med mina föräldrar, med min far som chef för Turitz & co, ute i Gamlestaden, Jag cyklade dit ibland, det var nära halvmilen från Vasaplatsen, men det gick bra att cykla, eftersom stan bara hade gengasbilar, inte särskilt många.

Jag försökte testa ditt göteborgska språk, som jag alltid älskat. Det gick någorlunda men blev ingalunda perfekt, Min bästa göteborgskompis, som hette Sven han också, sa till mig att lägga av. Själv knagglade jag mig just då genom en handelshögskoleexamen uppe i Stockholm, medan den andre Sven, som gått handelsgymnasium, kunde mycket mera handel än jag.

Mina föräldrar sökte, fast de mycket bestämt förnekade detta, kontakt med Göteborgs omsusade merkantila societet, men EPA-herrskapet var aldrig välkommet, framför allt inte sedan en judisk ägarfamilj ersatts av en garanterad arier från Figeholm en bit från det småländska Oskarshamn. Jag kände slitningar och motsättningar, men jag vill inte påstå att jag varje dag hakade upp mig på dem, Att Göteborgs Morgonpost hamnade på dörrmattan och inte HT kändes aningen dystert.. Om vi åtminstone fått G-P. Min far hade merkantil knytning till Neanders Morgonpost, och entrébiljetten till aristokratin fladdrade bort i fjärran.

Det här var folkpartiets Göteborg. Invandrarproblemet hade inte tornat upp sig, och Vasaplatsen var en ö av borgerlig anständighet, även om oidentifierade damer vandrade på Storgatan. Min mor var nämndekvinna och kämpade för goda seder och anständighet, inte helt utan medkänsla för dem som inte frekventerade Vasakyrkan eller Ferdinand Lundquist. På lördagarna skjutsade Turitz-chauffören Ottosson oss till Saltholmen och ett bad som renade kropp och själ. Jag låg på K 3 i Skövde mest hela tiden och behövde nog en dubbel grovskurning då och då.

Det får räcka som snabbskiss av ett Göteborg som ligger ljusår bort. Du håller ett fönster öppet till dagens Majorna och Biskopsgården, Anders.

Men jag har kanske ett ärende med min text. Jag har synpunkter på krönikörers positioner, inte minst på Aftonbladet, där jag på 60-talet tillbringade några veckor på den allmänna redaktionen, en sejour av alla glömd, inklusive av mig själv.

En krönikör har fri lejd. Bromsar chefredaktören en formulering kan krönikören ta sin laptop och gå. Det är förstås i princip bra, antagligen nödvändigt. Men en stor tidning löser inte problemet genom att göra sig kvitt den frispråkige. Problemet kvarstår.

Ett aktuellt exempel, som ligger och skvalpar i mitt sinne. Din krönikörskollega Staffan Heimerson skrev den 7 september i år, på sin egen återkommande sida bl a:

--- han /Sven Anér/ pekar på det faktum att Lisbet Palme inte alls kom till Sabbatsbergs sjukhus i ambulansen med sin skjutne make, Hon kom fyra minuter senare i en polisbil.

Var Heimersons rader så sensationella? Ja, i Aftonbladet. Detta har aldrig tidigare stått på tidningens sidor, och Heimersons rader vänder upp och ner på Aftonbladets tidigare världsbild.

Hennes ”skador” behövde ingen omplåstring, bara lätt baddning.

Här går hela AB:s Palme-koncept i kvav. Vad då? Det har ju alltid stått att hon medföljde Olofs ambulans till Sabbatsberg, var det inte så? Nej det var det inte.

Jag hade just gett ut den 32-sidiga skrift som Staffan citerar ur. Staffan hade ringt mig, klart uppbragt, och undrat varför i helvete detta tidigare inte har fått stå i Aftonbladet. Det hade jag också undrat, sa jag till Staffan, som jag hade i en ilsken lur från Sydfrankrike.

Jag närmar mig min poäng. Detta har alltså stått på ganska framträdande plats, men det har efteråt aldrig kommenterats i AB. Och jag ser krönikörproblemet i ett nötskal:

Bra att denne oftast tämligen löse skribent ”får in” sin text i tidningen, men mindre bra, närmast oefterrättligt, att inte tidningen förser anmärkningsvärda yttranden med kommentar. Dessa kunde vara av två slag: instämmande eller med pekpinnen avfärdande.

Nu har denna text egentligen aldrig förevarit, eftersom en ensam, aldrig noterad text alltid försvinner ut med Voyager i rymdens svarta hål.

Jag vill veta, från Aftonbladets nyhetschef och chefredaktör:

Övergav Lisbeth Palme sin Olof under blixtfärden till Sabbatsbergsakuten, och var hennes ”skador” från det påstådda skottet inte värre än att de kunde klaras av med en lätt baddning på ryggen?

Men de frågorna ställer sig inte Aftonbladets ledning. Jag menar förstås att Aftonbladets ledning har ett stort ansvar, i 1830-talets ljus och i dagens skimmer av omutlig sanningssökare och sanningssägare.

Har i själva verket krönikör Staffan Heimerson gjort sin – och framför allt min – sak en otjänst? Har han för all tid framåt låst sin tidnings spalter för alla stora svarta sanningar i Palmemordets spår? Skulle tidningen i framtiden ha kunnat arbeta med öppnare perspektiv om inte en uppkäftig Heimerson velat agera drakdödare i stället för lydig dräng i stallet?

Staffan Heimerson var ung volontär i branschen medan jag sedan länge satt någorlunda etablerad i Klara. Vi har mötts på gamla dar, på jämbördig fot, båda med hela yrkets engagemang resterande, med eventuella ilsket kända övertoner.

Anders, jag lägger ut den här texten på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

och jag ber dig reflektera. Min blogg, och mina texter över huvud taget i detta ständigt lika kolsvarta ärende, blir aldrig dementerade, men oftast positivt kommenterade på denna blogg.

Jag har, avslutningsvis, en närmast vördnadsfull syn på vårt gemensamma yrke, och jag menar att vi har ett stort ansvar som dess utövare. Ett ansvar som innebär råg i ryggen. Gott om råg.

Du ryter bra, just nu, Anders Westgårdh!

Heimerson på nästa sida.

Engagerad, som sagt, hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.