Syrien – och ett par kalla stolar på Coop

30.8.2013.

Hon är ensam, eller näst intill ensam, som kassabiträde och allmän passopp denna lördagseftermiddag i Coop-butiken. PassCoop. Ibland skymtar någon av hennes kolleger, men de blir aldrig långvariga, rycker in ibland i sina ytterplagg. Kön blir lång utanför hennes kassa, medan hon har allt att sköta: fylla på grönsakslagret, hämta 10 rullar Lambi från reservlagret, ta betalt, ta betalt, springa runt till kassan mitt emot och hämta en rulle Ettans snus, ta betalt, ta betalt, visa hur kortet ska sättas in, ta betalt…

Det känns så här, medan Lena och jag på två kalla stolar, med den där korsdragiga glipan nedanför det lilla ryggstödet, väntar på en färdtjänst som dröjer men nog kommer: det fordras att jag själv, i min omboning, får uppleva en lätt avig situation för att jag ska inse, börja inse, hur verkligt utsatta personer upplever sin vardag, sin verklighet.

En svårt handikappad rullas fram till kassan, och assistenten, snabb, skicklig, men med ett dystert drag över läpparna, sorterar hennes fåtaliga lördagsinköp :”växel i skålen, välkommen åter!”. Den handikappade, med glatt, rosigt ansikte, tycks ta det mycket banala Coop-besöket som ett högst angenämt inslag i hennes bundna vardagsvärld.

”Kommer aldrig färdtjänsten?” Jag tycker synd om mig själv, plötsligt förbannat synd. Varför i helv – ja, jag ska lugna mig. Lugna mig och tänka på Coop-expediten med hennes säkra charm och svårt pressande jobb, tänka på flickan i rullstolen, tänka på – ja, Syrien.

Där vardagen, all vardag, måste vara kantig, spetsad, i grunden förfärlig. Finns det ett öppet snabbköp att gå till? Finns mat, går det att välja mellan två sorters olivolja? Går vardagen att välja bort? Sonen är död och mågen är försvunnen, men gubben hemma måste ju ha så att han kan få sin soppa – finns ingen kål?

Ett par kalla stolar på Coop och ingen kål i boden. Kanske ingen bod. Jag prutade för ett halvsekel sedan till mig en portfölj i ljust oxläder i en av Damaskus basarer, och jag lärde mig precis så litet av vad Damaskus verkligen var som vi turister alltid undgår att lära oss då vi lite skitförnäma närmar oss en annan kultur. ”Kultur, har de kultur?” I Algots grå fritidsdress med kortbyxor – som var den svenska 50-talsuniformen - travade jag i väg mot bussen tillbaka till Beirut, medan samvetet gnagde en liten aning: var det nödvändigt av mig att pruta till 50 svenska kronor? Nå ja, dom har väl andra levnadsomkostnader än vi…

Tre män i 30-årsåldern, skinn och jeans. Jag anar en bohemisk bakgrund och drar åt mig min Metro jag gratisläser vid vårt runda lilla bord, men vår kassörska fruktar inte sina kunder, ”tack och välkommen åter!”

”Du har mycket att göra?”

”Ja, dom har dragit ner. Det är inte bara att stå i kassan, det är allt det andra. Tre mjölktransporter från tre olika leverantörer ska tas emot, stället med veckotidningar fräschas till, posten… Vi får inte sparken, nån av oss, bara jobbarbasarna på kontoren. Men vi borde vara fler.”

Äntligen kommer färdtjänsten, 50 minuter. Det var vårt korta Gehenna, avslutat med varsin vänliga kopp kaffe från vår vänliga passopp, tack.

Jag sätter mig på framsätet, bredvid föraren, som kanske är från Syrien. Jag frågar inte, ibland kan det tas illa upp. Han har det knepigt med all den konstiga kortexercisen, och han vill svänga fel ett par gånger, vårt alfabete kanske inte är hans. Taxijobbet är inte vad han drömt om. Jag ger en tia i dricks och möts av ostentativ tacksamhet – jag är tillbaka i Algots kortbyxor.

Bilen kör fram till porten, och jag blir lyxigt assisterad av såväl Lena som chaufför. Har det varit synd om mig? Inte särskilt. Inte särskilt – i en värld som försvinner från oss, i skyar av kemiska vapen, amerikanskt presidentbesök, strykjärn på Lundsberg, mordet som var löst innan det hände…

”Smakade kaffet?”

”Ja, tack, tack, jättebra! Men just nu kom färdtjänsten…”

”Ha en bra dag!”

Jo, den blir säkert bra till sist. Med ryggen mot kontorsstolens stöd och med den lätta eufori som kontakten med min laptop märkligt nog alltid skänker.

Sven Anér