Vilhelm Moberg: Att övervaka överheten, 1953, Domaren, 1957

17.09.2013
Utanför mitt redaktionsrum på DN i början av 1950-talet, om man tog av till vänster, gick det att komma in på Tidningen Expressens domäner. Den här genvägen tog ibland Vilhelm Moberg, sedan han besökt Herbert Tingsten en trappa ner och nu var på väg mot Ivar Harrie, tvä chefredaktörer.

Moberg hördes när han gick förbi, han bar inte filttofflor, och hans stämma ekade i korridoren. Vilhem Moberg på gång.

Naturligtvis finns Moberg ofta i mitt sinne medan jag arbetar med Palmeärendet. Evigt slitsamt, som Mobergs arbete sannerligen var det. Det talas i dagens debatt om den underliga bakgrunden till att stora medier, och förstås även små, lämnar ärendet åt sidan; varför?

Ett vanligt svar är det här:

”Vi kan inte gå ut och avslöja t ex Anti Avsan om vi inte har ordentligt på fötterna; ge oss vittnen, belägg!”

Detta låter förstås säga sig. Men när överheten tiger och vittnena är uttröskade till stoft, vad sker då? Tydligen ingenting.

Har stora affärer alltid behandlats så? Nej, sannerligen inte. Det känns av flera orsaker angeläget att gå in på Vilhelm Mobergs drama Domaren (även filmatiserat), byggt på 1950-talets största svenska skandal, Lundquistaffären. Har du glömt? NE kommer till din hjälp:

Lundquistaffären, an av de mest omdiskuterade brottmålsprocesserna under 1950-talet. Rådmannen vid Stockholms rådhusrätt /i dag tingsrätt/ Folke Lundquist (1895-1977) åtalades 1952 för omfattande ekonomisk brottslighet. Målen handlades vid Stockholms rådhusrätt 1953-54 och i Svea hovrätt 1954 samt avgjordes i Högsta domstolen 1955. Lundquist dömdes för trolöshet mot huvudman, bedrägeri i under synnerligen försvårande omständigheter och grovt bedrägeri till straffarbete i ett år och sex månader samt avsättning från rådmansämbetet. De brott som han dömdes för hade samband med den affärsverksamhet som han drev vid sidan av sin rådhustjänst. Som försvårande omständighet ansågs bl.a. att han missbrukat det allmänna förtroende han åtnjöt i sin egenskap av domare.

Åtalet kom alltså 1952, men redan flera månader dessförinnan var namnet Folke Lundquist present och aktuellt i DN. Först som ”domaren”, ganska snart med fulla namnet utsatt. DN var inte överdrivet försiktigt den gången.

Vilhelm Moberg gick raskt i gång på alla cylindrar, understödd av inte minst Herbert Tingsten, kanske vid ett litet konspirationsbord på det närbelägna W6.

Vad jag försöker betona är att ett nyhetsmedium inte alltid kan åläggas tystnad innan formell öppenhet inträder. Rätten ska i sinom tid presentera sitt ställningstagande, medan allmänheten onekligen har stora krav på sin tidning att redovisa allt den vet – eller nära nog – långt före ett formellt domslut,

Mina kolleger och rättsexperter Massi Svensson och Ingvar Zetterstrand informerade sina DN-prenumeranter i förtid så fort de bara hann, och någon hämsko från tidningsledningen märkte de inte av av: Skriv, det här är en stor sak!

Så Massi och Zetter skrev, och jag själv fick ibland ett uppdrag i det komplicerade ärendets periferi.

Vad jag har i åtanke när jag skriver detta är förstås ett annat mörkt ärende och en annan rådman vid samma tingsrätt, Anti Harald Avsan, med tjänstledighet för jobbet som moderaternas ordinarie ledamot i riksdagens jusitieutskott, där nya svenska lagar förbereds.

Vad är anledningen till att inga svenska medier i dag är det bittersta roade av att informera om obestridda, aldrig dementerade sakförhållanden kring statsminister Olof Palmes död? Jo, svaras det på den kanten: Vi måste ha belägg, vi måste ha vittnen! Vi kan inte bara gå ut och nagla fast en domare och moderat riksdagsledamot för mord, vi måste ha något att stå på!

I princip ja. Men när ingen enda myndighet vill presentera något belägg av något format, och när, som jag skrev, alla gamla vittnesuppgifter tröskats till stoft – ska då samtliga medier ha rätt att dra sig tillbaka med ett ”inte vårt bord”? Nej, menar jag mycket bestämt, om någon vill lyssna. Nej, fram med sanningen! Skulle en domstol i någon framtid finna att någon information kan ha varit obekräftad, ja då får detta i så fall rättas till av ett domstolsbeslut, och inte minst, av den efterföljande debatten.

För det är den öppna debatten som är demokratiers livsluft. Men när lät Palmeaffären oss senast andas denna livsluft?

NE skriver bl a:

Moberg, Vilhelm, f. 20 aug. 1898, d. 8 aug. 1973, författare. M. växte upp i Algutsboda i Småland---

---Hela sitt liv ägnade Moberg teatern sitt stora intresse, dramatiserade flera av sina romaner och skrev populära lustspel som Kassabrist (1935, tryckt 1939) och Marknadsafton (1929, tryckt 1930) och dramer som t ex Domaren (1957). Det sistnämnda speglar ett samtida rättsfall och hänger samman med den kamp M. som republikan och samhällsskribent förde mot den svenska överheten.---

I klartext frågar jag: när sätter sig Stockholms tingsrätts presidium ner och begär in all dokumentation kring dagens stora svarta svenska rådmansärende? Och hänger några gamla löneförmåner kvar från tingsrätten, sedan den så totalt betrodde rådmannen Anti Harald Avsan år 2006 flyttade över sina pinaler till Helgeandsholmen för att fram till september 2014 skriva lagar för levande och döda, med ”det förtroende han åtnjuter i sin egenskap av domare?”

Sven Anér