Vad har Avsan egentligen sagt om Dekorima?

11.9.2013.

När det kör ihop sig tillsätter regeringar kommissioner och utredningar som ska vaska fram sanningar. Sällan går det särskilt bra. Deras publik ute i stugorna tror inte på deras långa rapporter, och ofta tror kommissionärerna nog inte särskilt mycket själva.

Kommissioner fryser ofta de osäkerheter och frågetecken som legat bakom deras tillsättning, vilket kanske inte varit meningen.

De stora kommissionerna, kring de stora svarta frågetecknen, kan uppvisa svåra fiaskon. Martin Luther King, Kennedy. Vårt eget mörka Palme-nystan.

Kring 1994 koncipierades den s k Palmekommissionen, senare, efter Marjasin, Granskningskommissionen, som skulle utgöra den pompösa finalen på alla olösta frågor, alla undranden. I stället blev det en tusen sidor lång suck, som just ingen lyssnade till och som ingen imponerades av.

Möjligen är det så här: att skriva en lång, korrekt, komplett samt opartisk rapport om ett långt och komplicerat händelseförlopp är i praktiken omöjligt. Vad ska tas upp? Vad ska inte tas upp? Vad ska kommenteras, och vad ska överlämnas till läsarnas förstånd och fantasi?

Jag har skrivit mycket kritiskt om denna granskningskommission. Jag har hävdat att huvudsekreteraren, Hans-Gunnar Axberger, som jag kallar för närmast enväldig, tog som sin uppgift att lägga ett snyggt lock över en krutdurk, peka lite grann med fingret, men aldrig ta i med hårdhandskarna.

Och vad vet jag egentligen? Kommissionens arbetsmaterial gjordes i princip aldrig praktiskt tillgängligt; i vart fall har ingen gått i närkamp med bakgrundsdokumenten, som i viss utsträckning finns att tillgå hos riksarkivet.

Jag har gläntat, men heller inte mer. Någon formell forskning i denna dokumentation har aldrig förekommit. Vi har fått lita på Axberger & co – och det är här som dilemmat blir uppenbart. Redan den garanterat opartiske får svårt att greppa totaliteten, men vi människor är sällan särskilt opartiska. Det är kriterier som urval och tyckande som definierar oss som människor. Kanske.

Nå, denne Hans-Gunnar Axberger släpps alltså lös på ärendet Anti Avsan, och hans klara attityd märks redan av det första anslaget:

Med ”dekorimamannen” avses en person som strax före mordet skall ha befunnit sig i det gathörn där mordet begicks, dvs där den butik som då hette Dekorima var belägen.

Kapitlets upptakt visar att kommissionen (ja, låt det handla om hela kommissionen, då) och dess huvudsekreterare vid ordbehandlaren har bestämt sig för att ifrågasätta ”dekorimamannens” skuld så långt det över huvud taget går, utan att direkt ljuga. Den trenden blir synlig i hela det ganska långa kapitlet .

Polisens uppgifter kring den aktuella händelsen refereras i Axbergers tämligen lättflytande stil, medan det i hela detta avsnitt inte återges ett enda direktcitat ur polismaterialet, inte ett enda. Då är korrekt forskning långt borta.

En central passus, som helt bygger på kommissionens eget tyckande, lyder:

Det finns dock knappast skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum, men dess koppling till mordet kan vara en efterkonstruktion eller ett misstag –

jag häpnar varje gång jag läser. Hur, menar Axberger, att händelsen både kan ha ägt rum och inte ägt rum? Och sedan han försett detta känsliga ärende med små tänkbara hakar som ”efterkonstruktion” och liknande, så droppar han saken som en död fisk, varpå han med uppenbar lättnad avslutar kapitlet med en grym saltomortal, där han anser sig kunna konstatera att

Den i uppslaget förekommande polismannen Anti A har såvitt kan bedömas inget med dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.

Alltså: händelsen har ägt rum, men dekorimamannen är inte Anti Avsan utan – ja, vem då? Polisen har inte visat upp några altenativ. Det finns ingen annan tänkbar mördare utpekad. Kvar finns en tänkbar dekorimaman: dåvarande piketposlisen Anti Avsan. Är jag partisk när jag säger detta ? Inte just mer partisk än kommissionen och dess Axberger.

Avsan hördes faktiskt av polis, enligt en andrahandsuppgift i två timmar. Enbart ”upplysningsvis” som polistermen lyder, men ”förhöret” har av utomstående lästs endast av Axberger, som sanneligeninte känns som ”utomstående”; han sitter med i polisens bunker- ja, faktiskt, eftersom rikskriminalpoliser lånade ut sina egna lokaler till Axberger & co, en märklig artighet.

Detta förhör, om kanske 10-15 sidor, borde av Axberger ha återgetts in extenso. Oavsett sanningshalten hade den svenska allmänheten på så sätt kunnat bilda sig en egen uppfattning om hans ”handel och vandel”, för att citera Christer Pettersson en gång för länge sen.

Axberger ger nu endast några rader ointressant statistik. Han sitter med en krutdurk framför sig på bordet, men han låtsas tycka att detta förhör med en man, som kan vara Olof Palmes mördare, endast innehåller banaliteter. Även de sammanlagt åtta förhören med ”de finska flickorna” är styvmoderligt behandlade, några rader bara. Tänk om vi hade fått läsa dem in extenso!

Varför hörde polisen egentligen Avsan? Det får vi inget besked om. Förhörets tillkomst är så mycket märkligare som granskningskommissionen i näst sista stycket av Avsan-kapitlet skriver:

Dekorimamannen själv, dvs mannen på ”gymet”, syns särskilt undflyende. PU /polisutredningen/ har av förhörsdokumentationen att döma gjort stora ansträngningar att identifiera vederbörande med ledning av de uppgifter kvinnorna lämnade, utan framgång.

Jag har ofta läst detta avsnitt och alltid häpnat. Hur kan en ”särskilt undflyende person” höras den 14 april 1993? Är det en annan gymbesökare som polisen har jagat? Nej. Varför ska i så fall Avsan höras? Kommissionen laborerar med en mix av faktiska respektive tänkta personer som blir till upplösning förvillande. Hörs Avsan som allmän polisiär expert?

På en undanstoppad rad i anslutning till Avsan-förhöret ges denna sensationella uppgift:

Uppgifter från hans hustru, som hördes, gav honom alibi för kvällen –

minsann! Axberger anser det ingalunda märkligt att ”händelsen har ägt rum”, samtidigt som han ger Avsan hustrualibi! Allt för att skydda Avsan, om det så kolliderar med vett och logik.

Axberger vill ha kakan och äta den, det blir pytt i panna. Vad hade han och hela kommissionen kunnat göra? Den hade, ger jag som ett litet enkelt tips, kunnat kalla in Avsan för ”hörning” (som var Marjasins term) eller i varje fall ett lättare samtal, för att skapa sig en bild av vad han är för människa.

Kommissionen påstår visserligen att den inte skulle få ägna sig åt ”exekutiv verksamhet”, men folk träffade Sigvard Marjasin ofta under sin ordförandetid, inte minst säkerhetsexperten Ulf Lingärde som skissade upp hela mordkomplotten med de femton framträdande namnen. Var det därför Marjasin fick gå? Jag har ställt frågan tidigare.

Kanske fick Axberger nya stränga direktiv när han hamnade i ledningen i den andra vändan: ABSOLUT FÖRBJUDET ATT TALA MED FOLK!

Vanliga människor agerar och uppträder inte som den fina granskningskommissionen. Vill vi ha ingående besked om vad en högaktuell person har att förmäla, då ringer vi den personen och ber honom komma upp. Men det gör vi i n t e om vi helst inte vill träffa personen i fråga. Då petar vi i pytt i pannan.

Vad borde åklagare och polis ha gjort åt Avsans hustru och det alibi hon gav åt sin man? Hade hon upprepat sitt påstående inför rätta hade hon riskerat att fällas för mened. Och precis här vacklar Palmemordet på en knivsegg:

Var det så enkelt att Anti Avsan faktiskt sköt Olof till döds, men att en värld, över, bredvid och under honom själv har skyddat honom, enligt hans av mig flera gånger citerade paroll:

”Nä, nä vi har sån uppbackning så ni kan inte ta oss…”

Personer som står nära mina åsikter i det här fallet, har startat en Facebook-drive: ”Polisanmäl Sven Anér!”. Bortåt 40 namn finns den 13 september, fler kommer till.

Jag tar tanken på en polisanmälan och efterföljande administration ganska lugnt. Jag har själv tidigare lagt liknande förslag, rejält genomtänkta.

Eftersom min grundade mening är att det svenska rättssamhället i dag faktiskt skulle kunna hantera en process, riktad mot mig i detta svåra ärende. Det måste finnas poliser med ryggrad, det måste finnas åklagare – och det måste framför allt finnas rakryggade domstolar. Stockholms tingsrättt gjorde sannerligen inget inträngande arbete den gången Christer Pettersson tidigt fanns i fokus, men den hamnade rätt till slut och avvärjde den absoluta katastrof som låg och pyrde och pyste.

Så jag kommer gärna till Stockholms tingsrätt om det blir aktuellt, till rådman Avsans ordinarie arbetsplats. På bordet framför rättens ordförande kommer att ligga öppna utskrifter av förhöret med rådman Avsan, utskrifter av de åtta förhören med Anneli och Anki. Centrala texter i Palmeärendet, hittills visade endast för den granskningskommission som skulle öppna alla dörrar.

Sven Anér