Tänk om någon, från A till Ö, slagit larm? Eller slår larm i dag?

22.9.2013.

Jag sitter på söndagsförmiddagen, i vår slitstarka finska blåa soffa, och ser en anglosachsisk TV-dokumentär. Med ett halvt öga, först, längre fram med intresse.

England, Frankrike. Motståndsrörelse. Den fråga som raskt kristalliseras ut är den här, eviga:

”Vad hade skett om någon sagt ifrån?”

En hypotetisk fråga som aldrig släpper oss. Om. Om, i det aktuella fallet en engelskt spionansvarig i ansvarig ställning hade slagit larm om tysk infiltration? Vad hade då hänt? Vad visste hon, vad vågade hon, vad kunde ha väntat henne? Var hon själv infiltratören?

Frågorna ligger, som ett höstligt molntäcke, även över vårt eget Palmeärende. Vem visste vad, vem hade vågat vad, vilken vedergällning hade väntat – och väntar – den som pratar bredvid mun?

Det är i denna atmosfär vi lever. Mordets totala sanning är så invävd i det svarta dramat att det kan bli allt svårare att hitta den bland äfsingar och knutar? Eller tvärtom?

Det dånar uti rättens krater – jag lekte filolog häromdagen och försökte nyöversätta den kanske mest kända strofen ur Internationalen. En korrekt översättning visade sig inte vara helt enkel – nå, vad nu än ”rättens krater” betyder, så tror jag och hoppas jag att lögnerna i Palmeaffärens krater bubblar upp till ytan i en eruption som – nu, ganska snart – renar vår solkiga by, vår solkiga byk. Hela byket.

Vilka kan redan i dag tala klartext, spotta ut? Jag gick till mina nio PALME-nytt-böcker och vaskade fram ledord, A-Ö, och fick på så vis fram namnen på män, kvinnor, grupper, som från första början hade kunnat ge oss sanningar, eftersom de själva skapat dem, och som i dag kan lyfta på alla dammiga draperier.

Frågan är evig: Vågade ni, visste ni, ville ni? Vågar ni, vet ni, vill ni?

Jag ger nu min lista, subjektiv om ni så vill. Men den tar upp namn och omständigheter som definitivt finns centralt i Palmeärendet, namn som, känner jag i dag denna söndagseftermiddag, fordrar fokusering, från fokusering. Jag är kritisk mot A-H och mot J-Ö.

”I” är undantaget och har satts kursivt.

Nog pratat. Här listan:

Ahlenius, Inga-Britt. Omsusad, men slog aldrig det avgörande larmet i sin granskningskommission.

Bergenstrand, Klas. Regeringens tidige springpojke i en från början snedvriden rättssituation, som han ingenting gjorde för att bättra.

Carlsson, Ingvar. Visste hur mycket? Träd fram, Ingvar!

DN får representera alla stora tidningar som just ingenting gjort, ingenting gör. Nye Peter Wolodarski kallar inga mannar till spadarna. Och vad med SvD:s nye Karén? DN-fotografen Åke Malmström avlyssnade extremt hemlig radiokonversation, men hans redaktionsledning gick aldrig i bräschen.

Ericson. Lars Eric, osynlig landshövding i spetsen för granskningskommissionen. Lät Hans-Gunnar Axberger styra och ställa.

Freivalds, Laila. Justitieminister. Blek, blek.

Guillou, Jan. Har från starten suttit med omfattande information som han aldrig torgfört. Sveriges självutnämnde informatör håller tyst där så mycket finns att informera.

Holmér, Hans. Navet. Skissade fram mordplanen, valde bödel, övervakade mordet i ett nattligt Stockholm. Blev rik på en bok där inte en rad var samtidigt sann och relevant. Utan Holmér hade Olof Palme aldrig mördats? Kan kanske sägas.

”Inga”, ”Ingrid” – representanter för de många modiga och hederliga vittnen, som omedelbart hade bromsat alla lögner, om makten velat lyssna.

JK hade bara behövt vända ett lyssnande öra till, under de första dagarna i mars 1986!

Krusell, Ingmar, kriminalinspektör, ledande Palmeutredare då det begav sig, med stjärnroll i spelet om Lisbeth Palmes kappor.

Lindström, Tommy. Alltid central som kontaktman mellan polis och brott. Lät rigga Olofs patientjournal så att brottets klockslag försköts ut i dyn. Han var då svensk rikskriminalchef.

Morath, Axel. En av de många svenska åklagare som drog ner ridån framför vårt värsta brott.

Nässén, Thure. Rikskrims toppinspektör, som drog ut Christer Pettersson på loftgången i Rotebro, fullt medveten om att denne Pettersson var totalt oskyldig. Inte ens tavelträff.

”Olovlig kårverksamhet” bad jag rättsstaten kalla Stockholms försvarsskytteförenings aktiviteter, med statsunderstödda medlemmar som Avsan och Östlund som huvudagerande vid Dekorima. ”Inget fel på grabbarna”, fick jag höra.

Palme, Lisbeth, övergav sin döende mans ambulans, bytte kappa och bil. Det räcker långt.

RÅ, spelar från start fram till i dag en kusligt mesig och lögnaktig roll. Kerstin Skarp håller i dag de bräckliga ställningarna.

Scandic Hotel – lydde snällt order då polisen begärde osanna besked om Holmérs påstådda Dalarna-sejour under mordnatten.

Tingsrätt, Stockholms – dundertabben med att fälla Christer hade kunnat undvikas om rätten orkat granska polisprotokollen!

UD har aldrig låtsas fatta vad mordet på en av de internationellt mest kända politikerna i världen innebar. Och innebär.

Wallroth, Bengt, får representera de 15 namn, som enligt en aldrig dementerad offentlig förteckning aktivt hade engagerat sig i mordet, före Olof Palmes död. Ahlenius läste listan och teg. Listan fick inte komma med i granskningskommissionens slutrapport.

Zeime, Claes, tidig åklagare, utan önskan eller vilja att riva undan några slöjor.

Åhmansson, Nils-Erik, rikspolischef, Anna-Greta Leijons favoritsyndabock. Gick med ett vänligt leende, uppenbart oseende, genom polishus och Rosenbad.

Ölvebro, Hans, chefs-Palmeutredare, om Dekorimas centrala vittnen Anki och Anneli: ”Då är dom kriminella!”

I dag, när detta skrivs en ganska solig söndag, lever, så vitt jag kan se, samtliga nämnda personer utom Hans Holmér.

Bara som ett litet tips till rikskriminalpolisens Palmeenhet, hrr Andersson och Melander: Ni ber ju allmänheten att tipsa. Jag är en svensk allmänhet som tipsar.

Sven Anér