Efter 27 år! Aftonbladet rapporterar om Lisbeth-kapporna och den falska skottskadan - lögnen kan inte döljas längre!

7.9.2013.

”Den outtröttlige Sven Anér”, jo, det kan nog stämma.

Det var nästan på dagen 13 år sedan som jag komponerade den här förstasidan till mitt nyhetsbrev PALME-nytt nr 11, 11.9.2000. Sidan hade allt, för den som ville läsa.

Jag granskar i dag, på nytt, denna sida från millennieskiftet, sedan Aftonbladets Staffan Heimerson på sin kolumnistsida, som första journalist vid en stor tidning på över ett kvartssekel, slagit det stora larmet, att läsas av miljoner. Jag skrev år 2000:

”Till svensk TV, radio och press! I denna bild gömmer sig Palme-gåtans lösning, Utred, undersök, tala skriv!”

Ta nu och lusläs denna sida: bilden, lite mörk men det får jag bjuda på, alla de små rutorna, all text! Sidan är hyperaktuell ännu i dag, mer aktuell i dag än någonsin, då landets landshövdingar och länsstyrelser gaddar sig samman mot den livsfarlige Sven Anér, och då ropet går: ”Stäm Sven Anér för förtal!”, ett rop som kommer inte från mina fiender utan från mina vänner.

När Lena hade korrekturläst min kampskrift Mordet var löst innan det hände! sa hon:

”Men mycket av det här är ju kända ting!”

Visst – men inte för Sveriges tio miljoner. De är kända för en liten stamtrupp av gamla PALME-nytt-prenumeranter, för läsare av mina många böcker där ingenting hålls hemligt, ingenting dementeras. Men de har inte varit kända av alla vanliga nyhetskonsumenter, hur noggrant de än må ha följt radions Eko, SVTs Rapport och Aktuellt eller TV-Nyheterna, följt sin papperstidnings förstasidor.

Jag har i 27 år fått skriva för en engagerad elit, men jag har inte nått den svenska allmänhetens majoritet.

En gammal nattredaktör på DN på 40-talet brukade förmana senskrivande reportrar:

”Nu får ni skynda er, Anér och Collenberg, annars får ni ta cykeln hem till prenumeranterna med era texter…”

Så är det förstås. Medier ger simultaninformation till de många, och om räddhågsna mediechefer slår till bromsarna sitter lyssnare och läsare och tittare nesligt akterseglade. En banal sanning. Men grym.

Jag ser i dag, den 7 september 2013, tillbaka på mitt arbete i Palmeärendet, och jag tillåter mig att vara ganska stolt, tillsammans med mina skickliga men fåtaliga kolleger i denna mörka sväng. Det handlar om tider, sjok av tid som gått. När Olof Palme sköts vid Dekorima, en dittills mycket anonym färghandel vid Sveavägen, gjorde jag om källaren på Hjelmbergstorpet till Palmeredaktion och skrev efter några år mitt första PALME-nytt:

PRENUMERANTER!

Välkomna till PALME-nytt!

Nyhetsbrevet som innehåller det ”som inte står i tidningen!” kommer nu ut med sitt första nummer, daterat den 4 april 1993.

Vad vill PALME-nytt – det som inte står i tidningen?

Ja, avsikten är faktiskt i första hand att över huvud taget s k r i v a om alla de frågor som sammanhänger med mordet på en statsminister den 28 februari 1986. För ni ser själva i er rikstidning eller lokaltidning: just nu skrivs praktiskt taget ingenting.

Den gången skrev jag på min elektriska skrivmaskin, och jag gjorde nödvändiga redigeringar genom att trycka på en tangent för ett korrigerande klisterband. Det blev snyggt men inte pråligt, i en stenåldersvärld på Hjelmbergstorpet.

Och mina texter gick hem; jag hade som mest över 400 prenumeranter, som var fjärde vecka fick de 16-sidiga tidningarna, vilka efter något år av Tryck-Jouren fick titeln målad i ilsket rött.

Sedan har det gått upp och ner. Från millennieskiftet bytte tidningen mot slutet namn till ESTONIA-brevet, och år 2005 drog den sin sista suck inne på universitetsbiblioteken, medan jag och mitt sladdbarn och hans familj sorterade ut hundratals kilo Palmedokumentation för att vi skulle kunna andas lite vanligt syre på vårt Hjelmbergstorp. Min familj har förstås förändrats sedan Dekorima: nu finns tre barnbarnsbarn, Lyra, Felix och Elna, eftersom gamla namn kommer igen och nya kommer till.

Ibland har det här självpåtagna jobbet känts tröstlöst, som jag så noggrant beskriver i De sammansvurna: ”myndigheten lämnar ingen kommentar…”, ”vi uttalar oss inte om rådman Avsan…”, ”nej, vi ordnar inget sammanträffande med Sven Anér..”. Trådslitet.

Naturligtvis gick jag och la mig många kvällar ute på Hjelmbergstorpet, och även nu senare i Uppsalas Sommarro, besluten att låta Olof Palme vila i frid samt att låta mig själv vila på den blå soffan framför den TV, som aldrig berättade om klar och tydlig ondska, om ond bråd död.

Det har inte lossnat förrän i dag! Då jag ber mina vänner och bloggbesökare: följ upp Staffan Heimersons nog mycket djärva initiativ! Attackera våra myndigheter för mygel och tissel och tassel och strul, berätta för dessa myndigheter att en ny morgon nalkas, med sanningens Silver Lining kring lätta cirrusmoln!

Rekvirera Mordet var löst innan det hände (pg 75 05 55-5, 60:-, 100 för två), skriften som triggade min gamle Klara-kollega Staffan Heimerson att i ett slag öppna så många låsta dörrar! Se en ny värld utanför ditt fönster, en sanningens klara värld, sedan rutorna putsats fria från lögnernas flugskit och spindelväv!

Och läs min långa redogörelse för det senaste myglet uppe bland samhällets tinnar, med uppgift att stoppa, hindra, tämja, kuva, kväsa och allmänt djävlas med Sven Anér, som i dag dessutom undersöker en krånglig fnurra på bloggnätets trådar. Ingen blå soffa än på ett tag, tycks det.

Men oj, oj, kan jag börja koppla av!

Er tillgivne Sven Anér!

PS: Vad är i dag kvar av vice RÅ Kerstin Skarp? En liten beställsam lögnerska. Ingenting. DS.