Palmemordet – det blir ett scoop hur vi än vänder oss, publicerat eller förtiget!

29.9.2013. Fredric Karén – jag hade satt värde på att få ett svar på mitt förra brev, men hör av mig på nytt eftersom beggars can´t be choosers, varför jag nu alltid måste vara beggar på det nyhetsfält där jag hållit till sedan jag skrev min första – mycket aviga - text i DN:s spalter den 4 januari 1948.

Scoop, heter det, ett ord med mycket klar innebörd. Skrapa bort ett eventuellt skal av frustande sensationslystnad, kvar finns alltid i termen ”scoop” nyhetens essens., en nyhet som sannerligen inte behöver skämmas för sig. Nyhetstörst är inbyggd i den vanliga människan, det är vi professionella nyhetspersoner som får tillfredsställa behovet.

Nyheter, stora nyheter, får aldrig ligga i rännstenen, uppblötta till noll. Nyheter kräver, med automatik, vår uppmärksamhet, mediers uppmärksamhet, under förutsättning av ett land med ett minimimått av demokrati. Av icke-censur.

Jag har förstås det stora Palmescoopet i min åtanke. Detta mord hade från starten, från en aldrig korrekt specificerad minut vid Dekorima, en inneboende dramatik som varit hisnande redan innan misstankarna, de äkta misstankarna, börjat glida över från ”ensam gärningsman” till det polisspår som jag lanserade redan under 1987 och som jag – och några få av mina kolleger - aldrig har släppt.

Dramatiken fanns där, medan skottet ekade mot Sveavägens och Tunnelgatans husväggar. Sveriges i särklass mest kände politiker, en av världens mest kända, skjuts en kall fredagkväll i februari 1986 till döds i Stockholms city, gärningsmannen försvinner trapporna upp mot denna ås, som skapt för hemligheter. Dramatik, onekligen.,

Så kom polismisstankarna, och dramat fick en annan dimension som berörde oss alla som personer, som människor. Var hela samhället skakat? Var hela rättsstaten på glid?

Ett nytt scoop, aldrig ärligt presenterat. Jag kan, utan alltför våldsam egotripp, hävda att jag varit nära nog den ende som plockat upp hela detta scoop ur rännstenen innan det förflyktigats. Gett scoopet tyngd och konkretion. Struktur. Aldrig dementerat, bara bortviftat, som flugan.

I tio år, 1988-1998, hade det stora falska scoopet kuslig dominans. Christer Pettersson, som fick bli den svenska rättsstatens egen falska syndabock, utpekad på grunder där var grund för sig var slirig och slipprig och skör, med rättsstatens falska påståenden ett lapptäcke av lögner som slängde skam och nesa över politiker, där uppe högt i toppen, och över hela förmodat anständiga yrkeskårer i rättsstatens tjänst: de tongivande åklagarna, poliskåren där ingen slog det hederliga larmet. Sjukvården visade sig inte hålla måttet när det knep. Räddningskårer. Domare vacklade ute vid stupet, men drog så småningom öronen åt sig och räddade sig upp på fast mark, dock utan att slå någon näve i något bord, ”frias av brist på bevis”, när de kunde ha ställt hela det officiella Sverige mot väggen.

Kommissioner, tre stora, genom decennierna. Jurist- och parlamentarikerkommissionerna från året efter mordet hämmades av den otroliga verkligheten som de inte kunde genomskåda, medan granskningskommissionen, med slutrapportering 1999, hade den stora sanningen och den stora lögnen mitt framför utan att, i enlighet med sitt mandat, ens våga viska: Allt är fel! Allt är åt helvete, precis dit vi är på väg

Och medierna vågade heller knappast viska, inte om de avgörande tingen, inte i går och inte i dag. Det har blivit ett tomt och sterilt låtsasletande efter gärningsmän och vittnesmål – utan den klara insikten att någonting, just i grunden, hela tiden varit fel, så fel. Nya spaningschefer har inte medfört någon bättring, naturligtvis inte. En skärpning av tonfallen mot påringande journalister; knappast en bättring,

Varför, medier, har ni svikit? Varför sviker ni denna söndag i september, snart 27 ½ år efter dödens repliker från Dekorima:

Jag är upptäckt! – Skit i det och gör vad du ska!

Det är förstås din ledande artikel i den här söndagens SvD som ger upphov till de här tankarna:

Den /journalistiken/ är viktig för att den sätter sökljuset på ett beteende och maktmissbruk hos polisen som måste utredas djupare och som förhoppningsvis andra myndigheter kan lära något av.

Du låter din text vimla av understatements, men dina självklarheter är förstås korrekta. Det är den fria pressens i särklass viktigaste uppgift att utreda maktmissbruk. En uppgift som media in corpore fram till i dag så grymt nonchalerat. Det behövs tyngre tankar, Fredric Karén, än dina snälla fraser, det behövs tankar som signalerar faktisk aktivitet vid ordbehandlarna. Inget av vad du säger är nytt. En liten pekpinne.

Jag inledde med att tala om scoops. Själva morddramatiken, och all dess efterföljd upp till samhällets toppar, ja, det är ett eget scoop. Ett missat scoop.

Det andra scoopet vore att skildra hur makt-Sverige, myndighets-Sverige och media-Sverige har betett sig under de 27 ½ åren. Att skildra hur några få journalister (bland dem ingen chefredaktör) nonchalerat alla stoppljus och varningslampor, vägrat att låta sig kväsas. Det scoopet kan jag bjuda på. Medier hade kunnat säga och skriva:

Rättsstaten ruttnar i spåren av den falska mordutredningen

Nej, detta har inte skett. I stället har det passat bra att med en blandning av hån och munkavel tysta de få journalister, utanför redaktionernas sparsmakade ramar, som sett att kejsaren inte bär så mycket som en kalsong från Bangladesh.

Ett journalistiskt scoop i självfallen världsklass. Fast anti. Det går att stava anti med A, men det har SvD hittills aldrig gjort.

Ingenting, Fredric Karén, ingenting är viktigare för en tidning som står på någorlunda egna ben, än att gräva (ja, uttrycket har blivit nött och vagt) i myndigheters tillkortakommanden. I dagens Sverige handlar det inte om små underlåtenhetssynder. Det handlar om eruptioner av våld och väld, av list och stupiditet. In och leta, Fredric! Leta? Skiten kommer att lysa dig i ögonen.

Jag bifogar en text som sitter nära till i min ordbehandlare, och jag ber dig läsa. Det är ett larm till polis och åklagare, till riksdagens samhälls- och rättsansvariga, till dem som bereder våra lagar, bland andra Anti A, som granskningskommissionen anonymiserar honom.

Riksdagen: Gå in på mordutredandets revir! Mordutredarna lyfter oengagerat på sina tiotusentals papper, ur detta kommer inga sanningar.

Det vore väl märkvärdigt om inte Sveriges riksdag kunde ta ansvar för Sveriges skötsel när rättsstatens folk i 27 ½ år har tagit ledig dag! Det går undan nu, Fredric Karén, i åthutade svenska romers och falska svenska statstjänares land!

Vi kommer att vakna upp till ett annat Sverige.

./. Bilagor, som bl a skildrar elitpolisers ”Föreningen Mordet på Olof Palme”. Du kan ju tänka till och tycka till! ”Föreningen för Mordet…?”

Djupt angelägen hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

RÅ och Rikskrim: utred Avsans hemliga ”MOP86”, ”Föreningen Mordet på Olof Palme” och ”Stockholms Försvarsskytteförening”! JU och KU: granska!

28.9.2013. Till RÅ och rikskrim, till JU och KU.

8.10.2013. Angelägen påminnelse!

Jag anmodar mina adressater att ur min bok Palmemordet: Affären Anti Avsan, 2:a upplagan, läsa sidorna 109 och 111 samt sidan 151.

På de båda förstnämnda sidorna behandlar ”Anita, Tina och Asta”, dvs Anti Avsan, ”Föreningen Mordet på Olof Palme”, förkortad MOP86. Benämningarna måste tydas som ”Föreningen för mordet på Olof Palme”. I annat fall skulle denna förening, som av allt att döma existerar ännu i dag, ha fått namnet ”Föreningen till minne av mordet på Olof Palme”.

Jag begär omedelbar utredning.

På sidan 151 i samma bok återges medlemslista för Stockholms Försvarsskytteförening”, 18 namn, bland andra ”Avsan, Anti” och ”Östling, Carl”. Mycket pekar på att ett antal av namnen på Försvarsskytteföreningens lista återfinns även på medlemsförteckningen för MOP86; i varje fall finns sålunda Avsan inom båda föreningarna, Avsan antagligen som ordförande för den sistnämnda.

Läs noggrant ur min här excerperade bok, där ytterligare info ges om båda föreningarna.

Speciellt till JU och KU:

Att ingen djupgående utredning gjorts beträffande bakgrunden till dessa båda enligt min mening ytterst märkliga föreningar är givetvis uppseendeväckande. Har båda dessa föreningar redan före mordet funnits etablerade, under ledning av Anti Avsan resp av Carl Östling?

Förbereddes mordet på Olof Palme via de båda föreningarna?

Jag ber mina fyra adressater svara.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

-/- Bil. (Ej på bloggen!)
8.10.2013. Jag efterlyser svar, RÅ och rikskrim!

Lördagsfunderingar kring poliser i Palmemordet

28.9.2013.

Aftonbladet skriver med stora bokstäver om den ”Johan”-affär med en polis inblandad, som Gunnar Wall för ett bra tag sedan lanserade i Aftonbladet. Jag har i allmänhet stort förtroende för Gunnar Wall, som en av de första som på kort avstånd följde polisspåret i Palmefallet, men något nytt har egentligen inte skett denna lördag, så vitt jag kan se.

Storyn: ”Johan” blev tillfrågad av en polis om han ville skjuta Palme. Nu har en f d polis hörts i fallet, men om resultatet sägs ingenting.

Om jag jämför med Avsan-fallet saknas tunga fakta, t ex att Avsan aldrig konfronterats med sina huvudvittnen, Anneli och Anki. Även annat förvånar i ”Johan”-affären. Varför är i dag en ”före detta polisman” hörd av de ordinarie Palmeutredarna. Så ska det enligt reglerna inte gå till. Så fort en polis är under uppsikt (vederbörande torde ha varit i tjänst då Palmemordet begicks), ska någon form av internutredning kopplas på, helt skild från den vanliga utredningen. Varför så inte har skett i fallet ”Johan” väcker undran.

Aftonbladets ovilja att röra vid Avsan-fallet är påfallande. Inte ens sedan toppkolumnisten Staffan Heimerson här om veckan tog upp fallet i AB:s spalter har tidningsledningen velat gå vidare eller ens referera, vilket känns kvavt.

Men: poliser, poliser… Gör inte den friska kärnans poliser snart revolt och begär sanningar på sina chefers bord?

I det accelererande fallet med den dubbelt skandalösa behandlingen av svenska romer är tidningar i dag märkbart tysta. Aftonbladet har en sidokommentar på kolumnistplats, det är allt, medan SvD är tyst.

Jag förvånas, som gammal dagstidningsjournalist. Sedan TV under fredagen visat det enorma utrymme som Stockholms stadsarkiv i många år har upplåtit för ”zigenarärendet” med, verkade det, nära nog tusentalet aktsamlare fyllda med oombedda kommentarer rörande romer (och deras barn!), har inget medium, så vitt jag kunnat se, brytt sig om att begära fram de faktiska handlingar som det är frågan om.

Ska behandlingen, genom årtionden, av svenska romer redan få somna in, till tonerna av ”det ska vi nog ta och titta på” och annat brus från politiker och tjänstemän som tagits på sängen?

TV-bilderna av de enorma salarna med ”zigenar”-blaj skakade mig som tittare, och uppenbarligen var integrationsminister Ullenhag också skakad, men i princip har Rosenbad ”inte haft en aning”, trots att en vitbok under ovisst antal år legat i princip klappad och klar, med publicering, sägs det nu, under veckan som kommer. Med texten obeskuren? Det får vi aldrig veta.

Och frågorna hopar sig kring dessa våldsamt utsatta romer. Har de någonsin fått mänsklig behandling? Har de. t ex, någonsin haft reell möjlighet att söka statliga eller kommunala tjänster? Hur många finns i dag i sådan tjänst? Hur har välbetalda svenska statstjänstemän fått för sig att de haft någon som helst rätt att granska romers hudfärg och kulör på ögonen?

Och ”hur har du det med skolgången, unge man?” Har det förekommit att denna skolgång, när den har förevarit, varit segregerad, mot föräldrarnas önskan? Har myndigheter över huvud taget tänkt?

Det är mycket i dag som klingar 30-tal, med, inte minst, nazistiska utrensningar av laglösa ”zigenare”.på kontinenten. Själv blev jag på mina föräldrars initiativ undersökt av en s k frenolog och till min fars särskilda glädje befunnen alldeles väldigt klok och intelligent, 10 kronor tack. Rastänkande.

Hur mycket har vi lärt?

Polisövergreppen har ju inte varit enbart skåningars. Hela rikspolischefen Svensons revir, från Ystad till Haparanda, har, med tillgång för dem som velat glutta, infiltrerats av hat mot romer. Passa er för småbarn i tredje och fjärde led, kolla dom!

Jag känner mig dovt tung i huvudet. Nyss låg jag på vår blåa soffa och såg allt i svart; det känns något bättre nu, sedan jag fäst mina tankar på ordbehandlarens pränt. Något bättre – men varför måste vi ständigt gå omkring med denna tyngd över vårt sinne, en tyngd som alltid vållas av människor, av oss själva? Vi flyr till Idolprogram i TV, men inget lättar.

Ska vi strunta i alltihop och bara leva vårt vardagsliv med skygglappar?

Nog med frågetecken. Ni bloggvänner är förstås ett stöd, medan romer förföljs, Palmeutredningen drivs i knapp styrfart, och Grönlands inlandsis blir till floder på våra gator.

Sven Anér

Stockholms Stad: begäran om utfående av allmänna handlingar! PS 7.10, ändrad begäran. Önskar svar! SA.

28.9.2013.

Till Stadsarkivet Stockholm.

Undertecknad Sven Anér begär härmed att i papperskopior utfå

de 50 första sidorna ur handlingen Ai (möjligen A 1)F 3. B5, ingående i den nu aktuella ”Zigenarundersökningen”.

Jag har hastigt nedskrivit handlingens nummerbeteckning från min TV-skärm då ”zigenar”-inslaget visades i Rapport i dag kl 19.30. Jag räknar med arkivets obyåkratiska hjälp att ta fram och sända mig de begärda sidorna. Skulle något krångla, ring mig!

Jag önskar ett myndighetsbeslut, som i förekommande fall kan överklagas.

Medlägg faktura, sänd ej som postförskott, vilket försenar och fördyrar.

Jag tackar på förhand och räknar med snabb handläggning.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

7.10.2013. Jag har i ärendet fått en påringning av en tjänsteman vars namn jag ej uppfattade. Vi enades om att arkivet skulle sända mig 50 ur registret slumpvis uttagna handlingar ur ”zigenarregistret” med alla identifieringsmöjligheter borttagna, men jag hör ingenting från Arkivet, jag har inte ens ett dnr. Jag önskar nu omedelbar skriftlig reaktion jämte begärda handlingar,

Jag efterlyser vidare:

Handlingar som kan skildra den grupp-/klassundervisning som på 1970-talet ägde rum i Rinkeby/Tensta, varvid vanliga folkskollärare fick ta hand om enbart romska barn och ungdomar.

Jag önskar i papperskopior utfå även detta material, om det finns nos arkivet.

Sven Anér

7.10.13. Jag önskar skriftligt besked även i detta ärende – kan Arkivet efterhöra hos Stockholms skoldirektion, tack! SA

Vänlig hälsning avseende båda ärendena, vilka sorterar under grundlag.

Fallet Anti Avsan: rättsstaten gör ingenting, riksdagen måste ingripa!

26.9.2013.

Likalydande skrivelser till riksdagens justitieutskott och konstitutionsutskott

Detta är en dubbel larmsignal, till två av riksdagens centrala utskott, JU och KU!

Jag har nyss avsänt skrivelser till JU och KU separat. Jag återkommer nu med denna skrivelse, ställd till båda utskotten. Jag ger en komprimerad bakgrund, samtidigt som jag hänvisar de båda utskotten till bifogad text ”Dekorimamannen”, ett kapitel på sidorna 351-353 i Granskningskommissionens rapport.

Vad kommissionen här skriver – och som i princip torde vara författat av nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger, som kommissionens huvudsekreterare - är nära nog det enda vi officiellt fått veta om händelserna vid Dekorima den 28 februari 1986, då Olof Palme sköts till döds.

Redovisningen är hårt komprimerad och är, enligt min bestämda uppfattning, klart partisk; jag ber de båda utskotten själva bilda sig en uppfattning. Kommissionen är klart ovillig att rikta några misstankar mot den av vittnet ”Anki” igenkände mannen från gymet i Upplands-Väsby.

Olle Alsén hade under sitt journalistiska arbete med saken ostridigt, vid besök på gymet, fått en passbild av Avsan identifierad som föreställande en person med direkt knytning till gymet. Anki kände igen gym-mannen vid Dekorima, varför stor, kanske total, möjlighet föreligger att gymmannen är Anti Avsan vid Dekorima.

Som synes av kommissionens framställning håller kommissionen, och förmodligen också utredande polis, frågan öppen. En helt avgörande brist i utredningen är att Avsan aldrig konfronterades med Anki och Anneli, vare sig live eller via visade bilder. Polisen har aldrig visat upp någon ytterligare person som skulle kunna tänkas vara igenkänd av framför allt Anki. Allt pekar, enligt min bestämda uppfattning, på att det var Anti Avsan som befann sig vid Dekorima sekunderna före mordet, och allt pekar också på att det var Avsan som sköt det dödande skottet.

Som framgår av kapitlet om ”Dekorimamannen” presenteras ”gym-mannen” som både ”undflyende” och som hörd av polis, vilket är svårförståeligt. Avsan hördes av rikskriminalpolisens ordinarie Palmeutredare, enligt uppgift den 14 april 1993, inte av de speciella internutredare som alltid ska utreda misstänkta poliser. Enligt kommissionens korta referat av Avsan-förhöret har förhöret endast presenterat tidigare för polisen allmänt kända uppgifter om Avsan. Förhöret har uppenbarligen, om kommissionens anmärkningsvärt korta referat är korrekt, avhållits endast rent upplysningsvis; Avsan har inte varit misstänkt.

Det nämns vidare att Avsan fått hustrualibi, givetvis av tvivelaktigt värde.

Ja, jag ber kommissionerna själva läsa avsnittet ur kommissionsrapporten. Avslutningsorden

Den i uppslaget förekommande Anti A. har såvitt kan bedömas ingenting med dekorimamannen eller de finska flickorna att göra

framstår som uppseendeväckande; kommissionen har önskat att till varje pris fria Avsan, samtidigt som den avslutningsvis i rapporten skriver att

misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts.

När det i dag står helt klart, att misstankarna mot Christer Pettersson var falskeligen fabricerade av polis och åklagare, visar detta ställningstagande att Pettersson under hela det långa kommissionsarbetet framstått som närmast självskriven Palmemördare, medan alla misstankar mot Anti Avsan som Palmemördare viftas bort utan att i egentlig mening ha granskats.

Min sammanställning har sålunda bland annat velat visa att Avsans koppling till statsministermordet aldrig rättsligt prövats, vilket givetvis är djupt anmärkningsvärt, i synnerhet som Avsan i år, 2013, på fråga från en äldre poliskollega om ”det var han som sköt Olof Palme” svarade:

Nä nä, vi har sådan uppbackning att ni aldrig kommer att ta oss!

Ett i alla avseenden märkligt yttrande, som inte avfärdar misstankarna mot Avsan, utan i högsta grad hålls levande av Avsan själv.

Så till juridiken i ärendet, jag ska ta det kort. Avsan är sålunda hörd endast upplysningsvis, aldrig som misstänkt, och han har aldrig behövt medverka vid en vittneskonfrontation av något slag. Rikspolisstyrelsen och RÅ har knappast snuddat vid Avsan.

Det är denna situation som jag anser ohållbar. Jag har i 27 års tid, via ett otal hänvändelser till RPS och RÅ, sökt fästa rättsstatens uppmärksamhet vid fallet, men jag har år från år avfärdats utan motivering. Sakförhållandet belyses utförligt i min bok De sammansvurna, 2011, där hundratals avfärdanden återges.

Den svenska rättsstaten vill inte röra vid Palmemordet, och den vill framför allt inte röra vid Anti Avsan. En drive pågår för närvarande över min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

till vilken mina adressater hänvisas. Driven har beteckningen ”Åtala Sven Anér”, och jag har själv anslutit mig, i den absoluta övertygelsen, att den stora möjligheten att ärendet kan gå vidare, är att ärendet, inklusive all hittills hemligstämplad dokumentation, hamnar på rättens bord. Sålunda har inte en rad av de åtta vittnesförhören med Anneli och Anki offentliggjorts, något som jag har kallat för ett hån mot den svenska allmänhet som hålls utanför alla sanna informationer rörande dess statsministers våldsamma död.

Jag menar att en rättegång skulle ge utförliga besked om även andra viktiga delar av det hittills mörka händelseförloppet, bl a Lisbeth Palmes oförklarliga övergivande av Olofs ambulans halvvägs till Sabbatsberg, en händelse som torde vara unik i rättshistorien.

Saken spetsas ju dessutom till på ett mycket kusligt sätt, nämligen av det kända faktum att Anti Harald Avsan i dag är tjänstledig från sin tjänst som rådman vid Stockholms tingsrätt och i stället innehar förtroendeuppdraget att fungera som moderat ledamot av riksdagens justitieutskott; en statsministermördare bereder svenska lagar.

Kan mina adressater samtala med varandra, över utskottsgränserna? Kan ni gemensamt hitta en väg ut ur dagens absoluta stillestånd? Avsan vill inte anmäla mig för förtal, och rättsstaten vill heller inte agera på motsvarande sätt, vilket, menar jag, är skam och nesa för denna rättsstat.

Jag bidrar givetvis på alla sätt med den assistans jag kan ge. Jag önskar era tunga besked i Sveriges ödesfråga!

Tacksam för besked om dnr och handläggare samt en första kommentar!

Sven Anér, 210814-5075, FK, DHS, SJF, SFF, undersökande journalist och författare, från 1948 vid DN och Sveriges Radio-TV, efter 1962 flitigt verksam bl a som författare, i ämnena kärnkraft (motståndare), 8 böcker, ESTONIAS haveri, 2 böcker, samt Palmeärendet, 17 böcker. Aldrig på någon avgörande punkt dementerad av regering eller myndighet.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. ./. Excerpt.

Debattinlägg, sänds till Uppsalatidningen, Box 1541, 751 45 Uppsala.

Moderate riksdagsledamoten Anti Avsan har av mig sedan fem år tillbaka kopplats till händelserna vid Dekorima i Stockholms city den 28 februari1986, då någon sköt dåvarande statsministern Olof Palme till döds.

RÅ:s och rikskriminalens utredning av detta mord går mycket långsamt, och jag har nu hos konstitutionsutskottet och justitieutskottet begärt att riksdagen träder in i de insomnade rättsvårdande myndigheternas ställe och ruskar liv i en utredning som i dag inte har styrfart.

Uppklarandet av vårt största och svartaste mord någonsin är en nationell ödesfråga, aktuell inte minst sedan Malmöpolisens register över 5 000 romer har riktat strålkastarna mot polisers sätt att bryta mot grundlagar.

Avsan, tidigare polis, sitter i justitieutskottet och bereder nya lagar åt den svenska allmänheten, kanske jag skulle nämna.

Sven Anér, Uppsala, journalist, författare.

./. Till red: Jag bifogar till redaktionen min inlaga, med bilaga, ställd alltså till KU och JU. Givetvis fritt fram att citera; detta är offentlig handling. Det är svårt att få gehör i de större medierna för text av det här slaget, men Uppsalatidningen agerar ju fritt och bestämmer själv.

Kollegial hälsning

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Avsan kollar Obama och registren över romer!

23.9.2013.

Nu kallar riksdagens justitieutskott till räfst och rättarting, och moderat representant vid långbordet är Anti Avsan, tills vidare tjänstledig från jobbet som rådman vid Stockholms tingsrätt. Tjänstledig till i september nästa år någon gång. Och kanske längre. Kopplingen Obama/FRA ska utredas, samt två (!) hemliga polisregister över romer, förda i Malmö.

För Avsan att bita i.

Anti Avsan är den person som, återgivet på sidan 125 i Affären Anti Avsan, andra upplagan, skriver så här om finska flickor och Almungetomtar och lögnpaket, passbyten och anmälningar till VD 1 med mera.

Den moderate justitieutskottsledamoten har aldrig på minsta sätt tagit avstånd från den text som följer, han har aldrig dementerat några av sina virvlande påståenden, så vi får väl då ta honom på hans ord, riksdagsman Avsan på Stockholms länsbänk, med Fredrik Reinfeldt som uppskattande bisittare.

Mailet, som hamnade i Gösta Söderströms dator den 12 december 2007, är ställt till den okända signaturen ”LL”, och det är inte signerat, men jag hävdar mycket bestämt att det är Anti Harald Avsan som suttit vid datorn; han kan ju som sagt förneka detta, om han så önskar. Han har haft den möjligheten sedan 2008 men inte utnyttjat den.

Jag skriver med visst adrenalintillskott. Det är alltså denne Anti Avsan, som här sprutar okvädinsord mot Gösta Söderström och mot mig och mina nära anförvanter, som nu ska sitta i riksdagen och ha moderata synpunkter på USA:s president och på vådan av olagliga interna skånska polisregister över romer; var det någon som nämnde bocken som trädgårdsmästare?

Mail nr 26 (min numrering i boken) 12 december 2007

Nu får du /du? Lars Krantz?/ ta mej fan lägga av. Varför i helvete kollar du mej hela tiden? Och varför lyssnar du på idiotiska teorier? Är det Almungetomten /= Sven Anér/ som ligger bakom? Han har en hel säck med lögnpaket, passbyten, vapenföretag, finska flickor, kondoleansböcker, anmälningar på VD 1 mm mm. Allt är lögn! Inget av det där existerar ens!!! Och mejlar du /Gösta/ Söderström lever du farligt för om du gör ett enda stavfel kan det resultera i en polisanmälan till rikspolisstyrelsen, rikskrim, piketen och alla möjliga lokala polisenheter. Sen får också Almungetomten en kopia av mejlet med stavfelet och då får riksdagskansliet, talmännen, gruppledare, partikanslier och lokala partidistrikt ute i landet kopior av kopior av kopior. Han måste ju visa Söderström, Alsén, mina anförvanter /utsatta med deras verkliga namn/ att han jobbar duktigt. Just nu sitter Slödderström och jobbar på en stor polisanmälan - - - Va fan skulle du förresten mejla Slödderström för? Det ska du väl för helvete inte göra? Är du helt dum i huvet? Mejlar dom till dej ska du inte svara. Ramla inte i den gropen!!!

Du ska inte lägga dej i om vi skämtar om olika namn. Vi gör ju förresten teater---

Där slutar detta kolsvarta, skrämmande mail, mynnande ut i tre svarta streck. Den 2 februari 2008 dog Gösta Söderström som var först vid Dekorima, en polisman med stil.

Anti Harald Avsan, tungt moderatankare i justitieutskottet.

Finns inget medium som vågar titta närmare på vår lagstiftande hr Avsan?

Frågar Sven Anér,

som tyvärr inte längre har någon knytning till Almunge eller det höstvackra Hjelmbergstorpet…

Vill du köpa Sven Anér, Affären Anti Avsan, andra upplagan, så passa på! Ett litet antal ex har dykt upp. 80 kronor, inkl porto och exp. karret@goteborg.utfors.se ! SA.

PS: Det sveper denna kväll, den 23 september, en stormvåg av harm mot denna närmast otroliga polisåtgärd i Sverige, sedan Skånepolisen presterat ett 4 000-register (två register, har det visat sig på tisdagsmorgonen!) över romer och resande. Det polisiära samhället, med rikspolischefen Bengt Svenson i topp, Beatrice Ask på justitiedepartementet, påstår sig alla vara lika skakade:

”O så hemskt, sä får det verkligen inte gå till, det här ska vi verkligen titta på…”

Möjligen är jag orättvis, men myndighetskören klingar i mina öron enbart blaj och blaha.

Tisdag morgon: Trafiken har pågått sedan 2005!

Och för mig är det naturligtvis ofrånkomligt att närmast med laserprecision fokusera på en av Sverige farligaste män, kanske den allra farligaste: Anti Harald Avsan.

Som började med att mörda den statsminister han var inhyrd att värna, och som, med denna merit i jeansfickan, raskt kunde börja klättra: juridikstudier, jur kand, rådman vid anrika Stockholms tingsrätt, 2006 inröstad på Stockholmsmoderaternas länsbänk, nästgranne i kammaren till Fredrik Reinfeldt. Ledamot först av civilutskottet, och i år, efter trimning, upplyft till justitieutskottet, en klar markering.

Vad gör egentligen justitieutskottet? Jag går till NE:

Justitieutskottet, JuU, sedan 1971 ett av riksdagens utskott. JuU bereder ärenden som rör domstolarna, arrendenämnderna, hyresnämnderna, åklagarväsendet, polisväsendet och kriminalvården samt ärenden rörande brottsbalken och lagar som ersätter eller har nära samband med föreskrifter i dessa balkar.

Här finns nu Avsan , bland riksdagskolleger som brukar omnämna honom som ”domaren”. Avsan torde känna sig som fisken i vattnet. Han sitter som den juridiske experten, bland kamrater runt utskottets bord som inte har denna juridiska utbildning, han vädjas till:

”Du som har läst, hur ser du på det här?”

Och Avsan kan sprida sitt budskap. Så småningom tröttnar väl Beatrice Ask. Finns Anti Avsan med i tronföljden? Vad vet jag?

Nu, kanske redan under den här veckan, har Avsan möjlighet att briljera, när han i utskottssalen kan ställa frågor till Beatrice Ask om inte bara Obama och FRA utan även om det skånska tilltaget med registrering av romer, med andra öknamn på Antis finstämda språk. Det vill Avsan ha svar på, mannen som inte drog sig för att skjuta ner Olof Palme på öppen gata i Stockholms city, som var hans patrulleringsrevir med piketen och grabbarna – dessa grabbar som han i dag hotar oss med:

”Ni kan inte ta oss, ni kan inte ta oss…”

Jag slår upp min bok igen, den om Affären Anti Avsan, och läser (jag får ta emot vilka kränkningar som helst, det är det ingen åklagare som har några synpunkter på):

Sidan 111.

Sven Anér har sen låtsats jobba med fallet. Jo, men för fan!!! Jobba med rätt saker då! Varför i helvete begärde Anér att få ut ett förhör med fd polismannen som enl Alséns lögn skulle ha träffat finska flickor. Ha ha ha! Handlingarna lämnades inte ut!!! Tji fick han och de andra privatspanarna!!! Jo, bara för att LÅTSAS jobba med ärendet gjorde Anér det här. Anér är kommunist. Han har flera kommunistkompisar som dolt mord i Estland. Att han är intresserad av Estonia beror bara på att han vill skydda sina kommunistpolare.

Nej, nån konferens med föreningen MORDET PÅ OLOF PALME (MOP86) kan vi inte ha!

Förvirrat? Kan tyckas, men ändå inte. Avsan manar fram bilden av en hövding i baseballmössa, som säger vad han vill, tycker vad han vill, smädar vem han vill och hejar på sina kompisar inom MOP86, den kusligaste förening Sverige skådat.

Vad betyder egentligen Föreningen Mordet På Olof Palme? Svenskan är svårbegriplig. Jag har tidigare ställt frågan till sömniga myndigheter, och jag upprepar den nu. Menas: Föreningen För Mordet på Olof Palme? Men MOP86 är aldrig granskad, lika litet som de skånska registren över 5 000 romer varit det. Oerhört.

Föreningen tycks inte vara upplöst. Medlemmarna kanske finns ute på gator och torg, beredda att skydda sin Avsan till varje pris samt att se till att inga hemska radikala personer eller romer eller resande får något spelrum i det svenska Svedala som de påstår att de värnar.

Och ni kan inte ta oss…

Jag ser att jag tar till starkare ord än vanligt, men romregistreringen, kombinerad med åsynen av Anti Avsan vid justitieutskottets bord, antagligen vädrande sina lagkunskaper inför TV-kamerorna, har gjort mig förtvivlad, rädd.

Rådd för den framtid som kan komma, medan MOP86 bildar hird.

Att kloka chefredaktörer och mina kloka journalistkolleger kan tiga still inför dessa ragnaröksperspektiv förstår jag inte. Förstår jag inte.

Sven Anér

Mail nr 25 September 2007 Sidan 124

Från signaturen ”AV”

För helvete Krantz! Du måste ta mej fan försöka få ett slut på snacket om dom finska flickorna. Jag ryker ju för fan snart om det fortsätter…

Aldrig dementerat av Avsan, som har ”AV” som ofta återkommande signatur.

Vargen störde mig i nattt.

”Du är för hård mot Avsan. Se åtminstone till att han får rejält eget utrymme på din blogg!”

”Det har jag gjort. Bloggen står öppen, men Anti Avsan skyr den öppna, hederliga debatten. Ut och spring, Vargen.”

Tänk om någon, från A till Ö, slagit larm? Eller slår larm i dag?

22.9.2013.

Jag sitter på söndagsförmiddagen, i vår slitstarka finska blåa soffa, och ser en anglosachsisk TV-dokumentär. Med ett halvt öga, först, längre fram med intresse.

England, Frankrike. Motståndsrörelse. Den fråga som raskt kristalliseras ut är den här, eviga:

”Vad hade skett om någon sagt ifrån?”

En hypotetisk fråga som aldrig släpper oss. Om. Om, i det aktuella fallet en engelskt spionansvarig i ansvarig ställning hade slagit larm om tysk infiltration? Vad hade då hänt? Vad visste hon, vad vågade hon, vad kunde ha väntat henne? Var hon själv infiltratören?

Frågorna ligger, som ett höstligt molntäcke, även över vårt eget Palmeärende. Vem visste vad, vem hade vågat vad, vilken vedergällning hade väntat – och väntar – den som pratar bredvid mun?

Det är i denna atmosfär vi lever. Mordets totala sanning är så invävd i det svarta dramat att det kan bli allt svårare att hitta den bland äfsingar och knutar? Eller tvärtom?

Det dånar uti rättens krater – jag lekte filolog häromdagen och försökte nyöversätta den kanske mest kända strofen ur Internationalen. En korrekt översättning visade sig inte vara helt enkel – nå, vad nu än ”rättens krater” betyder, så tror jag och hoppas jag att lögnerna i Palmeaffärens krater bubblar upp till ytan i en eruption som – nu, ganska snart – renar vår solkiga by, vår solkiga byk. Hela byket.

Vilka kan redan i dag tala klartext, spotta ut? Jag gick till mina nio PALME-nytt-böcker och vaskade fram ledord, A-Ö, och fick på så vis fram namnen på män, kvinnor, grupper, som från första början hade kunnat ge oss sanningar, eftersom de själva skapat dem, och som i dag kan lyfta på alla dammiga draperier.

Frågan är evig: Vågade ni, visste ni, ville ni? Vågar ni, vet ni, vill ni?

Jag ger nu min lista, subjektiv om ni så vill. Men den tar upp namn och omständigheter som definitivt finns centralt i Palmeärendet, namn som, känner jag i dag denna söndagseftermiddag, fordrar fokusering, från fokusering. Jag är kritisk mot A-H och mot J-Ö.

”I” är undantaget och har satts kursivt.

Nog pratat. Här listan:

Ahlenius, Inga-Britt. Omsusad, men slog aldrig det avgörande larmet i sin granskningskommission.

Bergenstrand, Klas. Regeringens tidige springpojke i en från början snedvriden rättssituation, som han ingenting gjorde för att bättra.

Carlsson, Ingvar. Visste hur mycket? Träd fram, Ingvar!

DN får representera alla stora tidningar som just ingenting gjort, ingenting gör. Nye Peter Wolodarski kallar inga mannar till spadarna. Och vad med SvD:s nye Karén? DN-fotografen Åke Malmström avlyssnade extremt hemlig radiokonversation, men hans redaktionsledning gick aldrig i bräschen.

Ericson. Lars Eric, osynlig landshövding i spetsen för granskningskommissionen. Lät Hans-Gunnar Axberger styra och ställa.

Freivalds, Laila. Justitieminister. Blek, blek.

Guillou, Jan. Har från starten suttit med omfattande information som han aldrig torgfört. Sveriges självutnämnde informatör håller tyst där så mycket finns att informera.

Holmér, Hans. Navet. Skissade fram mordplanen, valde bödel, övervakade mordet i ett nattligt Stockholm. Blev rik på en bok där inte en rad var samtidigt sann och relevant. Utan Holmér hade Olof Palme aldrig mördats? Kan kanske sägas.

”Inga”, ”Ingrid” – representanter för de många modiga och hederliga vittnen, som omedelbart hade bromsat alla lögner, om makten velat lyssna.

JK hade bara behövt vända ett lyssnande öra till, under de första dagarna i mars 1986!

Krusell, Ingmar, kriminalinspektör, ledande Palmeutredare då det begav sig, med stjärnroll i spelet om Lisbeth Palmes kappor.

Lindström, Tommy. Alltid central som kontaktman mellan polis och brott. Lät rigga Olofs patientjournal så att brottets klockslag försköts ut i dyn. Han var då svensk rikskriminalchef.

Morath, Axel. En av de många svenska åklagare som drog ner ridån framför vårt värsta brott.

Nässén, Thure. Rikskrims toppinspektör, som drog ut Christer Pettersson på loftgången i Rotebro, fullt medveten om att denne Pettersson var totalt oskyldig. Inte ens tavelträff.

”Olovlig kårverksamhet” bad jag rättsstaten kalla Stockholms försvarsskytteförenings aktiviteter, med statsunderstödda medlemmar som Avsan och Östlund som huvudagerande vid Dekorima. ”Inget fel på grabbarna”, fick jag höra.

Palme, Lisbeth, övergav sin döende mans ambulans, bytte kappa och bil. Det räcker långt.

RÅ, spelar från start fram till i dag en kusligt mesig och lögnaktig roll. Kerstin Skarp håller i dag de bräckliga ställningarna.

Scandic Hotel – lydde snällt order då polisen begärde osanna besked om Holmérs påstådda Dalarna-sejour under mordnatten.

Tingsrätt, Stockholms – dundertabben med att fälla Christer hade kunnat undvikas om rätten orkat granska polisprotokollen!

UD har aldrig låtsas fatta vad mordet på en av de internationellt mest kända politikerna i världen innebar. Och innebär.

Wallroth, Bengt, får representera de 15 namn, som enligt en aldrig dementerad offentlig förteckning aktivt hade engagerat sig i mordet, före Olof Palmes död. Ahlenius läste listan och teg. Listan fick inte komma med i granskningskommissionens slutrapport.

Zeime, Claes, tidig åklagare, utan önskan eller vilja att riva undan några slöjor.

Åhmansson, Nils-Erik, rikspolischef, Anna-Greta Leijons favoritsyndabock. Gick med ett vänligt leende, uppenbart oseende, genom polishus och Rosenbad.

Ölvebro, Hans, chefs-Palmeutredare, om Dekorimas centrala vittnen Anki och Anneli: ”Då är dom kriminella!”

I dag, när detta skrivs en ganska solig söndag, lever, så vitt jag kan se, samtliga nämnda personer utom Hans Holmér.

Bara som ett litet tips till rikskriminalpolisens Palmeenhet, hrr Andersson och Melander: Ni ber ju allmänheten att tipsa. Jag är en svensk allmänhet som tipsar.

Sven Anér

JK: Utred RÅ:s roll under nära 27 år i Palmeärendet!

20.9.2013.

Till Regeringens Justitie Kansler!

Undertecknad Sven Anér begär härmed att JK snarast måtte utreda den roll som spelats, och fortfarande spelas, av den svenske riksåklagaren, i det ännu ej avslutade Palmeärendet.

I början av år 1987 överfördes det totala ansvaret, för förundersökningen av mordet den 28 februari1986 på statsminister Olof Palme, till riksåklagaren, som därefter, tillsammans med den under RÅ fungerande rikspolisstyrelsen, lett de många årens förundersökning; en förundersökning som ännu pågår, i dag under vice RÅ Kerstin Skarps chefsskap.

Jag anmäler nu till JK ett komplex av grova avsiktliga försyndelser som begicks inom RÅ-ämbetet under åren 1988-98 med fortsättning fram till i dag, de senaste åren med vice RÅ Kerstin Skarp som den direkt ansvariga.

Saken: Då någon skyldig person inte med någon framgång hade identifierats så sent som under 1988, beslöt RÅ, i samråd med RPS/rikskriminalpolisen, att falska misstankar hösten detta år skulle riktas mot den i sammanhanget helt oskyldige Christer Pettersson. Rikskrim fick av RÅ fria händer att, med hjälp av osann ”bevisning” söka binda Pettersson vid mordet. Den falska bevisningen utgjordes framför allt av

en falskeligen utförd och tolkad telefonavlyssning, enligt vilken ”huvudvittnet” Roger Östlund kl 23.10 mordkvällen skulle ha sett och igenkänt Christer Pettersson vid biografen Grands lobby på Sveavägen i Stockholm.

Uppgiften ”styrktes” av ett i polisprotokollet upptaget s k telefonavlyssningsprotokoll, vilket skulle gälla ett telefonsamtal som hettes vara inspelat mordkvällen kl 23.15-23.21, mellan, på biografen Grand, Roger Östlund, och, i hans bostad, knarklangaren Sigge Cedergren.

Uppgifterna är totalt osanna och bygger, falskeligen, på en tidigare samtalsinspelning, som avsett ett samtal mellan Sigges bror, också med förnamnet Roger, och Sigge Cedergren. RÅ har emellertid låtit ändra tiden för det autentiska samtalet en gång i världen, samt också låtit ändra namnet på den ena samtalspartnern. Det är sant att Roger Östlund, falskeligen inblandad i denna affär, kom till biografen Grand under Olof Palmes mordnatt, men inte kl 23.10 utan 23.30, ett antal minuter sedan mordet begicks. Varken Christer Pettersson eller Roger Östlund har sålunda varit inblandade, utan det rör sig från början till slut om ett rent kriminellt arrangemang från RÅ:s sida, i syfte att för Stockholms tingsrätt, och inte minst för Sveriges befolkning, berätta att nu vore Olof Palmes mördare gripen.

Rikskriminalens energiske medarbetare i denna affär var kriminalinspektören Thure Nässén, som förvisso bär ett stort eget ansvar, men RÅ, med delegerade medarbetare som Solveig Riberdahl, Axel Morath och Anders Helin med flera, bär det stora chefsansvar som hittills aldrig utkrävts.

Min beskrivning ovan framläggs här inte för första gången, och den har aldrig ifrågasatts, endast av RÅ viftats bort i tysthet.

Eftersom ansvar i dag möjligen kan utkrävas av endast en specifik statlig tjänsteman, nämligen vice RÅ Kerstin Skarp, uppmanar jag nu Regeringens Justitie Kansler att snarast inleda en utredning mot Kerstin Skarp som kan bekräfta mina här framlagda påståenden och som kan leda till faktiska åtgärder.

Jag är självfallet helt medveten om att mina anklagelser är så allvarliga, så unikt allvarliga, att jag, om JK skulle finna att jag på någon punkt lämnat oriktig information, omedelbart måste bli föremål för laga åtgärd. Jag är som sagt helt medveten om denna möjlighet, men motser med lugn tillförsikt ärendets utveckling.

Jag sammanfattar min syn på de synnerligen grava förbrytelser som har begåtts inom JK-ämbetets ram:

RÅ, som inför den svenska allmänheten står som absolut garant för korrekt rättsskipning i Sverige, har, vid upprepade tillfällen, inte endast i Christer Pettersson-ärendet, agerat tillskyndare av grov egen brottslighet samt uppträtt som garant för att korrekt rättsskipning inte skulle få ske.

RÅ har under nära 27 år, sett till att dessa dess egna förbrytelser har kunnat fortgå, under rättsstatens skydd och täckmantel. Det kan aldrig ha rört sig om ett initialt missförstånd, kan inte i dag röra sig om ett missförstånd.

Tvärtom: RÅ har, i falsk avsikt, sökt placera ett mord, som i verkligheten låg och ligger vid den svenska rättsstatens egen port, på en sjukskriven A-lagare, utan reell möjlighet att trovärdigt försvara sig. Detta är på vanlig svenska, JK, ett gement trick för att förvända allmänhetens syn, bort från svåra, svarta fakta.

Den svenska rättsstat, i vilkens absoluta ledning du sitter, JK, balanserar i dag på en knivsegg, balanserar nära stupet. Om du ingenting gör återstår stupet.

Jag begär omedelbar bekräftelse på denna inlagas mottagande, jag begär diarienummer och namn på handläggare, jag begär en första kommentar, där JK tar mina genomtänkta anklagelser på allvar, jag begär, i sinom tid (som inte bör bli lång!), JK:s likaledes genomtänkta svar.

Samma tankegångar, som präglar denna anmälan, har av mig i tjogtals skrivelser framförts till den vice RÅ Kerstin Skarp som i dag personifierar de närmast otroliga 27-åriga statliga förlöpningar som jag här börjar lista. Begär fram den brevväxlingen, JK: den ger den klara bilden av en myndighet som ingenting medger, som ingenting avslöjar. Som inte låtsas känna någon egen skuld.

Sven Anér, 210814-5075, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Hur ser Palmemordets kärna ut? När faller skalet?

20.9.2013.

Naturligtvis ligger jag och undrar.

Varför starta en så komplicerad dödens apparat? Och varför över huvudtaget röja Olof Palme ur vägen?

Inom ett till synes fredligt och till synes demokratiskt samhälle beslutas på en nivå ytterst nära statsledningen, nästan i symbios, att Palme måste gå. Och inte nog med det: hans liv måste tas. Och inte ens nog med det: i detta nyssnämnda demokratiska samhälle måste en lögnens böld och bild opereras in, för all framtid är det tänkt: hela det svenska rättssamhället ska sättas ur spel, höga ämbetsmän ska köpas med cash eller nådevedermälen (dubbla till bödeln), med den svenska rätten fastnad i dy, kletig diktatorisk dy.

Varför? Varför har ingen funnits, inom denna före detta demokrati, som sagt stopp och belägg? Varför har ingen av dessa personer, inom polis eller åklageri, varnat för att det intrikat tänkta och genomförda, döljande efterarbetet i själva verket, förr eller senare måste bli kontraproduktivt?

Jag går direkt på ett konkret exempel: den vämjeliga Christer Pettersson-affären. Huvudvittnet Roger vittnar om en händelse han fått polisiär hjälp med att hitta på. Händelsen (Christer Pettersson vid biografen Grand) har aldrig inträffat, vilket lätt utläses ur polisens egen öppna dokumentation – naturligtvis ska detta komma att upptäckas av kvardröjande grävande journalistik, och därmed borde gärdet bli upprivet.

Polis, och inte minst höga åklagare, ertappas med fingrarna i syltburken, en skyddsmur av lögner raseras. Förr eller senare – och detta måste de högt placerade politikerna och ämbetsmännen från första början ha insett – ska hela korthuset rasa, sedan några få journalister, som tagit sitt grävande på allvar, bitit sig fast i de mest flagranta lögnerna och absurditeterna: Olofs patientjournal förfalskad, Lisbeth Palme som överger den döende Olofs ambulans under blixtfärd till ett sjukhus där hans liv möjligen ska kunna räddas, en central händelse som skottet mot Lisbeth uppenbart förfalskad.

Mitt personliga sökarljus faller obönhörligt på mina kolleger och inte minst deras uppdragsgivare inom mediavärlden. Journalister bör vara hederliga och klipska, det är två grundläggande kriterier. Det fanns, under de inledande åren efter Dekorima, en publicistisk gålust som, den gången, faktiskt kom att beröra nästan alla nivåer av mordet på Olof Palme, men bräschen blev aldrig särskilt vid, och när vi närmade oss millennieskiftet hade bräschen vuxit igen och hemlighetsmakeriet fått breda ut sig, liksom det ynkliga ointresset: ja, ja Palmemordet…

Ärendet försvann i en axelryckning. Men ärendet är segt, och just i dessa dagar vinner det mark igen. En klar, konkret signal är Staffan Heimersons modiga appell i Aftonbladet härförleden, där bla Lisbeth Palmes aktiviteter ifrågasattes. En signal inte på trumpet utan på piccolaflöjt, men även diskret utsagda avslöjanden i ett stort mörkt ämne blir uppmärksammade; inte den första dagen men den andra månaden.

Vår tid kännetecknas av ultrasnabbhet på det explosiva informationsområdet, men också av möjligheter till retrospektiva överblickar, via kanaler som Google, Youtube, alla bloggar, som inte försvinner utan ligger kvar som fortlöpande encyklopedier.

För några tiotal år sedan var nyheter hänvisade till svåråtkomliga tidningslägg, om än så småningom mikrofotograferade. I dag ger en knapptryckning, på nanotid, den info som begärs. Detta är klart hoppfullt. Det finns risker, förstås. Vissa uppgifter på nätet kan oförtjänt få karaktären av garanterat sann information, men här får mänsklig energi och mänskligt vett göra sitt, till exempel i form av journalister som bedömer substans och sanningsvärde.

Jag märker att jag bygger ett äreminne över den sanne eller inte minst sanna journalisten. Det är vi, inom vårt yrke, som ska vaska fram heder och sanning ur nyhetsfloden, likt Alaskas höstliga guldsökare i TV. Vacklar chefredaktörer, bromsas deras journalister, följer diktatur, tankeofrihetens diktatur.

Min facktidning, Journalisten, solkar sällan sina laptop-tangenter med Palmeärendets orenlighet, jag lägger den oftast åt sidan. Inser ni inte, journalister på Journalisten, att den mörka svenska sanningen är på väg att hinna i fatt?

Till sist: vem lovar mig att spela den svenska journalistikens samvete? Ingen. Inte Vargen under gryningstimmarna, han tycker att jag ska lägga mig på andra sidan och somna om. Inte de samlade svenska medierna, som mycket klart utsagt delar Vargens recept.

Men kanske framtiden ger mig lov? Den nära framtiden?

Sven Anér

Öppet brev till rådmannen vid Stockholms tingsrätt, moderate riksdagsledamoten med placering i justitieutskottet, Anti Avsan.

18.9.2013.

Anti Avsan – du kan enligt min mening inte fortsätta ditt liv utan att bestämma dig för vad du ska göra med de synnerligen allvarliga anklagelser i Palmeärendet som jag sedan fem år tillbaka riktar mot dig.

Du har, även utan advokathjälp, själv den tillräckliga utbildningen för att exempelvis se till att jag blir stämd för förtal. Så länge du inte gör detta måste jag självfallet konstatera att du inte anser mig skyldig till förtal, eftersom mina påståenden om din stora skuld till mordet på statsminister Olof Palme aldrig blir bemötta.

Du har, vid ett lunchsamtal på NK med en äldre poliskollega, på förfrågan om det var du som sköt Olof Palme, svarat:

Nä nä, vi har sån uppbackning att ni kan aldrig ta oss!

Du svarar inte på frågan, utan kommenterar på ett sätt som i stället visar att du inte avvisar all skuld, snarare motsatsen. Vad då uppbackning? Den som inget ont gjort behöver ingen uppbackning. Och vilka är ”ni”, och vilka är ”oss”? Uppenbarligen går du omkring med ett skrämmande sjukt samvete, när du måste skyddas av några oidentifierade ”oss”!

Som du vet pågår en aktion där just en sådan polisanmälan, som jag talar om, förespråkas, en polisanmälan mot Sven Anér. Självfallet har jag ingenting att invända, och jag har anslutit mig till aktionen. Du får all information du behöver på min blogg, som du mycket väl känner till.

Jag önskar nu din kommentar, postad senast den 25 september till

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Får jag inget svar kommer jag först att konsultera juridisk specialexpertis.

Med djupt undrande hälsning

Vilhelm Moberg: Att övervaka överheten, 1953, Domaren, 1957

17.09.2013
Utanför mitt redaktionsrum på DN i början av 1950-talet, om man tog av till vänster, gick det att komma in på Tidningen Expressens domäner. Den här genvägen tog ibland Vilhelm Moberg, sedan han besökt Herbert Tingsten en trappa ner och nu var på väg mot Ivar Harrie, tvä chefredaktörer.

Moberg hördes när han gick förbi, han bar inte filttofflor, och hans stämma ekade i korridoren. Vilhem Moberg på gång.

Naturligtvis finns Moberg ofta i mitt sinne medan jag arbetar med Palmeärendet. Evigt slitsamt, som Mobergs arbete sannerligen var det. Det talas i dagens debatt om den underliga bakgrunden till att stora medier, och förstås även små, lämnar ärendet åt sidan; varför?

Ett vanligt svar är det här:

”Vi kan inte gå ut och avslöja t ex Anti Avsan om vi inte har ordentligt på fötterna; ge oss vittnen, belägg!”

Detta låter förstås säga sig. Men när överheten tiger och vittnena är uttröskade till stoft, vad sker då? Tydligen ingenting.

Har stora affärer alltid behandlats så? Nej, sannerligen inte. Det känns av flera orsaker angeläget att gå in på Vilhelm Mobergs drama Domaren (även filmatiserat), byggt på 1950-talets största svenska skandal, Lundquistaffären. Har du glömt? NE kommer till din hjälp:

Lundquistaffären, an av de mest omdiskuterade brottmålsprocesserna under 1950-talet. Rådmannen vid Stockholms rådhusrätt /i dag tingsrätt/ Folke Lundquist (1895-1977) åtalades 1952 för omfattande ekonomisk brottslighet. Målen handlades vid Stockholms rådhusrätt 1953-54 och i Svea hovrätt 1954 samt avgjordes i Högsta domstolen 1955. Lundquist dömdes för trolöshet mot huvudman, bedrägeri i under synnerligen försvårande omständigheter och grovt bedrägeri till straffarbete i ett år och sex månader samt avsättning från rådmansämbetet. De brott som han dömdes för hade samband med den affärsverksamhet som han drev vid sidan av sin rådhustjänst. Som försvårande omständighet ansågs bl.a. att han missbrukat det allmänna förtroende han åtnjöt i sin egenskap av domare.

Åtalet kom alltså 1952, men redan flera månader dessförinnan var namnet Folke Lundquist present och aktuellt i DN. Först som ”domaren”, ganska snart med fulla namnet utsatt. DN var inte överdrivet försiktigt den gången.

Vilhelm Moberg gick raskt i gång på alla cylindrar, understödd av inte minst Herbert Tingsten, kanske vid ett litet konspirationsbord på det närbelägna W6.

Vad jag försöker betona är att ett nyhetsmedium inte alltid kan åläggas tystnad innan formell öppenhet inträder. Rätten ska i sinom tid presentera sitt ställningstagande, medan allmänheten onekligen har stora krav på sin tidning att redovisa allt den vet – eller nära nog – långt före ett formellt domslut,

Mina kolleger och rättsexperter Massi Svensson och Ingvar Zetterstrand informerade sina DN-prenumeranter i förtid så fort de bara hann, och någon hämsko från tidningsledningen märkte de inte av av: Skriv, det här är en stor sak!

Så Massi och Zetter skrev, och jag själv fick ibland ett uppdrag i det komplicerade ärendets periferi.

Vad jag har i åtanke när jag skriver detta är förstås ett annat mörkt ärende och en annan rådman vid samma tingsrätt, Anti Harald Avsan, med tjänstledighet för jobbet som moderaternas ordinarie ledamot i riksdagens jusitieutskott, där nya svenska lagar förbereds.

Vad är anledningen till att inga svenska medier i dag är det bittersta roade av att informera om obestridda, aldrig dementerade sakförhållanden kring statsminister Olof Palmes död? Jo, svaras det på den kanten: Vi måste ha belägg, vi måste ha vittnen! Vi kan inte bara gå ut och nagla fast en domare och moderat riksdagsledamot för mord, vi måste ha något att stå på!

I princip ja. Men när ingen enda myndighet vill presentera något belägg av något format, och när, som jag skrev, alla gamla vittnesuppgifter tröskats till stoft – ska då samtliga medier ha rätt att dra sig tillbaka med ett ”inte vårt bord”? Nej, menar jag mycket bestämt, om någon vill lyssna. Nej, fram med sanningen! Skulle en domstol i någon framtid finna att någon information kan ha varit obekräftad, ja då får detta i så fall rättas till av ett domstolsbeslut, och inte minst, av den efterföljande debatten.

För det är den öppna debatten som är demokratiers livsluft. Men när lät Palmeaffären oss senast andas denna livsluft?

NE skriver bl a:

Moberg, Vilhelm, f. 20 aug. 1898, d. 8 aug. 1973, författare. M. växte upp i Algutsboda i Småland---

---Hela sitt liv ägnade Moberg teatern sitt stora intresse, dramatiserade flera av sina romaner och skrev populära lustspel som Kassabrist (1935, tryckt 1939) och Marknadsafton (1929, tryckt 1930) och dramer som t ex Domaren (1957). Det sistnämnda speglar ett samtida rättsfall och hänger samman med den kamp M. som republikan och samhällsskribent förde mot den svenska överheten.---

I klartext frågar jag: när sätter sig Stockholms tingsrätts presidium ner och begär in all dokumentation kring dagens stora svarta svenska rådmansärende? Och hänger några gamla löneförmåner kvar från tingsrätten, sedan den så totalt betrodde rådmannen Anti Harald Avsan år 2006 flyttade över sina pinaler till Helgeandsholmen för att fram till september 2014 skriva lagar för levande och döda, med ”det förtroende han åtnjuter i sin egenskap av domare?”

Sven Anér

Mitt Göteborg?

15.9.2013. Till krönikören Anders Westgårdh, Aftonbladet, Göteborg..

Anders, jag läser dig med stigande intresse. Du har på senare tid blivit ettrigare, fränare, skarpare. Du tar nu upp samhällsfrågorna, inte minst Göteborgs, så att ditt engagemang blir synligare än tidigare.

Jag fanns, till och från, med anknytning till Göteborg på 40-talet. Jag red i Örgryte, jag bodde vid Vasaplatsen, tillsammans med mina föräldrar, med min far som chef för Turitz & co, ute i Gamlestaden, Jag cyklade dit ibland, det var nära halvmilen från Vasaplatsen, men det gick bra att cykla, eftersom stan bara hade gengasbilar, inte särskilt många.

Jag försökte testa ditt göteborgska språk, som jag alltid älskat. Det gick någorlunda men blev ingalunda perfekt, Min bästa göteborgskompis, som hette Sven han också, sa till mig att lägga av. Själv knagglade jag mig just då genom en handelshögskoleexamen uppe i Stockholm, medan den andre Sven, som gått handelsgymnasium, kunde mycket mera handel än jag.

Mina föräldrar sökte, fast de mycket bestämt förnekade detta, kontakt med Göteborgs omsusade merkantila societet, men EPA-herrskapet var aldrig välkommet, framför allt inte sedan en judisk ägarfamilj ersatts av en garanterad arier från Figeholm en bit från det småländska Oskarshamn. Jag kände slitningar och motsättningar, men jag vill inte påstå att jag varje dag hakade upp mig på dem, Att Göteborgs Morgonpost hamnade på dörrmattan och inte HT kändes aningen dystert.. Om vi åtminstone fått G-P. Min far hade merkantil knytning till Neanders Morgonpost, och entrébiljetten till aristokratin fladdrade bort i fjärran.

Det här var folkpartiets Göteborg. Invandrarproblemet hade inte tornat upp sig, och Vasaplatsen var en ö av borgerlig anständighet, även om oidentifierade damer vandrade på Storgatan. Min mor var nämndekvinna och kämpade för goda seder och anständighet, inte helt utan medkänsla för dem som inte frekventerade Vasakyrkan eller Ferdinand Lundquist. På lördagarna skjutsade Turitz-chauffören Ottosson oss till Saltholmen och ett bad som renade kropp och själ. Jag låg på K 3 i Skövde mest hela tiden och behövde nog en dubbel grovskurning då och då.

Det får räcka som snabbskiss av ett Göteborg som ligger ljusår bort. Du håller ett fönster öppet till dagens Majorna och Biskopsgården, Anders.

Men jag har kanske ett ärende med min text. Jag har synpunkter på krönikörers positioner, inte minst på Aftonbladet, där jag på 60-talet tillbringade några veckor på den allmänna redaktionen, en sejour av alla glömd, inklusive av mig själv.

En krönikör har fri lejd. Bromsar chefredaktören en formulering kan krönikören ta sin laptop och gå. Det är förstås i princip bra, antagligen nödvändigt. Men en stor tidning löser inte problemet genom att göra sig kvitt den frispråkige. Problemet kvarstår.

Ett aktuellt exempel, som ligger och skvalpar i mitt sinne. Din krönikörskollega Staffan Heimerson skrev den 7 september i år, på sin egen återkommande sida bl a:

--- han /Sven Anér/ pekar på det faktum att Lisbet Palme inte alls kom till Sabbatsbergs sjukhus i ambulansen med sin skjutne make, Hon kom fyra minuter senare i en polisbil.

Var Heimersons rader så sensationella? Ja, i Aftonbladet. Detta har aldrig tidigare stått på tidningens sidor, och Heimersons rader vänder upp och ner på Aftonbladets tidigare världsbild.

Hennes ”skador” behövde ingen omplåstring, bara lätt baddning.

Här går hela AB:s Palme-koncept i kvav. Vad då? Det har ju alltid stått att hon medföljde Olofs ambulans till Sabbatsberg, var det inte så? Nej det var det inte.

Jag hade just gett ut den 32-sidiga skrift som Staffan citerar ur. Staffan hade ringt mig, klart uppbragt, och undrat varför i helvete detta tidigare inte har fått stå i Aftonbladet. Det hade jag också undrat, sa jag till Staffan, som jag hade i en ilsken lur från Sydfrankrike.

Jag närmar mig min poäng. Detta har alltså stått på ganska framträdande plats, men det har efteråt aldrig kommenterats i AB. Och jag ser krönikörproblemet i ett nötskal:

Bra att denne oftast tämligen löse skribent ”får in” sin text i tidningen, men mindre bra, närmast oefterrättligt, att inte tidningen förser anmärkningsvärda yttranden med kommentar. Dessa kunde vara av två slag: instämmande eller med pekpinnen avfärdande.

Nu har denna text egentligen aldrig förevarit, eftersom en ensam, aldrig noterad text alltid försvinner ut med Voyager i rymdens svarta hål.

Jag vill veta, från Aftonbladets nyhetschef och chefredaktör:

Övergav Lisbeth Palme sin Olof under blixtfärden till Sabbatsbergsakuten, och var hennes ”skador” från det påstådda skottet inte värre än att de kunde klaras av med en lätt baddning på ryggen?

Men de frågorna ställer sig inte Aftonbladets ledning. Jag menar förstås att Aftonbladets ledning har ett stort ansvar, i 1830-talets ljus och i dagens skimmer av omutlig sanningssökare och sanningssägare.

Har i själva verket krönikör Staffan Heimerson gjort sin – och framför allt min – sak en otjänst? Har han för all tid framåt låst sin tidnings spalter för alla stora svarta sanningar i Palmemordets spår? Skulle tidningen i framtiden ha kunnat arbeta med öppnare perspektiv om inte en uppkäftig Heimerson velat agera drakdödare i stället för lydig dräng i stallet?

Staffan Heimerson var ung volontär i branschen medan jag sedan länge satt någorlunda etablerad i Klara. Vi har mötts på gamla dar, på jämbördig fot, båda med hela yrkets engagemang resterande, med eventuella ilsket kända övertoner.

Anders, jag lägger ut den här texten på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

och jag ber dig reflektera. Min blogg, och mina texter över huvud taget i detta ständigt lika kolsvarta ärende, blir aldrig dementerade, men oftast positivt kommenterade på denna blogg.

Jag har, avslutningsvis, en närmast vördnadsfull syn på vårt gemensamma yrke, och jag menar att vi har ett stort ansvar som dess utövare. Ett ansvar som innebär råg i ryggen. Gott om råg.

Du ryter bra, just nu, Anders Westgårdh!

Heimerson på nästa sida.

Engagerad, som sagt, hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Kort fråga: varför tiger Aftonbladet?

13.09.2013
Aftonbladet släppte nyligen fram Staffan Heimerson som självsvåldig (?) kolumnist på en helsida, och, som jag kommenterat tidigare, kunde den något förvånade läsaren ta del av Heimersons och mitt samlade konstaterande: inte en siffra har varit rätt i den officiella Palme-rapporteringen. Inte en enda viktig siffra. Eller bokstav.

Så spanade jag – och säkert många med mig – under dagarna som följde – efter en kommentar i AB.. En sensationell text, som inte får tillstymmelse till uppföljning, är ingen text alls. Den har knappast publicerats.

Varför var Heimersons påpekanden så enormt känsliga, att varken ledarskribenter eller nyjetschefer vågade sig ut i manegen och kommentera: ”Vi återkommer till Staffan Heimersons sensationella avslöjande…”

Undertryckande av stora nyheter är exakt det som blågula svenska publicister – och med rätta – har fördömt som diktatorisk sedvänja: Sovjet, Nazi-Tyskland. Inte bara diktaturer; även USA har fått slängar av sleven.

Men när en stor tidning ställs mot väggen av en av sina egna (i det här fallet en skicklig och rutinerad publicist och nyhetsman) glömmer den stora tidningen alla sina intränade fina paroller och släpper sin Staffan Heimersson som en oönskad dräng i stallet; han sitter i Sydfrankrike och jobbar och har svårt att snabbt försvara sig.

När Palmeärendets sanna historia ska skrivas, i år eller nästa år, blir det omöjligt för forskarna att skippa Heimerson. Mig kan de förstås skippa. Eller…

Sven Anér

Nye chefred: Varför tillhör inte Palmeärendet SvD:s kärnämnen?

Jag vänder mig till Svenska Dagbladets senaste chefredaktör, Fredric Karén. Du presenterar denna söndag tidningens framtid, med ganska många ord men med föga av konkretion.

Du utlovar noggrannare bevakning av SvD:s ”kärnämnen”: vilka dessa är specificeras inte. Kärnämnen är över huvud taget en egendomlig systematisering. Jag kan förstå att en tidning vill koncentrera sin egen utåtriktade verksamhet på vissa nyhets- och kulturområden; en självklarhet. Men Karén, du verkar mena att även inkommande nyheter och uppslag bör sorteras in som tillhörande ”kärnämnen” eller inte. Skulle en nattredaktör, som får in en stor nyhet en afton, säga sig att ”den här nyheten faller inte inom våra kärnämnen, så den får ligga”?

Nej, nyheter låter sig egentligen inte behandlas, de har sin egen kraft och styrka. Ensam nyhet går med egen våg genom strömmen. En stor nyhetstidning kan inte exkludera stora nyheter, en självklarhet. Vi kan inte behandla medeltiden utan att nämna digerdöden, och vi kan, menar jag mycket bestämt, inte behandla Sveriges nya tid, utan att nämna att Olof Palme mördades samt att detta mord sänder svallvågor, fortsätter att sända svallvågor.

Jag översänder ett ex av min skrift ”Mordet var löst innan det hände!”

Den 32-sidiga skriften har väckt uppseende på nätet, inom bloggvärlden, och den har inte på någon enda punkt dementerats, vare sig av makt eller media.

Låt mig ta upp makten.

Sålunda skriver, i brev till mig, rikskriminalpolisen 2013-09-09:

Svar på från er inkommen skrivelse

24 augusti 2013 inkom en skrivelse från er till Rikskriminalpolisen. Till skrivelsen fanns bifogat ett häfte författat av er innehållande text rörande mordet på Olof Palme och den påföljande utredningen.

Jag uppfattar saken som att ni i skrivelsen efterfrågar en kommentar från Rikskriminalpolisen gällande det ni framför i det bifogade häftet.

Palmeutredningen är en pågående förundersökning som omfattas av sekretess enligt offentlighet- och sekretesslagen (2009-400). Nu liksom tidigare kommenterar vi inte den pågående förundersökningen.

Hans Melander

Jag hade, i det exemplar av häftet som jag tillställde Melander, förprickat ett 30-tal uppgifter och påståenden som jag önskade kommenterade, bekräftade eller dementerade; svaret blev det här.

Melanders rader ligger i linje med ett femtiotal svar jag genom åren erhållit från rikskrim: Vi svarar inte, vi kommenterar inte, vi dementerar inte. Rikskrims ständiga hänvisning till påstådd sekretess är osann. I några ytterlighetsfall kan domstol, efter förebringad utredning, medge avsteg från den öppenhet som gäller även brottsutredningar, men en kriminalkommissarie kan inte generellt besluta på detta sätt. Alla stora medier har egna rätts- och polisredaktioner, som till stor del baserar sitt arbete på ett öppet och fruktbärande samarbete med åklagare och polis – skulle ett sådant samarbete vara i lag förbjudet? Nonsens.

Men: rikskrims självsvåldiga ställningstagande kan kompletteras med förundersökningsledningens, vice RÅ Kerstin Skarps, evigt återkommande svar till mig

Som jag tidigare framfört lämnar jag inte några kommentarer på sådana synpunkter gällande utredningen (2013-08-15).

Jag utläser självfallet att varken åklagare eller polis har annat försvar för den rutinmässigt och avsiktligt vanskötta Palmeutredningen än det över kvartssekellånga tigandet. Enda möjligheten. Enklast så.

Nu vänder jag mig till dig, Fredric Karén och föreslår:

Räkna in Palmeärendet bland dina kärnämnen! Starta med att kontrollera om inte Sven Anérs senaste påpekanden i detta mörka ärende är korrekta? Tänk om de är korrekta, vartenda ett!

Om dina skickliga medarbetare kommer tillbaka och rapporterar att de inte hittar något fel i Anérs påståenden och slutsatser, ja då är naturligtvis gärdet upprivet, varefter SvD måste öppna sina spalter för den största mordgåta som någonsin hamnat på en nyhetschefs eller en chefredaktörs skrivbord.

Jag startade i den här branschen den 1 januari 1948, och jag släpper inte mitt yrke, vilket, för mig, ännu har samma tjusning, samma glans som då DN:s redaktionschef Sten Hedman sände mig till Sävsjö på en tågolycka: sex döda sedan en gammal vagn krossats och träkarossen splittrats. Jag kunde lämna några informationer som jag och DN visst blev ensamma om. Scoopets eufori, som du apostroferar.

Du har, Fredric Karén, i den skrift som jag på nytt översänder till SvD, det största scoop – om jag nu ska tala i så krassa termer – som SvD någonsin kunnat hantera: ta för dig! Belys alla aspekterna! Politiska, sociala, ekonomiska, historiska. Mänskliga.

Eller, givetvis: sänd mig ett mess där du berättar för mig att all den information som jag lämnat, i dag och under alla åren som gått, varit och är skrämmande osann! Det är bara att välja, Fredric Karén.

Ditt val kan komma att avgöra Svenska Dagbladets framtid.

Engagerad hälsning!

Sven Anér. Karlsrogatan 85 A. 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

-/- Mordet var löst innan det hände, Sven Anér, 2013.

”Polisiär åtgärd vid utredning av brott…”

12.09.2013

Jag gör som jag brukar: jag går till NE, när jag behöver konkretion, detaljkunskap: vilka bestämmelser gäller för vittneskonfrontation? När ska konfrontation sättas in, vilka åtgärder måste vidtas för bästa möjliga resultat? Få se vad NE säger:

Vittneskonfrontation, polisiär åtgärd vid utredning av brott när man har en starkt misstänkt gärningsman och vill undersöka om ett vittne kan känna igen (identifiera) denne. Vid en konfrontation får vittnet se ett antal personer uppställda på rad (ibland en uppsättning fotografier eller en videofilm) och ombeds sedan avgöra om gärningsmannen fanns bland dem. Ett utpekande kan i vissa fall, t.ex. vid våldtäkt eller överfall, vara det enda direkta bevis som föreligger. Sammansättningen av konfrontationsraden är viktig för att uppnå ett tillförlitligt resultat. T.ex. bör utseendet på samtliga personer i konfrontationsraden stämma väl på vittnets allmänna beskrivning av gärningsmannen. I samband med konfrontationen bör vittnet inte utsättas för inflytande från andra (helst vara ensam) samt vara informerad om att gärningsmannen kanske inte alls finns med bland alternativen. Om vittnet är ett barn bör en något annorlunda metodik tillämpas. Det är även viktigt att vittnets uppträdande, t.ex. kommentarer och känslomässiga reaktioner, dokumenteras under konfrontationen.

Lägg märke till att NE presenterar metoden vittneskonfrontation närmast som obligatorisk i de nämnda fallen, och några nackdelar vid tillämpningen räknas inte upp. Finns en starkt misstänkt gärningsman – ja, finns det det i fallet Anti Avsan? Ja, sannerligen. En igenkänd person, med vapen och walkie-talkie i hand!

”Vi har sån uppbackning”, ”skit i det, gör vad du ska!” – är inte detta en misstänkt person?

Att vittneskonfrontation inte arrangerades i Dekorimafallet är helt enkelt ett brott mot gällande polisiär förordning; så tolkar jag NE.

Konfrontation sattes i stället in mot åklagares och polisers syndabock Christer Pettersson: där passade det, för att få syndabocken fälld. Lisbeth Palme hjälpte till med sitt utpekande, en av de grövsta falskheterna i hela denna mörka affär, vilket inte vill säga litet.

I fallet Anti Avsan har denna uteblivna vittneskonfrontation medfört att bland annat mina egna anklagelser har studsat mot Sveavägens husväggar. ”Anti Avsan är inte och har aldrig varit misstänkt…”

Nä nä, vi har sån uppbackning så ni kan inte ta oss!

Så lyder Avsans mantra. Ja sannerligen, en enorm uppbackning: från en tidpunkt långt före mordet, kanske mot slutet av 1985, fram till i dag den 13 september 2013. Uppbackning på plats längs Brunkebergsåsens vindlande gator med poliser på plats, beredda att stå kollegan bi, uppbackning i polischefers och åklagares falska hjärtan.

När nu signalen går på Facebook, ”Polisanmäl Sven Anér”, måste den svenska allmänhet som suttit lurad och bedragen i över 27 år kunna dra ett friskt andetag och säga:

”Vi tänker inte bli narrade längre!”

Jag är uppriktigt glad över att mina vänner Maj Wechselmann, Olle Minell. Anders Salaj och inte minst Gunnar Wall finns med ute på Facebook. Vi har inte traskat patrull genom de många åren, utan värnat om våra egna åsikter, våra egna prioriteringar. I dag är alla gamla gränsdragningar ointressanta, vi visar upp en enad front mot den ondska i vars dy vi så länge trampat.

Gå in på nätet och anslut dig, du som läser detta! Du ska inte behöva bo i ett samhälle fläckat av lögn och narrspel, du har rätt att bo i ett land av frid och fred och sanning!

Sven Anér