21.5.2011. Inlägg till Obs! Kulturkvarten, engagerad hälsning, Sven Anér,
Jag har just kl 12 lyssnat till ett mycket välbalanserat och samtidigt engagerat Obs- inlägg från Paris om den mediala bevakningen av fallet Dominique Strauss-Kahn, som är DSK med hela franska folket – och världen, i dag.
Hur ska det franska folket nu kunna lita på vad som sägs i media om höjdarna och deras moral (jag citerar ur minnet), hur ska det socialistiska partiet kunna återskapa sitt renommé, bygga en ny plattform?
Ämnet har i dag en skakande parallell i svenska mediers hantering, eller rättare sagt icke-hantering, av den absolut största rättsskandal som någonsin drabbat Sverige, nämligen det officiellt ouppklarade mordet på Olof Palme.
Om denna affär har jag skrivit en bok – Palmemordet: Affären Anti Avsan”, och en ny bok kommer till månadsskiftet, ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”. Jag har genom åren skrivit hundratals artiklar och debattinlägg, jag har i upprepade brev till ledande chefredaktörer begärt uppmärksamhet, gärna negativ uppmärksamhet som skulle kunna bemötas, men tystnaden har, förutom i ett par vänstertidningar, varit total, monumental.
Jag hävdar inte bara att Palme sköts av en polisman, i dag rådman vid Stockholms tingsrätt och moderat ledamot av Sveriges riksdag. Jag hävdar att hela det svenska rättssamhället ruttnar inifrån då ingen enda rättsinstans reagerar, opponerar mot mina uppgifter, säger ett knyst. Det är lätt att exemplifiera tystnaden: justitiedepartementet, RÅ, rikskriminalpolisen, de som borde vara de omedelbart engagerade. Lika tysta är JO, JK, alla domstolar som fördes bakom ljuset i Christer Pettersson-affären: Stockholms tingsrätt, Svea hovrätt, HD. Tyst är riksdagens talman, som har Anti Avsan på den moderata Stockholmsbänken.
I den totala tystnaden ingår den totala frånvaron av dementier. Inget enda av mina rimligen uppseendeväckande påståenden har noterats, kommenterats eller dementerats. Jag har ostörd fått framträda oemotsagd, i ett ämne som bort skaka en rättsstat värd namnet.
Låt mig nämna ett konkret exempel: ett s k telefonavlyssningsprotokoll har av RÅ och rikskrim använts som bevis för att Christer Pettersson strax före mordet vid Dekorima befunnit sig vid biografen Grand, 400 m därifrån på Sveavägen.
Men detta protokoll är falskt, dubbelt falskt, trippelt falskt. Inget samtal har förevarit vid den aktuella tidpunkten, 23.15 – 23.21 mordkvällen. Personen som skulle ha fått samtalet befann sig då ej i sin bostad, och personen som påstås ha ringt heter antingen Roger Cedergren – polisens första kategoriska uppgift, 1987 – eller Roger Östlund, 1988, stryk det som ej önskas. Och polisens fem egna vittnen omtalar utan minsta tvekan att Östlund ej kom till biografen Grand förrän efter kl 21.5.2011. Inlägg till Obs! Kulturkvarten, engagerad hälsning, Sven Anér,
Jag har just kl 12 lyssnat till ett mycket välbalanserat och samtidigt engagerat Obs- inlägg från Paris om den mediala bevakningen av fallet Dominique Strauss-Kahn, som är DSK med hela franska folket – och världen, i dag.
Hur ska det franska folket nu kunna lita på vad som sägs i media om höjdarna och deras moral (jag citerar ur minnet), hur ska det socialistiska partiet kunna återskapa sitt renommé, bygga en ny plattform?
Ämnet har i dag en skakande parallell i svenska mediers hantering, eller rättare sagt icke-hantering, av den absolut största rättsskandal som någonsin drabbat Sverige, nämligen det officiellt ouppklarade mordet på Olof Palme.
Om denna affär har jag skrivit en bok – Palmemordet: Affären Anti Avsan”, och en ny bok kommer till månadsskiftet, ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”. Jag har genom åren skrivit hundratals artiklar och debattinlägg, jag har i upprepade brev till ledande chefredaktörer begärt uppmärksamhet, gärna negativ uppmärksamhet som skulle kunna bemötas, men tystnaden har, förutom i ett par vänstertidningar, varit total, monumental.
Jag hävdar inte bara att Palme sköts av en polisman, i dag rådman vid Stockholms tingsrätt och moderat ledamot av Sveriges riksdag. Jag hävdar att hela det svenska rättssamhället ruttnar inifrån då ingen enda rättsinstans reagerar, opponerar mot mina uppgifter, säger ett knyst. Det är lätt att exemplifiera tystnaden: justitiedepartementet, RÅ, rikskriminalpolisen, de som borde vara de omedelbart engagerade. Lika tysta är JO, JK, alla domstolar som fördes bakom ljuset i Christer Pettersson-affären: Stockholms tingsrätt, Svea hovrätt, HD. Tyst är riksdagens talman, som har Anti Avsan på den moderata Stockholmsbänken.
I den totala tystnaden ingår den totala frånvaron av dementier. Inget enda av mina rimligen uppseendeväckande påståenden har noterats, kommenterats eller dementerats. Jag har ostörd fått framträda oemotsagd, i ett ämne som bort skaka en rättsstat värd namnet.
Låt mig nämna ett konkret exempel: ett s k telefonavlyssningsprotokoll har av RÅ och rikskrim använts som bevis för att Christer Pettersson strax före mordet vid Dekorima befunnit sig vid biografen Grand, 400 m därifrån på Sveavägen.
Men detta protokoll är falskt, dubbelt falskt, trippelt falskt. Inget samtal har förevarit vid den aktuella tidpunkten, 23.15 – 23.21 mordkvällen. Personen som skulle ha fått samtalet befann sig då ej i sin bostad, och personen som påstås ha ringt heter antingen Roger Cedergren – polisens första kategoriska uppgift, 1987 – eller Roger Östlund, 1988, stryk det som ej önskas. Och polisens fem egna vittnen omtalar utan minsta tvekan att Östlund ej kom till biografen Grand förrän efter kl 23.30. Efter mordet.
Trippelt falsk, minst, är denna pyramid av hemgjorda bevis, de enda som har påståtts binda Christer Pettersson vid mordet. Rättsmyndigheters desperata försök att lägga skulden på en oskyldig; att han sedermera inte kunde fällas är inte RÅ:s eller polisens förtjänst.
Händelserna kring mordet på statsminister Olof Palme framstår som riksåklagarens eget arrangemang, i samråd med framför allt den dåvarande länspolismästaren i Stockholm Hans Holmér och hans ivriga och lydiga baseballpoliser, vilka, enligt Stockholmspolisens egen s k Norrmalmsutredning från 1984, år ut och år in
satte sig över givna instruktioner, arbetade utan befälsstyrning, utövade polistjänst civilt i strid mot officiell policy, på goda grunder misstänktes för övervåld i tjänsten, fortlevde trots ”upplösning” och omorganisation, samt arbetade inom ett distrikt där det förekom ”med polisrollen oförenliga attityder” och där ledningen inte ingrep mot känd könsdiskriminering.
Med stödet i ryggen från dessa baseballpoliser kunde Hans Holmér förutse vad som skulle komma att drabba Sverige. Som kommer att skaka Sverige i grunden när sanningar fått diskuteras, publiceras.
Samma skyddade och samtidigt förströdda maktfullkomlighet demonstreras i dessa dagar med kuslig pregnans av den svenske kungens närmast otroliga brott mot vanligt vett, vanlig hyfs. Jag är kungen, och det rör ingen i allmoge i ryggen vad jag gör.
Exakt så låter maktens toppar när Palmemordet kommer på tal: Det angår ingen vad som verkligen hände; vi hittade en syndabock, det får räcka.
Sverige står i dag, just i dag, vid ett vägskäl. Den smala vägen – eller den gyttjigt breda och slaskiga. Allmogen vill nog ha besked nu. Just nu.
Hur råda bot? Naturligtvis finns, som alltid, endast ett svar: öppenhet. Total öppenhet, utan sidohänsyn. Ner i botten avslöjande öppenhet.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79
