SvD – var finns rättsstatens förfall?

14.5.2011.

Jag har mina läsrutiner. Svenska Dagbladet erbjuder en ofta mycket läsvärd fredagsbilaga, i dag alldeles speciellt diger och läslockande. Men jag börjar med fredagskrysset, för att därefter gå över till tidningens eget detektivarbete kring Kerstin Thorvalls efterlämnade litterära arv och till en mycket informativ understreckare om Cervantes, där allt som redovisas är fullständigt gnistrande nytt för mig där jag ligger ovanpå sängens röda filt. Mode, eurovisionsfinal (nej tack), en ny bok om det gamla Visby (hej, Gun och Janne!) och en expressiv karta från 1500-talet av det som skulle bli rosornas stad.

Välartat, intressant, lite polerat. Vår värld idag. Vår kompletta värld? Knappast. Självfallet saknar jag framför allt den del av världen som jag genom åren försökt kalla den svenska rättsstatens förfall, i Palmemordets spår, i baseballigans spår, i de skrämmande spåren av Klarapolisers ”MOP 86”, ”Föreningen Mordet på Olof Palme”, det olidligt vidriga namnet på det stora mordets, det stora samhällsmordets upptakt, dess dåtid och nutid.

Varför får en av Sveriges största händelser inte plats på SvD Kultur i dag? Jag efterlyser inte den uttömmande beskrivningen. Men jag efterlyser kanske en bisats, en doft av tveksamhet till vårt fridfullt inrutade samhälle, en uppkäftig släng: hur gick det så här? Och var det så här det gick?

Just det: var det så här det gick? Det var det ju inte alls, enligt en genomsnittlig svensk bedömning i dag. Var det inte Christer Pettersson? Visst var det väl Christer Pettersson? Sven Anér försöker röra upp en opinion kring fejk och falskhet och förräderi bland Klarapoliser och upp till de höga herrarna, men det har han inte mycket för. Han vill göra ett enstaka mord till en skamfläck på en hel samhällsstruktur. Som han tar i.

Jag försöker fråga min tänkta samhällspartner: Hur vet du att allt var och är gott och väl? Hur vet du att allt är lugnt? Cool, skulle det väl heta i dag? Hur vet du att jag slåss mot den nyssnämnde Cervantes väderkvarnar?

På sådana frågor blir svaren tomma, bleka. Det mest vägande svaret brukar bli att ”det är så länge sen, Sven; ska du inte riva upp Erik XIV snart när du ändå är på gång? Livet går vidare. 1986 – tala om överspelat…

Jag kan, åtminstone för diskussionens skull, hålla med om att själva mordet var en enstaka svart punkt som möjligen kan glömmas. Själva avrättningen. Men det är heller inte just mordet som står främst på min självpåtagna uppdragslista, utan det som kom efteråt, som fortfarande kommer, i kvardröjande ondska.

Säg så här: skulle en tjock kulturbilaga i en ansedd tidning kunna ha getts i 36-sidigt format utan att Palmemordet funnits nämnt, funnits känt i spalterna, mellan raderna, om inte Christer Pettersson-credot varit avskaffat, rejält avskaffat?

Jag tror inte det. Naturligtvis känner jag själv dagens situation hårdast. Jag är en av de mycket få som har denna svarta – eller jämngrå? – materia bland mina agenda (jag vill låta ”agenda” få vara pluralis)? Jag arbetar, om än i större skala, på det sätt jag alltid gått till verket i 64 år. Utreder, ifrågasätter, reagerar, skriver. Det har varit en både självklar och användbar teknik och taktik, när det gällt kärnkraft, i varje fall, dock inte ESTONIA. I Palmeärendet verkar det som om jag sitter fast, som om jag har satts fast.

Hänvisa till Kafka brukar jag göra, om inte annat så till egen tröst. Till Kafkas klarsyn då det gäller en välutvecklad byråkrati. Den byråkrati som blir självverkande, som dömer ut farlig opposition med en självklarhet som ingenting rubbar.

”Ni får gärna överklaga, hr K eller hr Anér. Vi ska läsa era inlagor, men vi kommer inte att fästa något avseende vid dem. Byråkratin har ett samhällsansvar och viker sig inte för halsstarriga och omedgörliga, ja förlåt vi säger det, skrikhalsar. Skrikhalsar som är mycket farliga inte bara för byråkratin utan för hela samhället. Hur skulle det se ut om vi skulle kontrollera alla vildhjärnors alla nycker? Hr K och hr Anér, återgå till vardagen. Översätt en god bok, det bör samtidigt ge ett gott samvete…”

Själv har jag just, inte översatt men skrivit en bok, där ”god” knappast är adekvat adjektivattribut. ”Ärlig” kanske jag skulle våga dra till med. Men kommer denna bok, som heter DE SAMMANSVURNA, att bli recenserad i t ex den SvD-bilaga jag uppehållit mig vid, SvD Kultur. Eller ”anmäld” som den fina och strikta termen löd för ett par sekelskiften sedan. Men jag blir inte ens anmäld i denna bemärkelse: ”Av trycket har utkommit Sven Anérs” – nej, inte ens anmäld, och gråta båtar föga. Kring nyutkommande böcker är chef- och kulturredaktörer självrådigt ensambestämmande, och jag vet inte hur detta system skulle kunna ändras. Jag hittar ingen metod. Författare kan aldrig skriva till de höge, som supplikant – nej, jag vet inte.

Kommer kvalitet in? Jo, självfallet. Men kvalitet i förening med en högre bedömning: politiskt konventionell, hänsyn tagen till eventuell samhällsfarlighet. Graden av comme-il-faut, med en kvardröjande klassificering. Små tjusiga snedsteg och hopp över skaklarna kan förstås tillåtas, men när temat för en nyskriven bok är redovisningen av ett samhälles sammanbrott, då är situationen en annan och naturligtvis farlig, livsfarlig för massmedier som söker en lugn och behaglig medelproportional i livet så att vi kan njuta i lagom dos fram till den död vi knappast lär kunna undvika.

När Usama bin Ladin dödades kopplades denna avrättning givetvis till New Yorks 11 september-attentat, men inte på en enda rad i de stora dagstidningarna eller etermedierna hörde jag ens viskas att det kanske ändå inte är den ultimata sanningen vi har fått höra om World Trade Center; varför rasade hus 7, som inget flygplan törnade emot?  Tyst min mun får du välling.

Har mitt arbete i 25 år kring detta Palmemord ändå fört mig och saken en bit på väg? Kanske. Min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

har nu haft långt över 20 000 besökare – många förstås återkommande – och de stora explicita frågor jag tar upp: mordet på Christer Pettersson-myten, framhävandet av baseballpoliserna, avslöjandet av de stora farliga sammanhangen – ja, de har inte dött. När jag på efternatten väl har puffat  den ylande vargen undan ur sängen kan jag tro detta: frågorna har inte dött. De lever. De måste få leva i ett land som lever.

Sven Anér