Tyst generalorder: Bryt mot lagen!

5.5.2011.

När polisöverintendenten Tommy Mauritz Lindström – i dag vår TV-lärare i kriminologi - år 1994 skulle lagföras för grovt bedrägeri, startade, helt enligt gällande lagar och föreskrifter, en omfattande och noggrant reglerad förundersökningsprocedur. Jag har ”Del 1 – förundersökningsprotokoll” framför mig och citerar nu inledningen, i valda delar:

Förundersökningsprotokoll Stockholm  Handläggare kriminalinsp Jan Sundström. Undersökningsledare Chefsåklagare Jan Danielsson

1994-04-12  K-129252-93  Grovt bedrägeri  Av Stockholms Tingsrätt förordnad offentlig försvarare, advokat Bengt Söderström, Stockholm.

Lindström, Tommy Mauritz 450301-1118

Innehållsförteckning: Del 1  Anmälan 930910/930928 gällande misstänkt grovt bedrägeri med chefsåklagare K-G Svenssons påtecknade beslut om inledande av förundersökning  Promemoria 930907 från kriminalkommissarie Harry Hedlund avseende framkomna uppgifter om en större fest för ”rikskrim”

Ersättningsanspråk från försäkringsbolaget Skandia  Promemoria 940212 från polisintendent Thord Pettersson avseende Rikskriminalens befattning med ”tipspengar” i ett antal fall  - och så vidare.

Det blev, i fallet Tommy Lindström, Stockholmspolisens internutrednings omedelbara syssla att förarbeta denna anmälan mot en polisman. Thord Pettersson var då chef för denna internutredning, och det var han som såg till att speciell åklagare, K-G Svensson, inkopplades. Det är internutredningens specialåklagare K-G Svensson som därefter leder och ansvarar för denna utredning av brott som kan vara begånget av polisman. Denna internutredning löper därefter i strikta banor fram till domens ikraftträdande.

Det är just så här, om uttrycket tillåts, som en slipsten ska dras. Måste dras.

Och just så här borde hanteringen av ärendet Anti Harald Avsan ha gått till, sedan uppgifter bl a den 21 december 1992 inkommit rörande dennes eventuella medverkan vid mordet på Olof Palme.

Avsan var, den dag Olof Palme mördades, 28.2 1986, aktiv tjänstgörande polisman, varför på honom bort tillämpas alla de, stränga, regler som enligt svensk lag gäller för brott begångna av polismän.

Visserligen förelåg i december 1992 redan en pågående förundersökning, vilket dock inte skulle ha fått påverka regeln om internutredning, som hade och har till uppgift att, närmast med vattentäta skott, separera ett polisbrott från brott begångna av andra personer. Vid första antydan om att vederbörande misstänkt är polisman slår relät till, varpå den procedur som översiktligt beskrivits i fallet Lindström direkt måste tillämpas.

I fallet Anti Avsan, där denne enligt inkomna tips (bl a från journalisten Olle Alsén) utpekas som misstänkt för mordet på Olof Palme, händer absolut ingenting. Ingenting av det maskineri som triggas i gång i fallet Lindström startas i fallet Avsan. Ingen anmälan till Stockholmspolisens internutredning, inget tillsättande av speciell åklagare.

Icke-skeendet blir monumentalt. Från den 21 december 1992 till den 14 juni 1993 är Anti Avsan totalt ointressant för rikskriminalens Palmeutredning under Hans Ölvebro och för rikåklagarens chefsåklagare Anders Helin.

På ej specificerade grunder hörs Avsan, uppenbarligen endast upplysningsvis och ingalunda med någon internutredning eller specialåklagare inkopplad, den 14 juni 1993, med nära sex månaders fördröjning. Förhöret uppges vara hemligt, men det har tydligen genomförts av Palmeutredningens ordinarie personal, Avsans normala kolleger i tjänsten.

Förhöret, så enormt länge uppskjutet, blir därmed en ren pro forma-affär, där - så vitt känt (genom granskningskommissionens korta referat) huvudsakligen formella frågor tas upp. Mest personuppgifter, verkar det, vilka onekligen redan tidigare varit kända för de förhörande Palmeutredarna.

Om Tommy Lindström: stort rejält pådrag, inslussning i lagligen föreskrivna fållor.

Om Anti Avsan: ingenting.

Hur har detta kunnat ske? Och hur många rättsinstanser har haft möjlighet att ta del av skeendet, medan det pågick eller i efterhand?

Ja, det blir ju hela rätts-Sverige. Riksåklagareämbetet och rikskriminalpolisen till att börja med, de direkt ansvariga. Justitieministern med sin polisenhet inom departementet, nogranna granskare i normalfallet. JK, JO, domstolarna osv – alla borde ha haft intresse av att se hur Sveriges största rättsfråga någonsin handlades. Verksjurister, advokater. Men inget larm kom.

Jag tror, när jag skriver detta för min blogg, att ingen enda instans eller person före mig har påtalat dessa brott mot klara regler, och ordet ”internutredning” finner jag ingenstans nämnt.

Hur kom detta att ske? Ja, svaret på den frågan berör ju direkt frågan om Palmemordets bakgrund och genomförande. Det kan givetvis inte ha varit av en slump, eller av allmänt slarv, som alla lagar överträddes. Avsikten fanns förstås med, hela tiden. Order, förstås inte nedskriven, utgick: håll i fridens namn allt vad internutredning heter utanför! Internutredning = det röda skynket. Internutredare är inte rädda, de ber inte om ursäkt för sin existens ,och de räds varken fan eller trollen. En internutredare är inte anställd för att bocka och lyda. Han har sitt ansvar och följer det ansvaret.

Men Palmeutredningen har i över tjugofem år kännetecknats av just ett enda räddhågset bockande och lydande, så naturligtvis blev internutredande inte aktuellt, hu nej. En outsagd generalorder uppifrån: ligg lågt med lagarna!

Jag har i dag skrivit till den internationella juristdomstolen, den som just blixtsnabbt reagerat mot Malmöpolisens provokationspolitik. Du läser min skrivelse på bloggen, på engelska. Kommer de internationella juristerna att reagera på grov myndighetskriminalitet? Det kan jag ju inte veta i förväg. Men jag kan hoppas på ett ansvar och en heder av samma slag som visades av den dåvarande internutredningschefen polisintendenten Thord Pettersson, som jag blev god vän med en gång, det var just i Lindström-härvan.

Han residerade i eleganta lokaler vid Kungsbron. Där var det högt i tak.

Sven Anér