Varför blir jag aldrig motsagd?

2.5.2011.

Jag ber dig läsa, bloggbesökare, och se om du fungerar och funderar ungefär i mina banor. Leif GW-saken är ju nära nog otrolig; om och när jag får några reaktioner från överheten kommer jag förstås att informera bloggen.

Var denna affär står strikt juridiskt är svårt för mig att veta, men strikt moraliskt är den förstås skrämmande. Naturligtvis borde Leif GW som högt placerad, uppenbarligen betrodd jurist och statstjänsteman ha slagit det stora larmet, på ett antal punkter. Han borde redan vid det första tecknet på att något höll på att hända ha lämnat över saken till antingen RÅ eller sina kolleger inom RPS, och han borde ha fortsatt att slå larm och/eller själv undersöka. Och han borde ha dragit någon form av rågång mellan sin relativt lättvindiga syssla som TV-krönikör å ena sidan och grannlaga juridisk prövning å den andra.

Han gjorde ingendera. Han låtsades som om det regnade, ja mer: han undandrog sig all registreringsplikt. Hur pass utmejslad den plikten var och är har ju aldrig ställts på sin spets. Går det att bygga upp två olika Leif GW? En snäll farbror i TV respektive en statsanställd professor i kriminologi vid den statliga svenska rikspolisstyrelsen? Leif GW tycks nu, liksom alltid, ha menat att ingen ska lägga sig i vad han gör eller tycker eller säger. Säger han att ”det föreligger en konspiration med poliser, militärer och säkerhetsfolk” så får han säga detta; om han sen menar något med sina påståenden eller om dessa var något som flöt ut för stunden, det får vi inte reda på. Vi får inte ens reda på vad han i efterhand sa till sin administrative chef, Bengt Svensson: hemligt, hemligt! Eller vad Svensson sa.

Jag funderar, som sagt. Tänk om jag, som ansvarskännande journalist och författare och bloggredaktör, skulle fungera enligt hr Perssons recept? Så fort jag tyckte till vid ett i mitt fall hypotetiskt fluidum skulle jag kasta mig på ordbehandlaren och skriva vad som för ögonblicket trängde på, skit samma om vad jag skriver är osant eller ärerörigt eller allmänt blaj.

Jag anser mig inte ha en dylik publicistisk in blanco-fullmakt, men vore jag lika fräck som Leif GW kanske det ginge bra. Ett tag. I själva verket är fenomenet professorn Leif GW Persson outrett, genom årtiondena. Jag läser, i Rauscher-Mattsson:”Makten, männen, mörkläggningen”, om vågdalar kring stora eller små skandaler, om spring i egentligen slutna dörrar och om tittning i ej igenstoppade nyckelhål. I denna 1970-talsatmosfär, så lössläppt (var den väl?) i alla befolkningslager. Här trivdes, som ålar innan de fastnat i ryssjan, Leif GW och Ebbe, skapande sin och Sveriges egen historia ur en materia lik sockervadd. Jag citerar:

”´Vet du vilket namn som finns med i utredningen av bordellaffären?´. Leif GW Persson var beredd att släppa sin bomb till media. Peter Bratt på DN ´råkade´ bli mottagaren.”

70-tal – men fortfarande, i vårt 10-tal, finns samme jeansekiperade Leif GW Persson i full sving, predikande från sin kateder om sådant som bara han själv vet. Eller inte vet.

Det brukar sägas om personer som Leif GW att Sverige vore fattigare dem förutan. Tveksamt. Möjligen rikare. Rikare på gamla luggslitna och antikverade ingredienser som heder, hederlighet, sanning, samhällsansvar – tyst Sven, gamle stöt! Vi lever i nutid, en fräschare nutid!

”Peter Bratt berättar också att Leif GW Persson sagt att rikspolischefen hade varit orolig för att DN skulle komma på ´något som var värre än Geijer´. Varken Peter Bratt eller Leif GW Persson hade någon bra teori om vad detta kunde vara, och Persson trodde att det säkert skulle komma fram när väl historien om Geijer offentliggjorts.

´Då sprang jag direkt ner till Hans-Ingvar och de andra´, säger Bratt. ´Jag berättade att min källa ringt och sagt att han stått bredvid rikspolischefen när jag ringde och att han bekräftade att allt var sant.´”

Jag frågar mig vad jag har levat för journalistiskt liv i snart ett sekel. Inte har det varit i klass med hr Perssons. Varför klädde jag mig inte i jeans och antechambrerade hos de stora? Varför kontrollerade jag mina uppgifter innan de fick gå i press? Vad som är tryckt är ju sant.

Jag är förstås tagen av denne Leif GW Persson. Han får genom livet ett stort antal snytingar och danska skallar, men den oberörde ringräven står alltid ronden ut. Men har han någonsin gjort något riktigt bra? Han hade chansen nu i da Costa-Avsan-affären, men där vågade han tydligen inte utsätta sig för några snytingar, kanske från sitt eget polisiära fögderi.

Han fångar fantasin, uslingen. Är det egentligen så här jag själv hade velat framtona?

Jag tror inte det.

Sven Anér