4.5.2011. Till Ledningen för Svea Hovrätt.

Jag översänder ett debattinlägg i Palmeärendet, vilket jag avser att inom kort placera på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot,com.

Jag skulle sätta värde på Hovrättens kommentar, vilken jag kommer att publicera på denna blogg.

Angelägen och oroad hälsning

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.


När Svea hovrätt den 27 juli 1989 avkunnar sin dom i Christer Pettersson-ärendet, ”Riksåklagaren genom Helin, Anders, chefsåklagare, och Almblad, Jörgen, byråchef”, har domstolen författat ett aktstycke som förolämpar den endast nödtorftigt friade Christer Pettersson och som borde ha utgjort en utmaning mot svenska jurister. Naturligtvis också en utmaning mot svensk allmänhet.

Jag tar fram den gamla domen, ett femtiotal sidor inklusive tre bilagor. Naturligtvis minns jag en stor del av vad jag nu läser, men jag häpnar ändå över Svea hovrätts bockande inför polis och åklagare.

På anförda skäl kan det inte anses bevisat att gärningsmannen är identisk med Christer Pettersson. Åtalet skall därför lämnas utan bifall.

I avgörandet har deltagit hovrättspresidenten Birgitta Blom och de andra, som ingenting sett. Eller förträngt vad de har sett. Christer Pettersson fick aldrig full upprättelse.

I en rättegång finns två parter. Kärande och svarande. Tungt belastade åklagare som Helin och Almblad ställde upp som kärande mot Christer Pettersson som svarande, och hovrätten hade att välja. Mellan att hederligt döma ut riksåklagarens åtal som ett avsiktligt ohederligt aktstycke, utan kontakt med en faktisk verklighet, eller att smyga runt farliga bevis och indicier som belyste Christer Petterssons totala oskuld, hoppa över det som inte passade. Svea hovrätt valde det andra, ynkliga alternativet.

Hade då Svea hovrätt alla fakta på bordet? Har inte mycket kommit fram efteråt? Jo, en del. Men grunddragen fanns uppdragna, praktiskt taget redan från dödsskottet. Jag går rätt in i några exempel:

Biografen Grand. Såg Roger Östlund Christer Pettersson kl 23.10 mordkvällen på biografens trottoar? Det är knäckfrågan, och på den frågan borde hovrätten direkt kunnat svara nej. Med en klar vridning av sanningen påstås i stället i domen att vittnena Lars-Erik Erikssons och Pia Engströms vittnesmål visar att

Roger Östlund befunnit sig vid Grand någon gång efter klockan 23 –

jo, men när efter klockan 23? Det passar sig domstolen för att precisera. I själva verket kom Östlund till Grand först ”23.30” enligt Eriksson och ”efter 23.25” enligt Pia Engström, som faktiskt aldrig ser Östlund komma fram till biografen.

Sedan domstolen konstaterat ovanstående borde den omedelbart ha ogillat åtalet. I stället lutar sig Birgitta Blom & co mot det famösa telefonavlyssningsprotokollet som säger 23.15-23.21; alltså fanns Östlund på Grand senast 23.15! En otrolig logisk saltomortal, som bland andra nämndemännen stillsamt svalde, och som gick praktiskt taget oförmärkt förbi bevakande medier.

Till saken hör att det enligt polisens eget protokoll ingalunda var Roger Östlund som fanns med i telefonbilden utan Sigge Cedergrens bror Roger Cedergren, vilken mordkvällen ska ha ringt till sin storebror för att få tröst i livets bevärligheter. Denna uppgift, från 1987, fanns på hovrättens bord, men den fiskades aldrig upp av den höga dömande instansen.

Dekorima. Även här framstår domstolens bockande inför polis och åklagare som närmast bisarrt. Några avgörande viktiga exempel.

När det gäller det påstådda andra skottet, det mot Lisbeth Palme har domstolen inget annat att säga än att Lisbeth Palme, ovisst när, skulle ha sagt att det ”brände till” på ryggen. Punkt och slut. Något rättsintyg efterfrågas inte den natten och heller aldrig av hovrätten, vilket nog är en av de mest illavarslande bristerna i hela Dekorima-affären.

En släkting till Lisbeth, läkare, ”baddade” Lisbeth Palme på ryggen, medan familjen väntade på Sabbatsberg; det hade varit en rodnad. Men Lisbeth nämnde då aldrig att hon skulle ha blivit påskjuten. Något rättsintyg begärdes aldrig och skrevs alltså aldrig ut, trots att domstolar regelmässigt begär in rättsintyg för att kunna bedöma skador. Men i Palmefallet sker ingenting regelmässigt.

Skandiamannen. Stig Engström, presenteras av hovrätten som ett knivskarpt vittne, ett av de allra första på plats, trots att redan ett snabbt och enkelt bläddrande i polisprotokollen skulle ha visat domstolen att Engström aldrig var framme vid brottsplatsen; allt var en fiktion. Gösta Söderström, Anna Hage, Stefan Glantz (centralt vittne, aldrig nämnd av hovrätten!), ingen såg till någon Skandiaman, ingen upplevde hans märkliga påstådda bravader: vända Olof Palme på sida, prata med Lisbeth, springa in mot trapporna osv.

”Stig Engström har uppgett följande. Lisbeth Palme var orolig och rörde sig fram och tillbaka. Hon var virrig och flaxig men inte hysterisk eller skrikande. Hon sysselsatte sig med att söka hjälp och verkade efter omständigheterna behärskad. På fråga av Engström pekade hon ut att mannen sprungit in i gränden och att han var klädd i en blå täckjacka.

De som först kom fram till henne var Anna Hage och Stig Engström. Det förhållandet att de uppfattade henne på olika sätt kan förklaras med att Lisbeth Palme kan ha känt större förtroende för Stig Engström –

bla bla. Svea hovrätt. Stig Engström var ju aldrig där! Men det har passat bra att ge en mytoman som Engström fullt förtroende och låta Christer Pettersson stå kvar i mordmisstankens dunkel!

Jag väljer att sluta där, i min uppräkning av Svea Hovrätts skakande tillkortakommanden. Det grövsta av dessa tillrättakommanden är hovrättens totala, aldrig sviktande förtroende för polisen, för åklagare av Helins och Almblads sort. En gång börjar domstolen faktiskt undra, men besinnar sig snabbt igen. I domen hänvisas till telefonavlyssningen, som bör

läggas till grund för bedömningen, såvida inte starka skäl talar för att tidsangivelsen är felaktig.

De vittnesuppgifter som tyder på en annan tidpunkt grundas på uppskattningar i efterhand. Övervägande skäl talar alltså för att samtalet mellan Roger Östlund och Sigvard Cedergren ägt rum kl 23.15-23.21.

Neej, inte kan det väl ha varit något fel på Helins och Almblads telefonkontroll? Inte kan det väl det? Hu nej.

Svea hovrätts dom från den 27 juli 1988 har den omisskännliga karaktären av ett beställningsverk. Domstolen har känt sig tvingad att prestera ett avgörande som ej skulle innebära minsta ifrågasättande av polisers och åklagares åtgärder men samtidigt i nåder ge Christer Pettersson ett kryphål: inte bevisat…

Hovrättsdomen är en av de mörkaste skamfläckarna. Eller har jag helt fel? Är en svensk hovrätt inte klyftigare än så?

Sven Anér

1 kommentar:

  1. jag vet även en som blev uppryckt i sängen i Californien som påhittat misstänkt, "predikanten".. och då var Både Säpo och Cia.. med.. hm. jag fick tom brev av han efter det.. om jag nu har kvar det förståss.. för att inte tala om alla andra "fall".. som de "drev".

    SvaraRadera

Läs sidan "Om kommentarer"